Posted in familj, kärlek, skrivande

Mirakelsalva

Lite serum under ögonen

 mota påsarna som djupnar för varje dag som går 
Ansiktscreme på kinderna. 

En dutta mascara på fransarna.

Nu är jag klar att gå! 
Ögon klara som stjärnor, har all den här tiden   

registrerat varenda liten  rörelse

memorerat
 En liten hand sträcks upp 

– Nenne också ha! 

En klick hudcreme glittrar snart på lilla handen.

Knubbiga händer  gnuggar rodnande  hallonkinder.

Fniss och värme i magen 

Min lille bus 

Är det verkligen  så jag ser ut? Är det så jag håller på? 

En snabb blick i spegeln 

säger att alla ojämnheter  har suddats ut 

ersatts av ett leende mycket bredare än kanterna 

Min mirakelcreme heter Signe 

Jag hoppas att den tuben aldrig någonsin  tar slut 

Posted in familj, musik, vardag

Akta er!

Akta er. Jag riktigt känner hur jag är på taskigt humör.  Irriteras av både det ena och det andra.  Vad som hänt? Ingenting egentligen.  Eller allt på en och samma gång.  Känner mig ibland lite förbisedd och till och med  nästan lite  utnyttjad,  så den här veckan har jag taggarna utåt och fräser tillbaka.  Nästan så att jag skäms och funderar vart tålmodiga och snälla Eva tagit vägen.  Men ibland tar snällheten slut och jag orkar bara inte. 

Förra veckan var jag sur på Panda hela veckan. Reparerade och höll på så att svetten lackades i pannan.  Den här veckan är det barnen… Eller nja,  egentligen är väl inget deras fel – allt bara blir  tokigt och  det i sin tur gör mig trött. 

Igår hade ena dottern tappat sin sko. Suck.  I år har jag satsat på kvalitet vad gäller skor och köpt lite dyrare skor för att de förhoppningsvis inte  ska gå sönder så lätt.  Ifjol köpte vi åtminstone tre par vinterskor  per lurk åt flickorna! Som vårdledig stirrar man gärna på röda prislappar och tror sig göra fynd för jämnan. Vilken felbedömning!  Alla skor var  skräp.  Lossnade inte sulorna så gick dragkedjan sönder. Och mamma suckade och köpte nya.  

Nu när jag har  börjat jobba och har haft lite bättre  råd att välja skor från den lite dyrare hyllan,  ja då har  jag gjort det också. Men jag hade ju inte räknat med att  skor  kan försvinna.  Dottern hade tillsammans med några kompisar beslutat gena över en åker där de promenerande vägen fram på väg på kalas.  Ett dike dök upp och dottern landade lite taskigt  där hon hoppade  varvid foten sjönk ner i diket och blev fast…  Hon fick upp foten men skon blev kvar.

Gårdagskvällen  ägnade vi därför åt att vandra omkring i mörkret i Rödsö och leta efter  en vintersko…  Det var kallt,  mörkt och ändlöst. Hua! Vi insåg snart att det inte skulle gå  – diket var fyllt till bredden med vatten.  Med plaskvåta byxor (jag snavade ju givetvis  själv i all snö och väta)  åkte vi till Prisma för att köpa nya.  Jag sneglade på ett par likadana hon hade tidigare och svalde när jag såg prislappen på 79 euro.  De nya skorna blev inte så mycket billigare de heller för i år gäller som sagt fortfarande resonemanget att vi satsar på kvalitet framför kvantitet. 

Nåja,  sånt händer och mest glad är jag att barnen inte trillade i diket, vem vet vad som kunde ha hänt… 

 Idag kom en lycklig  dotter hem och berättade att hennes sko hade hittats.  Födelsedagsbarnets pappa hade på ett mirakulöst sätt lyckats dragga upp den…  Så nu har vi alltså två par…  Om vi säger som så är jag glad att skon hittades,  men samtidigt – vad snopet… 

Det som tuttade på mitt lättantändliga fnöske idag var andra dotterns intensiva musicerande. Helt oväntat hade läraren tryckt in flera extra övningar  och dottern anlände till mitt jobb sur och tvär och trött.  Så när jag åkte hem ringde jag och gav igen åt den stackars läraren… Nå nä, det gjorde jag nog inte.  Förklarade bara att jag inte tycker att det är ok med dylika pass.  

Vissa dagar önskar jag  att jag  kunde  knipa ihop lite längre och komma ihåg att andas. Men sen funderar jag –  om inte mamma säger ifrån,  vem gör det i så fall? Barnen gör det inte.  De fortsätter på linjen de har blivit lärda hemma , dvs att man ska vara snäll…  Men så är det ju inte.  Ibland måste man faktiskt kunna säga ifrån också. Jag menar,  musik i all ära,  men när man inte ens hinner äta emellan och sitter så att säga på skolbänken från 8 till 20, då tycker jag inte att det är ok.  Det måste även duktiga och energiska musiklärare förstå. Det finns faktiskt ett liv utanför musikskolan också. Måtta med allt. 

Förlåt mig.  Nu fick jag berätta allt det här för er så känns det  lite bättre. 

Imorgon ska jag vara snäll.  Lovar. 

Posted in Bloggskrift 5, skrivande

Uppgift 6/ Från höst till vår 

 

wp-image-1405331682jpg.jpegJag vaknar mitt i natten av deras upprörda röster. Jag förstår genast att det är nu det kommer att ske. Hela hösten har de väldiga fåglarna samlats inne i viken, övat på att flyga i plogformation, landat och stigit och övat igen. Men idag är  det något som är annorlunda. Tonläget i deras röster säger att nu är  det allvar. Det finns inget att öva på längre.

Snabbt drar jag på mig mina gula stövlar och sätter fart över gårdsplanen. Jag passerar det öppna fönstret till farfars sovrum och hör musiken från hans favoritskiva ”Strövtåg i hembygden” strömma ut.  Jag vet att när farfar inte kan sova lyssnar han alltid på musik. Jag får lite dåligt samvete för att jag inte går in och berättar för honom vart jag är  på väg, men bara ljudet av den böljande taktfasta musiken säger mig att jag tryggt kan berätta sen. Jag har all tid i världen. Tiden håller inte på att försvinna.  Än. 

Jag får kämpa för att hålla balansen på de daggvåta klipphällarna och jag snavar och faller flera gånger. Jag biter mig hårt i läppen för att inte börja gråta. Inget blåmärke i världen ska få stoppa mig. Jag får helt enkelt inte komma för sent. Jag måste hinna ta farväl av Miranda, hon som ätit brödsmulor ur min hand hela sommaren.

”Den som blir vän med en fågel, får en vän för livet” sa farfar en gång.

”Men varför måste hon då lämna mig? gnällde jag. Om vi en gång är vänner varför måste hon i så fall resa sin väg?”

Farfar ruskade på huvudet, förde handen genom det silvervita håret så att det gnistrade som silver i den nedåtgående höstsolen.

”Det har alltid varit så. Fåglar har flyttat i alla tider. Jag antar att det beror på att det inte finns tillräckligt med mat för dem här. ”

”Men kråkorna och talgoxarna, envisades jag. Varför kan de då bli kvar? Varför är det alltid de stora fåglarna som måste åka? Dessutom, kan jag  se till så att Miranda har mat hela vintern. Hon behöver inte åka någonstans.”

Farfar gav mig en allvarsam blick.

”Det tror jag säkert. Problemet är att vissa saker inte går att ändra på.”

Med ens är jag framme. Jag står så nära fåglarna att jag nästan kan röra vid dem, men ändå lägger ingen märke till mig. De är alldeles för upprymda över det som är på väg att hända.

Miranda dyker upp från ingenstans.

”Som du säkert förstår har det blivit dags för oss att åka. Det har blivit dags att ta farväl.”

Hon låter allvarlig på rösten och hennes ögon är alldeles blanka som om hon alldeles nyss har gråtit. Det är märkligt. Aldrig tidigare har jag hört hennes röst. Ändå känns det som om jag hört den varenda dag.

”Jag vill inte att du ska åka. Jag trodde att vi var vänner.” Jag hör hur orättvis jag låter och skäms lite över mig själv.

”Följ med oss så får du se. Då förstår du bättre varför det här är så viktigt för mig.” Mirandas blick viker inte en millimeter från mitt ansikte.

”Det kan jag inte. Jag kan inte lämna farfar. Farfar blir orolig om jag inte kommer hem.”

”Han kommer knappt att märka att du är borta.”

Mirandas ansikte lyser upp i ett blekt litet fågelleende. Hon får allt att låta så enkelt.

”I vår värld är vi borta en natt, i din lite mer. Din farfar kommer inte att bli orolig. Han har ju själv gjort den här resan.”

Häpet stirrar jag på fågeln och upptäcker i samma stund att Miranda vuxit sig större än mig och att jag inte längre är större än en mus. Allt går så snabbt att jag inte ens hinner bli rädd.

”Har farfar…”

Miranda nickar lugnt och jag inser som så många gånger tidigare att det finns så mycket jag inte vet.

Jag kliver upp på Mirandas rygg och kryper djupt ner i hennes dun. Det är inte förrän nu jag märker att jag fryser. Det är med tacksamhet jag sitter inne i dunet omgiven av  den pulserande värmen från hennes kropp.

Där, i den gryende morgonen rider jag för första gången på Mirandas rygg. Det kändes lite som ”Du och jag mot världen” – en gammal slagdänga farfar brukade sjunga för mig när jag var liten.

Jag rycker Miranda försiktigt i dunet och pekar mot horisonten där jag ser en antydan av solen glimma till. ”Ska vi inte ditåt? Jag tycker att söder borde vara i den riktningen.”

”Sen, svarar Miranda lugnt. Först har vi en viktig uppgift att utföra.” Hon pekar med vingen i riktning mot vidderna och de mörka bergen i norr där skuggan krupit fram och lagt sig som ett mörkt moln över dalgången.

”Har du inte lagt märke till mörkret som smugit sig ner över världen, hur dagarna blivit allt kortare? Ifall vi flyttfåglar inte gör den här resan kommer mörkret att segra till slut.”

Jag är förstummad och förstår ingenting. Plötsligt har fåglarnas resa fått en ny dimension och jag inser farfars vemod. Han om någon har all den här tiden förstått vad allt handlar om.

Den natten får jag se fåglarna stöpa rep av guld och binda dem kring kroppen för att slutligen fästa dem i det väldiga mörka lakanet i bortre horisonten. I timme efter timme kämpar de och drar mörkret efter sig. Nere på marken ser jag människor kura ihop sig i tjocka tröjor, muttrande över hur mörkt det har blivit. Jag blir så arg. Tänk vad otacksamma de är! Jag önskar jag kunde få  dem att lyfta sina tunga huvuden och se upp mot  himlen på fåglarna som stretar förbi. 

En hel natt i sagans värld kämpar fåglarna. Morgon efter morgon nere på jorden gryr och efter något som känns som en evighet är vi äntligen framme vid havet. Där, rakt ovanför havet, släpper fåglarna äntligen tagit om  sin tunga börda. Det bubblar, fräser och kokar om havet när det sväljer  sin gåva. . Aldrig har havet sett så svart och ilsket ut som då.

Vi återvänder i det spirande vårljuset. Jag lägger märke till att människorna nere på jorden har plötsligt återfått sina leenden igen.

På farstutrappan står farfar välkomnande och sjunger: ”… och den ljusnande framtid är vår!”

 

Svalungesommar/ Signes värld möter Selma Lagerlöf

 

Posted in familj, upplevelser

Lilla jul 

Känns lika vemodigt varje år att packa ihop prylarna, släcka lampor och låsa efter oss för att styra hemåt igen. Stämningen är alltid på topp och man bara önskar att det aldrig vill  ta slut. 

Allting började för ca nio år sedan när Jörri och hans syskon fick för sig att fira lillajul tillsammans. Kanske var det en fortsättning på traditionen de själva  vuxit upp med att  fira lillajul tillsammans med sin mammas syskon och deras barn.  Även jag hann uppleva den tiden innan traditionen till slut tog slut.  

I varje fall,  Jörris bror var den som hittade Luotonen som ligger i Viitasaari.  Att det blev just Viitasaari berodde helt enkelt på att det ligger mitt emellan Karleby och Kuopio där våra familjer bor.  Alla har lika lång väg att köra. 

Luotonen ligger mitt ute i skogen utanför all bebyggelse.  Men det är världens bäst.  Vi är en stor familj som ständigt vidgar ut oss så det behövs utrymme.  I år var vi 23 personer och fyra hundar!  Det bästa med det här stället är att  vi inte behöver tänka på att vi stör någon och hundarna kan springa fritt. Barnen satt uppe till mitt i natten och lekte /spelade “mafia”. Det är märkligt hur de allesammans kan umgås trots att åldrarna spretar från 12-20. Och alla, både stora som små,  längtar lika mycket efter den här dagen. 

Vad vi gör under vårt dygn i Luotonen?  Vi pratar,  skrattar, badar bastu i den gamla mysiga gårdsbastun,  rör ihop en festmåltid, äter,  delar ut lillajulklappar och om man vill får man ha program och uppträda för släkten.  Ofta blir det en massa musik,  men årets favorit blev nog den svävande dynan A stod på och plötsligt gled iväg  på rakt  igenom rummet.  Häftigt!  Man borde inte avslöja trolleritrick men för er som undrar och som kanske  vet vad det är  kan jag avslöja att en segway är förklaringen. 

Det var den lilla julen det.  Bara att vänta på nästa år igen.  Då blir det 10-årsjubileum. Vissa hävdar att det inte ännu är tionde gången,  men det gör detsamma.  Vi jubilerar i alla fall. 

Posted in familj, motion, Panda, upplevelser, vardag

Det är inte solsken jämt 

Helg.  Äntligen.  Det har varit en jobbig vecka så jag behöver helg. 

En dag var jag på kurs i Tammerfors,  en annan travade jag genom grannstaden,  en tredje sjöng jag och all tid däremellan har jag renoverat. Vår lilla björn gjorde verkligen skäl för namnet häromdagen och i en nervöst ögonblick här hemma gick hon till attack på fönstret och tuggade i sig en stor bit! Jag säger bara det – det är inte solsken jämt.  Men den lilla hantverkaren i mig skred till verket och ordningen är återställd igen.  

Pandas nervösattacker har det däremot duggat mycket av på sistone.  Både mattan,  pianostolen,  ett stolsben, en dyna,  en jukkapalm har fått sig en omgång under veckan. Och jag har reparerat och gett hunden  bannor varefter hunden har slokat med huvudet.  Palmen åkte i soptunnan. Suck.  

När vi tog Panda köpte vi en bur,  men den har aldrig varit i användning.  Tills nu.  När vi åkte till affären igår fick hon tillbringa en timme där.  Jag gillar det inte,  men det var en lättnad för både mig och hunden att inte behöva komma hem och vara arg. Hunden var världens lyckligaste. 

Ge henne ben att tugga på,  säger ni säkert nu. 

Vi ger henne 2-3 ben innan vi lämnar henne och dessa slafsar hon i sig för att fortsätta att tugga på något annat.  Man ser också på henne att hon är olycklig när vi ska lämna henne ensam.  Tyvärr är vardagen sådan att vi inte kan vara hemma med henne jämt.  Som tur har barnen olika långa dagar och sonen börjar ibland senare och har också håltimmar mitt på dagen så då är han hemma.  Men tydligen är det inte tillräckligt.  Det var likadant i höstas när jag började jobba då blev hon i full panik och gjorde hyss.  Strax innan höstlov var det väldigt jobbigt,  men efter att hon fått tillbringa en vecka hos svärföräldrarna och fått uppmärksamhet 24 timmar i dygnet var hon som en ny hund när vi kom hem igen.  Tills nu.  

Så buren har fått komma fram.  Tyvärr är jag lite motståndare till att ha hunden där,  men tror knappast att en timme där nu som då gör någon skada. I varje fall måste vi göra något åt detta för att  få den onda cirkeln bruten och Panda måste bli trygg igen. 

Men den här helgen är räddad när det är lillajul. Vi ska åka iväg tillsammans med Jörris familj och syskon och tillbringa ett dygn “in the middle of nowhere”.  Där får Panda springa fritt och tre andra hundar garanterar att det inte blir tråkigt. 

Så nu hoppas jag på solsken.  Åtminstone över helgen.  Vill inte solen lysa,  så åtminstone hoppas jag på att sinnet gör det. 

En glad lilla jul till er!  Ta hand om er,  både människor och djur!  ❤

Posted in Bloggskrift 5, skrivande

Uppgift fem (haiku)

Jag bojkottar uppgift fem såtillvida att jag struntar i att inspireras av Clinton och Trumph. Istället koncentrerar jag mig på att skriva haiku för första gången i mitt liv och inspireras av bilder jag snubblade över på nätet…

Bildresultat för åldrande bilder

ensam är ej stark

ensam klarar inte allt

vi blir ett i allt

*

ålder för framåt

mot barnet i sin linda

börjar om igen

*

ålder är en konst

utställt utskämt galleri

prövar mittlinjen

*

från mitt berg ser jag

människor födas och dö

dalgångar skrämmer

*

man växer åldras

för att en dag slutligen möta

se barnet i dig

*

Livets cirkel sluten

i mitten allting gjutet

roterar kring dig

Bildresultat för åldrande bilder

skorna blev snabbt små

idag går jag strumpfota

väjer för gruset

Posted in aktuellt, familj, Uncategorized, upplevelser

Lilla familjen 

De två äldsta barnen har åkt iväg på Kulturkarneval till Grankulla. Sonen ska skriva låtar och flickan ska sjunga under dagarna där.  Kvar här hemma är vi fyra,  eller “lilla familjen” som Jörri kallar oss.  Egentligen hade vi tänkt passa på och åka och hälsa på tomten uppe i Rovanniemi med våra två yngsta,  men orken och pengarna tog slut.  Vi har haft aningen för mycket program på sistone för att det skulle ha känts lockande att sätta sig i bilen  och åka hundratals kilometer norrut.  Det är ju dessutom lilla jul nästa helg och då bär det iväg på vår traditionella lillajulresa tillsammans med hela tjocka släkten. 
Ellen var trots allt lite besviken över att vi inte åkte,  men jag garanterade henne att vi skulle  hitta på något annat roligt istället.  Eftersom Buu-klubben var i stan igår inledde vi därför fredagskvällen med ett besök på biblioteket. Mamma bredde gladeligen ut sin nytvättade jacka på golvet så att de två töserna inte skulle behöva sitta på det kalla stengolvet… 

Och idag,  efter att ha konstaterat att det är mässa i Jakobstad,  packade vi oss i bilen och styrde dit. Hem kom vi med en massa broschyrer och funderingar vad man skulle kunna hitta på.  Ellen testade studsa på studsmattan så högt att hon nästan flög i taket… Hon berättade efteråt att det var jätteroligt,  men jobbigt.

Hemvägen gick via Friends & brgrs och riktigt gott var det den här gången med.  

Innan vi kunde styra kosan hem, var vi tvungna att stanna till vid en mataffär.  Väl där inne kom Ellen ihåg att :

– Mamma,  jag är bjuden på kalas ikväll! 

Ahaaa.  Nå hon hann till kalaset,  blev försenad endast ungefär femton minuter.  Skulle vi ha åkt till tomtelandet skulle  hon  aldrig ha hunnit.  🙂

Så det blev en bra helg till slut.  Nu väntar vi bara på att resten av familjen ska komma hem.  Det är väldigt tyst och tomt utan dem.  Lilla familjen är nog bra,  men stora familjen är nog bäst. 

Posted in familj, motion, Panda

Min draghund Panda 


Usch.  Vinter är verkligen inte min årstid.  Det är mörkt när jag åker på morgonen till jobbet och det är mörkt när jag kommer hem igen.  Om det inte vore för lilla björnen skulle jag aldrig gå ut.  Hon ska ha sina dagliga promenader och jag följer motvilligt med.  När jag väl är  igång känns det inte lika motigt längre.. 

Ikväll hade jag tänkt utnyttja tiden när den övriga familjen scoutade sig,  med att promenera till svägerskan som bor ett stenkast härifrån. Vi skulle bara hälsa på en liten stund för att samtidigt  lämna över en påse med  prylar.  

Jag byltade  på Signe så mycket kläder att hon såg ut som en Michelin gubbe, lyfte upp henne som en säck under armen, tog påsen i ena handen och hundkopplet i andra och stegade ut på trappan där jag satte ner ungen.  Väl ute slog det mig : hur hade jag egentligen tänkt lyckas med detta? Jag insåg att den lilla paraplyvagnen aldrig skulle klara sig ända fram i snömodden.  Jag bad Signe vänta ett ögonblick,  stack huvudet in i förrådet och kom  efter en stunds rotande ut med rattkälken.  Signe var inte svår att övertala att sätta sig på den – röd och grann som den är. 

Vi hade inte hunnit många steg innan jag insåg att detta ändå  inte kommer att lyckas.  Hunden drog som en tok i kopplet i min ena arm och min andra arm kämpade med  kälken med Signe och påsen med alla prylarna.

 Snilleblixten blixtrade till i kvällsmörkret och i stundens inlevelse knöt jag raskt ihop kopplet till hundens sele med bandet till kälken.  Svisch bar det iväg!  Jag blev tvungen att springa för att alls kunna hjälpa till med att dra kälken.  Hunden fattade nämligen galoppen genast.  Den satte turbomotorn på och drog för kung och fosterland. Det var som om den alltid gjort detta.  Och Signe tjöt och njöt.  Det var en svettig Eva som ringde på dörren hos svägerskan en liten stund senare.  Vet inte när jag avverkat den uppförsbacken i så snabb takt! Och Signe pläddrade på om hur hon hade  åkt pulka.  Hunden i sin tur skällde glatt åt sin mamma (som bor hos svägerskan) som för att säga :

– Jag är här, jag är här nu! 

Jaha.  Det var en ny upptäckt.  Framförallt en rolig upptäckt.  Visst,  hunden är för liten för att dra alldeles  själv (givetvis hjälpte jag också till) men man märkte att det här var något den gillade MYCKET!

Hemvägen gick ännu snabbare… Ellen (som en stund senare också dykt upp hos svägerskan) ville följa med . Kan berätta att jag ännu  har blodsmak i munnen efter den ruschen… Men härligt!  I nedförsbacken fick båda flickorna sitta på och mamma fick fungera som broms för nu det gick vääääääldigt hårt nerför  🙂

Bild?  Men det förstår ni väl ändå att jag inte hann fotografera? Det gick ju så otroligt snabbt.  Men nästa gång så. 🙂

Posted in familj, musik, Panda, skrivande, upplevelser

Betar av en sak åt gången 

I helgen firade konservatoriet sina 50 år. På bilden Junioriharmonikat.

Hej på er! 

Vill bara berätta att jag nog är kvar,  att jag inte lagt av med bloggandet. Nej,  för det vill jag verkligen inte. Ingen risk. Livet har istället  varit lite väl intensivt på sistone med en massa musicerande. Har inte ungdomarna haft olika uppträdanden har jag!  

Kalasat har vi också gjort. Huset var fullt med folk när vi firade Signes 2-årsdag och Jacobs 16-årsdag.

Bloggskriftkursen är också på gång.  Aningen olämpligt kom den, aldrig hade jag trott att oktober och november skulle vara så intensivt som det är nu.  Men jag betar av.  En uppgift åt  gången och nu är det bara två kvar.  Jeeee! Måste passa på att be mina kurskollegor om ursäkt för att jag inte ännu har kommenterar era uppgifter.  Jag har helt enkelt inte hunnit och min mobil håller på att lägga av.  Att blogga fungerar ännu,  men flödet,  var jag läser bloggarna jag följer,  det vill inte riktigt uppdatera sig längre.  Suck.  Men jag vevar igång datorn istället de kvällar jag orkar.  Så innan kursen är slut kommer jag att ha knackat på alla era skärmar. Lovar! 

Skolmusikkonserten “Gunga med oss” glömmer jag inte i första taget. Mäktigt är bara förnamnet.

Skriver gör jag hela tiden.  Just nu har jag många saker på gång.  En kolumn är i startgroparna och sen håller jag på att skriva min egen släkthistoria. Den historien blir nog endast tillgänglig för den egna familjen,  men det är fruktansvärt intressant. Jag kom hem ikväll med en hel påse gamla foton jag fått låna av pappa.  På baksidan försökte vi tillsammas skriva in vem personerna är,  men där finns också många frågetecken. 

Den här har jag studerat ivrigt på sistone…

– Du skulle ha behövt fråga fammo medan hon ännu levde,  sa pappa. 

Ja. Men jag förstod det inte då. Synd att det ska vara så svårt att backa tillbaka tiden… 

Men nu lite sömn.  Imorgon är det måndag och de sista momsberäkningarna ska in. 

Ha en bra vecka! 

Och så har jag ju den här filuren för jämnan att hålla reda på. ❤
Posted in Bloggskrift 5, skrivande

Övning fyra

Till mina bloggläsare måste jag berätta att igen kommer en konstig övning i bloggskriftkursen jag går. Detta som förklaring om detta verkar väldigt märkligt. 🙂

Dikten av Solveig von Schoultz översatte jag med hjälp av Google översätt till finska för att sedan översätta den tillbaka till svenska. Svarta versionen är originalet, medan röda är den omvandlade versionen.

Ingen tog dig i handen och sa:
passa på.
Detta är nu.
Dalen du ser med slingrande vatten
med gömmande skogar och mild luft
med ängar och gröna källor
denna dal bär namnet Kärlek.

Ingen tog dig i handen och sade:

möjlighet.

Det är nu.

Dalen ser du slingrande vatten

gömmer skogen och mild luft

ängar och gröna källor

Denna dal bär namnet Love.

 

Ingen sa:
gå långsamt.
Akta dig för att färdas alltför fort
att tro på en annan dal
en större som du hört om
det finns ingen annan
inte för dig
dröj kvar
prägla vart löv i minnet

 

Ingen sa:

gå långsamt.

Var noga med att inte alltför snabbt

att tro på en annan dal

Ju mer du har hört

Det finns ingen annan

inte för dig

måste vänta som kännetecknas av varje blad minne

 

Ingen sa:
detta är nu.
Detta är mycket.
Detta är tillräckligt.

 

Ingen sa:

detta är nu.

Detta är en hel del.

Detta är tillräckligt.

 

Alldeles ensam sprang jag genom dalen
först när jag såg mig om förstod jag:
den såg ut så.
Det var den.

 

Ensam, sprang jag genom dalen

När jag såg mig omkring, insåg jag:

det såg ut.

Det var det.

 

Vad säger man om detta? Ja-a. Ärligt talat tycker jag inte om detta, att köra in en  dikt i ett program och låta den förändras. Förändringen blir verkligen inte till det bättre. Dikten tappar sin rytm och jag upplever den omvandlade versionen som mera diffus i ordvalen och ogenomtänkt.

Originaltexten bygger upp en bild och känsla som helt gått förlorad vid omvandlingen. I originalet läser man relativt enkelt in innebörden i dikten, men i den omvandlade versionen blir innebörden aningen svår och diffus eftersom fokus går förlorat och man förstår inte riktigt vad det handlar om. I originalversionen förstår man  att Schoultz pratar om livet och om hur människan hela tiden längtar efter någonting mer; hur hon aldrig blir riktigt nöjd. Min analys av dikten  är att den är  Schoultz´ version av ordspråket/talesättet: “alla de dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet”.

“Dröj kvar prägla vart löv i minnet” förlorar sin innebörd i den nya versionen. Där har google översätt verkligen inte förstått vad det handlar om. Istället blir det ett märkligt “måste vänta som kännetecknas av varje blad minne “. Ordet kärlek har också i omvandlingen ersatts med Love.

I vissa ordvändningar känner jag i omvandlingen igen Schoultz ord, men gamla, kanske lite omoderna ord, har ersatts med lite nyare. Jämför exempelvis “Detta är mycket/Detta är en hel del”. De nya orden upplever jag dessvärre gör att bilden kreverar och dikten därför inte håller hela vägen.

Den här övningen ger onekligen tips och inspiration vad man testa göra när man kört fast i sitt skrivande och är i behov av nya ord och omskrivningar. Vem vet, kanske jag testar någon gång… eller så inte… 🙂