Posted in Bloggskrift 5, skrivande

Uppgift 6/ Från höst till vår 

 

wp-image-1405331682jpg.jpegJag vaknar mitt i natten av deras upprörda röster. Jag förstår genast att det är nu det kommer att ske. Hela hösten har de väldiga fåglarna samlats inne i viken, övat på att flyga i plogformation, landat och stigit och övat igen. Men idag är  det något som är annorlunda. Tonläget i deras röster säger att nu är  det allvar. Det finns inget att öva på längre.

Snabbt drar jag på mig mina gula stövlar och sätter fart över gårdsplanen. Jag passerar det öppna fönstret till farfars sovrum och hör musiken från hans favoritskiva ”Strövtåg i hembygden” strömma ut.  Jag vet att när farfar inte kan sova lyssnar han alltid på musik. Jag får lite dåligt samvete för att jag inte går in och berättar för honom vart jag är  på väg, men bara ljudet av den böljande taktfasta musiken säger mig att jag tryggt kan berätta sen. Jag har all tid i världen. Tiden håller inte på att försvinna.  Än. 

Jag får kämpa för att hålla balansen på de daggvåta klipphällarna och jag snavar och faller flera gånger. Jag biter mig hårt i läppen för att inte börja gråta. Inget blåmärke i världen ska få stoppa mig. Jag får helt enkelt inte komma för sent. Jag måste hinna ta farväl av Miranda, hon som ätit brödsmulor ur min hand hela sommaren.

”Den som blir vän med en fågel, får en vän för livet” sa farfar en gång.

”Men varför måste hon då lämna mig? gnällde jag. Om vi en gång är vänner varför måste hon i så fall resa sin väg?”

Farfar ruskade på huvudet, förde handen genom det silvervita håret så att det gnistrade som silver i den nedåtgående höstsolen.

”Det har alltid varit så. Fåglar har flyttat i alla tider. Jag antar att det beror på att det inte finns tillräckligt med mat för dem här. ”

”Men kråkorna och talgoxarna, envisades jag. Varför kan de då bli kvar? Varför är det alltid de stora fåglarna som måste åka? Dessutom, kan jag  se till så att Miranda har mat hela vintern. Hon behöver inte åka någonstans.”

Farfar gav mig en allvarsam blick.

”Det tror jag säkert. Problemet är att vissa saker inte går att ändra på.”

Med ens är jag framme. Jag står så nära fåglarna att jag nästan kan röra vid dem, men ändå lägger ingen märke till mig. De är alldeles för upprymda över det som är på väg att hända.

Miranda dyker upp från ingenstans.

”Som du säkert förstår har det blivit dags för oss att åka. Det har blivit dags att ta farväl.”

Hon låter allvarlig på rösten och hennes ögon är alldeles blanka som om hon alldeles nyss har gråtit. Det är märkligt. Aldrig tidigare har jag hört hennes röst. Ändå känns det som om jag hört den varenda dag.

”Jag vill inte att du ska åka. Jag trodde att vi var vänner.” Jag hör hur orättvis jag låter och skäms lite över mig själv.

”Följ med oss så får du se. Då förstår du bättre varför det här är så viktigt för mig.” Mirandas blick viker inte en millimeter från mitt ansikte.

”Det kan jag inte. Jag kan inte lämna farfar. Farfar blir orolig om jag inte kommer hem.”

”Han kommer knappt att märka att du är borta.”

Mirandas ansikte lyser upp i ett blekt litet fågelleende. Hon får allt att låta så enkelt.

”I vår värld är vi borta en natt, i din lite mer. Din farfar kommer inte att bli orolig. Han har ju själv gjort den här resan.”

Häpet stirrar jag på fågeln och upptäcker i samma stund att Miranda vuxit sig större än mig och att jag inte längre är större än en mus. Allt går så snabbt att jag inte ens hinner bli rädd.

”Har farfar…”

Miranda nickar lugnt och jag inser som så många gånger tidigare att det finns så mycket jag inte vet.

Jag kliver upp på Mirandas rygg och kryper djupt ner i hennes dun. Det är inte förrän nu jag märker att jag fryser. Det är med tacksamhet jag sitter inne i dunet omgiven av  den pulserande värmen från hennes kropp.

Där, i den gryende morgonen rider jag för första gången på Mirandas rygg. Det kändes lite som ”Du och jag mot världen” – en gammal slagdänga farfar brukade sjunga för mig när jag var liten.

Jag rycker Miranda försiktigt i dunet och pekar mot horisonten där jag ser en antydan av solen glimma till. ”Ska vi inte ditåt? Jag tycker att söder borde vara i den riktningen.”

”Sen, svarar Miranda lugnt. Först har vi en viktig uppgift att utföra.” Hon pekar med vingen i riktning mot vidderna och de mörka bergen i norr där skuggan krupit fram och lagt sig som ett mörkt moln över dalgången.

”Har du inte lagt märke till mörkret som smugit sig ner över världen, hur dagarna blivit allt kortare? Ifall vi flyttfåglar inte gör den här resan kommer mörkret att segra till slut.”

Jag är förstummad och förstår ingenting. Plötsligt har fåglarnas resa fått en ny dimension och jag inser farfars vemod. Han om någon har all den här tiden förstått vad allt handlar om.

Den natten får jag se fåglarna stöpa rep av guld och binda dem kring kroppen för att slutligen fästa dem i det väldiga mörka lakanet i bortre horisonten. I timme efter timme kämpar de och drar mörkret efter sig. Nere på marken ser jag människor kura ihop sig i tjocka tröjor, muttrande över hur mörkt det har blivit. Jag blir så arg. Tänk vad otacksamma de är! Jag önskar jag kunde få  dem att lyfta sina tunga huvuden och se upp mot  himlen på fåglarna som stretar förbi. 

En hel natt i sagans värld kämpar fåglarna. Morgon efter morgon nere på jorden gryr och efter något som känns som en evighet är vi äntligen framme vid havet. Där, rakt ovanför havet, släpper fåglarna äntligen tagit om  sin tunga börda. Det bubblar, fräser och kokar om havet när det sväljer  sin gåva. . Aldrig har havet sett så svart och ilsket ut som då.

Vi återvänder i det spirande vårljuset. Jag lägger märke till att människorna nere på jorden har plötsligt återfått sina leenden igen.

På farstutrappan står farfar välkomnande och sjunger: ”… och den ljusnande framtid är vår!”

 

Svalungesommar/ Signes värld möter Selma Lagerlöf

 

Advertisements

7 thoughts on “Uppgift 6/ Från höst till vår 

  1. En riktig saga, vackert och mäktigt! Snyggt hur du har smugit in musikstyckena i texten. Minns tidig-Nils Holgersson-läsning hos morföräldrarna…Kopplade också till Mumintrollets sorg när Snusmumriken ska ge sig av inför vintern, men du har ju en helt oväntad och egen lösning här. Stiligt och stilrent!

    Liked by 1 person

    1. Det är en intressant resa du gör i tid och rum och en stämningsfull saga – Mårten goes Miranda! Jag gillar speciellt hur fåglarna drar mörkret efter sig som ett lakan fästat i solstrålar(?), som jag gissar att de stöpta guldrepen avser. Vackert!

      Liked by 1 person

  2. Hej! Kul att du har igen har gjort en kreativ tolkning av uppgiften, där de två verkliga personerna inte är personer i historien utan författare som möts. Det är en jättefin historia, Lagerlöf finns det visst här men det finns ju också någonting mytologiskt över sagan. Du bygger upp historien väldigt väl och språket är vackert och beskrivande – det är lätt att se scenerna framför sig.

    Det enda jag skulle vilja att du tittar på är brottet mellan “verkliga världen” och när det första magiska elementet kommer int – d.v.s. när fågeln börjar prata. Som läsare visste jag inte vad jag skulle vänta mig, och när det kom ett citat av Miranda blev jag väldigt konfys – var inte det en fågel? Och så fick jag hoppa tillbaka till början och se att, jo, jag har läst rätt. Du kan lösa det här enkelt, genom att t.ex. alldeles i meningen innan Miranda säger något, påminna läsaren om att det är en fågel. Typ, Miranda dyker upp från ingenstans, och ser mig rakt i ögonen med sina små runda fågelögon. Alternativt genom att uttrycka större överraskning hos jagpersonen strax efter att Miranda pratat. Tack för fin läsning!

    Liked by 1 person

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s