Posted in Kreativitet, vardag

Kliar i fingrarna

IMG_20170129_123253.jpg

Det kliar i händerna. På grund av eksem? Ja, ibland det med, men för närvarande är det en annan typ av klåda som irriterar mig. Jag vill sy, sticka… Helt enkelt göra någonting praktiskt.

Nå varför sätter du bara inte igång?

Helt enkelt för att jag har så många andra saker jag skulle behöva ta itu med. Jag är också rädd att inspirationen ska falna så snart jag stöter på mothugg, så snart symaskinen trilskas, när det inte blir som jag vill, när… Men åååå vad jag skulle vilja!

Vad vill du sy?

Jag vill sy en tunika till mig själv. En tunika i ett glatt tyg. Färgglatt.Något vårigt.  En tunika, ja nästan en klänning som du kan ha med tjocka strumpbyxor. En tunika med fickor i sidan. Jag funderar att det inte kan vara så svårt. Största utmaningen ligger antagligen i att hitta rätt tyg och ett mönster. Eller ska jag helt enkelt ta och rita mig ett eget mönster? Det ska vara enkelt. Inga krusiduller, bara rakt och lite utsvängt mot fållen.

Men tänk om jag tröttnar? Tänk om inspirationen försvinner innan jag ens är klar? Åååååh!

Och vantar. Jag skulle vilja sticka vantar. Vita med ett rött hjärta på handryggen. Eller svarta med ett brunt hjärta. Eller varför inte båda? Ååååååh!

Velar. Velar är precis vad jag gör. Men oj vad det skulle vara roligt!

Posted in motion, Sjukdom och hälsa, vardag

En bra dag

IMG_20170107_132157.jpg

Monologen från min sjuksäng tog slut  – helt enkelt för att jag klev upp! Inte på direkten. På måndag kväll smånosade jag på världen för att på tisdag kring 12-tiden bädda igen sängen för gott (ja, jag menar förstås att jag bäddade i hop den för användning under dagtid. Nätterna fortsätter jag tillbringa i den). På onsdag klev jag in genom dörren på jobbet igen.

Örat? Ja, det sitter kvar, men så mycket mer är det inte. Det där tunga locket som täckte halva huvudet drog sig undan på måndag kväll. Men locket för örat sitter ihärdigt kvar. En månad kan jag räkna med att ha det så, sa doktorn. Jahapp. Kan inte påstå att jag gillar läget. Jag känner redan hur jag isolerar mig. Jag drar mig undan på kaffepauserna och vill inte delta i konversationen. Det är jobbigt när många pratar i mun på varann. Det är som om jag hör allting dubbelt. Det ekar och förvrängs. Nästan så att jag bad Ellen och hennes kompisar hålla truten när jag skjutsade hem dem idag. Bara bruset från bilen och deras glada skratt blev till rundgång i mitt huvud. Men konstigt nog var konserten på rockskolan ikväll inga problem. Ljudet överröstade mitt inre brus så det var bara skönt att de för en gångs skull spelade musik på hög volym.

En månad. Ok. Det klarar vi. Bara jag får vara i fred ibland.

På min kvällspromenad ikväll fick jag däremot inte vara ifred. Jag fick sällskap av en kvinna och hennes hund. Jag vet faktiskt inte ens vad kvinnan heter. Hon bor ganska nära mig och vi brukar ibland hälsa och byta några ord om vädret. Men idag gick vi på promenad tillsammans. Hon frågade helt enkelt om hon och hunden fick följa med. Vi gick en lång tur. Jag missade Farmen (för det ser vi på här hemma om kvällarna) men det var jättetrevligt!  Så trevligt att jag ännu är alldeles till mig.

Egentligen är jag ganska asocial av mig. Jag trivs att vara ensam, men den här människan väckte någonting från förr hos mig. Något jag saknar trots att jag aldrig erkänner det högt ens för mig själv. Jag saknar en väninna att gå ut och gå med. För det är faktiskt terapeutiskt att gå ut och gå med en annan människa. Man pratar på ett helt annat sätt än när man sitter kring ett bord och svischar kaffe. Egentligen borde man ta vännerna som hälsar på, ut på länk. För motionens och sinnets skull.

Det var riktigt trevligt, konstaterade vi båda när vi en timme senare skildes åt vid hennes port. En finska med karelska rötter och en finlandssvensk -mycket bättre kombo kan det inte bli.

En bra dag – det blev det. Trots att jag hade god lust att gå hem mitt på dagen. Imorgon är det fredag. En dag till. Det orkar vi. 👍

Posted in Sjukdom och hälsa

Det är jobbigt att försöka vara duktig

wp-image-732436851jpg.jpeg

Det går framåt. Små små mikrosteg. Febern i natt uteblev, istället har jag sovit hela natten. Dagen har också varit bättre. För första gången på flera dagar har jag orkat torka köksbordet. En bedrift som heter duga. Men helt feberfri är jag inte. Mätaren pendlar mellan 37 och 37,5. Nästan så att jag får god lust att ruska till mätaren och hojta: – kan du inget bättre!

Imorgon är det vardag igen och  jobbet kallar. För jag är faktiskt inte sjukskriven längre. Jag var sjukskriven endast  torsdag och fredag eftersom jag är ledig under helgerna. Läkaren i fredags sa så här: “Egentligen skulle jag kunna sjukskriva dig några dagar framåt,  men eftersom det är helg så avvaktar vi och ser hur det utvecklas. Du kan ringa mig på måndag ifall du inte är frisk . Ifall du säger att du är sjuk så tror jag dig nog.” Nu efteråt kan jag tycka att det är ett märkligt resonemang. Att han lovar “tro” mig om jag ännu på måndag säger att jag är sjuk. Till hans försvar måste jag ändå säga att han just då inte kände till att mitt crp skjutit i höjden. Men ändå, en god medborgare förväntas tydligen vara på benen efter två dagars medicinering. Men nu är jag inte det. Förlåt.

Jag vet, jag låter gnällig. Men det blir så när jag en hel dag legat och utvärderat mig själv om jag verkligen inte kan åka till jobbet imorgon. Svaret jag kommit till gång på gång är nej. Jag menar, när jag inte ens orkar vara uppe, inte ens orkar läsa en bok, än mindre skriva på datorn, då inser till och med envisa Eva att hon inte har något på jobbet att hämta.

Men ändå. Det dåliga samvetet skär i en. Jag vill ju vara en god medborgare. Jag vill ju vara duktig. Jag funderar: Är jag verkligen så sjuk? Kanske det ändå är så att jag bara låtsas? Läkaren antydde ju faktiskt lite det…

Posted in Sjukdom och hälsa

När allt man vill är bli frisk

img_20170121_115326_362

Antibiotikan biter. Crp var nere i femtiosex idag. Det är bra, men ändå inte bra. Idag är jag så trött på den här sjukan. Kroppen värker av allt liggande, men huvudet klarar inte av att vara uppe. Särskilt inte när febern sätter igång. För den kommer i cykler. En gång på morgonnatten och en gång på eftermiddagen. Då är det bara att käka Burana, jag som i normala fall brukar klara mig med barnpanadol. Men när febern sätter in stöten då börjar örat att jämra sig och du vet att den där Panadolen aldrig kommer att ha en chans. Då blir det bara att leta fram den där burken med stort B. Och när Buranan äntligen fått ner febern är tacken en vibrerande kropp. Jag får sån hjärtklappning av den där medicinen att jag ibland funderar om febern ändå inte hade varit trevligare att ha.

Så urk. Här ligger jag efter att åter en gång ha fått ner kroppstemperaturen i normalt läge igen. Maken har varit i jobb hela eftermiddagen och under tiden har våra ungar dammsugit och plockat upp i hela huset. ❤ De är världens bäst. Hur jag ska kunna kompensera dem för detta får jag allt fundera på. Jag menar, jag har ju gott om tid att fundera på sånt nu.

Imorgon hoppas jag att världen vänder och jag blir mig själv igen. Framförallt vill jag ha tillbaka mitt huvud. Särskilt högra sidan. För det har jag ingen kontakt med längre. Hörseln är borta och det känns som om resten är inlindat i bubbelplast.

Frisk! Jag vill bli frisk! Hur svårt kan det riktigt vara?

 

 

Posted in Sjukdom och hälsa

Ensam hemma

IMG_20170118_132211_646.jpg

Familjen har åkt på födelsedagskalas. Själv är jag ensam hemma. Det nya året började verkligen inte bra. Min förkylning som jag trodde att höll på att bli bättre, vände riktning och blev värre. Knappt hade jag hunnit kliva upp på onsdagen innan en förfärlig öronvärk drog igång. Och där är jag ännu kvar. Värken har som tur lättat, antagligen för att trumhinnan fått ett hål. Doktorn jag besökte idag kunde inte säga säkert, men menade att vätskan som rinner ut tyder i varje fall på det.

Jag hälsade på hos läkarstationen redan på torsdag men den dagen fanns det inga lediga tider så jag  fick ge mig till tåls och vänta till idag. Mitt infektionsvärde var dessutom igår helt normalt, men har efter ett dygn hoppat till 77. Av den anledningen blir det ytterligare ett besök imorgon på första hjälpen för att kolla att läget lugnar sig.

Jahapp. Det är sådana här dagar vågrätt läge känns bra. Jag tycker inte om att vara hemma från jobbet, men sådana här dagar inser även jag att jag inte har något val. Bara att vila och vänta på att basiluskerna ger med sig.

Det är också sådana här dagar man börjar fundera en massa saker. Som att man är lyckligt lottad när man i princip har både sjukhus och läkarhjälp nästan bakom husknuten. De förändringar som är på gång inom den här branschen tyder ju på att för många kommer det inte att vara en självklarhet längre.

Jag är också tacksam för att jag är född på det här århundradet, att det finns hjälp att få. Under mitt släktforskande har jag lärt mig hur vanligt det var förr i tiden att människor dog i små, banala infektioner. Jag kan gott tänka mig att min öroninflammation hör till den kategorin. Utan antibiotika är följdsjukdomarna inget att leka med.

Så även om dagen inte varit den bästa, så är jag tacksam. Jag vilar och hoppas på en  bättre dag imorgon.

Posted in Evas testkök, familj, vardag

Sorterar

IMG_20170114_142119_560.jpg

Noterade häromdagen att utanför Prisma har dykt upp en container var man kan lämna plastförpackningar. Ahaa, tänkte jag. Äntligen! För jag har alltid stått med den tomma shampoförpackningen och funderat om det verkligen inte finns ett andra liv för den. Jag menar, så fina som vissa flaskor är, så visst är det löjligt att slösa så mycket material och energi på något som ändå kommer att slängas bort.

Hos oss har vi en bred linje av insamlingar redan nu. Vi sorterar papper, glas, metall och paff  vid sidan av “den normala sopsorteringen”som görs i svarta och vita påsar. Svarta påsen för bioavfallet och vita för allt det där andra. Typ. Men nu är det alltså plast som står näst i tur. Jag kan helt enkelt inte låta bli. Jag bara måste få testa vad som händer om jag också tar bort plastavfallet ur den vita soppåsen. Vad blir kvar?

Nu tycker säkert någon att hur”bra” är det för miljön att köra omkring med bil för att lämna sitt avfall på olika ekopunkter? I vårt fall har den biten ingen betydelse.  Jag menar, jag kör ju redan nu vårt paff till Prisma på samma gång  jag åker dit och handlar mat. Maten behöver jag så på samma gång kan jag alltid ta med mig lite av skräpet maten producerar.

Ska bli riktigt intressant att se hur mitt projekt utvecklas. Kan bara berätta att jag redan ikväll har samlat ihop till en liten påse med plast. Ni vet de där små irriterande plastpåsarna man får på apoteket och andra specialaffärer. Påsar som är så små att man inte ens kan använda dem till att sätta sopor i. Härmed har de fått en ny uppgift hos oss. De får det ärefyllda uppdraget att blir till små plastinsamlingspaket.

Det får bli ett “to be continued” här också. 🙂

 

Posted in familj, skrivande, Släktforskning

Släktband

IMG_20170113_215034.jpg

Förkylningen tog mig också. Träget har jag kämpat veckan till slut, men kan inte säga annat än att det är skönt med helg.

Jag hade ju aldrig planerat in en förkylning så snabbt in på det nya året, utan istället hade jag anmält mig till en kurs i släktforskning. Eftersom kursen endast går ett par gånger och endast varannan fredag, var det bara att bita ihop och snörvla iväg till första träffen. Och tur var det att jag åkte för jag fick lära mig en hel del intressant. Bara jag blir lite mer varm i kläderna kanske jag kan ge er en snabbkurs med tips var ni lättast hittar hela tjocka släkten.

Lite udda fågel kände jag mig nog för tillsammans med en annan kvinna var vi de yngsta deltagarna. Jag gissar att medelåldern gick på typ 65… Nå inget fel i det, släktforskning brukar vara något man börjar med alldeles för sent i livet.Tur att vi är några som ser till att börja i tid.

Ännu mera udda kände jag mig på grund av språket- kursen går nämligen på finska.Men visste ni att gamla kyrkböcker och dylika register är på svenska! Ett arv efter att vi hörde till Sverige gissar jag, men lite kul ändå. På den punkten kände jag mig därför väldigt hemma och världsvan. Jag hade ju inte likt alla de andra deltagarna, några fantastiska årtal att briljera med, alltså hur långt tillbaka i tiden de hittat sin släkt.

Som extra bonus fick alla deltagare hämta fyra delar av serien “Karleby sockens historia”. De två första delarna är för min del på svenska och del tre och fyra på finska. När jag ska läsa dessa vet jag inte, men ibland kan det vara bra med ett dylikt uppslagsverk.

Nu när jag fått verktygen är det alltså bara att sparka igång datorn och börja forska. Frågan är närmast hur jag vill dokumentera det. För att inte tala om, få se vart jag hamnar? Fast egentligen är jag inte intresserad av att komma långt bak i tiden. Inte heller att hitta nya släktingar och släktband.  Nej, det är snarare människorna som intresserar mig och deras historia. Jag vill veta hur mina släktingar hade det förr och jag har lite saker jag gärna skulle vilja ha lite mera detaljer om och veta varför.

To be continued. 🙂

 

 

Posted in Uncategorized

Gott Nytt År!

Finn fem fel 🤓 #onsdagsledigtblevtillmåndagsledigt #hemmamedsjuktbarn

 Nu var jag borta länge. Allt för länge. Men jag kände jag behövde en paus och ladda om och fundera vad det är jag riktigt vill. Kan inte påstå att jag blivit klokare, men lite mer horisont har jag fått.

Får väl börja med att säga GOTT NYTT ÅR! För det hoppas vi på . Ett väldigt bra år. Visst var det gångna året också bra på många sätt, men där fanns också många saker som gärna hade fått vara annorlunda.

Idag är det måndag och för ovanlighetens skull är jag hemma.  Signe blev nämligen sjuk i feber och snuva. Lyckligtvis jobbar jag fortsättningsvis endast fyra dagar i veckan och tog därför och flyttade min lediga onsdag till att bli en måndag istället. Huruvida flickan är i dagisskick imorgon lär vi få fundera på. Ifall det inte går, har vi en liten backup-plan att ta till.

Ville bara säga ett kort hej innan jag fortsätter och klistrar in den historia jag lovade bjuda på redan i somras. Har man lovat något måste man hålla det också, eller hur? Men ni som inte orkar läsa – scrolla. Det är en hel del flum, flum och vårdvetenskap, men samtidigt är det tankar som jag gått och funderat på enda sedan barnen var små. Att skriva essän  och få tankarna ner på papper var ren och skär terapi, men det var också knepigt då jag inte hade skrivit den här typen av text sedan den dagen jag utdimmiterades som sjukskötare. Aldrig trodde jag då heller att jag en dag frivilligt skulle sätta mig ner och skriva någonting liknande igen. Men skam den som inte vågar ångra sig.

Är någon intresserad av att läsa Palmérs doktorsavhandling jag hänvisar till: Klicka här

Så håll till godo. Och alla ni ammande och icke ammande kvinnor i världen, håll huvudet högt!

 

 

 

Posted in Sjukdom och hälsa

Eva skriver essä…

Brännvidd

– med en ammande kvinna som subjekt

 

Alla behöver vi någon som tror på oss

någon som står vid dikesrenen

redo att grabba tag

precis när vi är på väg att falla

ner över kanten

 

Alla behöver vi någon som vågar gå in i rummet med oss

med ficklampan tänd

just när vi själva tycker

att det vore bäst

om ljuset ändå kunde slockna

 

för evigt.

 

Allt får sin början i den stund när kolet lyfts mot pappret och beslutet tas att göra det osynliga synligt. Jag håller upp pappret mot ljuslågan för att bättre kunna se. Hur beskriver man det som ögat inte ser, det som tanken registrerat men som orden ännu inte vet? Jag sätter igång och ritar i stora, vida cirklar. Vill inte känna vid några begränsningar. Jag vill att pennan ska träffa ´det´.

Jag vaknar mitt i natten av ett illvrål från sängen intill. Mina händer fumlar genom mörkret, klämmer sig in mellan spjälorna på spjälsängen där den som en mörk, orörlig siluett står intill min säng. Lugnande smeker jag den lilla hopkurade människan över ryggen, benen och magen innan hon med ett ilsket smattrande ljud snurrar iväg ifrån mina händer. Det dunsar och smäller om vartannat och hela sängen vibrerar där hon far fram likt en flipperkula.  Till slut ställer hon sig upp på vingliga ben och skriker rakt ut i natten. Jag suckar tungt. Väckarklockans röda ögon lyser genom nattsvärtan och berättar att den är 03:20. Vi ska sova många timmar ännu.

Jag sätter mig upp i sängen och greppar det lilla barnet under de uppsträckta händerna och låter henne göra en luftfärd över spjälsängskanten rakt ner i sängen intill mig. Hon hinner inte mera än landa innan hon tystnar och jag hör den belåtna sucken som åtföljs av ett finurligt litet småfnitter – en bedårande liten egenskap hon lagt till med under de senaste dagarna. Vid det här laget vet hon om att hon kan få mig vart hon vill. Jag kniper igen munnen i en barnslig tanke om att jag på så vis kan förhindra kärlekssvallet från att lysa upp hela vårt nattsvarta sovrum. För vårt förhållande kännetecknas av ren och klar kärlek. Vi lever i en slags symbios på lika villkor. Vi både ger och tar. Men den gången när vår gemensamma resa började fanns, från min egen sida, förutom kärlek också väldigt mycket osäkerhet och väldigt mycket självförakt.

En minut senare har vi intagit rätt position – hon med ett stadigt tag om mitt bröst och jag med armen tätt omkring henne för att förhindra henne från att åka iväg från mig när vi väl har somnat. För det är dit vi ska – till stjärnorna. Knappt hinner vi skriva adresslappen innan både hon och jag har fallit i djup sömn.

 

*

Landskapet breder sakta men säkert ut sig över det vita pappret. I horisonten skymtas oroshärdarna, men fokus söker ännu sin skärpa.  Konturerna skissas med varsam hand. Nyanser är ännu inte möjliga att skönja.

Amning är inte lätt. Det är en ädel konst. Uppritad och utövad sedan urtidernas begynnelse. En konst som även jag till slut fick lära mig som nybliven mamma. Knappt hade den mest bedårande pojken hittat ur ut min kropp innan han av varma, omtänksamma händer lades vid mitt bröst. Där låg jag andäktig och flämtande i förlossningssalen och stirrade ner på barnet i min famn. Jag var framme. På ändhållplatsen. Äntligen hade jag blivit mamma. Utanför fönstret gnistrade stjärnorna i takt med den stilla, tigande vintern. Jag är säker på att ifall jag tittat ut genom det lilla sjukhusfönstret, skulle jag ha upptäckt att himlen tänt en stjärna till.

Följande morgon låg jag i sängen inne på det rum som tilldelats mig på förlossningsavdelningen. Jag var fortfarande alldeles överväldigad och genomlycklig. På samma gång som jag kände att på den tidigare så spegelblanka himlen hade petats in ett stort, svart hål, som likt en magnet sög till sig alla mina krafter. Oron hade intagit min världsbild för att stanna. Jag såg ner på barnet i min famn. Han var kvar där vi slutat dagen innan och låg och åt vid mitt bröst. Ändå verkade han ändå inte riktigt nöjd. Underläppen på den lilla fågelmunnen darrade till med jämna mellanrum och ut strömmade olycklig, hjälplös gråt. Vad jag än gjorde – hur jag än lullade, vyssjade och försökte amma, blev det inte bra.

”Vad är det för fel?” viskade jag olyckligt in i hans lilla öra.

En väldig viljestyrka tvingade till slut upp mig ur sängen och lämnade kvar mellan lakanen den förvirrade, vilsna kvinnan som helst av allt också hade velat själv spricka ut i förtvivlad gråt. Jag lindade morgonrocken tätt omkring min sargade kropp och lyfte upp knytet i min famn och mumlade med läpparna tätt mot hans panna:

”Vänta så ska mamma göra allting bra igen.”

Tillsammans gick vi ut i korridoren, rakt fram till första bästa vårdare som kom i vår väg.

”Förlåt, men kan du hjälpa mig? Jag är inte säker på att jag vet hur man gör när man ammar. Jag tror inte att pojken får tillräckligt med mat. Han är så förfärligt olycklig.”

Kvinnan lade skrattande armen om mina axlar och tillsammans gick vi tillbaka in på mitt rum.  Vi hade knappt hunnit stänga dörren bakom oss innan hon sa:

”Så du tror att du inte har någon mjölk? Visa mig ditt bröst.”

Jag flackade besvärat med blicken. Åter en gång ville de åt mina intimaste områden. Det var som om sjukhuset hade skrivit över sig hela äganderätten till min kropp. Skulle jag någonsin vänja mig? Instinkten sa mig att jag borde fly, men med blossande kinder samlade jag mig och gjorde som hon sa.

Kanske hon såg min förlägenhet, för hon skrattade lite, tog ett stadigt tag om mitt bröst och pressade hårdhänt ut lite färglös colostrum.

”Se där, nog har du mjölk alltid.”

Aldrig att jag hade känt mig så förödmjukad.  För att inte tala om hur ont det gjorde. Det brände både i bröstet och i själen.  Jag kände ju inte henne. Allt jag visste var att hon arbetade på avdelningen. Jag var sårad och stött på samma gång som jag var förundrad över att den fanns där – mjölken. Min kropp fungerade.

*

I skymningen blir allting vackert. Med ens blir du varse detaljer du aldrig tidigare sett när du varit upptagen med att betrakta kraxande korparna där de klyver himlen mitt itu. Det är där i skymningen du ser dem för första gången – nyanserna. Det är också då du inser det att det är nyanserna som ger solnedgången sin färg.

Jag har många gånger funderat att det var meningen att jag skulle få ett stort barn. Vårt första barn, pojken, hade nämligen låtit vänta på sig i över två veckor. Under den tiden hade han hunnit växa till sig. Nålen på vågskålen darrade till en bra bit över fyra kilogram.  Vad gjorde det att släktingar och vänner jämrande vred sina händer över hans storlek. För amningens skull skulle det visa sig att han behövde vartenda litet gram han hade fått. En viktnedgång om 10% hos nyfödda fick jag snart lära mig att var normalt. Och framförallt – tillåtet. Vi klarade den gränsen. Om än med darr på ribban.

Jag är också övertygad om att det var meningen att i min väg skulle komma en barnmorska utrustad med ett oändligt tålamod och med en kunskap mycket djupare än handboken. Utan hennes tålamod och engagemang skulle jag aldrig ha börjat amma. Hon fanns där från dag ett när jag kom hem från sjukhuset. Hon tog vid där sjukhuspersonalen stannat i uppgiften i att skola mig i amningen ädla konst. När jag misströstade, stod på gränsen att sända i väg maken för att köpa bröstmjölksersättning, då peppade hon mig och sade det jag just i den stunden behövde höra. Hon förklarade i medicinska termer det jag behövde förstå för att våga fortsätta. Framförallt sade hon:

”Du klarar det här.”

Jag trodde henne. Varenda gång.

Hon tvingade mig aldrig till något jag inte ville utan var väldigt lyhörd. För att inte glömma att hon tog hänsyn till min integritet. Där fanns aldrig någon hand som hårdhänt klämde på mina bröst. Hennes finkänslighet lossade till slut alla mina blyghetsband och jag kände att det fanns ingenting jag inte hade kunnat diskutera med henne.

Skulle jag ha sagt att jag inte längre ville amma så är jag säker på att hon skulle ha retirerat och accepterat mitt val. Men eftersom jag själv var motiverad och övertygad om amningens fördelar, så fortsatte hon peppa mig. Jag kände mig alltid trygg och litade fullständigt på att hon visste vad hon gjorde. Till och med när vänner och bekanta taktlöst satte ord på det jag själv gått och funderat på ända sedan jag fick pojken i min famn: ”Har du nog säkert tillräckligt med mjölk?” Då gav hennes ord mig råg i ryggen att fortsätta. För jag ville ju amma. Jag ville vara en bra och naturlig mamma. Men ta mig tusan – aldrig i mitt liv hade jag trott att det kunde vara så svårt!

Jag fick två veckor i denna kvinnas ledljus. Inte varje dag. Kanske var tredje, fjärde. Jag fick direktnumret till hennes telefon – ett nummer jag aldrig använde mig av. Men det var vad som behövdes. Ett nummer och vetskapen om vem jag kunde vända mig till.

På en punkt hade barnmorskan trots allt fel. Hon sade nämligen när det blivit dags för mig och mitt barn att vandra vidare och lämna mödrarådgivningens beskyddande vatten:

”Nu när din kropp en gång har lärt sig det här, kommer den att komma ihåg det om det blir flera barn.”

Min kropp kom aldrig ihåg. Varje gång har jag behövt mina två veckor innan mjölken runnit ordentligt till. Men min hjärna och mitt hjärta kom ihåg. Barnmorskans ord och oändliga tålamod har för evigt etsat sig fast i minnet.  Under åren och barnen som följde har jag istället känt det lite som min uppgift att stödja vårdpersonalen i deras tro att jag verkligen kan amma. Jag har fått förklara ”hur jag fungerar”, på samma gång som jag har varit livrädd för att min teori inte ska fungera. Jag har ibland upplevt att amningen förvandlats till en nästan övermäktig prestation som ivrigt följts upp i kurvor och diagram, när det som jag mest av allt längtat och önskat efter varit en enkel klapp på axeln.

Med vårt sista barn blev till slut misslyckandet ett faktum. Min dåliga laktation kombinerat med dotterns svaga sugteknik, gjorde att hon togs in på barnavdelning och ordinerades flaskmatning var tredje timme. Själv placerades jag framför en bröstpump och blev tilldelad, enligt mina mått mätt, ett oändligt hav av tomflaskor att fylla. Jag höll på i ett dygn och pumpade, för att till slut inse mig besegrad och satte mig i ett hörn med tårarna rinnandes ner över kinderna och såg på när dottern matades halvt medvetslös med sjukhusets aldrig sinande lager av bröstmjölksersättning. Igen hade jag behövt den där uppmuntrande klappen på axeln.  Istället fick jag frågan: ”Varför gråter du?” varvid tårarna flödade över igen. Själv hade jag inget svar. Jag förstod mig inte själv. Jag visste bara att jag bar på en oändligt stor sorg. Allt jag ville var att dottern skulle må bra, men ändå kändes det som om någon hade pepprat sönder själen på mig med hagelgevär.

Otroligt nog fick vi amningen till slut att fungera. Idag har jag därför åter en gång förmånen att följa med på den besynnerliga och underbara resa som amningen kan bli. De tidigare upplevelserna, för att inte tala om den senaste knaggliga amningsstarten, fick mig att börja fundera närmare kring vårdarnas roll när det gäller lyckad amning. Jag är övertygad om att vårdarna står i nyckelposition. Alla kvinnor kan inte amma och verkligen inte till vilket pris. Oberoende av vilken väg kvinnan än väljer borde vårdarna därför lära sig att se förbi mjölkorganen och se henne – se den kännande och tänkande människan som lider där bakom.

 

*

Min teckning är skev. Jag inser det själv. Den speglar endast min världsbild och min tolkning av världen. Vad är det som ger mig rätt att beskriva världen när världen är så mycket mer än bara de ord jag tillåter ge den? Jag suddar och känner mig frestad att börja om. Ibland känns tanken kristallklar. Ibland skyms den av bruset från världen.

I Finland är vi dåliga på att amma våra barn. Faktum är att vi är bland de sämsta i Norden. Världshälsoorganisationen WHO rekommenderar att nyfödda barn helammas i ett halvt år för att delammas fram till att de fyller två. Enligt en studie gjord i Finland av Institutet för hälsa och väldfärd 2010 har vid sex månaders ålder de helammade barnens andel sjunkit till under 1%.  Vid ett års ålder ammas en tredjedel av barnen i Finland.

Ibland känner jag uppgivenhet när jag hör nyblivna mammor berätta att de inte ammar.

” Varför inte?” frågar jag.

”För att jag inte fick det att fungera.”

Hela min historia hotar att falla ur munnen på mig, men jag väljer alltid att stänga och svälja. Och svälja igen. För det är ett känsligt ämne. Jag vet ju själv hur det känns att misslyckas på samma gång som jag är väldigt medveten om att alla måste få göra sina egna val.

Jag kan ändå inte låta bli att fundera på de kvinnor som velat amma, men som inte fått det att fungera och vad som kunde ha hänt ifall där funnits någon som hunnit ge dem ordentligt med tid, adekvat handledning, stöd och framförallt – någon som lyssnat efter frågorna som aldrig ställs högt.

Fördelarna med amning är så mycket mer än alla de hälsobefrämjande effekter som beskrivs i litteraturen. Själv vill jag lyfta fram de känslomässiga banden. De som sakta men säkert växer fram mellan barnet och mamman. I amningen formar vi oss vår egen lilla svär, vårt eget lilla gemensamma rum. När allting fungerar vill säga. I det rummet finns tryggheten förkroppsligad och spelreglerna utvecklas med tiden till att bli våra egna gemensamma. Jag vill tro att det bandet finns kvar ännu när barnet blivit äldre och amningen sedan länge avslutats. Ekot av tilliten och tryggheten som en gång delades, är jag övertygad om att inte ens minnet kan förtränga.

I ett samhälle där generationerna inte längre bor tillsammans och långa avstånd kan ha klippt av de naturliga banden till det egna nätverket, är många nyblivna mammor ensamma. Ensamma och osäkra. Tidigare hade man kanske sin egen mamma eller någon annan nära kvinnlig släkting i närheten att gå till för att be om råd. Idag är det mödravården och rådgivningen som har intagit den nyckelpositionen. Det är dit man vänder sig när man behöver hjälp. Vill säga, om man känner sig tillräckligt trygg i den relationen för att ärligt våga blotta sina djupaste rädslor och misslyckanden.

Det hårda samhällsklimatet med sin kroppsfixering och de diskussioner, som med jämna mellanrum blossar upp kring för och emot offentlig amning, har knappast gynnsamma effekter på amning. När debatten blir snedvriden förvandlas det naturliga till något fult och tabu. Man blundar för fördelarna och lägger istället betoningen på ytliga skönhetsideal där amningen blir till en faktor som enbart förvanskar och förstör den perfekta kvinnokroppen

Tillbaka till mina tankar att vårdaren befinner sig i något av en nyckelposition när det gäller amning.  Jag har mött dem själv – vårdarna som har tagit vårdandet till en högre dimension och bara med sin närvaro lyckas förmedla trygghet. Kan verkligen vilken vårdare som helst ta sin yrkeskompetens till den nivån? Jag vill tro det. Empati och kunskap är viktiga ingredienser i vårdandet. Utan rätt kunskap kan en professionell vårdare omöjligt heller förstå.

 

 

 

*

Solen ligger skimrande röd alldeles invid horisonten. De bjärta färgerna får pappret att glöda och mina ögon att tåras. Brännpunkten i hela sin brännvidd är blottad. Det går inte längre att förneka att den inte finns.

Den dagen när jag av en händelse råkar stöta på Lina Palmérs doktorsavhandling om amning och existens faller bitarna på plats. Palmér lyfter fram den existentiella dimensionen i amning.  Hon menar att i amningen upplever kvinnan att hon får bekräftelse för hur bra hon är i sin roll som mamma och kvinna. Amningssvårigheter förvandlar spädbarnstiden till en livskris där kvinnan känner stor vilsenhet i sin modersroll. De positiva förväntningarna som byggts upp under graviditeten går förlorade varvid det blir svårare för kvinnan att knyta an till sitt barn. Spädbarnstiden förvandlas till en kamp för att hitta tillbaka till jämvikt. I kampen är kvinnan ensam och sårbar och tvingas dessutom exponera sin kropp. Förväntningar från såväl make, släkt och vänner, men också från vården med sina kurvor och diagram, skapar ambivalens.

Palmér sätter ord på de känslomässiga band som växer fram till barnet vartefter den fungerande amningen fortskrider. Hon beskriver amningen som en trevande dans mellan barnet och mamman där allting börjar som en kroppslig prestation som slutligen utmynnar i en förkroppsligad relation. Palmér menar att under tiden som amningen fortgår utvecklas relationen mellan barnet och mamman till en enhet. Jag tänker på relationen jag och mitt barn har idag. Vi är en enhet. Nästan oskiljaktiga. Det är en berusande känsla på samma gång som den kan kännas kvävande och krävande.

Lina Palmér har liksom andra vårdteoretiker fångat in ett vårdskeende. Hon har granskat amningen utgående ifrån ett vårdvetenskapligt perspektiv. I vårdvetenskapen utgör mötet mellan patienten och vårdaren det centrala. För att kunna befrämja hälsa och amning krävs empati och professionalitet. Kunskapen är professionalitetens kärna vilket betyder att vårdaren behöver kontinuerlig fortbildning. Genom att se amningen ur ett existentiellt och vårdvetenskapligt perspektiv får vårdaren ytterligare verktyg för att bättre kunna möta och hjälpa den ammande kvinnan.

*

Jag ser på teckningen som ligger framför mig på bordet. Den flödar av detaljer, men bilden av kvinnan, som under arbetets gång vuxit fram, är knivskap.  Likt en gåtfull gudinna speglar hon sig i vattenbrynet nere vid strandkanten. Lakanet har fallit till marken och blottar hennes sårbarhet, men också i hennes inre styrka. Det var den styrkan hon fick med sig när hon föddes till livet. Det var också den som gav henne mod och kraft att orka föra livet vidare.