En landsvägens riddare

Min arbetsdag tog slut klockan 16. 16:15 rusade jag in i näraffären. Potatismoslåda räddar dagar som denna.

15 minuter senare slängde vår minsta guldklimp sig mig om halsen på dagisets gårdsplan. Dags att åka hem.

Hemvägen gick längs med isiga gator med blicken nervöst fastklamrad vid bilklockan. Hur får man klockan att gå långsammare så att man inte behöver koncentrera sig så mycket på att hindra foten från att trycka gaspedalen i golvet? Sådana triviala tankar en tisdagseftermiddag.

Väl hemma – trombonen, guldklimpen, dagisväskan, min kasse och potatismoslådorna – allt på samma gång i ett svep in genom dörren.
– Ellll-eeen ska värma potatismoslåda åt sig! Hon ska vara på konservatoriet om 30 minuter!
– Hon är inte hemma ännu… säger de äldre syskonen fundersamt och hjälper till med att få ytterkläderna av guldklimpen.
Luften går ur mig och hjärnan försöker överge den tickande klockbomben och fokusera på var dottern möjligen befinner sig.

För var är hon? Klockan är snart 17 och både skola och Eftis är stängt. 4h hade hon efter skolan – det kommer jag ihåg eftersom jag hade gett henne pengar till materialavgiften på morgonen.

Bondförnuftet säger att hon sin vana trogen glömt bort tiden och pladdrat bort den längs med vägen tillsammans med sina vänner. Men maskarna, hjärnspökena – kalla dem vad du vill de där mörka, hemska tankarna där allt det där vidrigaste blir verklighet. Mardrömmarna där du ser paketbilar och fula gubbar som rövar bort små lintottar.

Ytterdörren flyger igen med en smäll när mamma med fladdrande jacka rusar ut mot bilen igen.

Jäkla vinter. Jäkla mörker. Jäkla is och halka. Förlåt språket, men faktiskt jag är så trött på den här årstiden! Snart emigrerar jag! 

Aldrig har vägen ut till skolan varit så lång och mörk och hal som ikväll. Särskilt när ingen flicka kommer gående emot mig. Jag hinner ända fram till skolan och noterar med en klump i magen att lamporna är släckta. I samma stund lyser mobilen på bilsätet intill mig  upp med bilden på äldsta dottern blinkades i rutan. Andlöst svarar jag på samtalet.

– Mamma, hon kom hem nu!

Puh! Så gick luften ur mig för andra gången idag, men det spelar ingen roll. Strunt samma att vi ska vara på konservatoriet om femton minuter. Alla är vid liv och det är det enda som räknas.

Jag hinner inte mera än in genom dörren innan vår lintott står flinade framför mig.
– Ska vi åka nu?
Maten har hon skyfflat in med raketfart eftersom hon  misstänkt att mamma inte kommer att vara glad. Vad fel hon har. En annan dag kunde hon säkerligen haft rätt, jag är en ganska explosiv mamma. Men inte idag.  Idag utrustades jag (tack och lov!) med långa tömmar. 

I dörröppningen instruerar jag sonen att ge lilltösen mat innan jag och E sätter fart mot bilen och konservatoriet. Vi hinner i tid.  Inte ens en minut för sent! 

När jag har kånkat dragspelet till tredje våningen, trappat  ner igen, klämmer jag  in mig i bilen och kör hem igen.
Väl hemma skyfflar även jag in en portion mos, sticker in näsan i håret på Signe och snusar småbarn i tio minuter innan det blivit dags att susa till konservatoriet igen för att föra L dit på orkesterövning. Lilla Signe får  följa med för sonen skickar jag ut med hunden.

Väl framme vid konservatoriet sänder jag in ett barn i skolan och ut kommer ett annat.   E har nu  en paus på 40 minuter innan nästa pass. Dessa minutrar använder vi till att hjälpa jultomten. 35 minuter senare står vi åter en gång på konservatoriets parkering och E får trava iväg på årets sista teorilektion. Signe och jag styr istället kosan hemåt för att hämta sonen som även han har en övning på konservatoriet ikväll . 

Eftersom maken behagat anlända hem lämnar jag i Signe i hans vård och knackar, med sonen vid min sida,  in konservatoriet på taxametern igen. När jag lämnat sonen kvider  bilen att den är törstig så jag åker och “vattnar” den ett varv innan jag återvänder till konservatoriet för att hämta E och en av hennes teorikompisar. Kompisen för vi hem  innan vi själva åker hem till kaffe och choklad och lite Lucia på teve.

Klockan 20 går grande finale i denna vägriddares tisdag.  Då hämtar jag hem de två äldsta igen.

Om det här var en vanlig tisdag?  Nej verkligen inte.  Vi överlevde den med hedern i behåll,  men nu ser jag verkligen fram emot jullov. Normalt brukar jag packa in dem allesammans i bilen,  men idag var det inte möjligt då det fanns sysslor på hemmafronten att ta hand om också.  För att vardagen ska löpa måste vissa saker prioriteras,  som att minstingen måste  få mat när hon kommer hem och även hunden måste få sträcka på benen. Så då blir det på det här viset.   

Sådant under  en vägriddares tisdag . Hoppas ni har haft det lite lugnare.  🙂