Posted in Sjukdom och hälsa, vardag

Intensivt

edf

Intensivt. Det är vad livet är som bäst. Eller kanske rättare sagt jobbet. Det är mycket för en bokförare den här tiden på året. Men jag trivs av att se högen med  färdiga bokslut växa  på samma gång jag får lite panik. Ska jag hinna bli klar i tid?

Det som lite sätter käppar i hjulen för mig är förkylningar. Jag är som bäst inne på förkylning nummer två sedan nyår. Jag som inte var förkyld alls under de två år jag var vårdledig tycks nu få förkylningar  på löpande band. Öroninflammationen knäckte tydligen immunförsvaret så jag gissar att så här kommer det att hålla på ända fram till våren.

Att inte vara helt frisk är både  irriterande och jobbigt. Det finns så mycket jag skulle vilja göra (som skriva här!) men som jag helt inte orkar. Istället prioriterar jag sömn. Kan berätta att denna veckas lediga onsdag kröp jag gladeligen ner med Signe för att sova dagssömn. Det var u n d e r b a r t.

Släktforskat skulle jag ha gjort ikväll, men den här gången fick det vara. Ingen vill sitta intill detta snörvlande troll. Prosit!

Så här sitter jag istället och stirrar in i ugnen där årets sista julstjärnor växer till sig.

Nästa vecka är det sportlov. Två dagar ledigt för mig. Ingenting speciellt har vi inte tänkt göra. Snarare njuta av att bara vara hemma. Snart ska vi dessutom iväg på en dragspelskryssning. Men mer om det en annan gång för nu rinner lilla näsan igen. A-a-a-tjo!

Trevlig helg! 🙂

 

 

Advertisements
Posted in kärlek, vardag

Time’s out

IMG_20170129_124130.jpg

Det kom med kort förvarning, beskedet att hon med stort H var i landet. Jag pratar om Ellens dagiskompis. Hon som flyttade till Sverige för tre(?) år sedan. Hon som vi så sent som i höstas hälsade på. (Se här )

Det var en överlycklig Ellen som följde med mig för att hämta kompisen från hennes farföräldrar. Vi åkte lite fel, sprang från höghus till höghus innan vi hittade henne. Plötsligt stod hon och hennes pappa där och skrattade och vinkade åt oss.

Vi tog flickan med oss hem till oss. Hon utrustad med portkoden nedskriven på sin arm så att vi ska kunna lämna in henne igen på rätt adress.

I bilen satt flickorna framme på framsätet bredvid mig (vi har tre platser på frambänken). Ellen pratade om allt och ingenting, men kompisen var lite tyst. Ellen funderade på “trip” – ni vet saftburkar med sugrör och vad som möjligen är den svenska motsvarigheten till det. Till slut konstaterar hon:

-Vad saknar du allra mesta i Sverige?

W tänker en sekund och ler ett lite sorgset leende samtidigt som hon klappar Ellen på knät. Ellen kommer lite av sig och konstaterar stumt:

-Det var nog inte riktigt på det jag tänkte…

Åter en gång har tre timmar flugit iväg och vi har knappt sett till flickorna. Enda som hörs från Ellens rum är lyckliga skratt…

Om femton minuter måste jag knacka på dörren. Tiden är snart ute. Vi måste åka tillbaka.

Hjärtskärande på något vis. Jag tänker på hur jag någon gång i vuxet enfald tänkte att de nog en dag växer ifrån varandra. Vad otroligt fel vi mammor kan ha ibland…

Posted in aktuellt, familj, musik

Berggrunden som gav vika

IMG_20170129_124741.jpg

Som bäst är jag inne i poesi-era. Jag läser väldigt mycket dikter skrivna av olika författare. Ibland förstår jag. Ibland inte. Men jag försöker och jag vill.

Inspirerad av svärmor läser jag för tillfället Lars Huldén. Han skriver så man förstår, men ändå så att man måste tänka till för att förstå knorren. Läsandet blir till ett sötsug, jag måste bara få mera. Som bäst har jag lånat hem tre av hans böcker. Synd att han måste gå och dö innan jag fick upp ögonen för honom…

En annan dikt som jag tragglar lite mera på just nu är Slumrande toner. Vilja, vocalensambeln jag sjunger i, ska snart ut till ett åldringshem och sjunga och då ska Slumrande toner ingå i repertoaren.

Jag har ett speciellt förhållande till Slumrande toner. Sista kvällen min fammo levde sjöng jag den för henne . Solosång är inte något jag bjuder på. Jag antar att jag är lite blyg av mig. Det känns som om jag blottar min själ när jag sjunger ensam. Jag vet, det låter krångligt, men jag tror att jag inte är ensam om att ha det så. I kören är det annorlunda. Där  är du inte ensam och du blir en del av ett större ljudande instrument.

I varje fall, sista kvällen fammo levde,satt jag ensam i hennes rum och höll hennes hand och funderade vad jag skulle göra. I den stunden föddes insikten  att det var dags att sätta spärren på hyllan, om bara för en stund. Jag visste att jag skulle ångra mig annars. Sången var det sista jag kunde ge henne, hon som vuxit upp och levt med sång. Så jag satt där intill hennes säng och sjöng alla de där sångerna hon brukade sjunga när jag var liten, när jag satt och kompade henne och faffa på pianot. Givetvis sjöng jag lågt (fammos hörsel fungerade perfekt) så att ingen annan skulle höra. Sången var bara till henne. Det var sen kväll och jag ville verkligen inte störa.Än mindre väcka uppmärksamhet.

Det blev en fin stund. Fammos hand i min var varm och mjuk, hon hade inga smärtor – ja, det såg nästan ut som om hon log. Slumrande toner som jag visste var hennes favorit, ville aldrig ta slut…

Du som inte har tänkt på vad texten i Slumrande toner handlar om tycker jag att ska ta och läsa den en gång till och  tänka efter vad det är Alexander Slotte riktigt skriver om. Texten är ålderdomlig, men ändå alltid lika aktuell bara man tar sig tid att känna efter och lyssna.


Slumrande toner

Slumrande toner fjärran ur tiden,
toner ifrån stugor, från fält och vänan lid,
sällsamma röster ur gravarnas dunkel,
jubel och kvalsång från hänsovnas strid —
vaknen alla, höjen eder! Fädernas budskap
I bringen till söner, till lysande tid.
Står inunder rönnen lutande stugan,
mossbeväxt är trappan och ogräsen gro.
Innanför rutornas gröngamla stängsel
minnena de sova i ljudlösan ro.
Böj ditt huvud! Träd försiktigt!
Helig är platsen,
där fädernas hägnande andar bo.
Slocknande kolen vi tända på härden.
Varsamt vi taga det kära i vår vård.
Spinnrocken surrar vid lågande brasan,
medan vi väva på sägnernas bård.
Flamma forneld! Lys vår gärning!
Lys genom tiden
för sönerna väg hem till fädernas gård!


Alexander Slotte
.
Folkmelodi.

Texten har jag hämtat här: http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/poesi/div/slumrand.htm

Och ja, jag vet att jag skriver ofta om min fammo och faffa. De var speciella. För mig. Jag läste en gång ett minnesord över en bortgången farmor där barnbarnet förundrade sig över bergrunden som gav vika. Orden var så träffande. Barndomen bär man med sig hela livet så inte undra på att man påverkas när berggrunden, allt det där man trodde på, plötsligt en dag är borta.