Posted in vardag

Hej måndag!

IMG_20170324_111823.jpg

Trött? En underdrift. Halvt medvetslös satt jag nyss på toaletten och höll på att trilla framstupa rakt i golvet.

Vi kom hem halv två i natt. Urk. Klockan ringde sju. Önskar att jag kunnat sova lite mera i bussen, men det gick inte när en viss S vägrade …

Hoppas verkligen inte att jag sommar på jobbet… Maken och barnen tog sig en sovmorgon. Smart. S får bli helt hemma idag. Hon måste ha en feberfri dag innan hon kan fara till dagis.

Hej måndag! Hoppas ni andra är lite piggare än jag!

Advertisements
Posted in aktuellt, musik, upplevelser

Äntligen förbi

 

 

IMG_20170326_132846_422

Vi kom iväg på vår dragspelsresa ändå. Signe hade feber ännu på natten innan vi skulle iväg (över 39…), men galna föräldrar som vi är beslöt vi ändå chansa… Och tur var väl det, för febern höll sig borta nästan hela lördagen och flickan var sitt vanliga jag. Idag har hon igen haft lite feber, men ändå orkat relativt bra. Jag hoppas att allting reder upp sig nu när vi kommer hem till egen säng och vanlig vardagslunk igen.

IMG_20170326_133607_673

 

Och vår dragspelare då? Jo hon var helt nöjd med resan. Hon var lite spänd innan, men första låten som alltid krånglat, gick som en dans. Den andra låten “Punasaappaat” som däremot alltid varit hennes bravur, gick istället lite sämre. Eller som hennes lärare sa: “Du halka lite i diket, men hitta upp på vägen igen. Jag är stolt över dig. Ellen”.

 

Av femton semifinalister gick sju vidare till finalen i sommar. Ellen var alltså inte bland dessa, men var mäkta  lycklig över att ha fått vara med. Hon lyste som solen själv där hon efteråt stod med sitt diplom, prisbuckla och den stora mjukissälen. Det blev ju inte sämre heller när man i bussen firade henne efteråt  med ett dragspelshalsband och choklad med motiveringen att hon spelat sig in i deras hjärtan. ❤

dig

Deltagarna i semifinalen var verkligt duktiga. Domarna efterlyste efteråt att lärarna borde satsa mera på musik som motsvarar barnens nivå i spelandet och inte på musik som är alldeles för svår.  Jag håller helt med. Låtarna barnen (kom ihåg att man får vara max  tio år gammal för att få delta i hopeinen harmonikka! ) spelade var verkligt svåra låtar och ibland blev det problem. Personligen har jag svårt att tro att barnen verkligen gillar dem här typen av musik. Jag menar, knappt tio år gamla och har som sin favorit en svår finländsk tango alternativt märklig klassisk musik? Njäe. Jag tror inte det. “Nils Holgerssons resa” och Emil i Lönneberga i variationer var musikstycken jag tyckte var bland de mer lyckade i det här sammanhanget.

 

Nu åker vi hem till vardagen igen.  Skönt, men också roligt att ha fått vara med. Mest problem ställde sommartiden till med. Efter att ha stängt av automatisk uppdatering av tiden på mobilen och samtidigt flyttat fram klockan en timme framåt, trodde jag att jag lyckats undvika svensk tid(båten kryssade ju till Stockholm utan att någon fick gå i land). Det visade sig att vi ändå var en timme för tidigt i farten… inte för att jag sov innan klockan ringde heller. Det var så fruktansvärt mycket oljud under natten när båten var in och vände i Mariehamn.  För att inte tala om ilskna röster mitt i natten utanför vår hytt…

Kommer ni ihåg att jag såg fram emot att få äta på buffén? Just nu säger jag bara urk vid tanken på dylik mat. Tacka vet jag rostat rågbröd med smör och ost… Hem ljuva hem.

Märkligt hur kortsiktiga ens önskningar kan vara…

Posted in aktuellt, familj, Sjukdom och hälsa

Mothugg

IMG_20170323_183434_1.jpg

Lite som Atomokvarteret känner jag mig ikväll. Förkrossad. Grävskopan kör in sin väldiga arm och rör obarmhärtigt runt tills det bara finns flisor kvar.

Jag tror jag har sagt det tidigare att när man är så lagom lycklig kommer man hårt ner igen. I varje fall jag. Den här gången gick det relativt snabbt.  I tisdags flög jag och vi behövde bara skriva torsdag kväll innan jag damp ner hårt i marken igen. Så hårt att till och med sonen under bilturen, när jag för andra gången måste fråga vart vi var på väg egentligen, funderade om jag kanske borde gå lägga mig en liten stund . Suck.

Vad som orsakade denna dimp igen? Jo, Signe är sjuk – igen. På riktigt, det är med gråten i halsen jag konstaterar det. Sedan nyår har sjukdomarna duggat tätt. Har inte Signe varit sjuk har det varit jag. Nå många dagar har vi sist och slutligen inte varit hemma. Det har nämligen alltid löst sig på något mirakulöst sätt. Flera gånger har Signe blivit sjuk när sonen haft ledigt från skolan pga provvecka eller annan ledighet. En dag var även Linnea sjuk samtidigt så hon och Signe bäddade ner sig framför teven så att mamma och pappa kunde kila iväg till jobbet en stund. Tala om att jag har det ganska lyxigt.

Men nu kom sjukan väldigt olägligt. I dessa bokslutstider skulle jag verkligen behöva alla arbetsdagar jag kan få. Framförallt skulle jag vilja ha lite arbetsro och få fixat det sista utan att ständigt och jämt behöva fundera på febriga barn. Vardagen är tillräckligt intensiv att jag  inte behöver flera utmaningar att lösa.

IMG_20170315_230301.jpg

Jobbet är sist och slutligen en bisak den här gången. Det som gör att denna tidpunkt inte alls är lämpad för sjukdomar, är att vi på lördag morgon är på väg på dragspelskryssning. En hel busslast åker iväg från Karleby. Vår Ellen har dessutom gått till semifinal i “Hopeinen harmonikka” och den tävlingen går av stapeln där på båten. Så ni kanske förstår att jag gärna vill resa? Jag vill ju vara med. För att inte tala om buffén vi har bokat bord till… Smaklökarna har redan riktat in på sig på alla godsaker de vill smaka på…

-Jag kan bli hemma i helgen med Signe om hon är sjuk, sa maken ridderligt.

Tror jag det. Visst är hon pappas flicka, men när hon är sjuk ska det vara mamma.

– Plicken, val e plicken, säger hon och vill pilla på pricken på min hals.

Dessutom, tanken var ju att vi skulle åka allesammans. Hela familjen har verkligen sett fram emot och väntat på den här resan.

– Kära gode Gud. Om vi är hemma och vilar imorgon, kan vi då få vara friska i helgen? Två dagar? Snälla.

Jag vet. Jag låter som ett bortskämt barn. Till mitt försvar måste jag ändå säga att jag inte har så stora fordringar på livet över lag. Jag lever ganska anspråkslöst.   Tar det mesta med jämnmod och knatar på i uppförsbacke och nerför.

Äsch då. Men vem har sagt att allt ska vara enkelt när man kan göra det svårt.

Håll tummarna för oss. ❤

 

Posted in familj, upplevelser, vardag

Mamma, föttena!

cof

I två gastkramande sekunder såg jag mig runt inne på Prisma och funderade vart tusan tog hon vägen. Sen till all lycka noterade mina ögon de knallgröna gummistövlarna som stack ut under ställningen med bälten. Då steg fnisset upp i halsen och kameran fram.

– Vår lilla tokstolla. ❤

På kvällen när jag lagt henne i säng och satt mig ner för att berätta för världen om mitt Vasa äventyr, hör jag hennes arga röst inifrån sovrummet. Jag hade ingen lust att stiga upp fler gånger, för tösen skulle ju sova. Tills jag hör vad det är hon säger:

-Mamma, föttena!

Och då förstod jag. Inget annat att göra än att snällt kliva upp och gå och stoppa om de bara fötterna där de stack fram under täcket.

Likadan var jag när jag var liten. Jag kommer ihåg att jag också alltid ville att mamma skulle komma och vika täcket under fötterna. Ännu idag kan jag inte somna om täcket inte är över fötterna. Monstren som slickar tårna, ni vet.

Posted in Släktforskning, upplevelser

Himlafärd

IMG_20170321_143954.jpg

Kommer ni ihåg släktforskningskursen jag började gå? Igår var det grande final och gruppen åkte till Vasa  för att bekanta sig med riksarkivet.

De övriga i gruppen var ivriga och startade redan halv åtta på morgonen från Karleby. Jag valde att åka med egen bil och tog en lugn morgon med Signe innan vi styrde kosan mot Kronoby där jag lämnade in henne för omvårdnad hos mommo och moffa. Framme i Vasa var jag ca 11-tiden och efter att ha hittat arkivet och rätt dörr in, fann jag snart mina kollegor  med böjda huvuden ivrigt studerandes dokument de fått sig framplockade.

Själv hade jag bara två saker jag ville kolla upp, men modet började snabbt svikta att jag alls skulle hinna hitta något material. Det visade sig nämligen att just när jag kom skulle arkivmänniskorna hålla matpaus och ingen skulle leta fram material på en timme. Vår kursledare drog snabbt iväg med mig och dödsannonsen jag hade med mig på mannen jag ville veta mera om, till betjäningsdisken. I ett huj hade hon beställt  rättsprotokoll  över en treårsperiod åt mig. Sedan var det bara för mig att sätta mig ner och äta min sallad jag hade med mig i väntan på att arkivpersonalen också skulle få ner sin mat. Det blev en lång väntan och det hann både gå en och två timmar innan en ur personalen plötsligt kommer rullande med en kärra fylld av läderinklädda böcker.

– Eva Sundström?

Jag nickade och steg upp för att hämta böckerna.

Han höll hejdande upp handen.

-Vänta så plockar jag fram dem åt dig.

Det var alltså bara för mig att sätta mig ner igen och och se på när han dukade upp alla böcker åt mig. Hela bordet blev fyllt av alla dessa tjocka luntor.

I den stunden förlorade jag min tidsuppfattning och jag formligen druknade in i de här böckerna. Känslan när mina släktingar plötsligt ploppade upp mellan sidorna… ❤ Jag som är förkyld igen (jag har faktiskt börjat fundera att jag är allergisk mot någonting) fick plötsligt en förfärlig snuva. Jag vet inte om det var de dammiga böckerna eller människorna i dem som fick mig att snörvla som en tok i den dödstysta forskningssalen. Snoren rann, jag snörvlade,  jag bläddrade, jag läste, fotograferade, snörvlade… Och där bland dammet och snuvan, förstod jag. Äntligen fick jag en förklaring till det jag funderat på, det som ingen kunnat förklara för mig. För en stund blev de som inte finns längre alldeles levande. Det var som om jag klev in i deras värld för en liten stund. Och jag var överlycklig.❤

Jag kom hem med ca 100 bilder. För jag måste ju bevara det jag fick veta. Beställa kopior var inte att tänka på för med så mycket material hade det blivit en dyr historia. Så jag fotograferade varenda sida. Det var inte lätt, särskilt inte när näsan hade bestämt sig för att ha störtfloden på.

Jag har redan hunnit printa ut nästan allt, men bläcket i printern tog slut så ikväll har jag varit och inhandlat mera. Nu kan jag därför fortsätta printa ut det jag hittade om min moffa.  För honom snubblade jag också över  i de här böckerna ❤

Jag vet inte när jag upplevt ett sådant lyckorus senast. Igår var en verklig himlafärd.

Vår ledare var lycklig för min skull. Hon sa att det är just dylika händelser som är pärlorna inom släktforskning, när man hittar mer än man ens vågat ana.

Jag hävdade igår att nu behöver jag inte leta mera för nu vet jag, varvid en av deltagarna med glimten i ögat konstaterade:

– Vänta bara tills du har smält allting i några dagar, det är då det börjar på allvar.

 

 

Posted in aktuellt, musik

Vilken tur att vi får tycka olika

Igår var det Melodifestival i Sverige. Jag följde med finalen med ett öga. Jag hade fullt upp med att klistra in avlidna släktingar i mitt megafotoalbum. Det är så intressant att jag knappt kan slita mig. (Pappa -vi skulle behöva sätta oss ner och titta igenom. Och mamma, det börjar bli dags för dig att samla ihop alla dina lösa fotografier. De ska också in i album – nu!)

Men mitt under allt klistrande måste jag ändå kasta ett öga på min favorit Jon Henrik Fjällgren. Jag slog till och med vad om att han vinner. Det gjorde han inte. Han blev istället en god trea och jag fem euro fattigare. Fast Linnea, som jag munhöggs och slog vad med,  var lika besviken hon med. Hennes favorit gick det inte heller bra för.

Låten som vann är nog helt ok, men i mina ögon åter igen bara en representant för dagens”döda” värld där allt man bryr sig om är utseende och åter utseende. Det kändes inte äkta. Bara påklistrat.

Så Jon Henrik var i mina ögon bäst även om jag måste godkänna att hans kollega stundtals var lite falsk… Men i helheten fanns känsla, ursprungsfolk, kärna… Kort sagt, jag hade ståpäls.

Så Jon Henrik du kanske inte vann, men för mig var du en vinnare. Jag kommer att betala min skuld med stolthet.

Posted in blommor, vardag

En blomma kan göra under

 

Min favoritblomma är tulpan. Inte bara för att den är vacker utan också för att den är ett  löfte om att vi går mot vår.

Häromdagen fick jag en stor bukett som tack för att jag passat grannens kanin. Nöjet var helt på min sida. Särskilt med detta oväntade tack för besväret. När åker ni igen?😉

IMG_20170307_161738_468.jpg

Buketten var så otroligt fin. Jag njöt av den varenda minut. Varje gång jag kom in i köket landade blicken på den, vilade, registrerade och njöt. Från hårt gjutna knoppar till blommor i full blom.

Jag tog bilder på den i massor. Tapetserade mitt instagramkonto med dem så att världen tjöt – nu räcker det!😉    Jag matade buketten med vatten, vatten och mera vatten, allt för att få ha den så länge som möjligt.

IMG_20170310_192734_729.jpg

Men en dag tog det vackra slut. Färgerna hade bleknat. Kvar stod bara ett skelett av en tidigare så vacker skepnad. Sirligt och bräckligt på något sätt – jag som alltid vill se något mer än bara en vissnad bukett.

IMG_20170311_111458_266

Till slut gav jag små nävar lov att göra det de suktat efter en vecka – plocka blommor. Ihärdigt tog de sig an sin uppgift. Plockade och slet tills alla blommor låg i en hög på köksbordet.

IMG_20170311_110146.jpg

Storasyster bar dem varligt bort.❤

IMG_20170312_102641.jpg

Igår kom kära maken hem med en ny bukett. Kanske inte så mäktig som den andra men färgen lovar gott.

Det blir en bra vecka igen. ❤

 

 

 

 

Posted in familj, Sjukdom och hälsa, vardag

Veckans pulshöjare

IMG_20170303_001119_216.jpg

En liten hand letar sig genom mörkret fram till min hals. Fingrar, söker energiskt den lilla utbunktningen jag har på halsen, pricken!  Handen kommer inte till ro trots att den hittar vad den söker. På samma gång hindrar den även mig från att sjunka tillbaka ner i den sköna, djupa dvalan.

Fåfängt försöker jag ruska av mig den lilla handen. Jag tar i den, försöker styra iväg den mot makens sida. Kanske han har någon intressant prick att pilla på klockan tre på natten. Genom sömnbruset hinner ändå min hjärna registrera:- Den där handen, var den inte ovanligt varm? Nästan het?

Med ens är jag klarvaken. Någon minut senare har vi skannat temperaturen till 39,3, intagit en Pamol och druckit en halv “trip”.

Vad denna sjuka heter förutom hög feber, vet jag inte. Igår misstänkte jag vattenkoppor, men de misstänkta prickarna har försvunnit bort. Andra alternativ är tre dagars feber, men för att veta om det är det måste vi vänta en dag till för att dagarna ska bli tre och eventuella prickar ska hinna blossa upp. Varken snuva eller hosta har hon. Vi var faktiskt till simhallen häromdagen så min hypokondriska hjärna kan inte låta bli att fundera på vad som fanns i vattnet hon svalde…

I varje fall, den här sjukan kom väldigt olämpligt. Kasta en blick i kalendern och notera att vi närmar oss nummer tolv. Den tolfte är bokförarens högtidsdag. Då ska allting vara klart. Den här tiden på året blir den tolfte lätt en pulshöjande sak med tanke på allt det där andra som också ska vara klart.

Nå det löser sig. Det måste det. Kära maken stannar hemma idag och imorgon kan jag alltid förskottera min lediga onsdag att bli till en tisdag. Efter det måste hon ju vara frisk igen, eller?

 

 

 

Posted in funderingar, kärlek

Kärleken har många namn

IMG_20170304_160609_1.jpg

Maken har de senaste dagarna ivrigt segat sig fram genom skidspåren . Häromdagen hade han med sig hem en hälsning han hade läst någonstans under  en av sina pauser vid Rastimaja.

Hälsningen handlade om det där fenomenet med att föräldrar har en tendens att blanda ihop sina barns namn. Du menar ett barn, men du måste rabbla igenom dem alla innan du kommer till rätt barn.

Sluta fundera på det där. Lägg inte din energi på det där. Jag kan berätta att jag själv räknar igenom dem alla innan jag kommer till Signe. Eller Panda. Eller Linnea. Eller Ellen. För att inte tala om Mats! när jag menar Jacob. Mats är min bror och honom lyckas jag röra in ganska ofta också. Kanske för att de här två påminner ganska mycket om varandra till utseendet.

I varje fall. Jörri hade där under skidturen hittat tröstens ord till mig.

Det stod så här: Att du blandar ihop barnens namn är bara ett bevis på att du tycker lika mycket om dem allihopa.

Det du. Tänk på det nästa gång du rör ihop dem. Och var stolt.

Posted in familj, funderingar, skrivande

Äta och ändå behålla kakan?

IMG_20170304_230035.jpg

Ibland, rätt ofta faktiskt, kommer jag på mig själv att gå och önska mig ett större hus. Tänk att ha en egen vrå där bara jag får hålla till. En vrå där alla mina prylar får stå framme, där det inte gör något att alla mina gamla foton ligger framme i veckor i väntan på att jag ska få tid att slutföra mitt projekt. En vrå där printern får stå framme jämt (just nu printar jag ganska friskt). Men nej, så ser inte min verklighet ut. Istället breder jag ut mig på köksbordet och hinner knappt komma igång innan mat ska dukas fram och jag måste städa undan igen. Och mellan varven härbergerar detta prylberg på köksbänken. Jag kan berätta att det ser för j-vligt ut – ja ni ser ju själva.

Orsaker till att jag trots allt borde sluta fantisera om ett större hus finns hela tre stycken. Ett) Vi kör rakt på den ekonomiska biten: jag är inte intresserad av att finansiera detta projekt. 100 000 eur , minst!, räknar vi med att vi skulle få hosta fram ännu ytterligare för ett hus i motsvarande skick med det vi redan har, men modell större. Nej tack! För den pengen dukar jag gärna av och fram igen. Faktiskt, om man ser alltsammans ur den synvinkeln får jag ganska bra betalt av att hålla på.

För två): Realiteten säger att denna trångboddhet är tillfällig. Om två till tre år, är sannolikheten stor att en av de våra flyttar ut. Gulp. Jag vill inte tänka på det där ännu, men det är fakta. Och sen när en väl har åkt, ja då siar jag att efter det rinner det bara på. Till slut sitter vi här i något som ter sig som en väldig borg. För barnen växer och blir stora och ger sig av. Så brukar det se ut. Och jag gissar att vår familj knappast är ett undantag.

Och tre) Jag tycker verkligen inte om att städa. Ändå gör vi det för jämnan. Vi plockar och plockar för att inte drunkna i stimmet. Så tanken på ett större hus än de 120 kvadratmeter vi har, känns städmässigt inte alls intressant. Snarare – yäk! Eller så måste man, som någon sa, vara så rik att har man råd med både stort hus och städerska. Mja. Sorterar städerskan också gamla fotografier och skriver dikter?

Så nej, en flytt lär inte bli aktuell. På ett tag i varje fall. Men jag kan ändå inte låta bli att drömma.  Särskilt idag när jag ser på kaoset jag lyckats åstadkomma i vårt kök. Äta, men ändå behålla kakan? Jepp, det är den där evighetsfrågan utan svar.