Posted in skrivande, Sommar

Tistlar 


Det är någonting särskilt med tistlar. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om dem. Och ändå är de i många andras ögon endast  ett helt vanligt, irriterande   ogräs. 

Visst, tistlarna är lite spretiga,  lite klibbiga, lite taggigare än alla andra blommor. Oslipade helt enkelt.  Och ändå tar de plats. Helt enkelt för att de vågar göra det. 

I början på sommaren stiger de upp ur ängarna och dikesrenarna  rakryggade, med högburet huvud,  men gör inte mycket väsen av sig. De bara står där som långa känselspröt i   vinden.  De lyssnar, fångar tiden,  tar in.  De känner av  världen och väntar lugnt på att det ska bli deras tur – att det ska bli deras tur att blomma.  För  när den tiden kommer, då vecklar de ut sina lilafärgade plym och förvandlas till högburna,  sofistikerade  damer i hatt.   Färgglada lila klickar fyller med ens  världen. Plötsligt ser man dem överallt. De tidigare så anonyma, intetsägande spensliga stängslena har plötsligt fått en mening, en röst. För alla vet,  att när tistlarna äntligen börjar  tala då gäller det också att lyssna.  Noga  

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s