Posted in Natur, Panda, vardag

Kvinnokraft 

Det var blött i skogen idag och mycket snö, när Ellen och jag och Panda åkte till vår villa för att hämta julgran. Men aldrig tidigare har det gått så snabbt att välja julgran. Detta trots att vår lilla skogsplätt inte är direkt rik på julgranar.  Vanligtvis brukar vi få söka en bra stund innan vi hittar granen med stort G. Men idag  pekade vi ut på raken vilka två granar vi ville ha. En liten gran till svärfar och svärmor och en lite större till oss själva. Konstigt egentligen att vi inte sett vår gran tidigare.  Har den månne vuxit till sig senaste sommar och varit en gran vi ratat under tidigare år?  

Vår lilla punkare ❤

Det är inte första gången jag haft äran att själv ordna med julgran. Vanligtvis brukar det vara Jörris grej eftersom jag vägrar köra med släpvagn. 
– Är du säker på att det lyckas?  suckade maken som haft bråda dagar och sällan  hinner hem innan det är mörkt. 

– Men snälla,  kommer du inte ihåg att vi fick hem julgran ifjol också?  Den ryms perfekt  i bilen när man viker ner sätena. 

Han ruskade på huvudet och man såg att han inte var övertygad.  Men när dagarna är så korta som de är just nu,  fanns det inget annat alternativ än att lita på frun  att hon fixar problemet en onsdag när hon ändå har ledigt. 

Men som sagt,  blött var det.  Byxor och fötter var dyblöta när vi äntligen var hemma igen. För plumsa fick vi. Och lilla björnen fick kämpa för att inte drunkna i all snö.  Hon skuttade som en hare och utnyttjade helst av allt våra fotspår. Men mest av allt njöt hon.  Hon älskar att vara på villan där hon får springa fritt. 

Humlebågen lever ett vingligt liv där den blickar ut över sjön.

Det blev en bråd dag.  Medan barnen passade Signe inhandlade jag sista julklapparna och med barnens hjälp fick vi huset städat i ett huj.  Granen klär vi en annan dag för jag gick och blötte ner julgransmattan… Men kanske det tyder på att det räcker för idag.  Nu mat och sen iväg för att leverera svärföräldrarnas gran. 

Men nu du jul, nu får du allt snart komma. Vi är nästan redo. 

Posted in familj, musik, Panda, vardag

En landsvägens riddare

Min arbetsdag tog slut klockan 16. 16:15 rusade jag in i näraffären. Potatismoslåda räddar dagar som denna.

15 minuter senare slängde vår minsta guldklimp sig mig om halsen på dagisets gårdsplan. Dags att åka hem.

Hemvägen gick längs med isiga gator med blicken nervöst fastklamrad vid bilklockan. Hur får man klockan att gå långsammare så att man inte behöver koncentrera sig så mycket på att hindra foten från att trycka gaspedalen i golvet? Sådana triviala tankar en tisdagseftermiddag.

Väl hemma – trombonen, guldklimpen, dagisväskan, min kasse och potatismoslådorna – allt på samma gång i ett svep in genom dörren.
– Ellll-eeen ska värma potatismoslåda åt sig! Hon ska vara på konservatoriet om 30 minuter!
– Hon är inte hemma ännu… säger de äldre syskonen fundersamt och hjälper till med att få ytterkläderna av guldklimpen.
Luften går ur mig och hjärnan försöker överge den tickande klockbomben och fokusera på var dottern möjligen befinner sig.

För var är hon? Klockan är snart 17 och både skola och Eftis är stängt. 4h hade hon efter skolan – det kommer jag ihåg eftersom jag hade gett henne pengar till materialavgiften på morgonen.

Bondförnuftet säger att hon sin vana trogen glömt bort tiden och pladdrat bort den längs med vägen tillsammans med sina vänner. Men maskarna, hjärnspökena – kalla dem vad du vill de där mörka, hemska tankarna där allt det där vidrigaste blir verklighet. Mardrömmarna där du ser paketbilar och fula gubbar som rövar bort små lintottar.

Ytterdörren flyger igen med en smäll när mamma med fladdrande jacka rusar ut mot bilen igen.

Jäkla vinter. Jäkla mörker. Jäkla is och halka. Förlåt språket, men faktiskt jag är så trött på den här årstiden! Snart emigrerar jag! 

Aldrig har vägen ut till skolan varit så lång och mörk och hal som ikväll. Särskilt när ingen flicka kommer gående emot mig. Jag hinner ända fram till skolan och noterar med en klump i magen att lamporna är släckta. I samma stund lyser mobilen på bilsätet intill mig  upp med bilden på äldsta dottern blinkades i rutan. Andlöst svarar jag på samtalet.

– Mamma, hon kom hem nu!

Puh! Så gick luften ur mig för andra gången idag, men det spelar ingen roll. Strunt samma att vi ska vara på konservatoriet om femton minuter. Alla är vid liv och det är det enda som räknas.

Jag hinner inte mera än in genom dörren innan vår lintott står flinade framför mig.
– Ska vi åka nu?
Maten har hon skyfflat in med raketfart eftersom hon  misstänkt att mamma inte kommer att vara glad. Vad fel hon har. En annan dag kunde hon säkerligen haft rätt, jag är en ganska explosiv mamma. Men inte idag.  Idag utrustades jag (tack och lov!) med långa tömmar. 

I dörröppningen instruerar jag sonen att ge lilltösen mat innan jag och E sätter fart mot bilen och konservatoriet. Vi hinner i tid.  Inte ens en minut för sent! 

När jag har kånkat dragspelet till tredje våningen, trappat  ner igen, klämmer jag  in mig i bilen och kör hem igen.
Väl hemma skyfflar även jag in en portion mos, sticker in näsan i håret på Signe och snusar småbarn i tio minuter innan det blivit dags att susa till konservatoriet igen för att föra L dit på orkesterövning. Lilla Signe får  följa med för sonen skickar jag ut med hunden.

Väl framme vid konservatoriet sänder jag in ett barn i skolan och ut kommer ett annat.   E har nu  en paus på 40 minuter innan nästa pass. Dessa minutrar använder vi till att hjälpa jultomten. 35 minuter senare står vi åter en gång på konservatoriets parkering och E får trava iväg på årets sista teorilektion. Signe och jag styr istället kosan hemåt för att hämta sonen som även han har en övning på konservatoriet ikväll . 

Eftersom maken behagat anlända hem lämnar jag i Signe i hans vård och knackar, med sonen vid min sida,  in konservatoriet på taxametern igen. När jag lämnat sonen kvider  bilen att den är törstig så jag åker och “vattnar” den ett varv innan jag återvänder till konservatoriet för att hämta E och en av hennes teorikompisar. Kompisen för vi hem  innan vi själva åker hem till kaffe och choklad och lite Lucia på teve.

Klockan 20 går grande finale i denna vägriddares tisdag.  Då hämtar jag hem de två äldsta igen.

Om det här var en vanlig tisdag?  Nej verkligen inte.  Vi överlevde den med hedern i behåll,  men nu ser jag verkligen fram emot jullov. Normalt brukar jag packa in dem allesammans i bilen,  men idag var det inte möjligt då det fanns sysslor på hemmafronten att ta hand om också.  För att vardagen ska löpa måste vissa saker prioriteras,  som att minstingen måste  få mat när hon kommer hem och även hunden måste få sträcka på benen. Så då blir det på det här viset.   

Sådant under  en vägriddares tisdag . Hoppas ni har haft det lite lugnare.  🙂

Posted in familj

Mera bilder 

Det där med bilder var så kul (tyckte jag) så ni ska få några till. Jag hittade nämligen några lite roliga ännu att visa.Egentligen borde man lämna bort kommentarerna så att ni fick fundera vad som riktigt har hänt.  🙂

Handskfacket i bilen  gick i baklås…  Dagen innan vi skulle åka på semester till Sverige fick jag det åtgärdat. Jag blev rädd utifall att polisen stoppat oss skulle jag aldrig fått fram registerutdraget. 🙂 En bild måste jag givetvis sända till Jörri så att han vet att nu är det fixat. 

En bild från backstage till släkten jag tjattrade med via whatsapp.  Här satt Signe och jag under MGP-finalen. När hon hörde att storebror sjöng blev det bråttom att komma och ställa sig mitt i rutan. Hon dansar,  därför är händerna suddiga.  🙂

Pro kräftskiva 

Efter kräftskiva 

Ett fynd i jordgubbslandet efter att Jörri grävde bort det.  Skylten är ett minne från ett scoutläger för länge sedan när barnen var små.  ❤

Kommer ni ihåg dörrarna jag målade i somras?  Jag fick dem färdiga. Bildbevis måste givetvis sändas till familjen. 🙂

Min man handlar strumpor och ringer hem och frågar vilka han ska ta.  😂

Posted in familj

Vad har du för bilder i din telefon?

Satt och slöbläddrade i min telefon och noterade att vi sänder en del märkliga bilder inom familjen.  Vi har nämligen en chatt genom  vilken vi kommunicerar vid behov . Ibland räcker inte orden till så då måste man ta en bild. Ibland är vi kanske  inte  så glada på varandra, men så är det väl ibland.    Måste bara  få dela några märkliga episoder med er. Sinnesstämningen  får ni själva fundera på.  🙂

Det här handlar om att vi glömt att tömma bort vattnet ur bastuugnen ute på villan.  Jag beskyllde min man, men egentligen är jag nog lika medskyldig..

Det tog ett tag att smälta den isklimpen, men Jörri hämtade lunch i form av grillkorv så det gick ingen nöd på oss.

Mera mat. Ibland måste man ju retas med bortresta familjemedlemmar så att de vet vad de missar. 🙂
Hmmmm. Denna bild messade jag faktiskt brorsdottern där jag trött stod utanför provrummet och väntade på att dottern skulle bli klar…
Kalas?
Och avslutningsvis en bild från vår höstresa. Jag berättade aldrig om vårt sista hotell. Det var hemskt. 😂
Posted in familj, musik

Önskas köpa en elbas 


Nej. det är ingen julklapp.  Det är sonen som är på jakt efter  en fungerande, gärna förmånlig bas. 

Vad han ska ha den till?  Jo han skriver musik och bandar in den själv i sin lilla “studio”.  Jag har fått höra något av det han gjort  och måste säga att det låter riktigt proffsigt. I och för sig är jag ju jäv när det gäller bedömning,  men ändå… 

Som det är nu,  saknar han en bas. Suck säger jag till ett instrument till i huset, samtidigt som jag håller med honom att han måste få satsa sina slantar  på det han vill.  Det kunde ju trots allt vara något mycket värre än ett instrument han vill köpa… 

Mamma som jag är har jag givetvis försökt ge några bra tips hur han producerar basljud utan en basgitarr.  Jag menar, med dator är väl allting möjligt nuförtiden?  Ni skulle ha sett hans min…. Hmmm.  Antar att jag bör hålla mig till det jag förstår mig på så håller han sig till sitt. 

Men du,  har du en bas för mycket i garderoben – ta för all del kontakt! svalungesommar (at) gmail.com