Äventyr i Helsingfors

Jag drar maken diskret i rockärmen samtidigt som jag försöker mima så att han ska se:

“Titta på den där mannen.”

Framför oss,  mitt på gatan står en man, bredbent och med  huvudet rakat och klädd i en svart  bomberjacka. Den väldiga kroppshyddan berättar att denna karl  tillbringat otaliga timmar på gym. Han ser ut som en “biff” jag verkligen inte skulle vilja möta på natten. 

  Trots att en massa  människor passerar honom och ser vad han gör, står mannen lugnt kvar mitt på gatan och tittar med kikare rakt in i en lägenhet i höghuset mitt emot.

Min fantasi kör igång. Mannen  är som hämtad ur en film.  Helt uppenbart är han ute på något uppdrag som inte är lämpat i dagsljus och som framförallt inte denna mamma vill veta något om.   Jag skyndar att samla ihop mina skyddslingar  och föser dem i riktning mot bilen.  Bäst att fly fältet medan tid ännu är.

Dagen därpå har det blivit dags att åka hem.  Vi  packar in oss och alla våra väskor  i vår sexsitsiga bil.  Problemet är att den här dagen är vi sju. L och J hade ju kommit ner med tåg och istället lät vi Js  flickvän följa med oss ner. Eftersom alla inte ryms i bilen har vi planerat hemresan på så sätt   att J och hans flickvän får ta tåget. Givetvis behöver de få skjuts från hotellet  till tågstationen. 

Skulden tär mitt samvete.  Jag är väl medveten om att det vi gör är fel. Man ska inte sitta i bilen med ett barn i famnen.  Men jag gör det ändå och försöker låta bli att tänka på vad som skulle kunna hända om vi krockade.  Jag vet att jag aldrig, aldrig  skulle förlåta mig själv om det hände något. Aldrig.  Jag försöker döva samvetet genom att  tänka på min egen barndom, hur vi åkte bil utan varken bilbälten. krockkuddar eller bilstol.   Jag överlevde barndomen. Varför skulle inte våra barn överleva några kvarter från hotellet till tågstationen?  Idiotisk förklaring, jag vet.

 Vi hinner inte långt innan jag får syn på polisbilen. 

“Ducka!” hojtar jag och trycker den lilla blondinen som sitter i min famn  i riktning rakt  ner mot golvet.

Och E kryper ihop i fotutrymmet samtidigt som jag försöker släta ut mina olyckliga ansiktsdrag för att polisen inte ska se hur skyldig jag ser ut.

Vi överlever.   Polisen ägnar oss inte en blick utan åker gladeligen  förbi. 

Jag suckar lättat och fnissar som en liten flicka som äntligen vågat sig på att palla äpplen.  Faktum är att jag  nästan blir   lite stöddig. 

Vi hinner inte mera än vända in på nästa tvärgata innan fnisset stockas i halsen.  I ändan av gatan  står bästa välkomstkommittén. Blåstest. 

Luften går ur mig. Jag frågar mig åter en gång varför i hela friden vi prompt måste åka alla sju när vi kunde ha åkt två varv.  Det finns en anledning till varför man ska lyssna till sitt samvete.  Gör man inte det blir det bara fel. Och just nu håller det på att bli hemskt fel. Jag anar redan hur  hundralapparna har börjat lyfta ur plånboken. 

Maken vevar ner rutan och försöker sig på ett fröjdigt “Hyvää huomenta”.

“Nå inte vet jag om det är så god morgon”,  svarar den buttre polismannen. 

Maken  blåser. 

Sedan  en milsvid  tyyyyystnad. 

“Ni har tydligen bilen full med folk”,  säger polismannen samtidigt som han kikar in i bilen. Testet visar givetvis  noll. Den regeln prutar vi ALDRIG på.

“Ja det har vi”, säger maken och försöker låta lika glad och bekymmerslös som tidigare .

Och sedan…

Ingenting! 

Polisen ger oss klartecken att vi får åka. Vi sitter tysta en lång stund och bara väntar på att få se blåljusen trona upp bakom oss  i bakrutan .  

“Såg han inte att jag hade E i famnen eller orkade han inte bry sig?” blir till slut frågan jag aldrig  får något svar på. 

Framme vid tågstationen möts vi av ett blomhav och tända ljus.  För någon vecka tillbaka fick en människa sätta livet till här efter att en demonstration urartat. 

Just då blev en overklig nyhet  verklig. 

Behöver jag säga att det aldrig känts så skönt som i söndags att få åka hem till lilla Österbotten igen?