Posted in Evas testkök, familj, upplevelser

Lite sportlov

cof

Lite sportlov var verkligen vad jag behövde just nu. Som siste man stängde jag dörren till jobbet på onsdag kväll med huvudvärken bultande under tinningarna. Huvudvärken hade inte gett med sig ännu under natten, men envist snörade jag på mig skorna i morse och försvann ut på promenad med Panda innan jag ens fått frukost i magen. Och där någonstans i skogen lämnade jag huvudvärken kvar. Skönt!

cof

Trots att vi har bott här i elva år är det sällan jag kliver in i skogen som ligger alldeles intill. Tills nu. Jag har ju äntligen fått en kompis att ta med mig hit – Panda. Hon älskar att gå till skogen för hon vet att här har hon en chans att få springa okopplad.

Vi är inte ensamma om att vistas i den här skogen. Under veckosluten rör sig här väldigt mycket människor. Trots snö är stigarna väl upptrampade. Jag har varit lite rädd för att gå vilse, men spåren andra människor lämnar efter sig har gjort att jag modigt börjat ta ut  allt längre rutter. Det är fascinerande att befinna sig där i skogen. Man hör staden fräsa någonstans långt i bakgrunden, men omgivningen speglar bara lugn och ro. (Bilderna är inte från idag- sörjan i skogen idag var inte lika vacker som snöfluffet under helgen).

cof

 

Efter frukost packade vi in hela familjen i bilen och åkte till grannstaden på äventyr. Vi hade en del saker att inhandla, bland annat en klänning till Ellen inför hennes semifinalplats i dragspel. Vi hittade en klänning till slut och jag kan berätta att klänningsutbudet för en nioåring är magert.  Vi har sökt i många affärer här i Karleby utan resultat och därför hade vi lagt vårt hopp till grannstaden. Och hoppet infriades. Jeee! 🙂

IMG_20170302_135146.jpg

Efter en lyckad klädjakt blev det pizzabuffé på Mr Bank. Slurp säger jag. Pizzorna på det här stället är lite mer sofistikerade och tunade än vanligt och satte sig absolut rätt i gommen. Jag är övertygad om att vi kliver in här fler gånger.

cof

Innan vi styrde kosan hemåt många påsar rikare hämtade vi vår bil där den lite ensam stod i torgparkeringen. Nu tycker jag nog ni Jeppisbor ska börja använda er fina parkering! Så mycket pengar och slit som satts ner på detta bygge tycker jag verkligen att ni ska använda det också. Det är ju lite harmt annars…

cof

Det blev ett andra besök till grannstaden ännu ikväll… Ett erbjudande om kaffe i glada vänners lag tackar man inte nej till. ❤

En intensiv men glad dag är till ända. Jag kommer att sova med ett lyckligt leende på läpparna i natt. 🙂

God natt världen!

 

 

Advertisements
Posted in Evas testkök, familj, vardag

Sorterar

IMG_20170114_142119_560.jpg

Noterade häromdagen att utanför Prisma har dykt upp en container var man kan lämna plastförpackningar. Ahaa, tänkte jag. Äntligen! För jag har alltid stått med den tomma shampoförpackningen och funderat om det verkligen inte finns ett andra liv för den. Jag menar, så fina som vissa flaskor är, så visst är det löjligt att slösa så mycket material och energi på något som ändå kommer att slängas bort.

Hos oss har vi en bred linje av insamlingar redan nu. Vi sorterar papper, glas, metall och paff  vid sidan av “den normala sopsorteringen”som görs i svarta och vita påsar. Svarta påsen för bioavfallet och vita för allt det där andra. Typ. Men nu är det alltså plast som står näst i tur. Jag kan helt enkelt inte låta bli. Jag bara måste få testa vad som händer om jag också tar bort plastavfallet ur den vita soppåsen. Vad blir kvar?

Nu tycker säkert någon att hur”bra” är det för miljön att köra omkring med bil för att lämna sitt avfall på olika ekopunkter? I vårt fall har den biten ingen betydelse.  Jag menar, jag kör ju redan nu vårt paff till Prisma på samma gång  jag åker dit och handlar mat. Maten behöver jag så på samma gång kan jag alltid ta med mig lite av skräpet maten producerar.

Ska bli riktigt intressant att se hur mitt projekt utvecklas. Kan bara berätta att jag redan ikväll har samlat ihop till en liten påse med plast. Ni vet de där små irriterande plastpåsarna man får på apoteket och andra specialaffärer. Påsar som är så små att man inte ens kan använda dem till att sätta sopor i. Härmed har de fått en ny uppgift hos oss. De får det ärefyllda uppdraget att blir till små plastinsamlingspaket.

Det får bli ett “to be continued” här också. 🙂

 

Posted in Evas testkök, Sjukdom och hälsa

På tal om kolhydrater 

Ibland blir jag så trött på den här världen.  Den dagliga hysterin om allt och ingenting.  För närvarande är det socker och kolhydrater som verkar vara  samtalsämne nummer ett. Vart jag än vänder huvudet ser jag  inlägg som behandlar just det.  Någon bantar och har  lämnar bort gluten och kolhydrater och vikten rasar i botten och naturligtvis vill hen berätta hur roligt det är för hela världen.  Även för mig.  Visst,  roligt för dem, men hallå,  har vi inget annat att prata om? Hur skulle det vara om vi pratade om hur vi verkligen mår, längst in under alla fettvalkar och dubbelhakor ?  Hur mår du djupt där  inne?. Vad är det som får just din  värld att lysa? För det kan inte bara vara bantningen som gör dig lycklig, eller?    Vad ska du göra när visaren på badrumsvågen äntligen  ligger rätt? 

För varje inlägg  känner jag hur jag sjunker allt djupare ner i träsket. Jag orkar  inte höra mer.  Ett inlägg till om kolhydrater och jag spyr.  Förlåt, men lite så känns det.

Visst,  socker är inte bra.  Det är ett gift. Och även  jag hör till dem som ibland funderar om jag ändå inte borde försöka lämna bort gluten utifall det kunde få mina händer att må bättre. Men det betyder ändå inte att jag vill höra om det jämt. Tvärtom, upplever jag att debatten gör att  jag blir allt mer  förvirrad.  Snart vet jag  inte längre  vad jag ska sätta i min köpvagn. Mat på bordet måste vi i alla fall ha.  Ilandsproblem. Som om jag inte har tillräckligt mycket annat att fundera på under dagarna.  

Hos oss försöker jag hålla efter med ungarna när det gäller socker.  Men jag har ingen nollregel.  Jag vill snarare att de ska lära sig tänka efter vad de sätter i munnen. Det ska vara måtta med allt.  Vi har varken bullar eller bakverk på bordet under veckan   förutom de gånger min snåltand gnisslar till och jag  förmår mig trolla ihop ett recept.  Det händer typ en gång i månaden. Vet jag att någon är på väg och hälsa på,  rör jag gärna ihop något smarrigt . Jag vill ju vara en god värdinna… Vårt kexförråd har minskat till ett minimum efter att jag börjat köpa hem endast torra och tråkiga  kex.  Det är märkligt hur förvånansvärt enkelt tassarna hålls borta  när det inte finns några chokladdrypande kex att ta till.  

Att ställa till med kalas upplever jag numera som rena rama döden.  Ibland har jag god lust att sätta mig ner och gråta.  Det är så mycket att komma ihåg. Den och den personen har ju den och den dieten,  och den och den  tål inte det och det.  Det är en hel  djungel. Ibland har jag känslan av att jag hänsynar ihjäl mig. Hur jag än gör  kommer jag  aldrig ändå att få alla nöjda. 

Tillbaka till  kolhydraterna. Jag ser det som rikemannens ilandsproblem att ha ork och tid att försöka dra dem  till noll..  Förresten, jag  hörde häromdagen att vårt enorma och kraftigt ökande  avokado-ätande skövlar regnskogar.  Så kan det väl ändå inte vara tänkt?  Att vi måste åka till andra sidan  jordklotet för att hämta mat för att vår egen mat inte är fin och trendig nog att dukas upp på bordet.  Hur är det med dem som inte ens har mat för dagen  att äta sig mätta på? Orättvist.  Hur blev det så? 

Om du är intresserad så kan jag berätta att min diet heter  “Måtta med allt”. Den fungerar prima. Rekommenderas varmt. 

Posted in Evas testkök, Sjukdom och hälsa

På tal om glasögon 

Oj hjälp vad besvärligt det är det där med glasögon! Jag har blivit blind som en valross (om de nu ser dåligt).  De senaste veckorna har det blivit värre och värre.  Optikern förklarade någonting märkligt om att jag egentligen inte har försämrad (läs) syn på grund av ålder, utan det istället har att göra med tidigare ögonproblem jag hade i barn – och ungdomen. Detta gör att glasögonen jag behöver  när jag läser också borde göra så att jag ser bättre på avstånd.  Jag behöver alltså inga progressiva glasögon utan vanliga plus glas räcker för både lång- och närseende. Förstod någon det där?  Inte jag heller… 

I varje fall.  Jag använder glasögonen på jobbet för annars skulle det inte bli till något.  Det går bra så länge jag är ensam i rummet med min skärm och mina papper, men så snart någon kliver in i rummet  blir jag påtagligt medveten om glasögonen på näsan.  De är så i vägen att jag blir gaaaalen. Det är knappt jag kan koncentrera mig på samtalet. Allt jag tänker på är glasögonen,  att de är smutsiga,  att.det känns som om de håller på att trilla av näsan, att de känns megastarka och att det känns som om jag ser världen genom bottnen på en flaska.  Jag har funderat om jag inbillar mig alltsammans eller om glasögonen faktiskt inte riktigt passar vid “avståndsseende”. Men det borde de ju göra. Jag har ju tidigare haft liknande glasögon. Faktum är att jag har haft glasögon i över tjugo år av mitt liv, men efter en paus på cirka tretton år måste jag sätta dem på näsan igen. 

Jag har försökt med “tantstuket” att trycka upp dem i håret när jag går och äter lunch eller håller kaffepaus.  Men jag gjorde tydligen en miss när jag inhandlade dessa glasögon – de känns inte stabila uppe på huvudet. Och någon kedja runt halsen för glasögonen vill jag verkligen inte ha.  Mega tantvarning! 

Vad jag vill ha sagt är att jag äntligen förstår dig  mamma de gånger du har kämpat med att bli van vid dina nya glasögon.  Oj vad jag har tyckt att du har varit pjåkig! Jag har tänkt tyst för mig själv :”Det är väl bara att använda dem så blir du van…”  

 Och med ens förstår jag  fammo – varför hon växlade mellan sina gamla och nya glasögon i all oändlighet. Ja,  det var nästan skrattretande hur hon höll på. Och jag förstår också dig svärfar med dina fem par glasögon du har liggandes på bordet i rad  (eller hur många det nu var).  Faktum är att just nu skulle jag kunna låna ett par…

Det finns en sanning i uttrycket att det är svårt att lära en gammal hund att sitta. Tyvärr börjar jag inse att det nu har blivit min tur att trilla i den gropen. 

Posted in Evas testkök, motion, Panda

Spring i benen 

Vet ni vad jag gjorde igår?  Jo jag var ute och sprang.  Det är någonting jag länge tänkt börja med,  men inte kommit till skott.  Allt sedan vi blev med hund har intresset allt mer  vuxit fram.  Vi är ju för jämnan ute och går och hunden vill ibland sätta in den där höga växeln.  Då springer vi.  Öronen fladdrar på den och svansen står rakt upp i skyn. Den ser så lycklig ut.  När jag inte orkar eller helt enkelt inte  har lust att springa ( det är ju jobbigt!) ,  då tar den kopplet i munnen och vänder sig om mot mig med glittrande ögon som säger:

– Kom igen nu, latmask! 

Igår var vi alltså ute och sprang på riktigt. Fråga inte avståndet för det vet jag inte.  Jag borde plocka fram stegräknaren igen.    Idag är jag i varje fall  så öm i kroppen att varje rörelse känns som en plåga.  Ajjjj!  Men mera spring ska det bli,  men inte varje dag.  Vad jag har förstått ska man inte löpträna med en hundvalp som ännu växer. Det är inte bra för den.  Men eftersom inte jag heller är någon van löpare och inte har några planer på att  börja springa maratonlopp,  så tror jag inte att de 1-2 gånger per vecka vi är ute och springer, kommer att bli  några problem.  Vi tar det försiktigt,  valpen och jag.  Dessutom är det valpen som bestämmer takten och pauserna – sedan är det bara att försöka hänga med. 

Medan vi var ute på länk hade jag en rabarberkaka i ugnen.  Den var riktig god med glass.  Jag tog ingen bild på den för den var aningen för länge i ugnen – jag trodde nämligen jag skulle hinna hem snabbare än jag gjorde…  Men smarrig var den med den flagade mandeln ovanpå.  Testa!  Receptet hittar du här.

 

Posted in Evas testkök, Sommar

Café Toholmen höll öppet 

För en liten stund höll mitt självutnämnda café Toholmen öppet. Inspirerad av en ung bagare jag träffade i helgen, satte jag igång att baka hallongrottor men med äppelsylt. Det vackra vädret gjorde att invånarantalet på sommarstugan har för en stund stigit från sex plus en hund,  till nio och en hund. Cafégästerna verkade uppskatta utbudet av bakverk och särskilt att jag tog fram den rutiga bordsduken och pratade med cafeägaraccent.  🙂

Till natten slogs tältpinnarna ner i marken.  Vår sommarstuga är väldigt liten (25 kvm inklusive bastu) plus Mimmis gamla stuga,   men finns det hjärterum finns det stjärterum.  

Ännu halv fyra i morse  hördes glada  fniss över kullen när dimman sömnaktigt bredde ut sig över sjön. 

Vi vaknade till strålande sol och efter att ha ätit frukost ute i det fria känns det nu som att sommaren kommit tillbaka. Äntligen.  ❤ Det enda jag saknar för tillfället  är vevgrammofonen som jag glömde hemma.  Meen,  det är inte lång väg hem så man kan alltid åka och hämta den.