Posted in aktuellt, funderingar, Sjukdom och hälsa, Sommar

Dagen när presidenten kom till stan

 

 

cof

Den lilla handen som lyfter ett av de små snapsglasen jag tagit fram för att ta med som rekvisita till sommarteatern, svajar våldsamt till. Inte för att den är berusad, snarare för att den är väldigt svag och knappt orkar lyfta och föra glaset till munnen. Men dricka vatten ska hon!

För Signe spyr ännu. Om drygt en halv timme skriver vi 1,5 dygn. Ett och ett halvt dygn med att torka spyor en gång i halvtimmen. Minst. När det är som mest intensivt har hon kräkts var tionde minut.

Konstigt nog, tar jag det förvånansvärt lugnt. Jag kunde ju faktiskt bli snudd på hysterisk med tanke på att hon bara är 2,5 år och har kräkts oupphörligt i 36 timmar.   Men nej. Jag tänker som så, att så länge hon orkar skrika, härja – ja hon är helt galen över att vi inte ger henne tillräckligt att dricka, då tar jag det som ett levnadstecken. Då är inte döden ännu nära. Igår drack hon upp hundens vatten och det säger en hel del om hur desperat hon är.

mde

Men varför ger ni henne inte att dricka, undrar någon säkert. Helt enkelt för att hon spyr. Hon får vätska och näringslösning i begränsade former. Vätskan hålls lite längre in när hon tar små, små mängder. Sanningen är tyvärr ändå  att även de små klunkarna  kommer ut. När hon stjäl systerns vattenglas eller trip, syder i sig drycker i våldsam fart, då kommer det som boomerang upp igen. Tyvärr verkar hon inte ha förstått det själv.

Vi har också testat med isglass, men även den vräkte hon i sig och vi belönades med en isglassig spya som knappt hunnit smälta i magen. Det är alltså inget fel på aptiten, snarare magen som säger stop.

Nioåringen som skulle spela för presidenten har gått och lagt sig för att sova dagssömn. Frivilligt. Imorse var hon så pigg att jag på stående fot kunde ha lovat att hon får åka. Men nu några timmar senare,  har de trötta ögonen dykt upp igen och maten smakar inte.  Hennes fantastiska lärare skrev att hon kan komma rakt till konserten, att hon inte behöver komma till genrepet, att de ställer fram hennes stol. Gulp. Tänk vad alla ställer upp. ❤

På Facebook läste jag om hur veteransångarnas  taxi ställde sig i ordning genom att skrubba bilen både på in- och utvändigt inför den viktiga och ärofyllda kvällen.   Veteransångarna ska nämligen också iväg och sjunga för presidentparet ikväll. Jag hörde dem sjunga så sent som i februari och det var rörande . De är inte många kvar, veteransångarna. Deras 90-åriga röster har tappat sin styrka, men det de gjort för landet är något som kräver mycket mer än råge och mod. Deras svaga röster är ett eko från en tid som var och ödmjuk är deras Eva-Lott som står i fören och leder kören med varsam hand.

Jag blir gråtmild bara av tanken. Inte undra på.  Mina fyra timmar sömn på tre nätter börjar ge sig till känna.

Jag hoppas i varje fall att den här mannen, republikens president, förstår hur mycket han värdesätts och att människor verkligen ser upp till honom när till och med gamla och sjuka sätter finstassen på ikväll enbart för hans skull. De ser det som en ära,att få bjuda på det finaste de kan. De vill att han ska känna sig välkommen uppe i detta nordliga Karleby.

Faktum är att jag tror att presidenten är medveten om detta.  Sauli verkar vara en ödmjuk och vis man. Hur många gånger har han inte visat det?

Välkommen till Karleby bäste president!

 

Posted in aktuellt, funderingar, Kreativitet, skrivande

En fegis som jag

Screenshot_20170507-093245.png

Igen har jag hittat en, en utbildning jag vill gå. Författarskola. Det låter högtidligt.  Författare? Är det verkligen det jag vill bli? Jag vet inte. Jag har aldrig tänkt det så. Skriva är bara så jag. Det är det som ger mig guldkant i vardagen.

Ni som följt mig här vet att jag en gång tidigare funderat på en liknande utbildning. Den gången sökte jag också, men kom inte in. Jag tror jag började pilla på ansökan för sent. Jag borde ha satsat lite mer. Skrivit något nytt. Haft en liten plan för mitt skrivande. Idag har jag en plan. Jag vet vad det är jag vill. Jag har faktiskt idag ett manus i min skrivbordslåda. Lite delar saknas, men de är bara att skriva in. Allt handlar om att våga, att våga kasta sig ut för stupet. Strunta i vad alla bättre vetande tror sig veta.

Nu kom alltså en ny kurs. En ny chans. Och tid fram till augusti att skriva ett motivationsbrev.

Alltid kan man söka. På det förlorar jag inget. Men det som sätter käppar i hjulen, saker som bildar ett fult MEN i allt det här är bland annat

– kursavgiften på 650 eur. Det är en stor summa pengar för en vanlig mamma som jag. Pengarna rinner för jämnan iväg i den här familjen med fyra stycken barn. Alltid är någonting sönder. Alltid finns det någonting som någon annan har och inte vi . Att satsa en så stor summa på enbart mig själv känns… fruktansvärt.💔 Inte nog med att tågbiljetterna till och från Karis kostar en hel det. För att inte tala om inkvartering. *suck*

Mitt andra MEN är tid. Kursen kostar tid. Väldigt mycket tid. Tid som kräver hela familjens insats. Och jobbets. För utbildningen hålls också fredagar ungefär en gång i månaden. Har jag verkligen tid? Hela den här veckan har rusat ifrån mig och jag får hjärtklappning bara med tanke på nästa. Hur fasingen ska jag hinna?

Men. Ska man strunta i dem? Ska man chansa? Hoppa? Hoppas att allting löser sig sen?

Önskar att jag inte var en sån fegis…

Posted in aktuellt, musik

Förnöjsam

Bilden av en kvinna sittandes på en sten njutandes av kvällssolen fick  nytt liv häromdagen när Armadis rama satte ut sin tolkning av Fuxas valsen med reggaestuk. Det svänger skönt om tolkningen och texten och bilden känns helt rätt.

Kvinnan på stenen är min fammos mamma Johanna. Johanna lär ha varit en arbetsam kvinna som alltid hade en stickning på gång.  Hon stickade till och med när hon gick till och från hagen med sina kossor.

Kvinnan är fruktansvärt lik min fammo. När fammo tog av sig glasögonen  såg hon ut som kvinnan på bilden.

Enligt pappa hade Johanna en lika hes röst som min fammo – en heshet som verkar gå i arv led efter led. Min röst blir fort trött och pappa – ja, han är likadan. Kanske det är tänkt att vi ska hålla tyst?😉

Förnöjsam. Så sägs den här kvinnan ha varit. Och visst ser hon ut att njuta där hon sitter i sin ålders höst. Förnöjsam hoppas jag att jag också en dag ska bli.

 

Posted in aktuellt, musik, upplevelser

Äntligen förbi

 

 

IMG_20170326_132846_422

Vi kom iväg på vår dragspelsresa ändå. Signe hade feber ännu på natten innan vi skulle iväg (över 39…), men galna föräldrar som vi är beslöt vi ändå chansa… Och tur var väl det, för febern höll sig borta nästan hela lördagen och flickan var sitt vanliga jag. Idag har hon igen haft lite feber, men ändå orkat relativt bra. Jag hoppas att allting reder upp sig nu när vi kommer hem till egen säng och vanlig vardagslunk igen.

IMG_20170326_133607_673

 

Och vår dragspelare då? Jo hon var helt nöjd med resan. Hon var lite spänd innan, men första låten som alltid krånglat, gick som en dans. Den andra låten “Punasaappaat” som däremot alltid varit hennes bravur, gick istället lite sämre. Eller som hennes lärare sa: “Du halka lite i diket, men hitta upp på vägen igen. Jag är stolt över dig. Ellen”.

 

Av femton semifinalister gick sju vidare till finalen i sommar. Ellen var alltså inte bland dessa, men var mäkta  lycklig över att ha fått vara med. Hon lyste som solen själv där hon efteråt stod med sitt diplom, prisbuckla och den stora mjukissälen. Det blev ju inte sämre heller när man i bussen firade henne efteråt  med ett dragspelshalsband och choklad med motiveringen att hon spelat sig in i deras hjärtan. ❤

dig

Deltagarna i semifinalen var verkligt duktiga. Domarna efterlyste efteråt att lärarna borde satsa mera på musik som motsvarar barnens nivå i spelandet och inte på musik som är alldeles för svår.  Jag håller helt med. Låtarna barnen (kom ihåg att man får vara max  tio år gammal för att få delta i hopeinen harmonikka! ) spelade var verkligt svåra låtar och ibland blev det problem. Personligen har jag svårt att tro att barnen verkligen gillar dem här typen av musik. Jag menar, knappt tio år gamla och har som sin favorit en svår finländsk tango alternativt märklig klassisk musik? Njäe. Jag tror inte det. “Nils Holgerssons resa” och Emil i Lönneberga i variationer var musikstycken jag tyckte var bland de mer lyckade i det här sammanhanget.

 

Nu åker vi hem till vardagen igen.  Skönt, men också roligt att ha fått vara med. Mest problem ställde sommartiden till med. Efter att ha stängt av automatisk uppdatering av tiden på mobilen och samtidigt flyttat fram klockan en timme framåt, trodde jag att jag lyckats undvika svensk tid(båten kryssade ju till Stockholm utan att någon fick gå i land). Det visade sig att vi ändå var en timme för tidigt i farten… inte för att jag sov innan klockan ringde heller. Det var så fruktansvärt mycket oljud under natten när båten var in och vände i Mariehamn.  För att inte tala om ilskna röster mitt i natten utanför vår hytt…

Kommer ni ihåg att jag såg fram emot att få äta på buffén? Just nu säger jag bara urk vid tanken på dylik mat. Tacka vet jag rostat rågbröd med smör och ost… Hem ljuva hem.

Märkligt hur kortsiktiga ens önskningar kan vara…

Posted in aktuellt, familj, Sjukdom och hälsa

Mothugg

IMG_20170323_183434_1.jpg

Lite som Atomokvarteret känner jag mig ikväll. Förkrossad. Grävskopan kör in sin väldiga arm och rör obarmhärtigt runt tills det bara finns flisor kvar.

Jag tror jag har sagt det tidigare att när man är så lagom lycklig kommer man hårt ner igen. I varje fall jag. Den här gången gick det relativt snabbt.  I tisdags flög jag och vi behövde bara skriva torsdag kväll innan jag damp ner hårt i marken igen. Så hårt att till och med sonen under bilturen, när jag för andra gången måste fråga vart vi var på väg egentligen, funderade om jag kanske borde gå lägga mig en liten stund . Suck.

Vad som orsakade denna dimp igen? Jo, Signe är sjuk – igen. På riktigt, det är med gråten i halsen jag konstaterar det. Sedan nyår har sjukdomarna duggat tätt. Har inte Signe varit sjuk har det varit jag. Nå många dagar har vi sist och slutligen inte varit hemma. Det har nämligen alltid löst sig på något mirakulöst sätt. Flera gånger har Signe blivit sjuk när sonen haft ledigt från skolan pga provvecka eller annan ledighet. En dag var även Linnea sjuk samtidigt så hon och Signe bäddade ner sig framför teven så att mamma och pappa kunde kila iväg till jobbet en stund. Tala om att jag har det ganska lyxigt.

Men nu kom sjukan väldigt olägligt. I dessa bokslutstider skulle jag verkligen behöva alla arbetsdagar jag kan få. Framförallt skulle jag vilja ha lite arbetsro och få fixat det sista utan att ständigt och jämt behöva fundera på febriga barn. Vardagen är tillräckligt intensiv att jag  inte behöver flera utmaningar att lösa.

IMG_20170315_230301.jpg

Jobbet är sist och slutligen en bisak den här gången. Det som gör att denna tidpunkt inte alls är lämpad för sjukdomar, är att vi på lördag morgon är på väg på dragspelskryssning. En hel busslast åker iväg från Karleby. Vår Ellen har dessutom gått till semifinal i “Hopeinen harmonikka” och den tävlingen går av stapeln där på båten. Så ni kanske förstår att jag gärna vill resa? Jag vill ju vara med. För att inte tala om buffén vi har bokat bord till… Smaklökarna har redan riktat in på sig på alla godsaker de vill smaka på…

-Jag kan bli hemma i helgen med Signe om hon är sjuk, sa maken ridderligt.

Tror jag det. Visst är hon pappas flicka, men när hon är sjuk ska det vara mamma.

– Plicken, val e plicken, säger hon och vill pilla på pricken på min hals.

Dessutom, tanken var ju att vi skulle åka allesammans. Hela familjen har verkligen sett fram emot och väntat på den här resan.

– Kära gode Gud. Om vi är hemma och vilar imorgon, kan vi då få vara friska i helgen? Två dagar? Snälla.

Jag vet. Jag låter som ett bortskämt barn. Till mitt försvar måste jag ändå säga att jag inte har så stora fordringar på livet över lag. Jag lever ganska anspråkslöst.   Tar det mesta med jämnmod och knatar på i uppförsbacke och nerför.

Äsch då. Men vem har sagt att allt ska vara enkelt när man kan göra det svårt.

Håll tummarna för oss. ❤

 

Posted in aktuellt, musik

Vilken tur att vi får tycka olika

Igår var det Melodifestival i Sverige. Jag följde med finalen med ett öga. Jag hade fullt upp med att klistra in avlidna släktingar i mitt megafotoalbum. Det är så intressant att jag knappt kan slita mig. (Pappa -vi skulle behöva sätta oss ner och titta igenom. Och mamma, det börjar bli dags för dig att samla ihop alla dina lösa fotografier. De ska också in i album – nu!)

Men mitt under allt klistrande måste jag ändå kasta ett öga på min favorit Jon Henrik Fjällgren. Jag slog till och med vad om att han vinner. Det gjorde han inte. Han blev istället en god trea och jag fem euro fattigare. Fast Linnea, som jag munhöggs och slog vad med,  var lika besviken hon med. Hennes favorit gick det inte heller bra för.

Låten som vann är nog helt ok, men i mina ögon åter igen bara en representant för dagens”döda” värld där allt man bryr sig om är utseende och åter utseende. Det kändes inte äkta. Bara påklistrat.

Så Jon Henrik var i mina ögon bäst även om jag måste godkänna att hans kollega stundtals var lite falsk… Men i helheten fanns känsla, ursprungsfolk, kärna… Kort sagt, jag hade ståpäls.

Så Jon Henrik du kanske inte vann, men för mig var du en vinnare. Jag kommer att betala min skuld med stolthet.

Posted in aktuellt, familj, musik

Berggrunden som gav vika

IMG_20170129_124741.jpg

Som bäst är jag inne i poesi-era. Jag läser väldigt mycket dikter skrivna av olika författare. Ibland förstår jag. Ibland inte. Men jag försöker och jag vill.

Inspirerad av svärmor läser jag för tillfället Lars Huldén. Han skriver så man förstår, men ändå så att man måste tänka till för att förstå knorren. Läsandet blir till ett sötsug, jag måste bara få mera. Som bäst har jag lånat hem tre av hans böcker. Synd att han måste gå och dö innan jag fick upp ögonen för honom…

En annan dikt som jag tragglar lite mera på just nu är Slumrande toner. Vilja, vocalensambeln jag sjunger i, ska snart ut till ett åldringshem och sjunga och då ska Slumrande toner ingå i repertoaren.

Jag har ett speciellt förhållande till Slumrande toner. Sista kvällen min fammo levde sjöng jag den för henne . Solosång är inte något jag bjuder på. Jag antar att jag är lite blyg av mig. Det känns som om jag blottar min själ när jag sjunger ensam. Jag vet, det låter krångligt, men jag tror att jag inte är ensam om att ha det så. I kören är det annorlunda. Där  är du inte ensam och du blir en del av ett större ljudande instrument.

I varje fall, sista kvällen fammo levde,satt jag ensam i hennes rum och höll hennes hand och funderade vad jag skulle göra. I den stunden föddes insikten  att det var dags att sätta spärren på hyllan, om bara för en stund. Jag visste att jag skulle ångra mig annars. Sången var det sista jag kunde ge henne, hon som vuxit upp och levt med sång. Så jag satt där intill hennes säng och sjöng alla de där sångerna hon brukade sjunga när jag var liten, när jag satt och kompade henne och faffa på pianot. Givetvis sjöng jag lågt (fammos hörsel fungerade perfekt) så att ingen annan skulle höra. Sången var bara till henne. Det var sen kväll och jag ville verkligen inte störa.Än mindre väcka uppmärksamhet.

Det blev en fin stund. Fammos hand i min var varm och mjuk, hon hade inga smärtor – ja, det såg nästan ut som om hon log. Slumrande toner som jag visste var hennes favorit, ville aldrig ta slut…

Du som inte har tänkt på vad texten i Slumrande toner handlar om tycker jag att ska ta och läsa den en gång till och  tänka efter vad det är Alexander Slotte riktigt skriver om. Texten är ålderdomlig, men ändå alltid lika aktuell bara man tar sig tid att känna efter och lyssna.


Slumrande toner

Slumrande toner fjärran ur tiden,
toner ifrån stugor, från fält och vänan lid,
sällsamma röster ur gravarnas dunkel,
jubel och kvalsång från hänsovnas strid —
vaknen alla, höjen eder! Fädernas budskap
I bringen till söner, till lysande tid.
Står inunder rönnen lutande stugan,
mossbeväxt är trappan och ogräsen gro.
Innanför rutornas gröngamla stängsel
minnena de sova i ljudlösan ro.
Böj ditt huvud! Träd försiktigt!
Helig är platsen,
där fädernas hägnande andar bo.
Slocknande kolen vi tända på härden.
Varsamt vi taga det kära i vår vård.
Spinnrocken surrar vid lågande brasan,
medan vi väva på sägnernas bård.
Flamma forneld! Lys vår gärning!
Lys genom tiden
för sönerna väg hem till fädernas gård!


Alexander Slotte
.
Folkmelodi.

Texten har jag hämtat här: http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/poesi/div/slumrand.htm

Och ja, jag vet att jag skriver ofta om min fammo och faffa. De var speciella. För mig. Jag läste en gång ett minnesord över en bortgången farmor där barnbarnet förundrade sig över bergrunden som gav vika. Orden var så träffande. Barndomen bär man med sig hela livet så inte undra på att man påverkas när berggrunden, allt det där man trodde på, plötsligt en dag är borta.

Posted in aktuellt, familj, Uncategorized, upplevelser

Lilla familjen 

De två äldsta barnen har åkt iväg på Kulturkarneval till Grankulla. Sonen ska skriva låtar och flickan ska sjunga under dagarna där.  Kvar här hemma är vi fyra,  eller “lilla familjen” som Jörri kallar oss.  Egentligen hade vi tänkt passa på och åka och hälsa på tomten uppe i Rovanniemi med våra två yngsta,  men orken och pengarna tog slut.  Vi har haft aningen för mycket program på sistone för att det skulle ha känts lockande att sätta sig i bilen  och åka hundratals kilometer norrut.  Det är ju dessutom lilla jul nästa helg och då bär det iväg på vår traditionella lillajulresa tillsammans med hela tjocka släkten. 
Ellen var trots allt lite besviken över att vi inte åkte,  men jag garanterade henne att vi skulle  hitta på något annat roligt istället.  Eftersom Buu-klubben var i stan igår inledde vi därför fredagskvällen med ett besök på biblioteket. Mamma bredde gladeligen ut sin nytvättade jacka på golvet så att de två töserna inte skulle behöva sitta på det kalla stengolvet… 

Och idag,  efter att ha konstaterat att det är mässa i Jakobstad,  packade vi oss i bilen och styrde dit. Hem kom vi med en massa broschyrer och funderingar vad man skulle kunna hitta på.  Ellen testade studsa på studsmattan så högt att hon nästan flög i taket… Hon berättade efteråt att det var jätteroligt,  men jobbigt.

Hemvägen gick via Friends & brgrs och riktigt gott var det den här gången med.  

Innan vi kunde styra kosan hem, var vi tvungna att stanna till vid en mataffär.  Väl där inne kom Ellen ihåg att :

– Mamma,  jag är bjuden på kalas ikväll! 

Ahaaa.  Nå hon hann till kalaset,  blev försenad endast ungefär femton minuter.  Skulle vi ha åkt till tomtelandet skulle  hon  aldrig ha hunnit.  🙂

Så det blev en bra helg till slut.  Nu väntar vi bara på att resten av familjen ska komma hem.  Det är väldigt tyst och tomt utan dem.  Lilla familjen är nog bra,  men stora familjen är nog bäst. 

Posted in aktuellt, konst, musik, Sevärdheter

Festen är över 

Festen är över.  Sista tonerna har klingat ut och alla vinglas är diskade och undanplockade. Mycket jobb – ja.  Men jag är stolt över hur väl  mina sångarsystrar hade förberett allting på fredagskvällen.  Själv valde jag ju att stanna hemma eftersom benen ännu var darriga efter att jag  hade varit sjuk. På lördag var det bara att plocka ihop alla delarna fint på fat.  (Förlåt att vissa av bilderna är lite suddiga) 

Själv tycker jag inte om vin,  men måste erkänna att jag tyckte det var väldigt intressant att lyssna till vinkännaren Glenn Sundstedts historier.  Blev till slut inspirerad  att testa portvinet  utifall det verkligen smakar så gott som alla säger. Men nja,  kanske jag inte ännu har uppnått den åldern när man lär sig uppskatta   sådana ädla drycker. Väntar med spänning på att ännu få uppleva den  tidsåldern.

Hur det gick för Vilja? Jag upplevde att det gick bättre och bättre för varje konsert.   Det behövs tydligen några uppträdanden innan man blir riktigt varm i kläderna och alla börjar slappna av .  Känner själv också att kören blivit bättre på att lyssna på varandra och vi har våra stunder när vi riktigt  hittar vår samstämmighet. Det finns mycket att utveckla och bli bättre på , men det är en skön känsla  när det där svåra mirakulöst plötsligt  fungerar.  Då breder leendet sig ut över läpparna och man blir alldeles varm i kroppen.  Jag hoppas på flera sådana ögonblick igen.❤ 

Torgare är verkligen en pärla. Som grädde på moset vid dylika  tillställningar. I det huset är det stämning från början till slut. 

Tavlan av konstnären Annie Krokfors  hängde på väggen i vårt “backstagerum”. Jag kan inte låta bli att fundera vad hon tyckte om det vi sjöng…