Posted in funderingar, Sjukdom och hälsa

Livets bergodalbana

IMG_20170430_090407_032.jpg

Livet blir aldrig långtråkigt. De senaste dagarna har varit himlastormande. Allt från ilska till vardagliga långtråkiga till glädjefnatt.

I fredags var jag trött. Dödstrött. På mitt jobb. Oftast tycker jag att det är kul. Men jag gillar inte den där gastkramande stressen som med jämna mellanrum dyker upp. Den tar livet av mig. Efteråt sitter jag och stirrar tomt framför mig. Funderar om det verkligen är värt det.

Men det där var då. Nu blickar vi framåt. Drar upp snåre. Hoppas på lugnare dagar, sommar och vår.

Fredagen bjöd också på oro och bekymmer på grund av sjukdom som fortgått lite för länge . Tycker verkligen det räcker nu. Tur att patienten själv är tålmodig och till och med orkar skoja mitt i bedrövelsen.

Till och med lilla Signe verkar förstå vad sjukhus är nuförtiden.

– Xx behöver hjälp konstaterade hon snusförnuftigt när vi klev in genom sjukhusdörren  på lördag eftermiddag.

Sant. På sjukhus får man hjälp. Visst?

Helgen har också bjudit på glädje. Vi bor på villan för ungarna har haft teaterövning i hembyn hela helgen. Glädjen som lyser i dem efteråt är bländande.

– Det är så roligt! säger de i en mun och  jag kan inte annat än tro dem.

Panda å sin sida har fått rädslan att stockas i halsen på mig. Hon rör sig ute på de grånande isarna. Ibland väldigt långt ifrån land. Jag tror hon jagar svanarna som ligger och guppar inne i viken. Ibland vågar jag knappt titta. Vilken tur att hon återvänder när jag ställer mig ute på terrassen och skriker… Hon vågar väl inget annat…

Idag har vi haft huset fullt med folk. I omgångar. Sjutton personer räknar jag till! Finns det hjärterum finns det stjärterum i vår 25kvm stora villa. Varmt välkomna igen!

Men meddelandet jag fick ikväll kunde inte ha varit bättre. Jag är så glad för er. ❤ Bortom ord. Det finns en Gud ändå. ❤

Nu är bastun varm. Dags att smälta och begrunda.

God helg!❤

 

 

Advertisements
Posted in familj, Sjukdom och hälsa, vardag

Det är mycket nu

IMG_20170416_163556.jpg

Huvudet bultar. Tankarna organiserar, deklarerar, subtraherar , multiplicerar, räknar. Och ändå är jag konstant ett halvt dygn försenad i allt. Är det inte bråttom på jobbet så är det här hemma. Aaaggggghh!

Imorgon är jag ledig trots att jag egentligen inte skulle ha tid. Men det ska bli skönt det också. Jag ska ladda batteriet som är alldeles urlakat efter alldeles för lite sömn de senaste dagarna samt försöka förkorta to-do-listan här hemma också. För den börjar bli lång. Kilometer lång.

Småflickorna är sjuka. Bägge två. Maken stannade hemma för vi konstaterade att en nioåring inte är så stor. Särskilt inte när hon kräkts hela natten. Jag hörde i natt hur någon sköljde och tömde “navkapseln” (vårt tvättsfat i metall men som liknar en navkapsel) inne på toaletten. Jag trodde det var maken. Dottern hade spyttat flera gånger under natten, men den här gången orkade jag inte kliva upp för det lät ju som om de hade läget under kontroll. Aldrig såg jag att bakom mig i sängen låg maken…

– Nej det var jag själv som tömde och sköljde ur spyfatet sa 9-åringen med ett blekt leende på morgonen.

Hon är duktig hon. Nästan för duktig.

– När man är nio måste man få vara liten hur duktig man än är, konstaterade maken efter att vi funderat alternativa lösningar och han till slut beslöt sig för att stanna hemma. Tur var väl det för två åringen passade istället på att få feber hon med och sov dagssömn i tre timmar!

– Man får mycket gjort när man jobbar hemifrån, konstaterade maken förnöjt.

Hmmm. Märklig värld vi lever i. Bråttom för jämnan och ändå blir ingenting klart.

Tänker på morgondagen och alla småsaker jag borde få ur världen. Högst antagligen kommer jag att glömma hälten. Det blir så när man har för fullt på hjärnkontoret. Då sållar hjärnan ut och börjar glömma.

Desperat försöker jag göra en lista. Jag får inte glömma!

– gör mjöd (kom ihåg att alla familjer ska ha två flaskor med till konserten på måndag!)

– beställ besiktning till bilen!

– beställ blombud!

– deklarera egna och andra familjemedlemmars skatter!

– leta ett urklipp

– hämta sjukintyget från i fredags

– orkar jag ens tänka på de randiga fönstren eller den okrattade gräsmattan?

– beställ tandläkartid till sonen!

– fisksoppa! Familjen måste få mat!

Jag stänger ögonen. Just nu är sova  den viktigaste punkten på min to-do-lista. Börjar nu. Allt det andra kan kvitta. En sak i taget…

Zzzzzzz…

 

 

 

Posted in aktuellt, musik

Förnöjsam

Bilden av en kvinna sittandes på en sten njutandes av kvällssolen fick  nytt liv häromdagen när Armadis rama satte ut sin tolkning av Fuxas valsen med reggaestuk. Det svänger skönt om tolkningen och texten och bilden känns helt rätt.

Kvinnan på stenen är min fammos mamma Johanna. Johanna lär ha varit en arbetsam kvinna som alltid hade en stickning på gång.  Hon stickade till och med när hon gick till och från hagen med sina kossor.

Kvinnan är fruktansvärt lik min fammo. När fammo tog av sig glasögonen  såg hon ut som kvinnan på bilden.

Enligt pappa hade Johanna en lika hes röst som min fammo – en heshet som verkar gå i arv led efter led. Min röst blir fort trött och pappa – ja, han är likadan. Kanske det är tänkt att vi ska hålla tyst?😉

Förnöjsam. Så sägs den här kvinnan ha varit. Och visst ser hon ut att njuta där hon sitter i sin ålders höst. Förnöjsam hoppas jag att jag också en dag ska bli.

 

Posted in Sjukdom och hälsa, Sommar, vardag

Medan jag ännu låg och sov

IMG_20170422_112456.jpg

Jag blev sjuk igår. Spysjuk. Bläää. Hela fredagen flöt bort i ett töcken. Också L blev sjuk. Henne forslade maken hem efter halva skoldagen.

I varje fall, på fredagmorgon när jag ännu försökte inbilla mig att jag var arbetsförmögen satt maken och läste morgontidningen. Så mycket förstod jag att det handlade om en grill till specialpris. Men så mycket mer orkade jag  inte lyssna på honom. Grillade biffar och grönsaker intresserar inte när man mår pyton.

När han kom hem från jobbet på kvällen plottrade han fortfarande på om den där grillen. Jag orkade fortfarande  inte lyssna för jag mådde ännu pyton och hade inte orkat vara uppe på hela dagen. Inte L heller för den delen. Hon var nästan grön i ansiktet…

Imorse hörde jag hur väckarklockan ringde klockan sju.

– Vart är du på väg? frågade jag groggigt. Jag var trött och svag för det blev inte mycket sömn i natt. Jag låg till och med några timmar på soffan i natt för ryggen var så sjuk av allt liggande. (Kunde inte låta bli att tänka på alla sängpatentier i natt- hur ont det måste göra i deras kroppar…)

– Jag ska iväg och köpa oss en ny grill, sa maken och studsade upp.

Jag himlade med ögonen och vände ryggen till. Mat – vem orkar tänka på mat den här tiden på dygnet.

Och han kom faktiskt hem med en ny grill till oss. För när jag någon timme senare äntligen orkade hasa mig upp ur sängen och lyssna på honom kunde jag inte annat än fnissa åt honom där han med belåten min satt och berättade om morgonens bravader.

Det hade varit kö utanför Kodin Terra – ingen längre kö, men så pass många människor att maken beslöt sig för att ta ingången via trädgårdssidan. När han kom in i affären och hade ryckt till sig en köpkärra och styrde stegen mot grillarna såg han hur ett femtontal människor med elden i baken kom springande emot honom från andra sidan. Alla hade de siktet inställt på grillavdelningen. Eftersom det fanns enbart sju grillar till salu förstod han att nu gäller det att vara taktisk om han ska få någon grill. Så när alla andra kör rakt på högen med grillar, “koukkar” han runt och når grillarna från baksidan. Han skjuter undan modellexemplaret och kan i lugn och ro dra till sig den sista grillen i högen… Ett par blir stående och river ilsket i varsin ända av ett annat paket. Vem av dem som vann den fajten ser han inte, bara att känslorna går heta.

Fniss. Min man är inte en sådan som jagar extrapriser men hela våren har han letat en ny grill åt oss och tydligen var det här erbjudandet så bra att det till och med fick honom på fötterna. Han såg så finurlig ut att han för ett ögonblick påminde väldigt mycket om Sunes pappa Rudolf 🙂 – ni vet teveserierna/böckerna.

Snön singlar på utsidan så något grillväder är det inte ännu. Men nu mår också jag så pass bra att jag kan börja tänka på mat. Det hemliga tipset heter Coca-Cola. Det drack jag i morse och kände genast hur krafterna började återvända. Svägerskan dricker alltid Coca-Cola när hon har magsjuka. Det är bara att konstatera att det fungerar. Fråga inte varför.

 

Posted in funderingar, Natur, Panda

Vem litar inte på vem?

IMG_20170416_140543.jpg

 

Fåglarna sjöng. Kvällsfåglarna. Långt bort silade ljuset från den nedåtgående solen mellan träden. På fötterna hade jag sonens länkskor som blivit för små åt honom. Lyckokänsla. Vet inte när jag senast haft så snygga länkskor. Vilken tur att man har barn som växer så att man inte behöver köpa nya till sig själv. 😉

Kort sagt, jag kände mig ovanligt lycklig där i skogen ikväll. En promenad bland mossa och stenar var precis vad jag behövde efter en alldeles för hektisk dag på kontoret. För det blev ingen ledig onsdag den här veckan. Jobbet är inne på slutrakan så nu gäller det hålla jämn fart för att hinna bli klar i tid.

Jag såg på Panda.

– Ja, du ska få springa utan koppel, sa jag och kopplade henne loss.

Panda satte lyckligt iväg i sin nyvunna frihet. Hon spurtade fram och tillbaka på stigen framför mig så att blåbärsriset yrde.

IMG_20170416_193550_1.jpg

I ögonvrån såg jag en annan hundägare komma gående lite längre bort. Näää, förbannade jag mig själv. Varför släppte jag henne. Jag vet ju att det finns så många som inte gillar hundar som springer lösa. Men klockan var ju mycket. Jag liksom tänkte att vi skulle få ha skogen för oss själva den här tiden på dygnet.

Desperat försökte jag kalla på Panda innan hon upptäckte den andra hunden. För Panda är egentligen  ingen hund att lita på. Får hon syn på en annan människa eller hund så sticker hon. Då bryr hon strunt i att husse och matte står och ropar efter henne. Då finns inget annat som existerar än att hon prompt måste få komma fram och hälsa.

Panda hade inte upptäckt den andra hunden utan trodde mitt sätt att med desperation i rösten kalla på henne var en ny lek. Hon störtade mot mig om och om igen för att vika undan strax innan jag skulle fånga in henne.

I samma stund skällde den andra hunden till.

Neeej. Nu kommer hon definitivt att sticka iväg, tänkte jag modstulet.

Men tji fick jag. Panda for ingenstans. Istället kom hon lugnt fram till mig och såg mig djupt i ögonen.

– Koppla mig då om det är det du vill.

Vi fortsatte vår promenad och när vi inte hade sett några människor på en lång stund, beslöt jag att Panda skulle få en andra chans. Hon hade trots allt varit väldigt duktig och jag var mer än nöjd med henne. Lycklig satte hon fart längs med stigen för att plötsligt vara uppslukad – borta!

Jag stod uppe på klipphällen och ropade rakt ut i skymningen.

– Pan-da!

Det enda svar jag fick var ekot från min egen röst.

Jag ropade flera gånger och jag hörde själv hur desperat jag lät på rösten. Mina rop hördes säkert lång väg.

En hund skällde någonstans avlägset. Inte hade hon väl sprungit dit? Jag trevade över fickorna. Telefon hade tydligen blivit hemma. Hur skulle jag nu kunna ringa och be familjen om hjälp? Jag såg redan framför mig en natt i skogen letandes efter vår bortsprungna lilla hund.

Panda var försvunnen i två minuter, högst tre, men i min värld kändes det som en evighet. Det var en lättnad när jag äntligen fick se henne komma rusande emot mig i full fräs längs med stigen.

– Du litar visst inte på mig, sa hennes blick när hon äntligen satte sig ner i riset framför mina fötter.

– Och inte du på mig heller, sa jag och kopplade henne igen. På den punkten är du och jag ganska lika.

Sen lämnade vi skogen med de sjungande kvällsfåglarna och gick hem.

På hemvägen passerade vi huset var man håller på att skiljas. Jag noterade odlingslådorna på andra sidan häcken. Ifjol planterade man antagligen drömmar i lådorna att ha inför den kommande sommaren.  Var det frosten som tog de drömmarna? Eller var det möjligen tilliten? Den sistnämndas värde är inte att underskatta.

 

 

 

Posted in familj, funderingar, kärlek, vardag

Älska dig å!

IMG_20170109_104846_554.jpg

– Älska dig å!

Eller fritt översatt från dialekt till finsvenska:

– Älskar dig också!

Så säger Signe när hon kommer rusande och ska upp i famnen och borrar in huvudet i min halsgrop. “Älska dig å.”  Som om jag precis sagt “Jag älskar dig” och det har blivit hennes tur att svara.

Signe behöver ingen som säger först. Hon älskar förbehållslöst. No matter what. Hon “älskar å” och räknar med att alla andra känner likadant. Så rätt hon har.

Kanske vi vuxna borde ta modell och också älska utan att fordra att motparten alltid ska älska först.

Älskar er å! ❤😉 Glad påsk! 🐥

Posted in funderingar, Resor, skrivande

Navelsträngen

edf

Liten är så liten ibland

trots att hon försöker vara så stor

Klipp av navelsträngen, sa någon till mig.

Hur gör man det när den inte längre syns? Den blev ju kvar på bb.

Dessutom har jag inte lust att klippa av några band.  De slits tids nog ut av sig själv. Förändras. Skrumpnar för att djupna igen. Signe och jag har en relation som är förunnad få.  Jag tror inte att hen som sa så, någonsin kommer att förstå den relationen. Jag kommer inte heller att försöka mig på att förklara.

Det blev ingen sång (tack och lov) för mig ikväll.

Jag hade helt glömt bort ett möte som måste få prio ett.

I höst ska nämligen jag och de äldre töserna åka till Italien.

Musikresa

Gardasjön

Behöver jag säga mera?

Då töjs navelsträngen ut

lååångt över alperna

rakt ner i en guppande gondol i Venedig

Månne navelsträngen då spricker

med ett plopp som hörs över halva Europa?

En vecka

Jag förstår inte hur jag tänkte när jag kryssade i att vi hänger med

Särskilt inte ikväll

när en snorig liten näsa ville pussa på plicken

En vecka…

Tack och lov är september ännu långt borta i kalendern

Jag bläddrar, räknar och våndas

Långt och overkligt

Vågar knappt tänka tanken på hur hon

kommer att vända bort blicken,

inte vilja se på mig

när jag äntligen kommer hem

med Italiens största nallebjörn under armen.

Jag har sett den blicken förr

känt hur det känns när navelsträngen lossnar

Det blir tomt

när ingen längre bryr sig

om fåniga plickar på halsen…

 

Posted in familj, funderingar, Natur

I huvudet på en mamma

IMG_20170408_194327.jpg

Bekymrad

– över en familjemedlems hälsofenomen. Borde man ringa i alarmklockan eller är det bara inbillska modershjärtat som har livlig fantasi?

Stolt

– över att jag äntligen fick lappat utebyxorna åt nästyngsta. Hela knät var blottat, men nu är det ihopzippat och blev väldigt fint om jag själv får säga 👍

Tacksam

– över en väldigt värdefull och avslappnad pratstund med våra två tonåringar över en rykande kopp kaffe ikväll. Samtalet behandlade… allt! Mäktig känsla när man för en stund ges lov att stiga in i deras magiska värld.

IMG_20170408_190816.jpg

Eftertänksam

– efter att ha hört om ännu en skilsmässa. J, vi tappar väl inte bort varandra mitt bland allt liv och alla barn?

Hatar

– sociala medier! Förstår egentligen inte varför jag ständigt och jämt ändå är inne och “pillar” på dem. Funderar vad som skulle hända om jag stängde  ut alla människor som egentligen inte är några riktiga “vänner” ? En vacker dag kommer jag att göra det…

Irriteras

– över att jag jämt försöker läsa av vad andra människor tycker om mig. Jag har tentaklerna på för jämnan. Analyserar. Känner av. Egentligen – varför bry sig?

Trött

– sov dåligt senaste natt. Någon tappade “plicken”  och det blev ett hiskeligt hallå. Förstår egentligen vad det är som är så fascinerande med mitt födelsemärke på halsen! På riktigt, det är bara en “plick”!

Skäms

– över att jag åter en gång inte har övat på sångerna. Körövning imorgon och jag har inte ens öppnat mappen…

Orolig

– över att jag inte ska hinna få min novell klar i tid. Har hittat en intressant personlighet och historia att berätta, men tiden jag skulle behöva lägga på skrivandet går till att serva familjen.

Förväntansfull

– över att en lång helg väntar på mig. Då ska jag skriva och förhoppningsvis sitta ute vid villan och lyssna på svanarna som ropar på andra sidan sjön. Den bästa tiden på året är alldeles strax på väg att börja. ❤

Ont

– i händerna. Eksemen blommar igen. Om jag bara visste vad det beror på.

Blir sömnig

– av alla tankar. Kanske allt ordnar sig om jag sover på saken.

God natt världen!

 

 

 

 

 

 

 

Posted in Inredning

Fantiserar

Screenshot_20170408-160928.png

Medan teven skvalar på om förfärligheter stänger jag ut världen och tittar på bilder, bilder på badrum. Vi planerar göra en badrumsremont under sommaren för att reparara trasiga fogar innan de ställer till med större skada. Fogarna kunde man antagligen bara lappa igen, men under alla år vi bott här har vi upplevt det som en stor brist att golvvärmen i badrum och hjälpkök regleras från samma termostat. Termostaten finns ute i hjälpköket vilket leder till att ifall ytterdörren står öppen slår termostaten på och golvet inne i badrummet blir glödhett då termostaten inte känner till temperaturen inne i badrummet. Om vintern är det inga problem, men om sommaren är det helt knasigt att golvet i hjälpköket är varmt och att det inne i badrummet är +30. Svettigt värre!  Att göra om, få golvvärmen på två olika termostat skulle alltså vara drömmen, framförallt ändamålsenligt. Jag drömmer också om att någon gång få glasa in terrassen, men det är omöjligt så länge hjälpkökstermostaten inte går att stänga av.

Screenshot_20170408-160945

Men det där med att sätta nytt golv är problematiskt. Man borde ju ha en åsikt om hur man vill ha det. Vilket jag inte har… Jag är ingen riktig inredningsmänniska och är inte alls intresserad av trender. Så nu när vi äntligen planerar göra slag i saken blir jag helt ställd. Hjälp!

För närvarande är golvet i hjälpköket vitkaklat och badrumsgolvet är ljusblått. Överlag är vårt hus väldigt vitt och jag funderar att jag vill att det vita får fortsätta framöver också. Jag gillar ljuset det för in i huset. Men lite kul skulle det vara att få någonting som bryter av. Ett blickfång.  Någonstans har jag sett ett badrum med schackrutigt golv… Nu ser jag hur mamma himlar med ögonen. 🙂 Men jo, svartrutigt vore lite fräckt. Ett blickfång i allt det vita. På nätet hittade jag olika mönstrade kakel så jag börjar bli övertygad om att det är något sådant jag vill ha. Tror jag… Väggarna i badrummet blir vita med stora kakel och Jörri vill ha en sån där mystisk dusch som syns på översta bilden.

Screenshot_20170408-160843.png
Skriv en bildtext

Nästa vecka kommer en kille hit för att titta på härligheten och ge en offert. Vad kommer det hela att kosta? En förmögenhet antagligen. Suck. Men eftersom vi bestämt oss för att fortsätta bo kvar, att ett större hus inte är någon långsiktig lösning för oss, så kan vi lika bra bo in oss ordentligt och göra vårt hus till vårt eget.

Spännande. Samtidigt jag funderar hur vi ska klara oss utan badrum. Det lär bli att bo på villan en hel del  i sommar…