I bröstet och i skogen blåser kallt

Vi är kvar på villan även om naturen gör sitt bästa för att bli av med oss.  Det regnar, blåser, är kallt och humleporten har trillat omkull igen.  Men vi kämpar vidare och ger oss inte i första taget.  Igår hade vi tjejträff och låg och plaskade både i sjön och i Norrlands tunnan. Innan veckan är slut har vi också tänkt fira Ellens 9-årsdag här.  Åtminstone kompiskalaset. Släktkalaset blir att flytta till civilisationen ifall naturen vägrar vara med på noterna. 

Sista veckan sommarlov och sista veckan semester för Jörri betyder nedräkning.  Vi har en lång lista på saker som måste bli uträttade. Själv har jag inte heller så många lediga dagar kvar.  Första september sitter jag förhoppningsvis på jobbet igen. För att komma så långt gäller det att få ordning på skatboet uppe på huvudet.  Imorgon ska det bli gjort. Idag har jag också bokat tid till optiker.  Jag såg redan ut ett par bågar och Linnea himlade både länge och väl med ögonen innan jag hade bestämt mig för vilka jag skulle ta. Så på torsdag blir jag tant.  Rent officiellt alltså.  För läsglasögon är verkligen tantstatus för mig. Hittills har jag smusslat med marketglasögon,  men på torsdag tar också den tiden slut när optikern skriver ut ett riktigt “glasögonrecept” åt mig. Jahaja.  Dags att vänja sig, heter det. 

En annan drabbning på dagens “att göra”-lista var att fixa mgp-kläder till Linnea.  Och vi fick dem fixade! Både mor och dotter blev nöjda. Och vi gjorde det  utan att gräla. Mitt tålamod tryter nämligen när det kommer till att inhandla kläder åt tonåringarna i huset.  -Förlåt mig ungar, men det där med shopping har aldrig varit min grej.  

Men idag så  – ja,  hon blev så fin ❤.Och vi virvlade ut som två älvor ur affären,  lyckliga över att den andra också var lycklig.  ❤ Ni vet,  det är de små sakerna som räknas. 

Största molnet på min himmel är för närvarande att jag saknar sonen.  Ja jag saknar honom så mycket att det känns som om jag har  fått ett stort  hål i bröstet.  Jag lovar – jag har kollat,  men där finns inte något hål nedanför hakan. Det ser ungefär  ut som det gjorde tidigare. Jag tror att  det är insidan som är förändrad.   

Nu hör jag hur ni säger: “Vänta bara,  det blir värre den dagen när  barnen börjar flytta ut”. 

Säkert.  Men vi är inte där ännu. Vi tar den tiden då.  Den dagen kommer jag att vara beredd.  Tror jag. 

Sonen har varit väldigt mycket borta den sista månaden.  Mer borta än hemma. Först scoutlägret och när de väl kom hem så bodde italienarna hos oss och vi hann knappt ha någon egen tid alls. Vi sjåsade omkring allesammans. Sen försvann han iväg på Euro-Gig 2016 här i Karleby för att musicera med andra ungdomar från Europa. På torsdag kommer han hem.  Men så börjar skolan och då drar hela baletten igång igen… Så suck. 💔 Det var liksom den sommaren det.  Kanske är det också det som är den största besvikelsen – att sommaren gick så snabbt. Vi gick omkring och väntade på solsken och när solskenet äntligen kom – ja då var hela familjen på läger och kvar var jag här ensam  vid sjön.  Det känns lite som om jag har  blivit snuvad på konfekten – jag som riktigt skulle njuta av min sista lediga sommar fullt ut. Visst har jag njutit,  men ändå…   

Förstod någon det där?  Kanske inte ens jag själv.   Klockan säger i varje fall att det är  natt och att jag borde sluta svamla.  Utanför fönstret är det mörkt och kusligt.  Dags att sätta huvudet på kudden.  Imorgon fortsätter vi. 

Godnatt världen!