Posted in familj, motion, Panda

Min draghund Panda 


Usch.  Vinter är verkligen inte min årstid.  Det är mörkt när jag åker på morgonen till jobbet och det är mörkt när jag kommer hem igen.  Om det inte vore för lilla björnen skulle jag aldrig gå ut.  Hon ska ha sina dagliga promenader och jag följer motvilligt med.  När jag väl är  igång känns det inte lika motigt längre.. 

Ikväll hade jag tänkt utnyttja tiden när den övriga familjen scoutade sig,  med att promenera till svägerskan som bor ett stenkast härifrån. Vi skulle bara hälsa på en liten stund för att samtidigt  lämna över en påse med  prylar.  

Jag byltade  på Signe så mycket kläder att hon såg ut som en Michelin gubbe, lyfte upp henne som en säck under armen, tog påsen i ena handen och hundkopplet i andra och stegade ut på trappan där jag satte ner ungen.  Väl ute slog det mig : hur hade jag egentligen tänkt lyckas med detta? Jag insåg att den lilla paraplyvagnen aldrig skulle klara sig ända fram i snömodden.  Jag bad Signe vänta ett ögonblick,  stack huvudet in i förrådet och kom  efter en stunds rotande ut med rattkälken.  Signe var inte svår att övertala att sätta sig på den – röd och grann som den är. 

Vi hade inte hunnit många steg innan jag insåg att detta ändå  inte kommer att lyckas.  Hunden drog som en tok i kopplet i min ena arm och min andra arm kämpade med  kälken med Signe och påsen med alla prylarna.

 Snilleblixten blixtrade till i kvällsmörkret och i stundens inlevelse knöt jag raskt ihop kopplet till hundens sele med bandet till kälken.  Svisch bar det iväg!  Jag blev tvungen att springa för att alls kunna hjälpa till med att dra kälken.  Hunden fattade nämligen galoppen genast.  Den satte turbomotorn på och drog för kung och fosterland. Det var som om den alltid gjort detta.  Och Signe tjöt och njöt.  Det var en svettig Eva som ringde på dörren hos svägerskan en liten stund senare.  Vet inte när jag avverkat den uppförsbacken i så snabb takt! Och Signe pläddrade på om hur hon hade  åkt pulka.  Hunden i sin tur skällde glatt åt sin mamma (som bor hos svägerskan) som för att säga :

– Jag är här, jag är här nu! 

Jaha.  Det var en ny upptäckt.  Framförallt en rolig upptäckt.  Visst,  hunden är för liten för att dra alldeles  själv (givetvis hjälpte jag också till) men man märkte att det här var något den gillade MYCKET!

Hemvägen gick ännu snabbare… Ellen (som en stund senare också dykt upp hos svägerskan) ville följa med . Kan berätta att jag ännu  har blodsmak i munnen efter den ruschen… Men härligt!  I nedförsbacken fick båda flickorna sitta på och mamma fick fungera som broms för nu det gick vääääääldigt hårt nerför  🙂

Bild?  Men det förstår ni väl ändå att jag inte hann fotografera? Det gick ju så otroligt snabbt.  Men nästa gång så. 🙂

Advertisements

2 thoughts on “Min draghund Panda 

    1. Härligt! Det där är något jag aldrig trott mig få uppleva, men vem vet? . Inte visste jag att en så liten hund kunde vara så stark. I och för sig väger Signe inte så mycket, men ändå. Det är mycket sisu i vår lilla Panda. 😊

      Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s