Posted in Evas testkök, Sjukdom och hälsa

På tal om kolhydrater 

Ibland blir jag så trött på den här världen.  Den dagliga hysterin om allt och ingenting.  För närvarande är det socker och kolhydrater som verkar vara  samtalsämne nummer ett. Vart jag än vänder huvudet ser jag  inlägg som behandlar just det.  Någon bantar och har  lämnar bort gluten och kolhydrater och vikten rasar i botten och naturligtvis vill hen berätta hur roligt det är för hela världen.  Även för mig.  Visst,  roligt för dem, men hallå,  har vi inget annat att prata om? Hur skulle det vara om vi pratade om hur vi verkligen mår, längst in under alla fettvalkar och dubbelhakor ?  Hur mår du djupt där  inne?. Vad är det som får just din  värld att lysa? För det kan inte bara vara bantningen som gör dig lycklig, eller?    Vad ska du göra när visaren på badrumsvågen äntligen  ligger rätt? 

För varje inlägg  känner jag hur jag sjunker allt djupare ner i träsket. Jag orkar  inte höra mer.  Ett inlägg till om kolhydrater och jag spyr.  Förlåt, men lite så känns det.

Visst,  socker är inte bra.  Det är ett gift. Och även  jag hör till dem som ibland funderar om jag ändå inte borde försöka lämna bort gluten utifall det kunde få mina händer att må bättre. Men det betyder ändå inte att jag vill höra om det jämt. Tvärtom, upplever jag att debatten gör att  jag blir allt mer  förvirrad.  Snart vet jag  inte längre  vad jag ska sätta i min köpvagn. Mat på bordet måste vi i alla fall ha.  Ilandsproblem. Som om jag inte har tillräckligt mycket annat att fundera på under dagarna.  

Hos oss försöker jag hålla efter med ungarna när det gäller socker.  Men jag har ingen nollregel.  Jag vill snarare att de ska lära sig tänka efter vad de sätter i munnen. Det ska vara måtta med allt.  Vi har varken bullar eller bakverk på bordet under veckan   förutom de gånger min snåltand gnisslar till och jag  förmår mig trolla ihop ett recept.  Det händer typ en gång i månaden. Vet jag att någon är på väg och hälsa på,  rör jag gärna ihop något smarrigt . Jag vill ju vara en god värdinna… Vårt kexförråd har minskat till ett minimum efter att jag börjat köpa hem endast torra och tråkiga  kex.  Det är märkligt hur förvånansvärt enkelt tassarna hålls borta  när det inte finns några chokladdrypande kex att ta till.  

Att ställa till med kalas upplever jag numera som rena rama döden.  Ibland har jag god lust att sätta mig ner och gråta.  Det är så mycket att komma ihåg. Den och den personen har ju den och den dieten,  och den och den  tål inte det och det.  Det är en hel  djungel. Ibland har jag känslan av att jag hänsynar ihjäl mig. Hur jag än gör  kommer jag  aldrig ändå att få alla nöjda. 

Tillbaka till  kolhydraterna. Jag ser det som rikemannens ilandsproblem att ha ork och tid att försöka dra dem  till noll..  Förresten, jag  hörde häromdagen att vårt enorma och kraftigt ökande  avokado-ätande skövlar regnskogar.  Så kan det väl ändå inte vara tänkt?  Att vi måste åka till andra sidan  jordklotet för att hämta mat för att vår egen mat inte är fin och trendig nog att dukas upp på bordet.  Hur är det med dem som inte ens har mat för dagen  att äta sig mätta på? Orättvist.  Hur blev det så? 

Om du är intresserad så kan jag berätta att min diet heter  “Måtta med allt”. Den fungerar prima. Rekommenderas varmt. 

Advertisements

2 thoughts on “På tal om kolhydrater 

  1. Heja heja och bra skrivet! Måtta med allt gäller hos oss också! Något som jag däremot finner lyxigt här i USA är att det inte ‘doppas’ med kaffet. Som värdinna kan du bjuda på- inget! Verkar säkert konstigt där i Österbotten, men så fungerar det här! 😃

    Liked by 1 person

    1. Tack! 😊 Inget? Inte ens en slät kopp kaffe /te? Eller en drink ur “hemmabaren”? Jag menar, så gör de i alla amerikanska såpor – det klirras med is och ädla drycker hälls upp ur dyrbara kristallflaskor. Do you want something? 😂 I varje fall låter det där behändigt. Men det är också det jag funderar om allt detta doppande – att det är en vanesak /tradition. Om alla är ok med att det inte bjuds på något så skulle det vara ok. Men som det är nu är alla inte det. Alla har sina förväntningar och lilla värdinnan springer där i väldig fart, väl medveten om att hon glömt en viktig person,.nämligen sig själv!

      Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s