Posted in familj

Imorgon 

Imorgon är det någon annan  än jag som samlar ihop dina  lockar med ett band. 

Imorgon är det någon annan än jag som snyter din näsa. 

Imorgon är det någon annan än jag som smeker dig över ryggen när du ska sova.

Imorgon är det kanske din tur att sitta på sandlådskanten och säga:

– Mamma komme naat! 

Imorgon…

Men vet du vad Signe?

Imorgon börjar bara ett nytt äventyr.  Det kommer alltid att vara du och jag. Imorgon stiger vi bara över en osynlig gräns som just idag känns aningen brutal. 

Imorgon ser vi tillbaka på det som en gång var – ibland långtråkigt och ibland fruktansvärt  underbart.  Imorgon fortsätter  allting precis som förr. Lite nya människor däremellan,  men ingen som du och jag.  

Ha det gott lilla tösen i ditt äventyr så försöker jag ha det likadant i mitt.  Innan du vet ordet av står jag utanför grinden och plingar med klockan och det har blivit  dags att cykla hem. 

Posted in familj, musik, Natur, Panda

Mitt liv.nu

Klädmärkning. Lillan ska börja på dagis. Dags att sätta namn på prylarna.
Brillor. Jag har blivit med brillor. Plötsligt klarnade världen.
Cirkustält?
Nej., det drar ihop sig till kräftskiva. Har precis tömt frysdisken vid Prisma på kräftor så snart kan festen börja!
Färgklickar i min värld
Utanför mitt fönster igår. Jag antar att det betyder att det börjar dra ihop sig till MGP – fest… Hoppas inte soptunnan kom på bild…
Posted in Natur, Panda

Hur blev det sen? 

Jag antar bra.  Tanterna på dagiset var lika underbara som jag kommer ihåg dem. Så så långt är allting bra. Det enda molnet är kanske att de andra barnen var väldigt små.  Säkerligen jämnåriga med Signe, men ändå i en helt annan värld.   Det är kanske det som är skillnaden mellan första och sista barnet.  Den som kommer sist får aldrig vara riktigt liten.  Det är bråttom ut i livet och att lära sig allt för att hinna ifatt sina syskon. Så är det också med vår tjej.  Men vänta bara tills hon får lärt upp dem på dagiset. Då lär det bli livat i holken.  🙂
Vi tog oss en vända via villan.  Satt och åt lite “kokaa” på terrassen och  smälte nya intrycken och stirrade ut på vattnet som såg mera vilt ut än tamt. Nästan som en spegelbild av mig. Panda skällde värrigare åt något som rörde sig ute i snåren. Tänk om vi ändå hade fått se en älg. Det hade livat upp vår dag. 

 På torsdag på nytt igen… 

Posted in familj, skrivande

Jag vill inte 

Jag vaknade i morse  med känslan “jag vill inte”. Jag vill inte börja jobba.  Framförallt vill jag inte att Signe ska börja på dagis.  

Idag tar det emot all logik varför jag ska krypa till jobbet igen. Alltsammans är kolumnens fel.  Jag håller nämligen på och skriver en kolumn. En kolumn där jag säger adjö till hemmalivet.   Det känns som om jag ljuger.  Som om jag säger saker bara  för att det ska låta bra.  Som om jag ljuger för mig själv varför jag ska börja jobba redan nu när jag kunde ha varit hemma ett år till. Förbaskat också. Att det ska  vara så jobbigt att vara mamma. 

Idag ska vi till dagis på inskolning.  Tösen sover ännu och regnet väller ner.  Kanske det är det som bidrar till mina kluvna känslor.  För att a) jag vill inte väcka henne.  För att b) jag har  ingen lust att gå ut i regnet. 

Det blir nog bra.  Det har alltid varit så här när jag ska börja jobba.  Vånda fram och tillbaka.  Sedan när vi väl är  igång går allt av bara farten. 

Men tröstar föga sådana dagar  när jag verkligen inte vill.  💔

Posted in familj, musik

Början är svårt 

Förändringar är inte lätt. Det vet vi alla.  Jag stod igår med sonen inne i bokhandeln där vi precis inhandlat några kursböcker han behövde för gymnasiet.  Minuterna innan hade jag försökt ringa och ordna  ett musikäventyr ungdomarna blivit erbjudna att  få ta del av,  men som pga vår årliga kräftskiva blivit  ett problem.  Men mamma fixar allt,  eller?  Klockan på armen tickade också att jag borde börja ta mig till körövningen i Kronoby. 

Men där bland hyllorna i affären märkte jag plötsligt att där fanns  flera andra “udda par”  likt sonen och jag. Det är sällan man ser dem ute tillsammans: tonåringar och deras mammor. Helst vill ungdomarna klara sig själva.  Men här i bokhandeln, en dag i början på  augusti, två dagar in på det nya skolåret,  stod de alltså hela raden .  Ungdomarna plockade böcker, somliga mera exalterat än andra,   och mammorna svingade gladeligen bankkorten hit och dit.

Jag tittade lite nyfiket på dem och glömde med ens stressen med allt det där andra. “Det är alltså till den här jag gruppen jag  hör?” tänkte jag.  Trots att vi har ett litet barn,  identifierar jag mig sällan som en småbarnsförälder. Faktum är att jag ibland har svårt att definiera mig själv . Kanske beror det på att det är svårt att träffa på “likasinnade” med barn i samma ålder förutom på föräldramöten och dylikt. Tonåringarna sätter man liksom inte i barnvagnen och drar iväg med dem till en träff. Tonårsföräldrar är mera osynliga. Förutom igår alltså.  Då mötte jag dem mellan bokhyllorna. 

Att börja i två skolor på samma gång är inte lätt, konstaterade sonen bedrövad igår och funderade hur det ska gå.  Ena skolan vill att han ska satsa 100%.på dem och andra vill att han satsar 100%.på dem.  Inte lätt för någon som kommit rakt ur grundskolans korvstoppningsfabrik där allt man behöver göra är gapa och svälja. Plötsligt ska han själv hålla i paletten och välja sina  färger rätt. 

– Början är alltid värst,  försökte jag trösta.  Om två veckor borde du vara inne i systemen.  

Jag vet. Två veckor låter som en evighet när allt man vill är spela musik. Ni skulle ha sett blicken han gav mig… 

Så ifall sonen är vilse,  kände åtminstone jag för ett ögonblick att jag hade  hittat mig själv.  Nu gäller det bara att koppla strålkastaren på och försöka hjälpa även sonen att hitta tillbaka till ljuset. Det är inte lätt alla gånger att vara mamma. Plötsligt ska man lotsa på, även för mig,  outforskade marker.  Det ska nog gå,  trots att början kan vara lite svårt. 

Posted in familj

Genast känns det lite lättare 

Aningen missmodig lyfter jag telefonen och knappar in telefonnumret jag skrivit upp på en lapp.  Jag har dragit mig alldeles för länge för att ringa det här samtalet.  Skjutit upp och skjutit upp. Hittat på all världens ursäkter.  Idag måste det ske.  Jag har till och med skrivit upp det som en “måste-göra-post” i min kalender. Det går inte att komma undan längre. 

Jag håller andan där jag står och lyssnar när  det ringer på.  

– Måtte de inte svara. Måtte de inte svara…  

I nästa ögonblick fyller en  kvinnoröst telefonen.  Jag harklar mig och tar sats:

– Ja det var  Eva Sundström här godmorgon… Jag… 

-.Nämen hej Eva!. Det var inte igår!  Vad roligt! Jag såg att ni är på väg hit igen. 

Leendet inifrån telefonluren lyser rakt  ut på golvet där jag står i köket. Rösten jagar bort de sista  regnmolnen utanför huset. Livet känns med ens  så mycket enklare att leva.

 I en handvändning har kvinnan, antagligen  själv  helt omedveten om det, sopat bort all överlopps oro och tvivel som belägrat mig de senaste dagarna.  Med ens vet jag det säkert: Det blir nog bra ändå.  Jag vet att de kommer att ta hand om Signe på bästa möjliga sätt.  

Tack Trivselvrån för att ni finns!  ❤ Det är tack vare er som hemmamammor som jag  vågar sig   ut i arbetslivet igen. 

Hälsningar signaturen “två och en halv vecka kvar”

Nedräkningen har börjat. 

Posted in familj, Sommar

Våt in på bara kroppen 

Vad gör man inte för sina barn?  Imorgon ska det bli kalas för Ellens kompisar. Inget kalas på villan om inte Norrlands tunnan är varm.  Så vad hjälper det att det regnar.  Tunnan ska tömmas,  tvättas och fyllas ändå. 

– Behöver vi verkligen torka ur den? undrade maken, helt uppenbart rädd för regnet  och att behöva lämna det sköna soffhörnet där han hade placerat sig. 
– Klart vi måste, men oroa dig inte.  Jag fixar det, sa jag överdrivet hurtigt. 

Eftersom vi inte använder kemikalier i vår tunna,  gäller det att byta vattnet mellan varje  badtur.  Ingen vill ju bada omkring i badvattnet från dagen innan där hudavlagringar och ev humus från sjön flyter på ytan…  Våra barn gillar nämligen att doppa sig i sjön och sedan värma sig i tunnan och sedan  tillbaka i sjön igen.  Så håller de på och givetvis gör detta   att badvattnet snabbt blir smutsigt. 

Så jag tog min gamla rock som jag hade redan när jag gick  i högstadiet, men som jag har sparat “utifall att” och hängt upp på en krok i  villan. Tydligen hade den hängt väldigt länge där  för det plastliknande tyget hade vittrat fast på  träknoppen på väggen. Fortfarande ändå väldigt nöjd med mig själv över att jag ändå hade sparat jackan,  drog jag den på mig och begav mig ut i regnet. Tänk, jag hade vetat  all den här tiden att det skulle komma en dag när jackan  kom  till användning! 

Att torka ur en Norrlands tunna samtidigt som regnet öser ner,  är ett klart konststycke,  kunde jag snart konstatera. Det blir liksom  aldrig torrt och du har  ingen klar bild över var du torkat och var du inte har gjort det.  Men ryggen som är vänd mot himlen blir desto blötare…  Tyg från 90-talet har tydligen ett bäst-före-datum innan 2016.  Inte en tråd var torr efter utfört uppdrag. Ingen panik.  Sant som det är  sagt,  den som spar han har.  Snabbt trollade Jörri fram en av sina gamla avlagda t-skjortor han sparat “utifall att “och Jacobs gamla joggingbyxor har aldrig suttit  så bra.  Själv hittade jag min egen tröja jag hade glömt här senaste gång  vi var här. Så här ligger jag nu ren,  torr och varm  på sängen i bastukammaren och skriver blogginlägg i väntan på att tunnan ska fyllas med vatten. Har man ens rätt att klaga? 

Men vädret – vad håller du på med egentligen ?  Igen regnar det. Suck.  Måste säga att jag känner mig aningen uppgiven med denna sommar.  Jag skulle gärna resa bort till varmare trakter om det bara var möjligt. 

Förresten, sonen är hemma igen. Ordningen är återställd.  För närvarande firar han och hans flickvän att de har varit tillsammans i ett år.  Märkligt.  Tänk att jag inte längre kan komma ihåg hur det var när jag och Jörri hade sällskapat ett år.  Vad gjorde vi då?  På den tiden var allt sånt så viktigt.  Idag är det bra om jag kommer ihåg bröllopsdagen…  Usch vad trist. Allting förändras med tiden, men säg, om jag ska vara riktigt ärlig så  trivs jag  nog riktigt bra med  att ha det så här också.  🙂

Posted in familj, musik, Natur, Sommar

I bröstet och i skogen  blåser kallt 

Vi är kvar på villan även om naturen gör sitt bästa för att bli av med oss.  Det regnar, blåser, är kallt och humleporten har trillat omkull igen.  Men vi kämpar vidare och ger oss inte i första taget.  Igår hade vi tjejträff och låg och plaskade både i sjön och i Norrlands tunnan. Innan veckan är slut har vi också tänkt fira Ellens 9-årsdag här.  Åtminstone kompiskalaset. Släktkalaset blir att flytta till civilisationen ifall naturen vägrar vara med på noterna. 

Sista veckan sommarlov och sista veckan semester för Jörri betyder nedräkning.  Vi har en lång lista på saker som måste bli uträttade. Själv har jag inte heller så många lediga dagar kvar.  Första september sitter jag förhoppningsvis på jobbet igen. För att komma så långt gäller det att få ordning på skatboet uppe på huvudet.  Imorgon ska det bli gjort. Idag har jag också bokat tid till optiker.  Jag såg redan ut ett par bågar och Linnea himlade både länge och väl med ögonen innan jag hade bestämt mig för vilka jag skulle ta. Så på torsdag blir jag tant.  Rent officiellt alltså.  För läsglasögon är verkligen tantstatus för mig. Hittills har jag smusslat med marketglasögon,  men på torsdag tar också den tiden slut när optikern skriver ut ett riktigt “glasögonrecept” åt mig. Jahaja.  Dags att vänja sig, heter det. 

En annan drabbning på dagens “att göra”-lista var att fixa mgp-kläder till Linnea.  Och vi fick dem fixade! Både mor och dotter blev nöjda. Och vi gjorde det  utan att gräla. Mitt tålamod tryter nämligen när det kommer till att inhandla kläder åt tonåringarna i huset.  -Förlåt mig ungar, men det där med shopping har aldrig varit min grej.  

Men idag så  – ja,  hon blev så fin ❤.Och vi virvlade ut som två älvor ur affären,  lyckliga över att den andra också var lycklig.  ❤ Ni vet,  det är de små sakerna som räknas. 

Största molnet på min himmel är för närvarande att jag saknar sonen.  Ja jag saknar honom så mycket att det känns som om jag har  fått ett stort  hål i bröstet.  Jag lovar – jag har kollat,  men där finns inte något hål nedanför hakan. Det ser ungefär  ut som det gjorde tidigare. Jag tror att  det är insidan som är förändrad.   

Nu hör jag hur ni säger: “Vänta bara,  det blir värre den dagen när  barnen börjar flytta ut”. 

Säkert.  Men vi är inte där ännu. Vi tar den tiden då.  Den dagen kommer jag att vara beredd.  Tror jag. 

Sonen har varit väldigt mycket borta den sista månaden.  Mer borta än hemma. Först scoutlägret och när de väl kom hem så bodde italienarna hos oss och vi hann knappt ha någon egen tid alls. Vi sjåsade omkring allesammans. Sen försvann han iväg på Euro-Gig 2016 här i Karleby för att musicera med andra ungdomar från Europa. På torsdag kommer han hem.  Men så börjar skolan och då drar hela baletten igång igen… Så suck. 💔 Det var liksom den sommaren det.  Kanske är det också det som är den största besvikelsen – att sommaren gick så snabbt. Vi gick omkring och väntade på solsken och när solskenet äntligen kom – ja då var hela familjen på läger och kvar var jag här ensam  vid sjön.  Det känns lite som om jag har  blivit snuvad på konfekten – jag som riktigt skulle njuta av min sista lediga sommar fullt ut. Visst har jag njutit,  men ändå…   

Förstod någon det där?  Kanske inte ens jag själv.   Klockan säger i varje fall att det är  natt och att jag borde sluta svamla.  Utanför fönstret är det mörkt och kusligt.  Dags att sätta huvudet på kudden.  Imorgon fortsätter vi. 

Godnatt världen!  

Posted in Natur, Panda, Sommar

När trollsländan mötte pandan… 

…gick det mindre bra. Ena vingen bröts och livslågan släcktes sakta men säkert. Som tur har vi hemma hos oss en sann djurvän som tog sig tid att ordna en ordentlig begravning samtidigt som vi andra passade på att ta oss en noggrann titt på denna trolska och svårflirtade varelse.  

Jag har en gång tidigare fotat ansiktet på en slända och blev den gången förundrad över hur talande ansiktsuttrycket var.  Efteråt har jag sett bilder på andra sländor vars ansikten sett helt annorlunda ut.  Jag har därför fått för mig att alla sländor ser olika ut.  Tydligen inte. Denna ser på pricken ut som den vi räddade ur vattensåven ifjol (?). 

Nallarna bar gemensamt den ihopsnickrade kistan som tillverkades i racerfart och förseddes med texten “trolslenda 2016″…

…allt medan lilla björnen låg och såg uttråkad ut.  Kanske den rent av skämdes? 

Posted in musik, Natur, Sommar

Blåa nätter vid viken 

Tände igår kväll en lykta för att flickorna skulle se bättre när de gick och tog sig ett kvällsdopp.  Det är den tiden på året nu,  när det börjar bli mörkt om kvällarna. 

Just igår kväll var jag och flickorna ensamma på villan för Jörri och Jacob hade åkt iväg på Wentus blues bands 30-årskonsert. Det hann därför  bli rejält mörkt innan  jag i all  min ensamhet (flickorna hade redan gått och lagt sig) tassade ner till stranden  för att släcka lyktan igen.  

På andra sidan viken förde gåsarna ett väldans liv, blandat med tranor som ropade och kossor som råmade.  På motsatt strand finns nämligen ett naturskyddsområde var man låter high land kossor beta om somrarna för att på det viset hålla upp vegetationen.  I år kom kossorna väldigt sent. Skulle inte min pappa ha noterat dem  skulle vi inte ha vetat om att de nog är där.  Det är nämligen inte  förrän den här veckan som jag har hört dem “råma” där ute.

I varje fall kändes det lite kusligt att mitt i natten med alla sina ljud tassa ner till stranden för att släcka ljuset. Väl nere kunde jag ändå låta bli att ta en bild.  För natten är så otroligt vacker med alla sina blåa färger. När jag var klar skyndade jag mig snabbt upp till huset igen.  Jag är inte helt mörkrädd,  men ibland kan jag tycka att vår villa ligger väldigt ensligt.  Natten har många ögon som man inte kan se. Det är inte heller länge kvar tills andjägarna också börjar prassla nere i vassruggarna. 


En flicka har haft ont i örat i natt, faktum är att hon allt sedan scoutlägret har haft en lite “stockad” och täppt röst.  Hörseln är inte heller vad den borde vara på det värkande  örat. Dagen har däremot gått bra,  men ifall värken återkommer när hon lägger sig ner i natt igen,  lär det antagligen bli  ett besök hos doktorn de närmaste dagarna. 

Livet rullar alltså vidare, inte bara ute i vassruggarna med sina hösttecken  utan också uppe på kullen i den lilla röda stugan