Posted in Bloggskrift 5, skrivande

Uppgift 6/ Från höst till vår 

 

wp-image-1405331682jpg.jpegJag vaknar mitt i natten av deras upprörda röster. Jag förstår genast att det är nu det kommer att ske. Hela hösten har de väldiga fåglarna samlats inne i viken, övat på att flyga i plogformation, landat och stigit och övat igen. Men idag är  det något som är annorlunda. Tonläget i deras röster säger att nu är  det allvar. Det finns inget att öva på längre.

Snabbt drar jag på mig mina gula stövlar och sätter fart över gårdsplanen. Jag passerar det öppna fönstret till farfars sovrum och hör musiken från hans favoritskiva ”Strövtåg i hembygden” strömma ut.  Jag vet att när farfar inte kan sova lyssnar han alltid på musik. Jag får lite dåligt samvete för att jag inte går in och berättar för honom vart jag är  på väg, men bara ljudet av den böljande taktfasta musiken säger mig att jag tryggt kan berätta sen. Jag har all tid i världen. Tiden håller inte på att försvinna.  Än. 

Jag får kämpa för att hålla balansen på de daggvåta klipphällarna och jag snavar och faller flera gånger. Jag biter mig hårt i läppen för att inte börja gråta. Inget blåmärke i världen ska få stoppa mig. Jag får helt enkelt inte komma för sent. Jag måste hinna ta farväl av Miranda, hon som ätit brödsmulor ur min hand hela sommaren.

”Den som blir vän med en fågel, får en vän för livet” sa farfar en gång.

”Men varför måste hon då lämna mig? gnällde jag. Om vi en gång är vänner varför måste hon i så fall resa sin väg?”

Farfar ruskade på huvudet, förde handen genom det silvervita håret så att det gnistrade som silver i den nedåtgående höstsolen.

”Det har alltid varit så. Fåglar har flyttat i alla tider. Jag antar att det beror på att det inte finns tillräckligt med mat för dem här. ”

”Men kråkorna och talgoxarna, envisades jag. Varför kan de då bli kvar? Varför är det alltid de stora fåglarna som måste åka? Dessutom, kan jag  se till så att Miranda har mat hela vintern. Hon behöver inte åka någonstans.”

Farfar gav mig en allvarsam blick.

”Det tror jag säkert. Problemet är att vissa saker inte går att ändra på.”

Med ens är jag framme. Jag står så nära fåglarna att jag nästan kan röra vid dem, men ändå lägger ingen märke till mig. De är alldeles för upprymda över det som är på väg att hända.

Miranda dyker upp från ingenstans.

”Som du säkert förstår har det blivit dags för oss att åka. Det har blivit dags att ta farväl.”

Hon låter allvarlig på rösten och hennes ögon är alldeles blanka som om hon alldeles nyss har gråtit. Det är märkligt. Aldrig tidigare har jag hört hennes röst. Ändå känns det som om jag hört den varenda dag.

”Jag vill inte att du ska åka. Jag trodde att vi var vänner.” Jag hör hur orättvis jag låter och skäms lite över mig själv.

”Följ med oss så får du se. Då förstår du bättre varför det här är så viktigt för mig.” Mirandas blick viker inte en millimeter från mitt ansikte.

”Det kan jag inte. Jag kan inte lämna farfar. Farfar blir orolig om jag inte kommer hem.”

”Han kommer knappt att märka att du är borta.”

Mirandas ansikte lyser upp i ett blekt litet fågelleende. Hon får allt att låta så enkelt.

”I vår värld är vi borta en natt, i din lite mer. Din farfar kommer inte att bli orolig. Han har ju själv gjort den här resan.”

Häpet stirrar jag på fågeln och upptäcker i samma stund att Miranda vuxit sig större än mig och att jag inte längre är större än en mus. Allt går så snabbt att jag inte ens hinner bli rädd.

”Har farfar…”

Miranda nickar lugnt och jag inser som så många gånger tidigare att det finns så mycket jag inte vet.

Jag kliver upp på Mirandas rygg och kryper djupt ner i hennes dun. Det är inte förrän nu jag märker att jag fryser. Det är med tacksamhet jag sitter inne i dunet omgiven av  den pulserande värmen från hennes kropp.

Där, i den gryende morgonen rider jag för första gången på Mirandas rygg. Det kändes lite som ”Du och jag mot världen” – en gammal slagdänga farfar brukade sjunga för mig när jag var liten.

Jag rycker Miranda försiktigt i dunet och pekar mot horisonten där jag ser en antydan av solen glimma till. ”Ska vi inte ditåt? Jag tycker att söder borde vara i den riktningen.”

”Sen, svarar Miranda lugnt. Först har vi en viktig uppgift att utföra.” Hon pekar med vingen i riktning mot vidderna och de mörka bergen i norr där skuggan krupit fram och lagt sig som ett mörkt moln över dalgången.

”Har du inte lagt märke till mörkret som smugit sig ner över världen, hur dagarna blivit allt kortare? Ifall vi flyttfåglar inte gör den här resan kommer mörkret att segra till slut.”

Jag är förstummad och förstår ingenting. Plötsligt har fåglarnas resa fått en ny dimension och jag inser farfars vemod. Han om någon har all den här tiden förstått vad allt handlar om.

Den natten får jag se fåglarna stöpa rep av guld och binda dem kring kroppen för att slutligen fästa dem i det väldiga mörka lakanet i bortre horisonten. I timme efter timme kämpar de och drar mörkret efter sig. Nere på marken ser jag människor kura ihop sig i tjocka tröjor, muttrande över hur mörkt det har blivit. Jag blir så arg. Tänk vad otacksamma de är! Jag önskar jag kunde få  dem att lyfta sina tunga huvuden och se upp mot  himlen på fåglarna som stretar förbi. 

En hel natt i sagans värld kämpar fåglarna. Morgon efter morgon nere på jorden gryr och efter något som känns som en evighet är vi äntligen framme vid havet. Där, rakt ovanför havet, släpper fåglarna äntligen tagit om  sin tunga börda. Det bubblar, fräser och kokar om havet när det sväljer  sin gåva. . Aldrig har havet sett så svart och ilsket ut som då.

Vi återvänder i det spirande vårljuset. Jag lägger märke till att människorna nere på jorden har plötsligt återfått sina leenden igen.

På farstutrappan står farfar välkomnande och sjunger: ”… och den ljusnande framtid är vår!”

 

Svalungesommar/ Signes värld möter Selma Lagerlöf

 

Advertisements
Posted in Bloggskrift 5, skrivande

Uppgift fem (haiku)

Jag bojkottar uppgift fem såtillvida att jag struntar i att inspireras av Clinton och Trumph. Istället koncentrerar jag mig på att skriva haiku för första gången i mitt liv och inspireras av bilder jag snubblade över på nätet…

Bildresultat för åldrande bilder

ensam är ej stark

ensam klarar inte allt

vi blir ett i allt

*

ålder för framåt

mot barnet i sin linda

börjar om igen

*

ålder är en konst

utställt utskämt galleri

prövar mittlinjen

*

från mitt berg ser jag

människor födas och dö

dalgångar skrämmer

*

man växer åldras

för att en dag slutligen möta

se barnet i dig

*

Livets cirkel sluten

i mitten allting gjutet

roterar kring dig

Bildresultat för åldrande bilder

skorna blev snabbt små

idag går jag strumpfota

väjer för gruset

Posted in Bloggskrift 5, skrivande

Övning fyra

Till mina bloggläsare måste jag berätta att igen kommer en konstig övning i bloggskriftkursen jag går. Detta som förklaring om detta verkar väldigt märkligt. 🙂

Dikten av Solveig von Schoultz översatte jag med hjälp av Google översätt till finska för att sedan översätta den tillbaka till svenska. Svarta versionen är originalet, medan röda är den omvandlade versionen.

Ingen tog dig i handen och sa:
passa på.
Detta är nu.
Dalen du ser med slingrande vatten
med gömmande skogar och mild luft
med ängar och gröna källor
denna dal bär namnet Kärlek.

Ingen tog dig i handen och sade:

möjlighet.

Det är nu.

Dalen ser du slingrande vatten

gömmer skogen och mild luft

ängar och gröna källor

Denna dal bär namnet Love.

 

Ingen sa:
gå långsamt.
Akta dig för att färdas alltför fort
att tro på en annan dal
en större som du hört om
det finns ingen annan
inte för dig
dröj kvar
prägla vart löv i minnet

 

Ingen sa:

gå långsamt.

Var noga med att inte alltför snabbt

att tro på en annan dal

Ju mer du har hört

Det finns ingen annan

inte för dig

måste vänta som kännetecknas av varje blad minne

 

Ingen sa:
detta är nu.
Detta är mycket.
Detta är tillräckligt.

 

Ingen sa:

detta är nu.

Detta är en hel del.

Detta är tillräckligt.

 

Alldeles ensam sprang jag genom dalen
först när jag såg mig om förstod jag:
den såg ut så.
Det var den.

 

Ensam, sprang jag genom dalen

När jag såg mig omkring, insåg jag:

det såg ut.

Det var det.

 

Vad säger man om detta? Ja-a. Ärligt talat tycker jag inte om detta, att köra in en  dikt i ett program och låta den förändras. Förändringen blir verkligen inte till det bättre. Dikten tappar sin rytm och jag upplever den omvandlade versionen som mera diffus i ordvalen och ogenomtänkt.

Originaltexten bygger upp en bild och känsla som helt gått förlorad vid omvandlingen. I originalet läser man relativt enkelt in innebörden i dikten, men i den omvandlade versionen blir innebörden aningen svår och diffus eftersom fokus går förlorat och man förstår inte riktigt vad det handlar om. I originalversionen förstår man  att Schoultz pratar om livet och om hur människan hela tiden längtar efter någonting mer; hur hon aldrig blir riktigt nöjd. Min analys av dikten  är att den är  Schoultz´ version av ordspråket/talesättet: “alla de dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet”.

“Dröj kvar prägla vart löv i minnet” förlorar sin innebörd i den nya versionen. Där har google översätt verkligen inte förstått vad det handlar om. Istället blir det ett märkligt “måste vänta som kännetecknas av varje blad minne “. Ordet kärlek har också i omvandlingen ersatts med Love.

I vissa ordvändningar känner jag i omvandlingen igen Schoultz ord, men gamla, kanske lite omoderna ord, har ersatts med lite nyare. Jämför exempelvis “Detta är mycket/Detta är en hel del”. De nya orden upplever jag dessvärre gör att bilden kreverar och dikten därför inte håller hela vägen.

Den här övningen ger onekligen tips och inspiration vad man testa göra när man kört fast i sitt skrivande och är i behov av nya ord och omskrivningar. Vem vet, kanske jag testar någon gång… eller så inte… 🙂

Posted in Bloggskrift 5

Inne på antikaffären (uppgift 3)

Portrait of Dr. McLeod, date unknown

“Psst, du där. Just du. Jag såg nog hur du tittade på mig när du gick förbi.  Det gör ingenting så fundera inte mera på det. Jag är van vid att folk stirrar så jag tar inte illa upp. Men nu när du ändå är här och jag ser att du lyssnar, kan du då inte vara så snäll och hjälpa mig härifrån?

Jag vet egentligen inte varför jag har hamnat här. Så länge jag kan komma ihåg har jag hängt på hedersplats inne i storstugan ute på Torpas som jag själv byggt av virke från min egen skog. Det var efter att min sista ättling dog som de där nya människorna flyttade in. Jag antar att stugan hade sålts på auktion för plötsligt en dag stegade en massa främmande människor in och alla ville syna varenda vinkel av huset.

Jag  förstod redan från början att det här skulle komma att bli mitt slut. De nya människorna gillade mig inte.De sa det rakt ut – att jag såg skrämmande ut i mitt långa yviga skägg. En dag lyfte de därför helt sonika ner mig från väggen. Jag förstår inte. En man av min klass borde inte bli behandlad på det här viset. Jag har faktiskt funderat mycket på det där med vett och etikett. Lär de sig inte det längre i skolan? Känner de inte till att man ska visa vördnad och tacksamhet gentemot de som är äldre? De här människorna om några,borde vara tacksamma över att jag åtminstone ger dem tak över huvudet.

Innan jag stuvades ner i en låda ute i vindfånget hann jag se hur de höll på att förstöra mitt vackra hem. Väggen till ändkammaren var de i full färd med att såga ner. De sa att de gjorde det för att få in mera ljus i huset. Tänk att de inte förstår bättre! Vänta bara tills kölden knäpper in. Då kommer de att sitta där i draget och ångra bittert att de gjorde hål i väggen.

Igår var  här inne i affären en ung kvinna. Jag tror i varje fall att det var en hon. Hennes armar var täckta att rosor och konstiga svarta ristningarna och mitt i trynet hade hon en nosring. Kan du tänka dig så tokigt? Hon hade en likadan nosring som jag i tiderna brukade ha på mina tjurar ute i ladugården. I lite mindre modell förstås, men i varje fall. Vart är den här världen på väg? Jag är så glad att min älskade Johanna slapp se allt det här. Johanna var en redig kvinna. Hon skulle aldrig ha tillåtit att våra barn skulle ha förstört sina utseenden på det vis som människorna tycks göra idag.

I varje fall. Den där kvinnan eller vad hon nu var, stod här framför mig en lång stund och lät handen glida över ramen. Hon pratade om att hon ville att jag skulle flytta hem till henne. Hon tyckte att jag såg trevlig ut och sa att jag påminde lite om  hennes förfäder. Dessutom tyckte hon att ramen kring mitt porträtt skulle matcha perfekt till hennes soffkuddar i handvävt linne!

Jag blev rädd när jag hörde henne säga så där. Livrädd. Jag vill verkligen inte vara släkt med någon som ser ut som hon och jag vill inte flytta hem till någon jag inte känner. Och framförallt vill jag inte flytta hem till en vilt främmande kvinna! Vad ska jag, en gammal gubbe, göra hemma hos henne, på väggen ovanför hennes älsklingsfåtölj? Jag säger bara det: över min döda kropp!

Här inne i affären bland alla kaffekvarnar och gjutjärnspannor har jag känt mig någorlunda bekväm. Här finns en liten del av min tid och historia kvar. Jag har därför efter en hel del dividerande och funderande kommit fram till att utifall jag inte längre får hänga hemma på väggen i  Torpas eller här,  kan jag lika gärna försvinna  .

Antikhandlaren har satt ett pris på mig. Han säger att han ser mycket potential i mig och att det  är porträtt som jag  som får människor att bli nostalgiska och villiga att betala hutlösa priser.  Han vill förvandla mig till en rolig inredningspryl – grannlåt! Aldrig tidigare i mitt liv har jag känt mig så förödmjukad . Det är vulgärt och bara tanken får mig att rodna ända upp i hårfästet.

Så snälla du, hjälp mig härifrån. Min tid är förbi. Jag vill inte flytta in i ett främmande hem. Kan du inte bara släpa ut mig, bränna mig, hugga sönder mig, förstöra mig – ja gör vad du vill mig bara jag räddas från detta fruktansvärda  framtida öde.

Vad nu då? Varför går du? Snälla, jag ber dig… Stanna! 

Neej… Hon är borta…”

 

 

Posted in Bloggskrift 5, skrivande

Landet Nocturne (uppgift 2 b) 

Nocturne betyder nattlig musik. Nocturne är långsamma,  romantiska stycken, med  en utpräglad vacker  melodi.  Den första att skriva en Nocturne var John Field.  (Källa Wikipedia)

Som en  följd av musiken,  uppstod landet Nocturne. Människan har i alla tider fantiserat om ett liv  som är  lite vackrare,  lite skönare än det egna, vardagliga, trista.  I årtusenden har vi berättat sagor för varandra, sagor där fantasifigurer likt prinsar och prinsessor lever. Nocturne är en reality saga, förankrad mitt i  verkligheten. Nocturne är  en  oas  för öga och öra – en oas där nutidsmänniskan får vila. 

Nocturne befinner sig någonstans mellan  hägring och fantasi. Nocturne  är platsen  vi flyr till, när  vi slår på teven, läser skvaller om kändisar och kungligheter.   I ett trollslag förflyttas vi till  livet bland prinsar och prinsessor. Vi omges av tyll och glamour. Leende vackra människor skålar med varandra, vissa  är lyckliga och föder kerubliknande babysar. Precis som i riktiga livet finns här också  olycka och sorg – allt för att skapa spänning och tillfredsställa de betraktande människornas nyfikenhet . 

 

Ibland ställer landet Nocturne ut sina kulisser och kostymer . Som askungens skor häromdagen. Ett oförsiktigt drag kan tänkas med tanke på att de knappt nötta skosulorna inte motsvarar rapporterna om hur länge festligheterna varade.

Skådespelarna i landet Nocturne har handplockats för sin uppgift och är bundna av hemliga kontrakt vilket gör att ingen av  dem kommer  någonsin att avslöja sanningen.  När strålkastarna slocknar, blir de som vilken annan vanlig människa som helst. Nu som då ertappas de på mindre attraktiva  platser och någon tar en bild som sprids som löpeld över världen.  Det hela glöms bort lika snabbt som nyheten blossat  upp. Ingen vill vara den första  att krossa illusionen. 

Nocturne började som ett projekt  men är numera försatt att fortsätta på  obestämd tid. Forskning visar att människor behöver drömmar och fantasier för att orka vara lyckliga och produktiva. En värld utan landet Nocturne har  inget  land i världen råd att förlora.

Posted in Bloggskrift 5, skrivande, Uncategorized

Koivusaari (uppgift 2a)

 

 

Aldrig har jag längtat hem så mycket

som när jag befann mig i Koivusaari

jag blev en prick i ingenting

trots att my life is everything

 

Det var mamma som prompt ville åka

“Lets be cosy and stay there for a while”

As if she´d never noticed

I would never ever give a dime

 

Den ena dagen i Koivusaari

var den andra lik

det var som om vi levde

mitt i träsket av Hudson creek

 

min mamma repade rötter

smekte vita stammar

hela halva dagen

så pass länge

det höll på att driva mig till vansinne

ja, göra mig alldeles galen

 

“What about me

what about what I want?”

protesterade jag till slut

Hon såg på mig sorgset

för att jag inte förstod

the simple meaning of

“being true”

 

 

Jag vaknade en natt av att mamma skrek

om jag inte vaknat

vad som hänt, ingen vet

hon stod där mitt i stormen

red den rakt itu

“my roots are dying in the woods”

she skrek

 

 

Jag glömmer aldrig tiden i Koivusaari

det var där jag finally found out

that time is not an object

when it comes to roots

and the power they have on you

 

Posted in Bloggskrift 5, musik, upplevelser

Äventyr i Helsingfors 

Jag drar maken diskret i rockärmen samtidigt som jag försöker mima så att han ska se:

“Titta på den där mannen.”

Framför oss,  mitt på gatan står en man, bredbent och med  huvudet rakat och klädd i en svart  bomberjacka. Den väldiga kroppshyddan berättar att denna karl  tillbringat otaliga timmar på gym. Han ser ut som en “biff” jag verkligen inte skulle vilja möta på natten. 

  Trots att en massa  människor passerar honom och ser vad han gör, står mannen lugnt kvar mitt på gatan och tittar med kikare rakt in i en lägenhet i höghuset mitt emot.

Min fantasi kör igång. Mannen  är som hämtad ur en film.  Helt uppenbart är han ute på något uppdrag som inte är lämpat i dagsljus och som framförallt inte denna mamma vill veta något om.   Jag skyndar att samla ihop mina skyddslingar  och föser dem i riktning mot bilen.  Bäst att fly fältet medan tid ännu är.

Dagen därpå har det blivit dags att åka hem.  Vi  packar in oss och alla våra väskor  i vår sexsitsiga bil.  Problemet är att den här dagen är vi sju. L och J hade ju kommit ner med tåg och istället lät vi Js  flickvän följa med oss ner. Eftersom alla inte ryms i bilen har vi planerat hemresan på så sätt   att J och hans flickvän får ta tåget. Givetvis behöver de få skjuts från hotellet  till tågstationen. 

Skulden tär mitt samvete.  Jag är väl medveten om att det vi gör är fel. Man ska inte sitta i bilen med ett barn i famnen.  Men jag gör det ändå och försöker låta bli att tänka på vad som skulle kunna hända om vi krockade.  Jag vet att jag aldrig, aldrig  skulle förlåta mig själv om det hände något. Aldrig.  Jag försöker döva samvetet genom att  tänka på min egen barndom, hur vi åkte bil utan varken bilbälten. krockkuddar eller bilstol.   Jag överlevde barndomen. Varför skulle inte våra barn överleva några kvarter från hotellet till tågstationen?  Idiotisk förklaring, jag vet.

 Vi hinner inte långt innan jag får syn på polisbilen. 

“Ducka!” hojtar jag och trycker den lilla blondinen som sitter i min famn  i riktning rakt  ner mot golvet.

Och E kryper ihop i fotutrymmet samtidigt som jag försöker släta ut mina olyckliga ansiktsdrag för att polisen inte ska se hur skyldig jag ser ut.

Vi överlever.   Polisen ägnar oss inte en blick utan åker gladeligen  förbi. 

Jag suckar lättat och fnissar som en liten flicka som äntligen vågat sig på att palla äpplen.  Faktum är att jag  nästan blir   lite stöddig. 

Vi hinner inte mera än vända in på nästa tvärgata innan fnisset stockas i halsen.  I ändan av gatan  står bästa välkomstkommittén. Blåstest. 

Luften går ur mig. Jag frågar mig åter en gång varför i hela friden vi prompt måste åka alla sju när vi kunde ha åkt två varv.  Det finns en anledning till varför man ska lyssna till sitt samvete.  Gör man inte det blir det bara fel. Och just nu håller det på att bli hemskt fel. Jag anar redan hur  hundralapparna har börjat lyfta ur plånboken. 

Maken vevar ner rutan och försöker sig på ett fröjdigt “Hyvää huomenta”.

“Nå inte vet jag om det är så god morgon”,  svarar den buttre polismannen. 

Maken  blåser. 

Sedan  en milsvid  tyyyyystnad. 

“Ni har tydligen bilen full med folk”,  säger polismannen samtidigt som han kikar in i bilen. Testet visar givetvis  noll. Den regeln prutar vi ALDRIG på.

“Ja det har vi”, säger maken och försöker låta lika glad och bekymmerslös som tidigare .

Och sedan…

Ingenting! 

Polisen ger oss klartecken att vi får åka. Vi sitter tysta en lång stund och bara väntar på att få se blåljusen trona upp bakom oss  i bakrutan .  

“Såg han inte att jag hade E i famnen eller orkade han inte bry sig?” blir till slut frågan jag aldrig  får något svar på. 

Framme vid tågstationen möts vi av ett blomhav och tända ljus.  För någon vecka tillbaka fick en människa sätta livet till här efter att en demonstration urartat. 

Just då blev en overklig nyhet  verklig. 

Behöver jag säga att det aldrig känts så skönt som i söndags att få åka hem till lilla Österbotten igen?