Posted in funderingar, musik

Vad vore jag om du inte fanns

Helen Sjöholm menar Gud när hon i den här sången konstaterar “vad vore jag om du inte fanns”.

För min del får den här sången bli en kärleksförklaring till maken. Det är flera saker som inte är bra just nu, saker som får sommaren att grumlas i kanten. Och det blir liksom inte roligare när man ser ledsna människor omkring sig. Ibland funderar jag vilket som är enklare, egna ledsamheter eller andras.  Kanske ändå de egna, dem rår jag på. Andras är svårare, allt man kan göra är stå vid sidan, stryka bort en tår. 💔

Det är i varje fall sådana dagar jag blir extra påmind om klippan jag har i mitt liv. Så Jörri vad vore jag om du inte fanns?❤

Posted in funderingar, Sjukdom och hälsa, Sommar

Medan jag låg inne och sov

IMG_20170610_204544_982.jpg

Medan jag låg inne och sov sprack sommaren fram. Alltså mäktigt! Det var som  om jag klev in i en helt ny värld i morse när jag gick ut med lilla björnen. Det blommade liksom överallt! Och bara för att jag varit borta en dag eller två.

För även jag blev sjuk. Lindrigt sjuk. Kanske jag får tacka den våldsamma magsjukan jag hade för någon månad sedan, att den gjorde mig immun. Eller så hör tacken “en snipil” jag tog mig häromkvällen. Det var när jag sett Signe spy och spy och spy, som jag aningen desperat frågade maken om han möjligen inte har någonting starkare som kunde rensa rören ordentligt. Ni som känner mig, vet att jag inte dricker alkohol överhuvudtaget. Varför? Mja. Jag har väl aldrig lärt mig tycka om det och ingen har någonsin kommit på att lära mig göra det heller. Nåja, men att se barnen spy var och varannan minuten, gör även att den minst alkoholtörstige börjar trängta efter något starkt. Tyvärr är jag också gift med en karl som inte har några starkvaror hemma, så när som på några mini enportions flaskor konjak. Dem har han köpt för flera år tillbaka att ha i lager för att kunna ta dem med den dag han och hans bror vandrar i fjällen och sitter uppe på en alptopp och njuter av solnedgången. Nu har dessvärre inte den vandringen blivit  av (än) och de här flaskorna har därför blivit stående i skåpet. Tills frun säger:

– Ro hit med dem! Jag ska ha!

Så då gjorde han det och vi festade loss en vanlig torsdag kväll och kände den förfärligt starka drycken rinna hela vägen genom strupen ner i magen.

IMG_20170610_222550.jpg
En mild bild av vårt bykberg… På insidan väntar tre dubbelt mera…

Jag var inte så lycklig över mitt tilltag en timme senare, för då började jag må fruktansvärt dåligt. Antagligen mötte spriten spysjukan där nere i magen och utkämpade en bitter kamp – en kamp som magsjukan förlorade. Istället fick jag 38-graders feber och matlusten försvann.

Men idag känner jag mig relativt iform igen. Istället är det maken som mår pyton och kräks. Han tog antagligen en för liten sup när frun prompt skulle  dela. 😂

Signe börjar äntligen bli bättre. Hon har kräkts tre dagar non stop och precis när jag började fundera om jag ändå inte håller på att ha ihjäl mitt barn, började hon äta chips – ni vet Taffel skruvar. Efter att  ha ätit dem och druckit lite vatten  och lite till vatten utan att kräkas, återvände plötsligt vår lilla Signe som varit försvunnen i flera dagar. Flickan som vi istället haft inneboende hos oss har varit vrålsur över att vi inte gett henne tillräckligt med vätska. Den här sjukan tar verkligen fram det primitiva i en och Signe har visat  med hela sitt väsen hur desperat hon varit och hur illa hon mått. När man hör sitt barn vråla efter vatten funderar man om man nog är i rätt land.

Ännu idag, fjärde dagen, har hon kastat upp, men det var nog mitt fel som försiktigt försökte införa annat än chips på menyn. Två skedar gröt med blåbärssoppa var tydligen för häftigt. Alltså har vi fortsatt med chipsdieten. Imorgon nya tag.

Skjutsade dottern till teaterövning ikväll och spenderade därefter nästan en timme på gravgården med Ellen. Egentligen var det tänkt jag skulle ta lite bilder på teaterövandet, men hjärnan fungerar inte efter en sådan vecka, så kamerans minneskort blev hemma. Istället åkte vi till gravgården för att rekognosera, det är så länge sedan jag varit där.

– Vad många du känner här, sa dottern häpet när vi spatserat omkring ett bra tag och tittat på fint dekorerade stenar med inbyggda lyktor och små fåglar sittande på vakt.

– Känner är kanske fel ord. Jag vet vem de var.

Det var i den stunden  jag insåg det. Det har hänt någonting. Tidigare var det tvärtom. Då var gravgården bara en massa stenar med namn på människor jag inte visste vem de var. I dag känner jag namnen som klär var och varannan grav (på den nya delen av planen).

Inne på affären i byn är det tvärtom. Där tycker jag alltid att det skulle vara så roligt att träffa på någon bekant. Istället är det bara en massa okända människor jag aldrig sett förut.

Det är dags att börja inse sanningen. Min hemby har vuxit ifrån mig.

 

 

Posted in aktuellt, funderingar, Sjukdom och hälsa, Sommar

Dagen när presidenten kom till stan

 

 

cof

Den lilla handen som lyfter ett av de små snapsglasen jag tagit fram för att ta med som rekvisita till sommarteatern, svajar våldsamt till. Inte för att den är berusad, snarare för att den är väldigt svag och knappt orkar lyfta och föra glaset till munnen. Men dricka vatten ska hon!

För Signe spyr ännu. Om drygt en halv timme skriver vi 1,5 dygn. Ett och ett halvt dygn med att torka spyor en gång i halvtimmen. Minst. När det är som mest intensivt har hon kräkts var tionde minut.

Konstigt nog, tar jag det förvånansvärt lugnt. Jag kunde ju faktiskt bli snudd på hysterisk med tanke på att hon bara är 2,5 år och har kräkts oupphörligt i 36 timmar.   Men nej. Jag tänker som så, att så länge hon orkar skrika, härja – ja hon är helt galen över att vi inte ger henne tillräckligt att dricka, då tar jag det som ett levnadstecken. Då är inte döden ännu nära. Igår drack hon upp hundens vatten och det säger en hel del om hur desperat hon är.

mde

Men varför ger ni henne inte att dricka, undrar någon säkert. Helt enkelt för att hon spyr. Hon får vätska och näringslösning i begränsade former. Vätskan hålls lite längre in när hon tar små, små mängder. Sanningen är tyvärr ändå  att även de små klunkarna  kommer ut. När hon stjäl systerns vattenglas eller trip, syder i sig drycker i våldsam fart, då kommer det som boomerang upp igen. Tyvärr verkar hon inte ha förstått det själv.

Vi har också testat med isglass, men även den vräkte hon i sig och vi belönades med en isglassig spya som knappt hunnit smälta i magen. Det är alltså inget fel på aptiten, snarare magen som säger stop.

Nioåringen som skulle spela för presidenten har gått och lagt sig för att sova dagssömn. Frivilligt. Imorse var hon så pigg att jag på stående fot kunde ha lovat att hon får åka. Men nu några timmar senare,  har de trötta ögonen dykt upp igen och maten smakar inte.  Hennes fantastiska lärare skrev att hon kan komma rakt till konserten, att hon inte behöver komma till genrepet, att de ställer fram hennes stol. Gulp. Tänk vad alla ställer upp. ❤

På Facebook läste jag om hur veteransångarnas  taxi ställde sig i ordning genom att skrubba bilen både på in- och utvändigt inför den viktiga och ärofyllda kvällen.   Veteransångarna ska nämligen också iväg och sjunga för presidentparet ikväll. Jag hörde dem sjunga så sent som i februari och det var rörande . De är inte många kvar, veteransångarna. Deras 90-åriga röster har tappat sin styrka, men det de gjort för landet är något som kräver mycket mer än råge och mod. Deras svaga röster är ett eko från en tid som var och ödmjuk är deras Eva-Lott som står i fören och leder kören med varsam hand.

Jag blir gråtmild bara av tanken. Inte undra på.  Mina fyra timmar sömn på tre nätter börjar ge sig till känna.

Jag hoppas i varje fall att den här mannen, republikens president, förstår hur mycket han värdesätts och att människor verkligen ser upp till honom när till och med gamla och sjuka sätter finstassen på ikväll enbart för hans skull. De ser det som en ära,att få bjuda på det finaste de kan. De vill att han ska känna sig välkommen uppe i detta nordliga Karleby.

Faktum är att jag tror att presidenten är medveten om detta.  Sauli verkar vara en ödmjuk och vis man. Hur många gånger har han inte visat det?

Välkommen till Karleby bäste president!

 

Posted in funderingar, Sjukdom och hälsa

Lyssnar någon alls på vad jag säger?

IMG_20170603_160649.jpg

Ringde precis hälsovårdscentralen. Dotterns spysjuka är av den värrigare sorten. Hon kräks två till tre gånger i timmen. Konstant. Att inte kunna hålla inne någon vätska på snart ett dygn börjar ge sig till känna. Flickan är alldeles svart under ögonen. Trött.

Jag förklarade för damen i telefon läget, hur det senaste dygnet sett ut.

– Orkar hon vara uppe och leka?

Jag stirrar tomt ut i luften. Jag tyckte precis att jag har förklarat  att dottern spyr 2-3 gånger i timmen. Orkar man då leka? Studsar man då omkring och leker? Mellan spyfatet och sängen? Som en känguru?  En nioåring? Inte hos oss. Kanske jag var otydlig. Jag drar ett djupt andetag, kopplar på “Evaförklararordentligtrösten”.

-Nej, hon ligger bara ner, hon mår dåligt hela tiden. Det lättar inte ens när hon spyttat.

-Har hon kunnat dricka?

Hmmm. Tyckte precis jag förklarade att hon spyr. Dricker man då? Litervis med vätska? En mun ibland. Inatt drack vi en tesked. Två.

– Nej hon kan inte dricka. Allt hon sätter i munnen kommer upp.

-Du kan köpa från apoteket Osmosal som hon kan dricka.

Glömde jag att säga att hon spyr?

-Osmosal smakar inte gott men innehåller nyttiga mineraler och salter.

Jag suckar. Jag bryr mig tusan i om det smakar gott eller inte. Allt jag vill är att hon ska sluta spy.

Kanske det är smaken som gör det. Borde jag ha nämnt att vi drack ingefärsvatten i natt. Det smakar skit. Hon spydde ändå.

Vi fick tid till hälsocentralen. Jag hoppas vi inte behöver gå, att kräkningarna upphör innan det.

Om de inte gör det. Då lämnar vi spypåsen hemma. Spyor på golvet borde i varje fall tala sitt tydliga språk…

Tack och förlåt.

Posted in funderingar, Kreativitet, musik

Anspråkslösa

IMG_20170513_121649.jpg

Det är precis vad vi finländare är. Gång på gång inser jag det och blir nästan arg. Dags att börja tro på oss själva. Att vi kan.

Sitter och föjer med genrepet inför kvällens  morsdagskonsert. Jag har inte möjlighet att gå på konserten, men ville lyssna och se gästdirigenten Ambrose från Amerika och lyssna på vad dottern övat hela våren.

Med mjuk, mild stämma rättar och visar han hur han vill ha det. Utan att låta burdus och nedlåtande. Bara mjukt och soft.

You are Beautiful (du är vacker), säger han.

Han studsar upp och ner, en liten man huvudet kortare än jag.  I normala fall skulle jag kanske fnissa till, men inte idag. Hela han  är musik.  Varenda kroppsrörelse är musik.

Jag är övertygad om att med en mentor som honom skulle vilken blyg människa som helst kunna blomma ut. Till och med lilla jag. Igen var jag nedlåtande. Liten är väl ändå inte jag?

Vi finländare är  alldeles för blyga och osäkra. Fostrade av ett hårt klimat. Både andligen och vad gäller vädret. Inbundna.

Believe in yourself, säger han.

Och det märkliga är att alla lyssnar. Eleverna tror honom och gör precis som han säger. Pukorna dundrar precis så kraftigt som han vill, det försiktiga, trevande ersätts med självförtroende.

Psykologi.

I`m amazed. Av en liten amerikan.

Han är faktiskt professor.  Inte tu tal om saken.

Posted in aktuellt, funderingar, Kreativitet, skrivande

En fegis som jag

Screenshot_20170507-093245.png

Igen har jag hittat en, en utbildning jag vill gå. Författarskola. Det låter högtidligt.  Författare? Är det verkligen det jag vill bli? Jag vet inte. Jag har aldrig tänkt det så. Skriva är bara så jag. Det är det som ger mig guldkant i vardagen.

Ni som följt mig här vet att jag en gång tidigare funderat på en liknande utbildning. Den gången sökte jag också, men kom inte in. Jag tror jag började pilla på ansökan för sent. Jag borde ha satsat lite mer. Skrivit något nytt. Haft en liten plan för mitt skrivande. Idag har jag en plan. Jag vet vad det är jag vill. Jag har faktiskt idag ett manus i min skrivbordslåda. Lite delar saknas, men de är bara att skriva in. Allt handlar om att våga, att våga kasta sig ut för stupet. Strunta i vad alla bättre vetande tror sig veta.

Nu kom alltså en ny kurs. En ny chans. Och tid fram till augusti att skriva ett motivationsbrev.

Alltid kan man söka. På det förlorar jag inget. Men det som sätter käppar i hjulen, saker som bildar ett fult MEN i allt det här är bland annat

– kursavgiften på 650 eur. Det är en stor summa pengar för en vanlig mamma som jag. Pengarna rinner för jämnan iväg i den här familjen med fyra stycken barn. Alltid är någonting sönder. Alltid finns det någonting som någon annan har och inte vi . Att satsa en så stor summa på enbart mig själv känns… fruktansvärt.💔 Inte nog med att tågbiljetterna till och från Karis kostar en hel det. För att inte tala om inkvartering. *suck*

Mitt andra MEN är tid. Kursen kostar tid. Väldigt mycket tid. Tid som kräver hela familjens insats. Och jobbets. För utbildningen hålls också fredagar ungefär en gång i månaden. Har jag verkligen tid? Hela den här veckan har rusat ifrån mig och jag får hjärtklappning bara med tanke på nästa. Hur fasingen ska jag hinna?

Men. Ska man strunta i dem? Ska man chansa? Hoppa? Hoppas att allting löser sig sen?

Önskar att jag inte var en sån fegis…

Posted in funderingar, Sjukdom och hälsa

Livets bergodalbana

IMG_20170430_090407_032.jpg

Livet blir aldrig långtråkigt. De senaste dagarna har varit himlastormande. Allt från ilska till vardagliga långtråkiga till glädjefnatt.

I fredags var jag trött. Dödstrött. På mitt jobb. Oftast tycker jag att det är kul. Men jag gillar inte den där gastkramande stressen som med jämna mellanrum dyker upp. Den tar livet av mig. Efteråt sitter jag och stirrar tomt framför mig. Funderar om det verkligen är värt det.

Men det där var då. Nu blickar vi framåt. Drar upp snåre. Hoppas på lugnare dagar, sommar och vår.

Fredagen bjöd också på oro och bekymmer på grund av sjukdom som fortgått lite för länge . Tycker verkligen det räcker nu. Tur att patienten själv är tålmodig och till och med orkar skoja mitt i bedrövelsen.

Till och med lilla Signe verkar förstå vad sjukhus är nuförtiden.

– Xx behöver hjälp konstaterade hon snusförnuftigt när vi klev in genom sjukhusdörren  på lördag eftermiddag.

Sant. På sjukhus får man hjälp. Visst?

Helgen har också bjudit på glädje. Vi bor på villan för ungarna har haft teaterövning i hembyn hela helgen. Glädjen som lyser i dem efteråt är bländande.

– Det är så roligt! säger de i en mun och  jag kan inte annat än tro dem.

Panda å sin sida har fått rädslan att stockas i halsen på mig. Hon rör sig ute på de grånande isarna. Ibland väldigt långt ifrån land. Jag tror hon jagar svanarna som ligger och guppar inne i viken. Ibland vågar jag knappt titta. Vilken tur att hon återvänder när jag ställer mig ute på terrassen och skriker… Hon vågar väl inget annat…

Idag har vi haft huset fullt med folk. I omgångar. Sjutton personer räknar jag till! Finns det hjärterum finns det stjärterum i vår 25kvm stora villa. Varmt välkomna igen!

Men meddelandet jag fick ikväll kunde inte ha varit bättre. Jag är så glad för er. ❤ Bortom ord. Det finns en Gud ändå. ❤

Nu är bastun varm. Dags att smälta och begrunda.

God helg!❤

 

 

Posted in funderingar, Natur, Panda

Vem litar inte på vem?

IMG_20170416_140543.jpg

 

Fåglarna sjöng. Kvällsfåglarna. Långt bort silade ljuset från den nedåtgående solen mellan träden. På fötterna hade jag sonens länkskor som blivit för små åt honom. Lyckokänsla. Vet inte när jag senast haft så snygga länkskor. Vilken tur att man har barn som växer så att man inte behöver köpa nya till sig själv. 😉

Kort sagt, jag kände mig ovanligt lycklig där i skogen ikväll. En promenad bland mossa och stenar var precis vad jag behövde efter en alldeles för hektisk dag på kontoret. För det blev ingen ledig onsdag den här veckan. Jobbet är inne på slutrakan så nu gäller det hålla jämn fart för att hinna bli klar i tid.

Jag såg på Panda.

– Ja, du ska få springa utan koppel, sa jag och kopplade henne loss.

Panda satte lyckligt iväg i sin nyvunna frihet. Hon spurtade fram och tillbaka på stigen framför mig så att blåbärsriset yrde.

IMG_20170416_193550_1.jpg

I ögonvrån såg jag en annan hundägare komma gående lite längre bort. Näää, förbannade jag mig själv. Varför släppte jag henne. Jag vet ju att det finns så många som inte gillar hundar som springer lösa. Men klockan var ju mycket. Jag liksom tänkte att vi skulle få ha skogen för oss själva den här tiden på dygnet.

Desperat försökte jag kalla på Panda innan hon upptäckte den andra hunden. För Panda är egentligen  ingen hund att lita på. Får hon syn på en annan människa eller hund så sticker hon. Då bryr hon strunt i att husse och matte står och ropar efter henne. Då finns inget annat som existerar än att hon prompt måste få komma fram och hälsa.

Panda hade inte upptäckt den andra hunden utan trodde mitt sätt att med desperation i rösten kalla på henne var en ny lek. Hon störtade mot mig om och om igen för att vika undan strax innan jag skulle fånga in henne.

I samma stund skällde den andra hunden till.

Neeej. Nu kommer hon definitivt att sticka iväg, tänkte jag modstulet.

Men tji fick jag. Panda for ingenstans. Istället kom hon lugnt fram till mig och såg mig djupt i ögonen.

– Koppla mig då om det är det du vill.

Vi fortsatte vår promenad och när vi inte hade sett några människor på en lång stund, beslöt jag att Panda skulle få en andra chans. Hon hade trots allt varit väldigt duktig och jag var mer än nöjd med henne. Lycklig satte hon fart längs med stigen för att plötsligt vara uppslukad – borta!

Jag stod uppe på klipphällen och ropade rakt ut i skymningen.

– Pan-da!

Det enda svar jag fick var ekot från min egen röst.

Jag ropade flera gånger och jag hörde själv hur desperat jag lät på rösten. Mina rop hördes säkert lång väg.

En hund skällde någonstans avlägset. Inte hade hon väl sprungit dit? Jag trevade över fickorna. Telefon hade tydligen blivit hemma. Hur skulle jag nu kunna ringa och be familjen om hjälp? Jag såg redan framför mig en natt i skogen letandes efter vår bortsprungna lilla hund.

Panda var försvunnen i två minuter, högst tre, men i min värld kändes det som en evighet. Det var en lättnad när jag äntligen fick se henne komma rusande emot mig i full fräs längs med stigen.

– Du litar visst inte på mig, sa hennes blick när hon äntligen satte sig ner i riset framför mina fötter.

– Och inte du på mig heller, sa jag och kopplade henne igen. På den punkten är du och jag ganska lika.

Sen lämnade vi skogen med de sjungande kvällsfåglarna och gick hem.

På hemvägen passerade vi huset var man håller på att skiljas. Jag noterade odlingslådorna på andra sidan häcken. Ifjol planterade man antagligen drömmar i lådorna att ha inför den kommande sommaren.  Var det frosten som tog de drömmarna? Eller var det möjligen tilliten? Den sistnämndas värde är inte att underskatta.

 

 

 

Posted in familj, funderingar, kärlek, vardag

Älska dig å!

IMG_20170109_104846_554.jpg

– Älska dig å!

Eller fritt översatt från dialekt till finsvenska:

– Älskar dig också!

Så säger Signe när hon kommer rusande och ska upp i famnen och borrar in huvudet i min halsgrop. “Älska dig å.”  Som om jag precis sagt “Jag älskar dig” och det har blivit hennes tur att svara.

Signe behöver ingen som säger först. Hon älskar förbehållslöst. No matter what. Hon “älskar å” och räknar med att alla andra känner likadant. Så rätt hon har.

Kanske vi vuxna borde ta modell och också älska utan att fordra att motparten alltid ska älska först.

Älskar er å! ❤😉 Glad påsk! 🐥

Posted in funderingar, Resor, skrivande

Navelsträngen

edf

Liten är så liten ibland

trots att hon försöker vara så stor

Klipp av navelsträngen, sa någon till mig.

Hur gör man det när den inte längre syns? Den blev ju kvar på bb.

Dessutom har jag inte lust att klippa av några band.  De slits tids nog ut av sig själv. Förändras. Skrumpnar för att djupna igen. Signe och jag har en relation som är förunnad få.  Jag tror inte att hen som sa så, någonsin kommer att förstå den relationen. Jag kommer inte heller att försöka mig på att förklara.

Det blev ingen sång (tack och lov) för mig ikväll.

Jag hade helt glömt bort ett möte som måste få prio ett.

I höst ska nämligen jag och de äldre töserna åka till Italien.

Musikresa

Gardasjön

Behöver jag säga mera?

Då töjs navelsträngen ut

lååångt över alperna

rakt ner i en guppande gondol i Venedig

Månne navelsträngen då spricker

med ett plopp som hörs över halva Europa?

En vecka

Jag förstår inte hur jag tänkte när jag kryssade i att vi hänger med

Särskilt inte ikväll

när en snorig liten näsa ville pussa på plicken

En vecka…

Tack och lov är september ännu långt borta i kalendern

Jag bläddrar, räknar och våndas

Långt och overkligt

Vågar knappt tänka tanken på hur hon

kommer att vända bort blicken,

inte vilja se på mig

när jag äntligen kommer hem

med Italiens största nallebjörn under armen.

Jag har sett den blicken förr

känt hur det känns när navelsträngen lossnar

Det blir tomt

när ingen längre bryr sig

om fåniga plickar på halsen…