Posted in familj, funderingar, kärlek, vardag

Älska dig å!

IMG_20170109_104846_554.jpg

– Älska dig å!

Eller fritt översatt från dialekt till finsvenska:

– Älskar dig också!

Så säger Signe när hon kommer rusande och ska upp i famnen och borrar in huvudet i min halsgrop. “Älska dig å.”  Som om jag precis sagt “Jag älskar dig” och det har blivit hennes tur att svara.

Signe behöver ingen som säger först. Hon älskar förbehållslöst. No matter what. Hon “älskar å” och räknar med att alla andra känner likadant. Så rätt hon har.

Kanske vi vuxna borde ta modell och också älska utan att fordra att motparten alltid ska älska först.

Älskar er å! ❤😉 Glad påsk! 🐥

Advertisements
Posted in funderingar, kärlek

Kärleken har många namn

IMG_20170304_160609_1.jpg

Maken har de senaste dagarna ivrigt segat sig fram genom skidspåren . Häromdagen hade han med sig hem en hälsning han hade läst någonstans under  en av sina pauser vid Rastimaja.

Hälsningen handlade om det där fenomenet med att föräldrar har en tendens att blanda ihop sina barns namn. Du menar ett barn, men du måste rabbla igenom dem alla innan du kommer till rätt barn.

Sluta fundera på det där. Lägg inte din energi på det där. Jag kan berätta att jag själv räknar igenom dem alla innan jag kommer till Signe. Eller Panda. Eller Linnea. Eller Ellen. För att inte tala om Mats! när jag menar Jacob. Mats är min bror och honom lyckas jag röra in ganska ofta också. Kanske för att de här två påminner ganska mycket om varandra till utseendet.

I varje fall. Jörri hade där under skidturen hittat tröstens ord till mig.

Det stod så här: Att du blandar ihop barnens namn är bara ett bevis på att du tycker lika mycket om dem allihopa.

Det du. Tänk på det nästa gång du rör ihop dem. Och var stolt.

Posted in kärlek, vardag

Time’s out

IMG_20170129_124130.jpg

Det kom med kort förvarning, beskedet att hon med stort H var i landet. Jag pratar om Ellens dagiskompis. Hon som flyttade till Sverige för tre(?) år sedan. Hon som vi så sent som i höstas hälsade på. (Se här )

Det var en överlycklig Ellen som följde med mig för att hämta kompisen från hennes farföräldrar. Vi åkte lite fel, sprang från höghus till höghus innan vi hittade henne. Plötsligt stod hon och hennes pappa där och skrattade och vinkade åt oss.

Vi tog flickan med oss hem till oss. Hon utrustad med portkoden nedskriven på sin arm så att vi ska kunna lämna in henne igen på rätt adress.

I bilen satt flickorna framme på framsätet bredvid mig (vi har tre platser på frambänken). Ellen pratade om allt och ingenting, men kompisen var lite tyst. Ellen funderade på “trip” – ni vet saftburkar med sugrör och vad som möjligen är den svenska motsvarigheten till det. Till slut konstaterar hon:

-Vad saknar du allra mesta i Sverige?

W tänker en sekund och ler ett lite sorgset leende samtidigt som hon klappar Ellen på knät. Ellen kommer lite av sig och konstaterar stumt:

-Det var nog inte riktigt på det jag tänkte…

Åter en gång har tre timmar flugit iväg och vi har knappt sett till flickorna. Enda som hörs från Ellens rum är lyckliga skratt…

Om femton minuter måste jag knacka på dörren. Tiden är snart ute. Vi måste åka tillbaka.

Hjärtskärande på något vis. Jag tänker på hur jag någon gång i vuxet enfald tänkte att de nog en dag växer ifrån varandra. Vad otroligt fel vi mammor kan ha ibland…

Posted in familj, kärlek, skrivande

Mirakelsalva

Lite serum under ögonen

 mota påsarna som djupnar för varje dag som går 
Ansiktscreme på kinderna. 

En dutta mascara på fransarna.

Nu är jag klar att gå! 
Ögon klara som stjärnor, har all den här tiden   

registrerat varenda liten  rörelse

memorerat
 En liten hand sträcks upp 

– Nenne också ha! 

En klick hudcreme glittrar snart på lilla handen.

Knubbiga händer  gnuggar rodnande  hallonkinder.

Fniss och värme i magen 

Min lille bus 

Är det verkligen  så jag ser ut? Är det så jag håller på? 

En snabb blick i spegeln 

säger att alla ojämnheter  har suddats ut 

ersatts av ett leende mycket bredare än kanterna 

Min mirakelcreme heter Signe 

Jag hoppas att den tuben aldrig någonsin  tar slut 

Posted in familj, kärlek, musik, upplevelser

En annan av våra svalungar

 

Har ni hört Linneas finallåt?  Om inte, lyssna här.

Jag fick ett meddelande av Linnea häromdagen när jag var på jobbet.

-Nu är min låt på nätet.

Jag kunde inte lyssna just då.  Bet istället ihop och kämpade dagen till slut. Jag hann  inte mer än ut genom jobbdörren innan  fingrarna hade  letat fram hennes låt på telefonskärmen. Där gick jag i solen, förbi uteserveringen med alla sina människor och lyssnade på vår flickas låt och kände klumpen börja växa i halsen.

Behöver jag säga att är stolt? Jag är så glad för hennes skull.  Låten blev så bra! Och fortfarande tycker Jörri att hon sjunger om honom och hans vardag. Han har ju alltid så bråttom, dricker kaffe hela dagen och rocken fladdrar i luften där han ilar fram.

Lycka till Linnea i oktober ! ❤

Posted in familj, kärlek

Därför tycker jag så mycket om henne 

På väg hem från jobb och dagis sitter hon bredvid mig och börjar dra av sig skorna.  Lite irriterat ser jag på henne. Hon kunde ju allt behålla skorna på tills vi är hemma, tänker jag.  Nu kommer jag att bli tvungen att bära in henne i huset.  Jag sväljer irritationen och puffar istället henne vänskapligt i sidan och säger:

– Jag tror bestämt att Signe busar. 

Glittrande ögon vänder sig mot mig samtidigt som den lilla handen skyndar sig att  dra mössan från huvudet. 

– Pappa busar!  säger hon och skrattar. 

Och i nästa stund hävdar hon att det är Panda som busar.  Och mamma…  Ja så håller vi på  hela halva vägen hem från jobb och dagis.  Plötsligt känns eftermiddagen så mycket roligare. 

När lillan  tröttnat på att anklaga familjemedlemmarns för att hålla på och busa,  riktar hon uppmärksamheten mot min väska som ligger på sätet.  Hon får fram fodralet med mina glasögon och innan jag hinner hejda henne har hon dragit fram glasögonen.  Mitt i proceduren att veckla upp dem, råkar hon klämma sig.  Tydligen gör det väldigt ont för stora tårar trillar ner för hennes kinder och den redan sedan  tidigare så snuviga näsan rinner ännu mera.  Eftersom jag sitter och kör kan jag inte göra så mycket annat än klappa henne tröstande på låret. 

I nästa stund tar hon fram den lilla rengöringsduken som ligger inne i glasögonfodralet. Den som jag fick till att ha att putsa glasögonen med.  Hon tar duken och torkar omsorgsfullt snoren och tårarna ur sitt ansikte för att till slut sätta den tillbaka in  i fodralet igen…

Jag kommer alldeles av mig där jag sitter och kör.  Naturligtvis gillar jag  inte riktigt det hon gör med mina viktiga prylar.  Men… Det är också därför jag tycker så mycket  om henne.  Hennes rättrådighet.  Man kan inte ens vara arg på henne.  Istället tycker jag att det är så charmigt.  Tänk att någon så liten kan ha lösningar på det mesta. Patentlösningar. 

Och förresten.  Nu heter hon Signe. Hon har varit Nenne i ett par veckor,  men den här veckan blev hon tydligen stor och bytte namn till Signe igen. 

Det ni.  Pröva det om ni kan. 

Posted in familj, kärlek

Saknad 

Ibland när man saknar de där som inte finns längre,  känns det skönt att göra någonting praktiskt av saknaden.  Fammo kom alltid med en bukett blommor till mig när hon hälsade på.  Nu är det min tur att plocka blommor till henne och mommo. 

Nu börjar blomlagren i trädgården ute på villan  så  smått att sina så då blir det att ta till andra material istället.  I skogen finns mycket att hämta. 

Förresten fammo,  jag blev  rädd häromdagen när sotaren hälsade på.  Han hittade en död  liten fågel i vår skorsten. Där låg den i asklådan alldeles grå och smutsig efter att han tömt skorstenen på sot.

– Har ni inte lagt märke till några konstiga ljud inifrån skorstenen? frågade han.

Jag skakade på huvudet.  Nej det har vi inte,  men vi har ju också bott mycket ute på villan. 

När han gått började jag fundera.  Tänk om det var du farmor?  Jag ser ju alltid hur du kommer och hälsar på mig i form av sädesärlor.  Till och med Jörri säger det nuförtiden :

– Nu  är din fammo här. 


Så jag började fundera om nyfikenheten ändå hade tagit överhanden och du hade flugit  in i skorstenen för att kika på vårt hus när vi ändå inte var hemma. 

Den här kransen är Ellens konstverk.

Men vet du fammo vad L sa när jag berättade om mina knasiga  funderingar?

– Men mamma,  inte skulle Mimmi ha gjort någonting så tokigt.  

Hon har så rätt.