Posted in funderingar, musik, Resor

Tvekar

IMG_20170828_203926.jpg

Jag vet, någon av er kommer att tycka att jag är konstig.  Någon annan kommer kanske att förstå mig helt. Problemet: Jag ska ut och resa. Italien. Åtta dagar. Åtta dagar utan mitt gullegryn Signe. 💔 Jag begriper inte hur det ska gå. Eller så går det av bara farten. Suck.

Ikväll har jag äntligen förmått mig ta in  resväskorna. Jag borde börja packa. Åtminstone kika på vad jag behöver. För jag vet att det behövs en  och annan uppdatering på t-skjortfronten. Jag har nämligen inte behövt några t-skjortor på hela  sommaren. Istället klätt mig  i klänning. Och tröja! Men nu ryktas det om temperaturer upp till 30  grader. Det bli att splita av sig. Visa benen. 😉

Visst, det låter härligt. 30 grader. Venedig. Gardasjön. Men ändå. Jag vet inte…

Jag åker  trots allt inte ensam. L och E följer med. För det här är Ls resa. Hon och a-orkestern ska på svarsvisit till Italien. Ni kanske kommer ihåg att vi hade två italienska ungdomar boende hos oss förra sommaren?

L ska bo hemma hos en familj medan E och jag huserar på hotell.  Det kommer att bli spännande. En massa glass. Varmt. Och musik.

Men. Egentligen skulle jag må bäst hemma. Förbaskat Jörri, varför kryssade vi inte i att vi åker allihopa?

Det blir nog säkert bra. Sen.

Advertisements
Posted in konst, skrivande, Sommar

Den sommaren

 

IMG_20170716_222056_964.jpg

Ibland liksom hejdar sig tiden… Så att  bloggen blir alldeles tyst. Den här sommaren skulle det ha funnits massvis att skriva om, men jag valde istället att vara tyst och betrakta världen för mig själv och genom min kamera. För fotandet har jag åter en gång återupptäckt. Jag plåtar för jämnan. Mest för mig själv.

Det är många bilder jag skulle ha velat dela med mig av. Särskilt från sommaren och sommarteatern. För den blev en upplevelse på många plan. Den var arbetsam, men oj vad mycket vi lärde oss. Och samvaron! Den biten kommer jag aldrig någonsin att glömma.

Många bilder finns bara på min näthinna. Inristade. För ibland finns inte tid att lyfta kameran. Och ibland är det bäst att låta bli. Då gäller det bara att fånga. Registrera.

Som den där kvällen när jag kom körande för att hämta hem barnen från teaterövningen. Det var sent. Klockan var långt över tio. Den väldiga gula prästgården tornade upp sig utanför bilrutan. Plötsligt får jag syn på en ung kvinna och ett barn  som kommer springande hand i hand runt knuten på prästgården. Det är bråttom och den lilla håller hårt, hårt i kvinnans hand för att hänga med. Det är någonting beskyddande över kvinnan. Båda två är i för pjäsen tidstypiskt klädda i huckle och lång kjol. Tiden liksom stannar, allt är lite overkligt och det känns som om jag har förflyttats till ett helt annat sekel. Jag måste nypa mig för att komma tillbaka till nuet, men det dröjer länge innan den sköna rysningen längs med ryggraden lägger sig.

En annan bild som ristat in sig på näthinnan är kvällen när jag för första gången ser slutscenen. Den är magisk och tårarna vill inte sluta trilla ner för kinden. Jag ser Jacob och Linnea-  mina barn. Jag ser huvudrollsinnehavarna. Jag ser alla skådespelarna, tar in dem en och en. Imponeras och överväldigas. Men jag kan inte för något få syn på Ellen. Var är hon? Har hon missat att alla ska vara ute på scenen i slutscenen? Precis när jag ska rycka regissören i armen och fråga var Ellen är, får jag syn på henne där hon står lite skymd bakom en annan person. Hon står och sjunger hjärtat ur sig. En liten flicka som ger sitt allt. Det är fullkomligt och inte det minsta lilla stråk av återhållsamhet syns till. Hon hade gett sig tusan på att spela teater den här sommaren och det är det hon också gör. Mammas världsbild liksom kreverar. Det är som om jag äntrar en helt annan värld – en för mig ännu otillgänglig och outforskad värld. Mäktigt!

Nu har livet lite lugnat ner sig igen. Vardagen. Nu ska jag börja skriva igen. Försöka. Ni får ge er lite till tåls i början. Det var svårt att hitta början. Jag liksom värjde mig.  Hittade på dumma ursäkter. Det enkla kändes med ens så svårt.

Men nu känns det som om det har lossnat. Ordflödet har åter en gång korkats.

Jag är så glad att just du tittade in.❤