Posted in konst, skrivande, Sommar

Den sommaren

 

IMG_20170716_222056_964.jpg

Ibland liksom hejdar sig tiden… Så att  bloggen blir alldeles tyst. Den här sommaren skulle det ha funnits massvis att skriva om, men jag valde istället att vara tyst och betrakta världen för mig själv och genom min kamera. För fotandet har jag åter en gång återupptäckt. Jag plåtar för jämnan. Mest för mig själv.

Det är många bilder jag skulle ha velat dela med mig av. Särskilt från sommaren och sommarteatern. För den blev en upplevelse på många plan. Den var arbetsam, men oj vad mycket vi lärde oss. Och samvaron! Den biten kommer jag aldrig någonsin att glömma.

Många bilder finns bara på min näthinna. Inristade. För ibland finns inte tid att lyfta kameran. Och ibland är det bäst att låta bli. Då gäller det bara att fånga. Registrera.

Som den där kvällen när jag kom körande för att hämta hem barnen från teaterövningen. Det var sent. Klockan var långt över tio. Den väldiga gula prästgården tornade upp sig utanför bilrutan. Plötsligt får jag syn på en ung kvinna och ett barn  som kommer springande hand i hand runt knuten på prästgården. Det är bråttom och den lilla håller hårt, hårt i kvinnans hand för att hänga med. Det är någonting beskyddande över kvinnan. Båda två är i för pjäsen tidstypiskt klädda i huckle och lång kjol. Tiden liksom stannar, allt är lite overkligt och det känns som om jag har förflyttats till ett helt annat sekel. Jag måste nypa mig för att komma tillbaka till nuet, men det dröjer länge innan den sköna rysningen längs med ryggraden lägger sig.

En annan bild som ristat in sig på näthinnan är kvällen när jag för första gången ser slutscenen. Den är magisk och tårarna vill inte sluta trilla ner för kinden. Jag ser Jacob och Linnea-  mina barn. Jag ser huvudrollsinnehavarna. Jag ser alla skådespelarna, tar in dem en och en. Imponeras och överväldigas. Men jag kan inte för något få syn på Ellen. Var är hon? Har hon missat att alla ska vara ute på scenen i slutscenen? Precis när jag ska rycka regissören i armen och fråga var Ellen är, får jag syn på henne där hon står lite skymd bakom en annan person. Hon står och sjunger hjärtat ur sig. En liten flicka som ger sitt allt. Det är fullkomligt och inte det minsta lilla stråk av återhållsamhet syns till. Hon hade gett sig tusan på att spela teater den här sommaren och det är det hon också gör. Mammas världsbild liksom kreverar. Det är som om jag äntrar en helt annan värld – en för mig ännu otillgänglig och outforskad värld. Mäktigt!

Nu har livet lite lugnat ner sig igen. Vardagen. Nu ska jag börja skriva igen. Försöka. Ni får ge er lite till tåls i början. Det var svårt att hitta början. Jag liksom värjde mig.  Hittade på dumma ursäkter. Det enkla kändes med ens så svårt.

Men nu känns det som om det har lossnat. Ordflödet har åter en gång korkats.

Jag är så glad att just du tittade in.❤

 

 

 

Advertisements
Posted in konst, Sjukdom och hälsa, Sommar

Trött

IMG_20170520_145916.jpg

Jag lever. Jag mår bra. Även de mina. Svärmor är hemma. Det blev ingen flytt. Istället går hon hemma och väntar på läkarna ska bestämma sig hur de vill ha det. Vissa saker rår man helt enkelt inte på. Tiden måste få ha sin gilla gång.

De senaste veckorna har varit… roliga! Men ack så jobbiga! Nu kör vi en vecka till och då hoppas jag få livet tillbaka igen.

Någon sa till mig häromdagen när jag berättade hur våra dagar ser ut som bäst:

– Hur ids ni?

Ja-a. Hur ids vi.

En annan kvinna berättade om hur hon måste gå och lägga sig på soffan en stund efter jobbet, hur hon går på yoga för att hitta balans i livet.

Jag log inombords, men knöt ihop munnen. Om hon bara visste hur mitt liv ser ut just nu.

Det fanns en tid när även jag sov en stund på soffan efter jobbet, men det är länge sedan nu. När jag kommer hem kring halv fem tiden (för nu jobbar jag som andra normala människor 8-16 och inte bara övertid…) rör jag ihop maten. Har jag tur hinner jag med en kopp kaffe. Sen packar jag in familjen i bilen och kör  dem till deras övningar. De flesta övningar börjar klockan 18 så det finns inga andningshål. Allt ska klaffa för att vi ska hinna i tid.

För närvarande kör jag till Kronoby flera gånger i veckan för att barnen ska kunna gå på teaterövning. Och inte nog med det – jag själv har haft flera sångövningar och keikkor på sistone. Så sent som idag har jag tillbringat dagen i Vasa på körfestival. Tack till mamma och pappa och svärföräldrar som sett till att husrum och logistik har fungerat idag!

Hur ids vi. Ja-a. Det funderar jag också. Eller egentligen vet jag. När jag kuskat mina barn till Krombi är det som att få nya barn hem. Allvarligt vet jag inte vad de gör med dem där på teaterövningen, men de är som förbytta när det blivit dags att åka hem igen. De pratar i munnen på varandra, tränar repliker, sjunger i stämmor – ja de formligen lyser! Jag vet, det låter som överdrift, som om jag försöker försköna alltihop, men det är riktigt sant! Vartenda ord. Jag tror att allt handlar  om att hitta sin tillhörighet, att hitta en grupp där man känner sig hemma, en grupp där man trivs, känner sig delaktig. Nu menar jag inte att våra barn är utstötta. Nej det är de inte. Att hitta människor som tänker lite som en själv och dessutom gör det på sitt eget språk – det är något som inte är en självklarhet i den här staden. Så jag är så glad för deras skull. Uppriktigt. Att de dessutom lär sig Krombi dialekt är en ren och skär bonus.

– Hur säger man “matn” (läs maten), sa dottern idag.

-Matn, sa jag.

Hon försökte, men det lät konstigt och konstlat när ordet kom ur hennes mun.

-Svälj n:et, sa jag.

-Kan jag inte istället säga matin?

-Näääää! De heter matn!

Så nu säger hon det. Matn. Aldrig tänkt på att det kan vara svårt. Aldrig tänkt på att vi sväljer n:et. Alltid lär man sig något nytt.

Förresten, teatern  – gå och se den i sommar. Den blir världens bäst. Premiären är 30.6.

Så varför ids vi. Just därför. And I love it! ❤

En vecka skola till, sen tar vi sommar! Yeah!

 

 

Posted in familj, konst

Inte vilket armband som helst ❤

IMG_20170515_061527.jpg

Det här fina armbandet fick jag i morsdagspresent av Ellen. Ett annorlunda armband hon pysslat i eftis. En hel eftermiddag tog det att göra det klart.

Kanske ett tips för dig som jobbar på förskola/skola? Passar kanske inte helt små barn med tanke på att man ska hantera nålar.

Men fint är det. I mina favorit färger. ❤Så fint att jag sätter det på armen när jag åker till jobbet idag!

Posted in aktuellt, konst, musik, Sevärdheter

Festen är över 

Festen är över.  Sista tonerna har klingat ut och alla vinglas är diskade och undanplockade. Mycket jobb – ja.  Men jag är stolt över hur väl  mina sångarsystrar hade förberett allting på fredagskvällen.  Själv valde jag ju att stanna hemma eftersom benen ännu var darriga efter att jag  hade varit sjuk. På lördag var det bara att plocka ihop alla delarna fint på fat.  (Förlåt att vissa av bilderna är lite suddiga) 

Själv tycker jag inte om vin,  men måste erkänna att jag tyckte det var väldigt intressant att lyssna till vinkännaren Glenn Sundstedts historier.  Blev till slut inspirerad  att testa portvinet  utifall det verkligen smakar så gott som alla säger. Men nja,  kanske jag inte ännu har uppnått den åldern när man lär sig uppskatta   sådana ädla drycker. Väntar med spänning på att ännu få uppleva den  tidsåldern.

Hur det gick för Vilja? Jag upplevde att det gick bättre och bättre för varje konsert.   Det behövs tydligen några uppträdanden innan man blir riktigt varm i kläderna och alla börjar slappna av .  Känner själv också att kören blivit bättre på att lyssna på varandra och vi har våra stunder när vi riktigt  hittar vår samstämmighet. Det finns mycket att utveckla och bli bättre på , men det är en skön känsla  när det där svåra mirakulöst plötsligt  fungerar.  Då breder leendet sig ut över läpparna och man blir alldeles varm i kroppen.  Jag hoppas på flera sådana ögonblick igen.❤ 

Torgare är verkligen en pärla. Som grädde på moset vid dylika  tillställningar. I det huset är det stämning från början till slut. 

Tavlan av konstnären Annie Krokfors  hängde på väggen i vårt “backstagerum”. Jag kan inte låta bli att fundera vad hon tyckte om det vi sjöng…

Posted in konst, Natur, skrivande

Arbete att hämta 


Förlåt att jag skriver lite mindre igen.  Jag skulle gärna skriva,  hjärnan skriker av tankar,  men jag hinner inte skriva ner dem.  Hela tiden händer någonting annat som först måste tas omhand innan jag kan sätta mig ner.  Och när jag äntligen sätter mig,  är jag så trött att ögonlocken trillar igen.  Vi har taskiga nätter åter en gång. Lillfröken skriker för jämnan.  Det är konstigt. På dagis säger de att hon är så duktig och verkar ha vant sig vid de nya rutinerna. Här hemma är tillvaron i obalans.  Jag får knappt lämna henne ur sikte innan hon rusar efter:

– Nenne komme me! 

Så hon hänger med.  Ikväll var vi på möte till Edsevö och bara jag får morgondagens körövning förbi,  lovar jag ha henne runt halsen resten av veckan.  Egentligen skulle det finnas två föräldramöten att gå på,  men förnärvarande prioriterar jag hemmet.  Maken får referera  vad det har  pratats om.  


I helgen tömde vi kylskåpet ute på villan.  Det är ytterligare ett hösttecken att  det börjar dra ihop sig till ett avslut.  Lite målfärgsburkar har jag också plockat med mig  hem – utifall det skulle frysa.  Potatisen är upptagen ur landet,  liksom morötterna.


En fin helg ute på villan hade vi.  När vi inte orkade elda bastun på kvällen,  gjorde vi det på morgonen istället. Vi såg på film,  stekte våfflor till våra föräldrar för att jag hade haft födelsedag och bara kopplade av. Och Ellen vågade sig till och med på ett sista dopp,  men fy vad kallt det var!  


Men nu faller ögonen igen trots att jag så gärna skulle vilja skriva.  Jag har annars börjat printa ut mina skriverier.  Jag har cirka 150 sidor med material som jag tänker titta närmare på.  Allt skriver jag inte ut,  utan väljer och vrakar och skriver om.  Men det är roligt – att äntligen se vad det är jag håller på med för jämnan. Så bästa förläggare som vill ha en annorlunda bok – hör av er. Eller du som vill vara min korrekturläsare och vågar ge  ärliga och rättframma kommentarer. Här finns arbete att hämta.  😂 

Posted in Böcker, konst, musik, upplevelser

Bara för att hålla sommaren kvar  

Kyrkan har vi sett både från land och från hav eftersom vi tog en guidad båttur runt staden.

Fötterna värker och huvudet är trött.  Vi är på väg hem efter en heldag i Helsingfors.  

Jörri tyckte att det kändes konstigt att åka hem och att vi inte skulle ta in på hotell vilket vi “normalt” brukar göra.  Det tycker inte jag.  Skulle vi ha övernattat skulle vi ha lämnat staden för länge sedan och begett oss till hotellrummet för att vila de stackars fötterna en stund.  Istället har vi fortsatt att gå och gå och gå.  Ja,  oj vad vi har gått!

Vi besökte Akademiska bokhandeln och den  var som alltid  en guldgruva.  Jag skulle kunna flytta in där,  lägga mig på sofforna och bara vara. Lite mörkrädd måste jag erkänna att jag skulle bli när lamporna släcks och jag är alldeles ensam bland  böckerna.

Vi köpte några böcker.  Jörri som har läst nästan alla Jan Guillou böcker som finns,  hittade två nya han inte läst.  Själv stannade jag för en bok av Tove Jansson,  nämligen Sommarboken.  Den ska jag ha på villan.  Bara för att läsa och hålla sommaren kvar lite till. 

Lite Maols-tabeller och Kalle Anka och pennor och suddgummin blev det också. 

Linnea som varit till Borgå och bandat in sin låt  blev tidigare klar än vad som var väntat så även hon och hennes MGP-kompis hann njuta en stund på stan.

Nu några timmar tågresa, sedan är vi hemma igen.  Men hemresan borde gå snabbt för nu har jag Sommarboken att glänta  på och eftersom jag köpt nya hörlurar för hela tre eur ska jag passa på att lyssna på några sommarpratare.  Ni lyssnar väl på dem?  Det finns så väldigt många bra – som Robban Hagnäs,  Christopher Treier,  Anna-Maria  Helsing… Ja jag har lyssnat på flera och de är verkligen bra.  Rekommenderar! 

Posted in konst, upplevelser

Ljuvliga vykort 


Inspirerad av mina fastrar köpte jag lite kort på Jakobs dagar.  För Signe och jag tillbringade faktiskt en dag på just Jakobs dagar när den övriga familjen var på scoutläger. Vi gick omkring och tittade på människor, köpte några presenter och hälsade på lite släktingar och vänner. Det var en varm dag och svetten rann. 

När jag träffade mina fastrar höll de på och  köpte vykort och jag kunde inte låta bli att göra det jag heller.  För vykort behöver man alltid med jämna mellanrum.  Och de här var alldeles för ljuvliga.  Jag har redan hunnit ge bort flera stycken så korten i påsen minskar i snabb takt. . 

Konstnären är Terese Bast som är bosatt i Jakobstad.