Posted in Bloggskrift 5, musik, upplevelser

Äventyr i Helsingfors 

Jag drar maken diskret i rockärmen samtidigt som jag försöker mima så att han ska se:

“Titta på den där mannen.”

Framför oss,  mitt på gatan står en man, bredbent och med  huvudet rakat och klädd i en svart  bomberjacka. Den väldiga kroppshyddan berättar att denna karl  tillbringat otaliga timmar på gym. Han ser ut som en “biff” jag verkligen inte skulle vilja möta på natten. 

  Trots att en massa  människor passerar honom och ser vad han gör, står mannen lugnt kvar mitt på gatan och tittar med kikare rakt in i en lägenhet i höghuset mitt emot.

Min fantasi kör igång. Mannen  är som hämtad ur en film.  Helt uppenbart är han ute på något uppdrag som inte är lämpat i dagsljus och som framförallt inte denna mamma vill veta något om.   Jag skyndar att samla ihop mina skyddslingar  och föser dem i riktning mot bilen.  Bäst att fly fältet medan tid ännu är.

Dagen därpå har det blivit dags att åka hem.  Vi  packar in oss och alla våra väskor  i vår sexsitsiga bil.  Problemet är att den här dagen är vi sju. L och J hade ju kommit ner med tåg och istället lät vi Js  flickvän följa med oss ner. Eftersom alla inte ryms i bilen har vi planerat hemresan på så sätt   att J och hans flickvän får ta tåget. Givetvis behöver de få skjuts från hotellet  till tågstationen. 

Skulden tär mitt samvete.  Jag är väl medveten om att det vi gör är fel. Man ska inte sitta i bilen med ett barn i famnen.  Men jag gör det ändå och försöker låta bli att tänka på vad som skulle kunna hända om vi krockade.  Jag vet att jag aldrig, aldrig  skulle förlåta mig själv om det hände något. Aldrig.  Jag försöker döva samvetet genom att  tänka på min egen barndom, hur vi åkte bil utan varken bilbälten. krockkuddar eller bilstol.   Jag överlevde barndomen. Varför skulle inte våra barn överleva några kvarter från hotellet till tågstationen?  Idiotisk förklaring, jag vet.

 Vi hinner inte långt innan jag får syn på polisbilen. 

“Ducka!” hojtar jag och trycker den lilla blondinen som sitter i min famn  i riktning rakt  ner mot golvet.

Och E kryper ihop i fotutrymmet samtidigt som jag försöker släta ut mina olyckliga ansiktsdrag för att polisen inte ska se hur skyldig jag ser ut.

Vi överlever.   Polisen ägnar oss inte en blick utan åker gladeligen  förbi. 

Jag suckar lättat och fnissar som en liten flicka som äntligen vågat sig på att palla äpplen.  Faktum är att jag  nästan blir   lite stöddig. 

Vi hinner inte mera än vända in på nästa tvärgata innan fnisset stockas i halsen.  I ändan av gatan  står bästa välkomstkommittén. Blåstest. 

Luften går ur mig. Jag frågar mig åter en gång varför i hela friden vi prompt måste åka alla sju när vi kunde ha åkt två varv.  Det finns en anledning till varför man ska lyssna till sitt samvete.  Gör man inte det blir det bara fel. Och just nu håller det på att bli hemskt fel. Jag anar redan hur  hundralapparna har börjat lyfta ur plånboken. 

Maken vevar ner rutan och försöker sig på ett fröjdigt “Hyvää huomenta”.

“Nå inte vet jag om det är så god morgon”,  svarar den buttre polismannen. 

Maken  blåser. 

Sedan  en milsvid  tyyyyystnad. 

“Ni har tydligen bilen full med folk”,  säger polismannen samtidigt som han kikar in i bilen. Testet visar givetvis  noll. Den regeln prutar vi ALDRIG på.

“Ja det har vi”, säger maken och försöker låta lika glad och bekymmerslös som tidigare .

Och sedan…

Ingenting! 

Polisen ger oss klartecken att vi får åka. Vi sitter tysta en lång stund och bara väntar på att få se blåljusen trona upp bakom oss  i bakrutan .  

“Såg han inte att jag hade E i famnen eller orkade han inte bry sig?” blir till slut frågan jag aldrig  får något svar på. 

Framme vid tågstationen möts vi av ett blomhav och tända ljus.  För någon vecka tillbaka fick en människa sätta livet till här efter att en demonstration urartat. 

Just då blev en overklig nyhet  verklig. 

Behöver jag säga att det aldrig känts så skönt som i söndags att få åka hem till lilla Österbotten igen? 

Advertisements

9 thoughts on “Äventyr i Helsingfors 

    1. Gulp. Faster är visst inte så präktig som hon försöker påskina… 😉 Förresten, notera gärna att detta är en skrivövning också för kursen jag går. I uppgiften ingår att ljuga. Historien är sann, meeen… Ja, jag kan berätta sen. Jag vill att de som ordnar kursen ska säga sin åsikt först… 😊

      Like

  1. Hej! Vilken spännande läsning du erbjuder 🙂 Du har gjort en utmärkt tolkning av uppgiften, nu vet jag ju förstås inte vad som stämmer och vad som inte gör det, men jag gissar att du överdriver/fabricerar för att göra läsningen mer fängslande, och det lyckas du med. Den här uppgiften blir ju extra intressant i ditt fall, då du skriver den i din vanliga blogg som redan har en viss sanningsanspråk. Och vi kan se av kommentarerna ovan att folk utgår ifrån att det du skriver är sant – och varför skulle de inte göra det? Att du dessutom förankrar texten med ett fotografi bidrar till den självbiografiska pakten (som det heter inom litteraturvetenskapen) mellan dig och dina läsare. Men folk som läser de andra deltagarnas texter, de som har startat en ny skrivarkursblogg, kommer inte att utgå ifrån samma sanningsanspråk som de som läser din text. Det är precis de här frågorna som jag hoppas att ni skulle tänka på i samband med den här uppgiften 🙂 Fint!

    Like

    1. Tack för din kommentar Hilda! Alldeles rätt gissat. 🙂 Historien är tyvärr sann, men jag har kryddat den och försökt att lyfta fram vissa detaljer lite mera än andra för att göra historien mera intressant. Det där med att få in en lögn var svårt. I mitt fall har jag snarare satsat på nyanserna och försökt att driva dem till max. Gränsen mellan lögn och sanning känns därför lite luddig. I verkligheten var detaljerna knappast så “radikala” och “saftiga” som här i inlägget. Måste dock erkänna att jag var osäker på om jag tolkat uppgiften helt rätt, så roligt om det blev som det var tänkt.
      Förresten, ursäkta att jag är så försenad med alla mina uppgifter. Vi har varit borta så mycket de senaste veckorna och jag har därför helt enkelt inte haft tid att göra uppgifterna. Under denna vecka ska jag försöka hinna komma ifatt.

      Like

      1. Inga problem, som du kanske märker är vi ledare också lite långsamma med att komma med kommentarer och släppa uppgifter, har varit lite sjukdom och annat här i vår ända.
        Vi vill ha svar på alla uppgifter innan kursens slut, sista november, annars är det ju mest för er egen skull som vi har deadlines, och för att de andra deltagarna ska ha möjlighet att i lugn och ro fundera på kommentarer till era texter. Vi hörs!

        Liked by 1 person

      2. Tack för den informationen! Då är det lugnt och jag hinner koncentrera mig lite mera på uppgifterna och framförallt de andras skrivande också. Man lär sig mycket genom att lyssna och läsa hur andra gör.

        Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s