Posted in Sjukdom och hälsa

Eva skriver essä…

Brännvidd

– med en ammande kvinna som subjekt

 

Alla behöver vi någon som tror på oss

någon som står vid dikesrenen

redo att grabba tag

precis när vi är på väg att falla

ner över kanten

 

Alla behöver vi någon som vågar gå in i rummet med oss

med ficklampan tänd

just när vi själva tycker

att det vore bäst

om ljuset ändå kunde slockna

 

för evigt.

 

Allt får sin början i den stund när kolet lyfts mot pappret och beslutet tas att göra det osynliga synligt. Jag håller upp pappret mot ljuslågan för att bättre kunna se. Hur beskriver man det som ögat inte ser, det som tanken registrerat men som orden ännu inte vet? Jag sätter igång och ritar i stora, vida cirklar. Vill inte känna vid några begränsningar. Jag vill att pennan ska träffa ´det´.

Jag vaknar mitt i natten av ett illvrål från sängen intill. Mina händer fumlar genom mörkret, klämmer sig in mellan spjälorna på spjälsängen där den som en mörk, orörlig siluett står intill min säng. Lugnande smeker jag den lilla hopkurade människan över ryggen, benen och magen innan hon med ett ilsket smattrande ljud snurrar iväg ifrån mina händer. Det dunsar och smäller om vartannat och hela sängen vibrerar där hon far fram likt en flipperkula.  Till slut ställer hon sig upp på vingliga ben och skriker rakt ut i natten. Jag suckar tungt. Väckarklockans röda ögon lyser genom nattsvärtan och berättar att den är 03:20. Vi ska sova många timmar ännu.

Jag sätter mig upp i sängen och greppar det lilla barnet under de uppsträckta händerna och låter henne göra en luftfärd över spjälsängskanten rakt ner i sängen intill mig. Hon hinner inte mera än landa innan hon tystnar och jag hör den belåtna sucken som åtföljs av ett finurligt litet småfnitter – en bedårande liten egenskap hon lagt till med under de senaste dagarna. Vid det här laget vet hon om att hon kan få mig vart hon vill. Jag kniper igen munnen i en barnslig tanke om att jag på så vis kan förhindra kärlekssvallet från att lysa upp hela vårt nattsvarta sovrum. För vårt förhållande kännetecknas av ren och klar kärlek. Vi lever i en slags symbios på lika villkor. Vi både ger och tar. Men den gången när vår gemensamma resa började fanns, från min egen sida, förutom kärlek också väldigt mycket osäkerhet och väldigt mycket självförakt.

En minut senare har vi intagit rätt position – hon med ett stadigt tag om mitt bröst och jag med armen tätt omkring henne för att förhindra henne från att åka iväg från mig när vi väl har somnat. För det är dit vi ska – till stjärnorna. Knappt hinner vi skriva adresslappen innan både hon och jag har fallit i djup sömn.

 

*

Landskapet breder sakta men säkert ut sig över det vita pappret. I horisonten skymtas oroshärdarna, men fokus söker ännu sin skärpa.  Konturerna skissas med varsam hand. Nyanser är ännu inte möjliga att skönja.

Amning är inte lätt. Det är en ädel konst. Uppritad och utövad sedan urtidernas begynnelse. En konst som även jag till slut fick lära mig som nybliven mamma. Knappt hade den mest bedårande pojken hittat ur ut min kropp innan han av varma, omtänksamma händer lades vid mitt bröst. Där låg jag andäktig och flämtande i förlossningssalen och stirrade ner på barnet i min famn. Jag var framme. På ändhållplatsen. Äntligen hade jag blivit mamma. Utanför fönstret gnistrade stjärnorna i takt med den stilla, tigande vintern. Jag är säker på att ifall jag tittat ut genom det lilla sjukhusfönstret, skulle jag ha upptäckt att himlen tänt en stjärna till.

Följande morgon låg jag i sängen inne på det rum som tilldelats mig på förlossningsavdelningen. Jag var fortfarande alldeles överväldigad och genomlycklig. På samma gång som jag kände att på den tidigare så spegelblanka himlen hade petats in ett stort, svart hål, som likt en magnet sög till sig alla mina krafter. Oron hade intagit min världsbild för att stanna. Jag såg ner på barnet i min famn. Han var kvar där vi slutat dagen innan och låg och åt vid mitt bröst. Ändå verkade han ändå inte riktigt nöjd. Underläppen på den lilla fågelmunnen darrade till med jämna mellanrum och ut strömmade olycklig, hjälplös gråt. Vad jag än gjorde – hur jag än lullade, vyssjade och försökte amma, blev det inte bra.

”Vad är det för fel?” viskade jag olyckligt in i hans lilla öra.

En väldig viljestyrka tvingade till slut upp mig ur sängen och lämnade kvar mellan lakanen den förvirrade, vilsna kvinnan som helst av allt också hade velat själv spricka ut i förtvivlad gråt. Jag lindade morgonrocken tätt omkring min sargade kropp och lyfte upp knytet i min famn och mumlade med läpparna tätt mot hans panna:

”Vänta så ska mamma göra allting bra igen.”

Tillsammans gick vi ut i korridoren, rakt fram till första bästa vårdare som kom i vår väg.

”Förlåt, men kan du hjälpa mig? Jag är inte säker på att jag vet hur man gör när man ammar. Jag tror inte att pojken får tillräckligt med mat. Han är så förfärligt olycklig.”

Kvinnan lade skrattande armen om mina axlar och tillsammans gick vi tillbaka in på mitt rum.  Vi hade knappt hunnit stänga dörren bakom oss innan hon sa:

”Så du tror att du inte har någon mjölk? Visa mig ditt bröst.”

Jag flackade besvärat med blicken. Åter en gång ville de åt mina intimaste områden. Det var som om sjukhuset hade skrivit över sig hela äganderätten till min kropp. Skulle jag någonsin vänja mig? Instinkten sa mig att jag borde fly, men med blossande kinder samlade jag mig och gjorde som hon sa.

Kanske hon såg min förlägenhet, för hon skrattade lite, tog ett stadigt tag om mitt bröst och pressade hårdhänt ut lite färglös colostrum.

”Se där, nog har du mjölk alltid.”

Aldrig att jag hade känt mig så förödmjukad.  För att inte tala om hur ont det gjorde. Det brände både i bröstet och i själen.  Jag kände ju inte henne. Allt jag visste var att hon arbetade på avdelningen. Jag var sårad och stött på samma gång som jag var förundrad över att den fanns där – mjölken. Min kropp fungerade.

*

I skymningen blir allting vackert. Med ens blir du varse detaljer du aldrig tidigare sett när du varit upptagen med att betrakta kraxande korparna där de klyver himlen mitt itu. Det är där i skymningen du ser dem för första gången – nyanserna. Det är också då du inser det att det är nyanserna som ger solnedgången sin färg.

Jag har många gånger funderat att det var meningen att jag skulle få ett stort barn. Vårt första barn, pojken, hade nämligen låtit vänta på sig i över två veckor. Under den tiden hade han hunnit växa till sig. Nålen på vågskålen darrade till en bra bit över fyra kilogram.  Vad gjorde det att släktingar och vänner jämrande vred sina händer över hans storlek. För amningens skull skulle det visa sig att han behövde vartenda litet gram han hade fått. En viktnedgång om 10% hos nyfödda fick jag snart lära mig att var normalt. Och framförallt – tillåtet. Vi klarade den gränsen. Om än med darr på ribban.

Jag är också övertygad om att det var meningen att i min väg skulle komma en barnmorska utrustad med ett oändligt tålamod och med en kunskap mycket djupare än handboken. Utan hennes tålamod och engagemang skulle jag aldrig ha börjat amma. Hon fanns där från dag ett när jag kom hem från sjukhuset. Hon tog vid där sjukhuspersonalen stannat i uppgiften i att skola mig i amningen ädla konst. När jag misströstade, stod på gränsen att sända i väg maken för att köpa bröstmjölksersättning, då peppade hon mig och sade det jag just i den stunden behövde höra. Hon förklarade i medicinska termer det jag behövde förstå för att våga fortsätta. Framförallt sade hon:

”Du klarar det här.”

Jag trodde henne. Varenda gång.

Hon tvingade mig aldrig till något jag inte ville utan var väldigt lyhörd. För att inte glömma att hon tog hänsyn till min integritet. Där fanns aldrig någon hand som hårdhänt klämde på mina bröst. Hennes finkänslighet lossade till slut alla mina blyghetsband och jag kände att det fanns ingenting jag inte hade kunnat diskutera med henne.

Skulle jag ha sagt att jag inte längre ville amma så är jag säker på att hon skulle ha retirerat och accepterat mitt val. Men eftersom jag själv var motiverad och övertygad om amningens fördelar, så fortsatte hon peppa mig. Jag kände mig alltid trygg och litade fullständigt på att hon visste vad hon gjorde. Till och med när vänner och bekanta taktlöst satte ord på det jag själv gått och funderat på ända sedan jag fick pojken i min famn: ”Har du nog säkert tillräckligt med mjölk?” Då gav hennes ord mig råg i ryggen att fortsätta. För jag ville ju amma. Jag ville vara en bra och naturlig mamma. Men ta mig tusan – aldrig i mitt liv hade jag trott att det kunde vara så svårt!

Jag fick två veckor i denna kvinnas ledljus. Inte varje dag. Kanske var tredje, fjärde. Jag fick direktnumret till hennes telefon – ett nummer jag aldrig använde mig av. Men det var vad som behövdes. Ett nummer och vetskapen om vem jag kunde vända mig till.

På en punkt hade barnmorskan trots allt fel. Hon sade nämligen när det blivit dags för mig och mitt barn att vandra vidare och lämna mödrarådgivningens beskyddande vatten:

”Nu när din kropp en gång har lärt sig det här, kommer den att komma ihåg det om det blir flera barn.”

Min kropp kom aldrig ihåg. Varje gång har jag behövt mina två veckor innan mjölken runnit ordentligt till. Men min hjärna och mitt hjärta kom ihåg. Barnmorskans ord och oändliga tålamod har för evigt etsat sig fast i minnet.  Under åren och barnen som följde har jag istället känt det lite som min uppgift att stödja vårdpersonalen i deras tro att jag verkligen kan amma. Jag har fått förklara ”hur jag fungerar”, på samma gång som jag har varit livrädd för att min teori inte ska fungera. Jag har ibland upplevt att amningen förvandlats till en nästan övermäktig prestation som ivrigt följts upp i kurvor och diagram, när det som jag mest av allt längtat och önskat efter varit en enkel klapp på axeln.

Med vårt sista barn blev till slut misslyckandet ett faktum. Min dåliga laktation kombinerat med dotterns svaga sugteknik, gjorde att hon togs in på barnavdelning och ordinerades flaskmatning var tredje timme. Själv placerades jag framför en bröstpump och blev tilldelad, enligt mina mått mätt, ett oändligt hav av tomflaskor att fylla. Jag höll på i ett dygn och pumpade, för att till slut inse mig besegrad och satte mig i ett hörn med tårarna rinnandes ner över kinderna och såg på när dottern matades halvt medvetslös med sjukhusets aldrig sinande lager av bröstmjölksersättning. Igen hade jag behövt den där uppmuntrande klappen på axeln.  Istället fick jag frågan: ”Varför gråter du?” varvid tårarna flödade över igen. Själv hade jag inget svar. Jag förstod mig inte själv. Jag visste bara att jag bar på en oändligt stor sorg. Allt jag ville var att dottern skulle må bra, men ändå kändes det som om någon hade pepprat sönder själen på mig med hagelgevär.

Otroligt nog fick vi amningen till slut att fungera. Idag har jag därför åter en gång förmånen att följa med på den besynnerliga och underbara resa som amningen kan bli. De tidigare upplevelserna, för att inte tala om den senaste knaggliga amningsstarten, fick mig att börja fundera närmare kring vårdarnas roll när det gäller lyckad amning. Jag är övertygad om att vårdarna står i nyckelposition. Alla kvinnor kan inte amma och verkligen inte till vilket pris. Oberoende av vilken väg kvinnan än väljer borde vårdarna därför lära sig att se förbi mjölkorganen och se henne – se den kännande och tänkande människan som lider där bakom.

 

*

Min teckning är skev. Jag inser det själv. Den speglar endast min världsbild och min tolkning av världen. Vad är det som ger mig rätt att beskriva världen när världen är så mycket mer än bara de ord jag tillåter ge den? Jag suddar och känner mig frestad att börja om. Ibland känns tanken kristallklar. Ibland skyms den av bruset från världen.

I Finland är vi dåliga på att amma våra barn. Faktum är att vi är bland de sämsta i Norden. Världshälsoorganisationen WHO rekommenderar att nyfödda barn helammas i ett halvt år för att delammas fram till att de fyller två. Enligt en studie gjord i Finland av Institutet för hälsa och väldfärd 2010 har vid sex månaders ålder de helammade barnens andel sjunkit till under 1%.  Vid ett års ålder ammas en tredjedel av barnen i Finland.

Ibland känner jag uppgivenhet när jag hör nyblivna mammor berätta att de inte ammar.

” Varför inte?” frågar jag.

”För att jag inte fick det att fungera.”

Hela min historia hotar att falla ur munnen på mig, men jag väljer alltid att stänga och svälja. Och svälja igen. För det är ett känsligt ämne. Jag vet ju själv hur det känns att misslyckas på samma gång som jag är väldigt medveten om att alla måste få göra sina egna val.

Jag kan ändå inte låta bli att fundera på de kvinnor som velat amma, men som inte fått det att fungera och vad som kunde ha hänt ifall där funnits någon som hunnit ge dem ordentligt med tid, adekvat handledning, stöd och framförallt – någon som lyssnat efter frågorna som aldrig ställs högt.

Fördelarna med amning är så mycket mer än alla de hälsobefrämjande effekter som beskrivs i litteraturen. Själv vill jag lyfta fram de känslomässiga banden. De som sakta men säkert växer fram mellan barnet och mamman. I amningen formar vi oss vår egen lilla svär, vårt eget lilla gemensamma rum. När allting fungerar vill säga. I det rummet finns tryggheten förkroppsligad och spelreglerna utvecklas med tiden till att bli våra egna gemensamma. Jag vill tro att det bandet finns kvar ännu när barnet blivit äldre och amningen sedan länge avslutats. Ekot av tilliten och tryggheten som en gång delades, är jag övertygad om att inte ens minnet kan förtränga.

I ett samhälle där generationerna inte längre bor tillsammans och långa avstånd kan ha klippt av de naturliga banden till det egna nätverket, är många nyblivna mammor ensamma. Ensamma och osäkra. Tidigare hade man kanske sin egen mamma eller någon annan nära kvinnlig släkting i närheten att gå till för att be om råd. Idag är det mödravården och rådgivningen som har intagit den nyckelpositionen. Det är dit man vänder sig när man behöver hjälp. Vill säga, om man känner sig tillräckligt trygg i den relationen för att ärligt våga blotta sina djupaste rädslor och misslyckanden.

Det hårda samhällsklimatet med sin kroppsfixering och de diskussioner, som med jämna mellanrum blossar upp kring för och emot offentlig amning, har knappast gynnsamma effekter på amning. När debatten blir snedvriden förvandlas det naturliga till något fult och tabu. Man blundar för fördelarna och lägger istället betoningen på ytliga skönhetsideal där amningen blir till en faktor som enbart förvanskar och förstör den perfekta kvinnokroppen

Tillbaka till mina tankar att vårdaren befinner sig i något av en nyckelposition när det gäller amning.  Jag har mött dem själv – vårdarna som har tagit vårdandet till en högre dimension och bara med sin närvaro lyckas förmedla trygghet. Kan verkligen vilken vårdare som helst ta sin yrkeskompetens till den nivån? Jag vill tro det. Empati och kunskap är viktiga ingredienser i vårdandet. Utan rätt kunskap kan en professionell vårdare omöjligt heller förstå.

 

 

 

*

Solen ligger skimrande röd alldeles invid horisonten. De bjärta färgerna får pappret att glöda och mina ögon att tåras. Brännpunkten i hela sin brännvidd är blottad. Det går inte längre att förneka att den inte finns.

Den dagen när jag av en händelse råkar stöta på Lina Palmérs doktorsavhandling om amning och existens faller bitarna på plats. Palmér lyfter fram den existentiella dimensionen i amning.  Hon menar att i amningen upplever kvinnan att hon får bekräftelse för hur bra hon är i sin roll som mamma och kvinna. Amningssvårigheter förvandlar spädbarnstiden till en livskris där kvinnan känner stor vilsenhet i sin modersroll. De positiva förväntningarna som byggts upp under graviditeten går förlorade varvid det blir svårare för kvinnan att knyta an till sitt barn. Spädbarnstiden förvandlas till en kamp för att hitta tillbaka till jämvikt. I kampen är kvinnan ensam och sårbar och tvingas dessutom exponera sin kropp. Förväntningar från såväl make, släkt och vänner, men också från vården med sina kurvor och diagram, skapar ambivalens.

Palmér sätter ord på de känslomässiga band som växer fram till barnet vartefter den fungerande amningen fortskrider. Hon beskriver amningen som en trevande dans mellan barnet och mamman där allting börjar som en kroppslig prestation som slutligen utmynnar i en förkroppsligad relation. Palmér menar att under tiden som amningen fortgår utvecklas relationen mellan barnet och mamman till en enhet. Jag tänker på relationen jag och mitt barn har idag. Vi är en enhet. Nästan oskiljaktiga. Det är en berusande känsla på samma gång som den kan kännas kvävande och krävande.

Lina Palmér har liksom andra vårdteoretiker fångat in ett vårdskeende. Hon har granskat amningen utgående ifrån ett vårdvetenskapligt perspektiv. I vårdvetenskapen utgör mötet mellan patienten och vårdaren det centrala. För att kunna befrämja hälsa och amning krävs empati och professionalitet. Kunskapen är professionalitetens kärna vilket betyder att vårdaren behöver kontinuerlig fortbildning. Genom att se amningen ur ett existentiellt och vårdvetenskapligt perspektiv får vårdaren ytterligare verktyg för att bättre kunna möta och hjälpa den ammande kvinnan.

*

Jag ser på teckningen som ligger framför mig på bordet. Den flödar av detaljer, men bilden av kvinnan, som under arbetets gång vuxit fram, är knivskap.  Likt en gåtfull gudinna speglar hon sig i vattenbrynet nere vid strandkanten. Lakanet har fallit till marken och blottar hennes sårbarhet, men också i hennes inre styrka. Det var den styrkan hon fick med sig när hon föddes till livet. Det var också den som gav henne mod och kraft att orka föra livet vidare.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s