Feelgood

Innan jag gör någonting av min lediga onsdag måste jag berätta om en bok jag precis läst ut. En bok om en get, en restaurang ute på landet, ett barn, Tessan, en mamma/mormor som gör revolt mot sin tidigare liv – hon säljer allt, färgar håret rött, blir förälskad och ger sig hän. Hon har bestämt sig för att göra allting omvänt, rätt. Hon ska ändå dö.  Och så handlar boken om en Älg. Just det. En Älg. Inte en älg.

Jag är en periodare vad gäller att läsa böcker och för närvarande har stapeln på nattduksbordet vuxit sig rejält hög med böcker jag bland annat fått i present. När jag och två av flickorna åkte till Italien för snart två veckor sedan (jag ska berätta snart, måste få detta bokäventyr först ur bröstet) stuvade jag ner en halvläst Paganinikontraktet av Kepler och just denna bok. (Jag tror för övrigt att jag fått den av dig mamma?)

Paganinikontraktet lämnade mig konstigt oberörd. Visst var det spännande ibland, men däremellan en massa människor som blev brutalt mördade. Ingenting som gav mig något. Blev snarare ledsen. Vem vill läsa om mer elände när världen ser ut som den gör?

När Kepler var avverkad började jag istället i solstolen invid Gardasjön läsa Vårjakt i Rosengädda av Emma Hamberg. Det gick långsamt. Till att börja med begrep jag mig inte på boken. Jag till och med intalade mig själv att jag inte gillade den, att jag inte gillade den tidvis lite osannolika handlingen – man kan väl inte göra så?

– Är boken spännande frågade E en kväll när jag fortfarande låg och läste trots att klockan var mycket.

Det var då jag insåg det. Jag gillade faktiskt boken. Skarpt. Det var något särskilt med den. Jag blev liksom glad i bröstet av den. Nordisk sommar, mysiga miljöer och en bunt märkligt befriade människor gjorde mig gott. Och framförallt den där djupare innebörden som skymtar mellan raderna och som vi alla går omkring och funderar på. Personerna i den här boken hade däremot befriande nya lösningar och förhållningssätt till livsfrågorna. I like it!

Det verkar finnas flera böcker om Tessan och Rosengädda. Det verkar vara en serie.  Jag vill därför gärna läsa fler. Tips till tomten Jörri  – blink, blink. 🙂

Tvekar

Jag vet, någon av er kommer att tycka att jag är konstig.  Någon annan kommer kanske att förstå mig helt. Problemet: Jag ska ut och resa. Italien. Åtta dagar. Åtta dagar utan mitt gullegryn Signe. 💔 Jag begriper inte hur det ska gå. Eller så går det av bara farten. Suck.

Ikväll har jag äntligen förmått mig ta in  resväskorna. Jag borde börja packa. Åtminstone kika på vad jag behöver. För jag vet att det behövs en  och annan uppdatering på t-skjortfronten. Jag har nämligen inte behövt några t-skjortor på hela  sommaren. Istället klätt mig  i klänning. Och tröja! Men nu ryktas det om temperaturer upp till 30  grader. Det bli att splita av sig. Visa benen. 😉

Visst, det låter härligt. 30 grader. Venedig. Gardasjön. Men ändå. Jag vet inte…

Jag åker  trots allt inte ensam. L och E följer med. För det här är Ls resa. Hon och a-orkestern ska på svarsvisit till Italien. Ni kanske kommer ihåg att vi hade två italienska ungdomar boende hos oss förra sommaren?

L ska bo hemma hos en familj medan E och jag huserar på hotell.  Det kommer att bli spännande. En massa glass. Varmt. Och musik.

Men. Egentligen skulle jag må bäst hemma. Förbaskat Jörri, varför kryssade vi inte i att vi åker allihopa?

Det blir nog säkert bra. Sen.

Den sommaren

 

Ibland liksom hejdar sig tiden… Så att  bloggen blir alldeles tyst. Den här sommaren skulle det ha funnits massvis att skriva om, men jag valde istället att vara tyst och betrakta världen för mig själv och genom min kamera. För fotandet har jag åter en gång återupptäckt. Jag plåtar för jämnan. Mest för mig själv.

Det är många bilder jag skulle ha velat dela med mig av. Särskilt från sommaren och sommarteatern. För den blev en upplevelse på många plan. Den var arbetsam, men oj vad mycket vi lärde oss. Och samvaron! Den biten kommer jag aldrig någonsin att glömma.

Många bilder finns bara på min näthinna. Inristade. För ibland finns inte tid att lyfta kameran. Och ibland är det bäst att låta bli. Då gäller det bara att fånga. Registrera.

Som den där kvällen när jag kom körande för att hämta hem barnen från teaterövningen. Det var sent. Klockan var långt över tio. Den väldiga gula prästgården tornade upp sig utanför bilrutan. Plötsligt får jag syn på en ung kvinna och ett barn  som kommer springande hand i hand runt knuten på prästgården. Det är bråttom och den lilla håller hårt, hårt i kvinnans hand för att hänga med. Det är någonting beskyddande över kvinnan. Båda två är i för pjäsen tidstypiskt klädda i huckle och lång kjol. Tiden liksom stannar, allt är lite overkligt och det känns som om jag har förflyttats till ett helt annat sekel. Jag måste nypa mig för att komma tillbaka till nuet, men det dröjer länge innan den sköna rysningen längs med ryggraden lägger sig.

En annan bild som ristat in sig på näthinnan är kvällen när jag för första gången ser slutscenen. Den är magisk och tårarna vill inte sluta trilla ner för kinden. Jag ser Jacob och Linnea-  mina barn. Jag ser huvudrollsinnehavarna. Jag ser alla skådespelarna, tar in dem en och en. Imponeras och överväldigas. Men jag kan inte för något få syn på Ellen. Var är hon? Har hon missat att alla ska vara ute på scenen i slutscenen? Precis när jag ska rycka regissören i armen och fråga var Ellen är, får jag syn på henne där hon står lite skymd bakom en annan person. Hon står och sjunger hjärtat ur sig. En liten flicka som ger sitt allt. Det är fullkomligt och inte det minsta lilla stråk av återhållsamhet syns till. Hon hade gett sig tusan på att spela teater den här sommaren och det är det hon också gör. Mammas världsbild liksom kreverar. Det är som om jag äntrar en helt annan värld – en för mig ännu otillgänglig och outforskad värld. Mäktigt!

Nu har livet lite lugnat ner sig igen. Vardagen. Nu ska jag börja skriva igen. Försöka. Ni får ge er lite till tåls i början. Det var svårt att hitta början. Jag liksom värjde mig.  Hittade på dumma ursäkter. Det enkla kändes med ens så svårt.

Men nu känns det som om det har lossnat. Ordflödet har åter en gång korkats.

Jag är så glad att just du tittade in.❤

 

 

 

Vad vore jag om du inte fanns

Helen Sjöholm menar Gud när hon i den här sången konstaterar “vad vore jag om du inte fanns”.

För min del får den här sången bli en kärleksförklaring till maken. Det är flera saker som inte är bra just nu, saker som får sommaren att grumlas i kanten. Och det blir liksom inte roligare när man ser ledsna människor omkring sig. Ibland funderar jag vilket som är enklare, egna ledsamheter eller andras.  Kanske ändå de egna, dem rår jag på. Andras är svårare, allt man kan göra är stå vid sidan, stryka bort en tår. 💔

Det är i varje fall sådana dagar jag blir extra påmind om klippan jag har i mitt liv. Så Jörri vad vore jag om du inte fanns?❤

Medan jag låg inne och sov

Medan jag låg inne och sov sprack sommaren fram. Alltså mäktigt! Det var som  om jag klev in i en helt ny värld i morse när jag gick ut med lilla björnen. Det blommade liksom överallt! Och bara för att jag varit borta en dag eller två.

För även jag blev sjuk. Lindrigt sjuk. Kanske jag får tacka den våldsamma magsjukan jag hade för någon månad sedan, att den gjorde mig immun. Eller så hör tacken “en snipil” jag tog mig häromkvällen. Det var när jag sett Signe spy och spy och spy, som jag aningen desperat frågade maken om han möjligen inte har någonting starkare som kunde rensa rören ordentligt. Ni som känner mig, vet att jag inte dricker alkohol överhuvudtaget. Varför? Mja. Jag har väl aldrig lärt mig tycka om det och ingen har någonsin kommit på att lära mig göra det heller. Nåja, men att se barnen spy var och varannan minuten, gör även att den minst alkoholtörstige börjar trängta efter något starkt. Tyvärr är jag också gift med en karl som inte har några starkvaror hemma, så när som på några mini enportions flaskor konjak. Dem har han köpt för flera år tillbaka att ha i lager för att kunna ta dem med den dag han och hans bror vandrar i fjällen och sitter uppe på en alptopp och njuter av solnedgången. Nu har dessvärre inte den vandringen blivit  av (än) och de här flaskorna har därför blivit stående i skåpet. Tills frun säger:

– Ro hit med dem! Jag ska ha!

Så då gjorde han det och vi festade loss en vanlig torsdag kväll och kände den förfärligt starka drycken rinna hela vägen genom strupen ner i magen.

En mild bild av vårt bykberg… På insidan väntar tre dubbelt mera…

Jag var inte så lycklig över mitt tilltag en timme senare, för då började jag må fruktansvärt dåligt. Antagligen mötte spriten spysjukan där nere i magen och utkämpade en bitter kamp – en kamp som magsjukan förlorade. Istället fick jag 38-graders feber och matlusten försvann.

Men idag känner jag mig relativt iform igen. Istället är det maken som mår pyton och kräks. Han tog antagligen en för liten sup när frun prompt skulle  dela. 😂

Signe börjar äntligen bli bättre. Hon har kräkts tre dagar non stop och precis när jag började fundera om jag ändå inte håller på att ha ihjäl mitt barn, började hon äta chips – ni vet Taffel skruvar. Efter att  ha ätit dem och druckit lite vatten  och lite till vatten utan att kräkas, återvände plötsligt vår lilla Signe som varit försvunnen i flera dagar. Flickan som vi istället haft inneboende hos oss har varit vrålsur över att vi inte gett henne tillräckligt med vätska. Den här sjukan tar verkligen fram det primitiva i en och Signe har visat  med hela sitt väsen hur desperat hon varit och hur illa hon mått. När man hör sitt barn vråla efter vatten funderar man om man nog är i rätt land.

Ännu idag, fjärde dagen, har hon kastat upp, men det var nog mitt fel som försiktigt försökte införa annat än chips på menyn. Två skedar gröt med blåbärssoppa var tydligen för häftigt. Alltså har vi fortsatt med chipsdieten. Imorgon nya tag.

Skjutsade dottern till teaterövning ikväll och spenderade därefter nästan en timme på gravgården med Ellen. Egentligen var det tänkt jag skulle ta lite bilder på teaterövandet, men hjärnan fungerar inte efter en sådan vecka, så kamerans minneskort blev hemma. Istället åkte vi till gravgården för att rekognosera, det är så länge sedan jag varit där.

– Vad många du känner här, sa dottern häpet när vi spatserat omkring ett bra tag och tittat på fint dekorerade stenar med inbyggda lyktor och små fåglar sittande på vakt.

– Känner är kanske fel ord. Jag vet vem de var.

Det var i den stunden  jag insåg det. Det har hänt någonting. Tidigare var det tvärtom. Då var gravgården bara en massa stenar med namn på människor jag inte visste vem de var. I dag känner jag namnen som klär var och varannan grav (på den nya delen av planen).

Inne på affären i byn är det tvärtom. Där tycker jag alltid att det skulle vara så roligt att träffa på någon bekant. Istället är det bara en massa okända människor jag aldrig sett förut.

Det är dags att börja inse sanningen. Min hemby har vuxit ifrån mig.

 

 

Dagen när presidenten kom till stan

 

 

Den lilla handen som lyfter ett av de små snapsglasen jag tagit fram för att ta med som rekvisita till sommarteatern, svajar våldsamt till. Inte för att den är berusad, snarare för att den är väldigt svag och knappt orkar lyfta och föra glaset till munnen. Men dricka vatten ska hon!

För Signe spyr ännu. Om drygt en halv timme skriver vi 1,5 dygn. Ett och ett halvt dygn med att torka spyor en gång i halvtimmen. Minst. När det är som mest intensivt har hon kräkts var tionde minut.

Konstigt nog, tar jag det förvånansvärt lugnt. Jag kunde ju faktiskt bli snudd på hysterisk med tanke på att hon bara är 2,5 år och har kräkts oupphörligt i 36 timmar.   Men nej. Jag tänker som så, att så länge hon orkar skrika, härja – ja hon är helt galen över att vi inte ger henne tillräckligt att dricka, då tar jag det som ett levnadstecken. Då är inte döden ännu nära. Igår drack hon upp hundens vatten och det säger en hel del om hur desperat hon är.

Men varför ger ni henne inte att dricka, undrar någon säkert. Helt enkelt för att hon spyr. Hon får vätska och näringslösning i begränsade former. Vätskan hålls lite längre in när hon tar små, små mängder. Sanningen är tyvärr ändå  att även de små klunkarna  kommer ut. När hon stjäl systerns vattenglas eller trip, syder i sig drycker i våldsam fart, då kommer det som boomerang upp igen. Tyvärr verkar hon inte ha förstått det själv.

Vi har också testat med isglass, men även den vräkte hon i sig och vi belönades med en isglassig spya som knappt hunnit smälta i magen. Det är alltså inget fel på aptiten, snarare magen som säger stop.

Nioåringen som skulle spela för presidenten har gått och lagt sig för att sova dagssömn. Frivilligt. Imorse var hon så pigg att jag på stående fot kunde ha lovat att hon får åka. Men nu några timmar senare,  har de trötta ögonen dykt upp igen och maten smakar inte.  Hennes fantastiska lärare skrev att hon kan komma rakt till konserten, att hon inte behöver komma till genrepet, att de ställer fram hennes stol. Gulp. Tänk vad alla ställer upp. ❤

På Facebook läste jag om hur veteransångarnas  taxi ställde sig i ordning genom att skrubba bilen både på in- och utvändigt inför den viktiga och ärofyllda kvällen.   Veteransångarna ska nämligen också iväg och sjunga för presidentparet ikväll. Jag hörde dem sjunga så sent som i februari och det var rörande . De är inte många kvar, veteransångarna. Deras 90-åriga röster har tappat sin styrka, men det de gjort för landet är något som kräver mycket mer än råge och mod. Deras svaga röster är ett eko från en tid som var och ödmjuk är deras Eva-Lott som står i fören och leder kören med varsam hand.

Jag blir gråtmild bara av tanken. Inte undra på.  Mina fyra timmar sömn på tre nätter börjar ge sig till känna.

Jag hoppas i varje fall att den här mannen, republikens president, förstår hur mycket han värdesätts och att människor verkligen ser upp till honom när till och med gamla och sjuka sätter finstassen på ikväll enbart för hans skull. De ser det som en ära,att få bjuda på det finaste de kan. De vill att han ska känna sig välkommen uppe i detta nordliga Karleby.

Faktum är att jag tror att presidenten är medveten om detta.  Sauli verkar vara en ödmjuk och vis man. Hur många gånger har han inte visat det?

Välkommen till Karleby bäste president!

 

Rapport från sjukstugan

I väntan på nästa uppkastning kan man alltid uppdatera bloggen. För jo, nu har också minstingen Signe blivit sjuk. Hur det kommer att gå vet endast gudarna.

Ellen är fortfarande sjuk, men har äntligen fått sova ut.

Det är nog magsjuka ungarna har, men ingen vanlig sådan. Särskilt nu när man ser att Signe beter sig på precis samma sätt. För även hon kräks – jämt! Med tio -femton minuters mellanrum. Ellen höll på i 36 timmar. Blir det likadant med lilla Signe? Man blir ju nästan rädd.

Vi har bytt lakan i vår säng otaliga gånger i natt. När det inte längre fanns något att bädda med klev vi upp. Vi kunde inte annat än skratta åt eländet imorse. Alltsammans är helt befängt. Aldrig varit om något liknande tidigare och då har vi nog haft vår beskärda del av spysjukor minsann. Tack och lov att det finns torktumlare!

Spypaus.

Och igen…

Jag ser i ögonvrån när hon, Signe alltså, vandrar iväg till tvättfatet som står på golvet i vårt rum. Hon är tapper hon. Tyvärr hamnar en hel del på sidan om…

Hon funderade annars om vi ska gå på fest när jag alldeles nyss drog klänning över huvudet på henne. Visst skulle vi kunna det, älskade vän. Men klänning måste det bli nu när alla andra kläder är slut. Näst blir det silkesklänningen om inte tvättmaskinen börjar rappa på och  tvätta klart…

De har lovat vackert väder idag.. Typiskt.

Praktiska problem hopar sig. Sonen borde infinna sig på teaterövning ikväll. Och kalendern gäspar tolfte, momsdags. Och imorgon kommer Mr President himself till stan för att hälsa på. Juniordragspelarna har lovat spela för honom.

-Mamma, kan jag gå? frågar hon som tillbringade gårdagen på sjukhus och har tårar i ögonen. Naturligtvis vill hon vara med och spela. Det här har de ju övat hela våren för.

Mmmm. Jag önskar att jag kunde säga ja, men nu när Signe också blev sjuk blev det värre. 48-timmarsregeln om att hållas hemma efter sista uppkastningen borde hon ju klara om det fortsätter så här. Men hon borde ju också orka vara uppe. Framförallt orka bära ett tungt dragspel.

Och storasyster borde hämtas hem från lägret på fredag. Vilken tur att det ännu är långt till fredag.

-Det är svårt att be om hjälp när det är så här, sa maken. Vi vill ju inte smitta ner någon och göra någon riktigt illa däran. För det här kan faktiskt vara farligt, för den som inte är helt stark.

Exakt.

Avvaktar. Det brukar ordna sig på något mirakulöst sätt. Eller?

Spypaus.

Och igen.

Suck. Tror jag sätter mig på terrassen och fundera.

 

Lyssnar någon alls på vad jag säger?

Ringde precis hälsovårdscentralen. Dotterns spysjuka är av den värrigare sorten. Hon kräks två till tre gånger i timmen. Konstant. Att inte kunna hålla inne någon vätska på snart ett dygn börjar ge sig till känna. Flickan är alldeles svart under ögonen. Trött.

Jag förklarade för damen i telefon läget, hur det senaste dygnet sett ut.

– Orkar hon vara uppe och leka?

Jag stirrar tomt ut i luften. Jag tyckte precis att jag har förklarat  att dottern spyr 2-3 gånger i timmen. Orkar man då leka? Studsar man då omkring och leker? Mellan spyfatet och sängen? Som en känguru?  En nioåring? Inte hos oss. Kanske jag var otydlig. Jag drar ett djupt andetag, kopplar på “Evaförklararordentligtrösten”.

-Nej, hon ligger bara ner, hon mår dåligt hela tiden. Det lättar inte ens när hon spyttat.

-Har hon kunnat dricka?

Hmmm. Tyckte precis jag förklarade att hon spyr. Dricker man då? Litervis med vätska? En mun ibland. Inatt drack vi en tesked. Två.

– Nej hon kan inte dricka. Allt hon sätter i munnen kommer upp.

-Du kan köpa från apoteket Osmosal som hon kan dricka.

Glömde jag att säga att hon spyr?

-Osmosal smakar inte gott men innehåller nyttiga mineraler och salter.

Jag suckar. Jag bryr mig tusan i om det smakar gott eller inte. Allt jag vill är att hon ska sluta spy.

Kanske det är smaken som gör det. Borde jag ha nämnt att vi drack ingefärsvatten i natt. Det smakar skit. Hon spydde ändå.

Vi fick tid till hälsocentralen. Jag hoppas vi inte behöver gå, att kräkningarna upphör innan det.

Om de inte gör det. Då lämnar vi spypåsen hemma. Spyor på golvet borde i varje fall tala sitt tydliga språk…

Tack och förlåt.

En mammas liv

Igår funderade jag, log drömskt för mig själv:

-Vad månne ska jag hitta på imorgon kväll?

För skolan är äntligen slut. Alla måsten är övervunna. Det är bara jag och Signe mot världen. För flickorna skulle åka på musikläger till Nykarleby och sonen skulle börja sommarjobba.

Idag tog jag ledigt 2,5 timmar mitt på dagen enkom  för att skjutsa flickorna till lägret. Satt och kände mig förväntansfull inför kvällen där jag satt och rattade riksåttan fram. Fruktansvärt mycket bilar var i farten, men äsch, det var inga problem. Jag hade för en gångs skull inte bråttom.Det fick ta den tid det tog.

Framme i Nykarleby hjälpte jag Ellen att bädda sängen innan jag kramade om dem  bägge två och sa:

-Vi ses på torsdag!

För på torsdag måste jag hämta Ellen igen. En viss Mr President hälsar på i Karleby. Mer om det senare.

Jag hann tillbaka till jobbet, åt en sen lunch, jobbade lite till för att inse att dagen knappt hann börja innan den var slut.

Jag skulle precis packa ihop mina prylar, stänga datorn och åka iväg och hämta Signe när telefonen ringer.

-Ja det är från lägret. Ellen har blivit sjuk…

Pang! I den sekunden sprack min lediga kväll. Istället för att åka hem och göra som alla andra gör, slänga mig på soffan och koppla bort någon halvtimme, fick jag istället packa Signe i bilen, köra via affären och köpa middag åt oss i form av bananer, drickyoghurt och chips… (jag vet! Inte den mest näringsrika, men den här gången blev jag tvungen att improvisera illa kvickt…) och sedan ut på riksåttan igen.

Så idag har jag alltså kört 250 km. Nykarleby tur retur gånger två. Mammas taxi.Med mig hem på den sista resan hade jag en magsjuk tös som satt och spydde i en plastkasse… Nästan så att det började svänga i min mage med där jag och Signe satt intill och knaprade på  chips…

Urk. Så ledsen för Ellens skull. Hon skulle så ha velat gå på lägret. Om det blir något läger alls för hennes del återstår att se. Hon mår fortfarande fruktansvärt dåligt.

Jaha. Det var den dagen.  En mammas liv i ett nötskal. Kvällen avslutades med en uppfriskande promenad i hälllregnet.

Men. En tröst i bedrövelsen.   Tulpanerna blommar!

För tulpaner, det älskar jag. Vilken tur för det.

Sommarteater i Kronoby

Jag rekommenderar dig varmt att klicka på Youtube länken nedan. Den länken berättar en hel del om stämningen i årets sommarteater i Kronoby. *gåshud*

 

 

 

Klicka här och du hittar mera info om föreställningar och dylikt.