Posted in familj, vardag

Onsdag betyder soppa 

Jag vet inte om jag har berättat att jag är ledig onsdagar.  I varje fall är det det bästa beslut jag gjort på länge.  Vi behöver de här onsdagarna. Lilla S för att få ett avbrott i dagistillvaron och för att få vila upp sig.  Jag, för att få hotellet här hemma att snurra. 

Mina två första lediga onsdagar ägnade jag åt veckostädning.  Jag gjorde allt och lite till och var helt slut när kvällen kom. Det blir inte bättre av att onsdagar normalt också  är väldigt hektiska dagar. Barnens musicerande kör igång redan 15:45 och innan det ska middagen stå på bordet så att alla kan äta innan just de ska iväg.  Sista patient kommer hem kring 20:30 på kvällen. 

Efter att ha ägnat två lediga onsdagar till att städa tills huset blänkte,  beslöt denna mamma denna onsdag att nu får det vara nog.  Det kan inte vara meningen att jag ska rädda världen bara för att jag är ledig.  Hotellverksamheten måste få ett slut. 

Så denna onsdag har jag intagit en mera avslappnad attityd.  Visst, det blev en del hushållssysslor idag också är,  men städandet får vänta till helgen när de andra också kan hjälpa till (vad glada de ska bli 😂 ).Min vana trogen står soppkastrullen redo att koka soppa.  För onsdagar betyder soppa.  Det blir alltid en rejäl sats för att det ska bli över och räcka till torsdag också … 

Att börja jobba tycker jag har gått bra,  men rutinerna här hemma är nog ännu ute och flyger.  Men det blir nog bra tids nog.  Jag har ju trots allt gjort ett stort framsteg idag när jag sade upp kontraktet med hotellstäderskan. Det ni kvinns där ute! Det  tycker jag också att ni ska göra.  Mammor behöver verkligen  inte hinna med allting.  Inte jämt. 

Ps Och ni som undrar vem AG är.  Jo,  min mommo.  När hon var ung skulle man väva och brodera sina kökshanddukar själv.  Jag är glad att man inte behöver göra det längre…  

Advertisements
Posted in motion, Panda

Det blev bara så 


Det var inte tänkt att vi skulle springa.  Det bara blev  så. Knappt hann vi ut genom dörren innan jag kände hur benen flög iväg nerför trappan. Lilla björnen var inte sen att hänga på. Springa är ju vad hon älskar mest.  Vi hann inte mera än löpa genom vårt  kvarter innan vi stötte på första bekanta ansiktet.  Det var lilla björnens människosyster från hennes förra familj..

– Vad ni kommer hårt farande,  skrattade hon och böjde sig ner för att klappa Panda.  Under tiden berättade  jag om hur mycket lilla björnen skulle vilja att vi springer när vi är ute och rastar henne. 

– Problemet är att man borde tänka till lite innan och inte hasta iväg klädd i endast jeans,   sa jag och pekade på mina byxor. Jag hade ju verkligen inte tänkt att vi skulle springa den här kvällen.  Det blev bara så. Ett spontant infall .


Vi skildes åt och lilla  björnen och jag fortsatte vår kvällslänk. Det blev en ganska lång länk på nästan en timme.  Vi ömsom sprang och ömsom gick.  När det prasslade värre än vanligt i buskagen,  sprang vi hårdare och när det var mera vägbelysning, tog vi det lite lugnare.  Jag blir så paranoid i det här mörkret. 

Problemet när jag är ute och galopperar är att jag inte hittar sömnen efteråt.  Min kropp blir så upp i varv att det behövs mer än en natt för att komma ner på jorden  igen.  Fullmånen gör knappast det hela bättre heller. 

Så här sitter jag nu <gäsp> och benen är alldeles stumma efter gårdagens energiutlopp. Visst var det skönt,  men oj vad skönt det skulle ha varit att få sova också i natt. Motion har sina avigsidor. För mig alltså. 

Hoppas i varje fall att ni får en bra dag och en glad vecka! 

Posted in familj, kärlek, musik, upplevelser

En annan av våra svalungar

 

Har ni hört Linneas finallåt?  Om inte, lyssna här.

Jag fick ett meddelande av Linnea häromdagen när jag var på jobbet.

-Nu är min låt på nätet.

Jag kunde inte lyssna just då.  Bet istället ihop och kämpade dagen till slut. Jag hann  inte mer än ut genom jobbdörren innan  fingrarna hade  letat fram hennes låt på telefonskärmen. Där gick jag i solen, förbi uteserveringen med alla sina människor och lyssnade på vår flickas låt och kände klumpen börja växa i halsen.

Behöver jag säga att är stolt? Jag är så glad för hennes skull.  Låten blev så bra! Och fortfarande tycker Jörri att hon sjunger om honom och hans vardag. Han har ju alltid så bråttom, dricker kaffe hela dagen och rocken fladdrar i luften där han ilar fram.

Lycka till Linnea i oktober ! ❤

Posted in familj, kärlek

Därför tycker jag så mycket om henne 

På väg hem från jobb och dagis sitter hon bredvid mig och börjar dra av sig skorna.  Lite irriterat ser jag på henne. Hon kunde ju allt behålla skorna på tills vi är hemma, tänker jag.  Nu kommer jag att bli tvungen att bära in henne i huset.  Jag sväljer irritationen och puffar istället henne vänskapligt i sidan och säger:

– Jag tror bestämt att Signe busar. 

Glittrande ögon vänder sig mot mig samtidigt som den lilla handen skyndar sig att  dra mössan från huvudet. 

– Pappa busar!  säger hon och skrattar. 

Och i nästa stund hävdar hon att det är Panda som busar.  Och mamma…  Ja så håller vi på  hela halva vägen hem från jobb och dagis.  Plötsligt känns eftermiddagen så mycket roligare. 

När lillan  tröttnat på att anklaga familjemedlemmarns för att hålla på och busa,  riktar hon uppmärksamheten mot min väska som ligger på sätet.  Hon får fram fodralet med mina glasögon och innan jag hinner hejda henne har hon dragit fram glasögonen.  Mitt i proceduren att veckla upp dem, råkar hon klämma sig.  Tydligen gör det väldigt ont för stora tårar trillar ner för hennes kinder och den redan sedan  tidigare så snuviga näsan rinner ännu mera.  Eftersom jag sitter och kör kan jag inte göra så mycket annat än klappa henne tröstande på låret. 

I nästa stund tar hon fram den lilla rengöringsduken som ligger inne i glasögonfodralet. Den som jag fick till att ha att putsa glasögonen med.  Hon tar duken och torkar omsorgsfullt snoren och tårarna ur sitt ansikte för att till slut sätta den tillbaka in  i fodralet igen…

Jag kommer alldeles av mig där jag sitter och kör.  Naturligtvis gillar jag  inte riktigt det hon gör med mina viktiga prylar.  Men… Det är också därför jag tycker så mycket  om henne.  Hennes rättrådighet.  Man kan inte ens vara arg på henne.  Istället tycker jag att det är så charmigt.  Tänk att någon så liten kan ha lösningar på det mesta. Patentlösningar. 

Och förresten.  Nu heter hon Signe. Hon har varit Nenne i ett par veckor,  men den här veckan blev hon tydligen stor och bytte namn till Signe igen. 

Det ni.  Pröva det om ni kan. 

Posted in familj, kärlek

Saknad 

Ibland när man saknar de där som inte finns längre,  känns det skönt att göra någonting praktiskt av saknaden.  Fammo kom alltid med en bukett blommor till mig när hon hälsade på.  Nu är det min tur att plocka blommor till henne och mommo. 

Nu börjar blomlagren i trädgården ute på villan  så  smått att sina så då blir det att ta till andra material istället.  I skogen finns mycket att hämta. 

Förresten fammo,  jag blev  rädd häromdagen när sotaren hälsade på.  Han hittade en död  liten fågel i vår skorsten. Där låg den i asklådan alldeles grå och smutsig efter att han tömt skorstenen på sot.

– Har ni inte lagt märke till några konstiga ljud inifrån skorstenen? frågade han.

Jag skakade på huvudet.  Nej det har vi inte,  men vi har ju också bott mycket ute på villan. 

När han gått började jag fundera.  Tänk om det var du farmor?  Jag ser ju alltid hur du kommer och hälsar på mig i form av sädesärlor.  Till och med Jörri säger det nuförtiden :

– Nu  är din fammo här. 


Så jag började fundera om nyfikenheten ändå hade tagit överhanden och du hade flugit  in i skorstenen för att kika på vårt hus när vi ändå inte var hemma. 

Den här kransen är Ellens konstverk.

Men vet du fammo vad L sa när jag berättade om mina knasiga  funderingar?

– Men mamma,  inte skulle Mimmi ha gjort någonting så tokigt.  

Hon har så rätt. 

Posted in konst, Natur, skrivande

Arbete att hämta 


Förlåt att jag skriver lite mindre igen.  Jag skulle gärna skriva,  hjärnan skriker av tankar,  men jag hinner inte skriva ner dem.  Hela tiden händer någonting annat som först måste tas omhand innan jag kan sätta mig ner.  Och när jag äntligen sätter mig,  är jag så trött att ögonlocken trillar igen.  Vi har taskiga nätter åter en gång. Lillfröken skriker för jämnan.  Det är konstigt. På dagis säger de att hon är så duktig och verkar ha vant sig vid de nya rutinerna. Här hemma är tillvaron i obalans.  Jag får knappt lämna henne ur sikte innan hon rusar efter:

– Nenne komme me! 

Så hon hänger med.  Ikväll var vi på möte till Edsevö och bara jag får morgondagens körövning förbi,  lovar jag ha henne runt halsen resten av veckan.  Egentligen skulle det finnas två föräldramöten att gå på,  men förnärvarande prioriterar jag hemmet.  Maken får referera  vad det har  pratats om.  


I helgen tömde vi kylskåpet ute på villan.  Det är ytterligare ett hösttecken att  det börjar dra ihop sig till ett avslut.  Lite målfärgsburkar har jag också plockat med mig  hem – utifall det skulle frysa.  Potatisen är upptagen ur landet,  liksom morötterna.


En fin helg ute på villan hade vi.  När vi inte orkade elda bastun på kvällen,  gjorde vi det på morgonen istället. Vi såg på film,  stekte våfflor till våra föräldrar för att jag hade haft födelsedag och bara kopplade av. Och Ellen vågade sig till och med på ett sista dopp,  men fy vad kallt det var!  


Men nu faller ögonen igen trots att jag så gärna skulle vilja skriva.  Jag har annars börjat printa ut mina skriverier.  Jag har cirka 150 sidor med material som jag tänker titta närmare på.  Allt skriver jag inte ut,  utan väljer och vrakar och skriver om.  Men det är roligt – att äntligen se vad det är jag håller på med för jämnan. Så bästa förläggare som vill ha en annorlunda bok – hör av er. Eller du som vill vara min korrekturläsare och vågar ge  ärliga och rättframma kommentarer. Här finns arbete att hämta.  😂 

Posted in Evas testkök, Sjukdom och hälsa

På tal om glasögon 

Oj hjälp vad besvärligt det är det där med glasögon! Jag har blivit blind som en valross (om de nu ser dåligt).  De senaste veckorna har det blivit värre och värre.  Optikern förklarade någonting märkligt om att jag egentligen inte har försämrad (läs) syn på grund av ålder, utan det istället har att göra med tidigare ögonproblem jag hade i barn – och ungdomen. Detta gör att glasögonen jag behöver  när jag läser också borde göra så att jag ser bättre på avstånd.  Jag behöver alltså inga progressiva glasögon utan vanliga plus glas räcker för både lång- och närseende. Förstod någon det där?  Inte jag heller… 

I varje fall.  Jag använder glasögonen på jobbet för annars skulle det inte bli till något.  Det går bra så länge jag är ensam i rummet med min skärm och mina papper, men så snart någon kliver in i rummet  blir jag påtagligt medveten om glasögonen på näsan.  De är så i vägen att jag blir gaaaalen. Det är knappt jag kan koncentrera mig på samtalet. Allt jag tänker på är glasögonen,  att de är smutsiga,  att.det känns som om de håller på att trilla av näsan, att de känns megastarka och att det känns som om jag ser världen genom bottnen på en flaska.  Jag har funderat om jag inbillar mig alltsammans eller om glasögonen faktiskt inte riktigt passar vid “avståndsseende”. Men det borde de ju göra. Jag har ju tidigare haft liknande glasögon. Faktum är att jag har haft glasögon i över tjugo år av mitt liv, men efter en paus på cirka tretton år måste jag sätta dem på näsan igen. 

Jag har försökt med “tantstuket” att trycka upp dem i håret när jag går och äter lunch eller håller kaffepaus.  Men jag gjorde tydligen en miss när jag inhandlade dessa glasögon – de känns inte stabila uppe på huvudet. Och någon kedja runt halsen för glasögonen vill jag verkligen inte ha.  Mega tantvarning! 

Vad jag vill ha sagt är att jag äntligen förstår dig  mamma de gånger du har kämpat med att bli van vid dina nya glasögon.  Oj vad jag har tyckt att du har varit pjåkig! Jag har tänkt tyst för mig själv :”Det är väl bara att använda dem så blir du van…”  

 Och med ens förstår jag  fammo – varför hon växlade mellan sina gamla och nya glasögon i all oändlighet. Ja,  det var nästan skrattretande hur hon höll på. Och jag förstår också dig svärfar med dina fem par glasögon du har liggandes på bordet i rad  (eller hur många det nu var).  Faktum är att just nu skulle jag kunna låna ett par…

Det finns en sanning i uttrycket att det är svårt att lära en gammal hund att sitta. Tyvärr börjar jag inse att det nu har blivit min tur att trilla i den gropen. 

Posted in musik, Sjukdom och hälsa, upplevelser

Prinsessa för en dag 

Det är inte varje dag mamma får sätta sig ner och bli ompysslad – få håret fixat och makeupen lagd. Inte den här mamman i varje fall. Sminkad av ett proffs blev jag senast för aderton år sedan, på min bröllopsdag.  Sedan dess har jag hållit mig till mascara och någon enstaka gång har jag lyxat till det och satt lite foundation. Det bör kanske också nämnas att på vår  bröllopsdag för aderton år sedan  satt jag i bilen hela vägen hem till Kronoby och gned ögonbrynen för att få bort färgen som enligt mitt tycke,  såg väldigt märkligt ut. Men inte idag.  Idag tyckte jag om kvinnan jag såg i spegeln. Hon såg  vuxen ut. Inte alls samma hålögda varelse som mötte mig i spegeln i morse.

Men nu är det kväll och kören Vilja har fått väldigt spännande foton plåtade i skogarna i Kronoby. Det är dags att tvätta bort sminket.  Imorgon är jag en vanlig Eva igen.  

Ett stort tack till Wilheminas wedding för att ni plockade fram en fin Eva igen.  Även om det bara var för en dag.   Ibland behöver man  sådana energiboostar.  Även en helt vanlig mamma som jag. 

Posted in Sjukdom och hälsa, skrivande

Hälsningar från landet veckoslut 

Hej allihopa! 

Jag sitter ute på trappan på villan  i kvällningen och skriver.  Vi har det bra även om jag fryser lite.  Det är höst i luften och när solen går ner blir det snabbt kallt och kyligt.  Även myggorna hittar fram.  Bäst att se till att inte bli biten. Jag har hört att harpesten som många insjuknat i,  smittar via just myggbett. 

Det blev en bättre dag på fredag.  Jag fick höra att Signe både  ätit och sovit. Och det märktes. På torsdag hade hon tydligen inte ätit ordentligt – inte undra på att  det blev lite stökigt innan vi fick mat på bordet.  

I övrigt är hon inte riktigt sig lik.  Hon funderar nog vart hennes trygga, ombonade värld har  tagit vägen.  De senaste nätterna har hon vaknat tre till fyra gånger per natt och tankat närhet. För jo,  jag ammar henne ännu. Nu ser jag hur ni höjer på ögonbrynen.  Ammar ännu? Jo,  vet ni inte att WHO rekommenderar att barn ammas tills de är två? Så jag försöker göra som de säger.  🙂 Hos oss handlar det närmast om amning till natten,  men nu när hennes värld vänts ut och in, så måste hon kolla för jämnan att vi nog är kvar.  Varken Jörri eller jag får inte heller lämna huset utan henne.  Så fort vi närmar oss ytterdörren skriker hon :

– Nenne komme me! 

Så hon hänger med överallt.  Jämt. 

På tal om amning.  Jag lovade i vintras att ni ska få läsa min essä jag skrev inför en tävling.  Jag sa redan då att texten  aldrig har en chans i en tävling – tänk er själva en karl som tvingas sitta och läsa om amning.  😂😂😂 Så nej,  jag hade rätt, det blev ingen vinst.  Om jag minns rätt gick alla pris till Sverige, trots att det var en finlandssvensk tävling.

För min del var det i “terapeutiskt syfte” jag skrev essän – en liten hämd efter allt strul med amning jag haft i min karriär som mamma.  Men ni ska få läsa,  bara jag är hemma igen, kommer ihåg  och  får vevat igång datorn och klämt in texten här. Texten är ganska lång  så jag tror vi får ta den i etapper.    🙂

Snart är  bastun varm och dags att bädda ut sängar åt alla stora och små varelser. 

Ha en skön kväll! 

Hälsningar från Eva i veckoslutslandet

Posted in familj, Panda

Stor men litet skal

Roade mig häromdagen med att fotografera skuggor medan lilla björnen och jag var ute och gick. Tills det slog mig att jag verkligen lyckats fånga hundens ego på bild. .  Vi har en liten hund,  men hennes ego och självkänsla är kolossal – gigantisk! Möter vi en hund (ingen skillnad om den är stor eller liten – alltid ska  hon fram och hälsa.  Det händer att stora hundar känner sig obekväma och  tar till flykten. Men det är ju helt onödigt. Lilla björnen  är ju totalt ofarlig.  Bara så otroligt nyfiken och vill så gärna säga hej. 

Gissa om hon var glad när vi kom hem igår. Lyckan visste inga gränser.  Jag försökte fota Signe och henne när de kravlat sig  upp på sängen och låg där och brottades och kramades.  Det blev bara suddigt av alla ben och hunddelar som flög hit och dit. 

De är som syskon de här två.  Ibland är jag rädd att de ska göra varandra illa,  men det gör de tydligen inte. Panda är noga med att inte bitas. Hon hanterar Signe med bomullsvantarna på.   Hon skulle aldrig göra Signe illa.  Istället brottas de som tokar och både hunden och dottern strålar av lycka.