Posted in funderingar, Kreativitet, musik

Anspråkslösa

IMG_20170513_121649.jpg

Det är precis vad vi finländare är. Gång på gång inser jag det och blir nästan arg. Dags att börja tro på oss själva. Att vi kan.

Sitter och föjer med genrepet inför kvällens  morsdagskonsert. Jag har inte möjlighet att gå på konserten, men ville lyssna och se gästdirigenten Ambrose från Amerika och lyssna på vad dottern övat hela våren.

Med mjuk, mild stämma rättar och visar han hur han vill ha det. Utan att låta burdus och nedlåtande. Bara mjukt och soft.

You are Beautiful (du är vacker), säger han.

Han studsar upp och ner, en liten man huvudet kortare än jag.  I normala fall skulle jag kanske fnissa till, men inte idag. Hela han  är musik.  Varenda kroppsrörelse är musik.

Jag är övertygad om att med en mentor som honom skulle vilken blyg människa som helst kunna blomma ut. Till och med lilla jag. Igen var jag nedlåtande. Liten är väl ändå inte jag?

Vi finländare är  alldeles för blyga och osäkra. Fostrade av ett hårt klimat. Både andligen och vad gäller vädret. Inbundna.

Believe in yourself, säger han.

Och det märkliga är att alla lyssnar. Eleverna tror honom och gör precis som han säger. Pukorna dundrar precis så kraftigt som han vill, det försiktiga, trevande ersätts med självförtroende.

Psykologi.

I`m amazed. Av en liten amerikan.

Han är faktiskt professor.  Inte tu tal om saken.

Posted in aktuellt, funderingar, Kreativitet, skrivande

En fegis som jag

Screenshot_20170507-093245.png

Igen har jag hittat en, en utbildning jag vill gå. Författarskola. Det låter högtidligt.  Författare? Är det verkligen det jag vill bli? Jag vet inte. Jag har aldrig tänkt det så. Skriva är bara så jag. Det är det som ger mig guldkant i vardagen.

Ni som följt mig här vet att jag en gång tidigare funderat på en liknande utbildning. Den gången sökte jag också, men kom inte in. Jag tror jag började pilla på ansökan för sent. Jag borde ha satsat lite mer. Skrivit något nytt. Haft en liten plan för mitt skrivande. Idag har jag en plan. Jag vet vad det är jag vill. Jag har faktiskt idag ett manus i min skrivbordslåda. Lite delar saknas, men de är bara att skriva in. Allt handlar om att våga, att våga kasta sig ut för stupet. Strunta i vad alla bättre vetande tror sig veta.

Nu kom alltså en ny kurs. En ny chans. Och tid fram till augusti att skriva ett motivationsbrev.

Alltid kan man söka. På det förlorar jag inget. Men det som sätter käppar i hjulen, saker som bildar ett fult MEN i allt det här är bland annat

– kursavgiften på 650 eur. Det är en stor summa pengar för en vanlig mamma som jag. Pengarna rinner för jämnan iväg i den här familjen med fyra stycken barn. Alltid är någonting sönder. Alltid finns det någonting som någon annan har och inte vi . Att satsa en så stor summa på enbart mig själv känns… fruktansvärt.💔 Inte nog med att tågbiljetterna till och från Karis kostar en hel det. För att inte tala om inkvartering. *suck*

Mitt andra MEN är tid. Kursen kostar tid. Väldigt mycket tid. Tid som kräver hela familjens insats. Och jobbets. För utbildningen hålls också fredagar ungefär en gång i månaden. Har jag verkligen tid? Hela den här veckan har rusat ifrån mig och jag får hjärtklappning bara med tanke på nästa. Hur fasingen ska jag hinna?

Men. Ska man strunta i dem? Ska man chansa? Hoppa? Hoppas att allting löser sig sen?

Önskar att jag inte var en sån fegis…

Posted in Kreativitet, vardag

Kliar i fingrarna

IMG_20170129_123253.jpg

Det kliar i händerna. På grund av eksem? Ja, ibland det med, men för närvarande är det en annan typ av klåda som irriterar mig. Jag vill sy, sticka… Helt enkelt göra någonting praktiskt.

Nå varför sätter du bara inte igång?

Helt enkelt för att jag har så många andra saker jag skulle behöva ta itu med. Jag är också rädd att inspirationen ska falna så snart jag stöter på mothugg, så snart symaskinen trilskas, när det inte blir som jag vill, när… Men åååå vad jag skulle vilja!

Vad vill du sy?

Jag vill sy en tunika till mig själv. En tunika i ett glatt tyg. Färgglatt.Något vårigt.  En tunika, ja nästan en klänning som du kan ha med tjocka strumpbyxor. En tunika med fickor i sidan. Jag funderar att det inte kan vara så svårt. Största utmaningen ligger antagligen i att hitta rätt tyg och ett mönster. Eller ska jag helt enkelt ta och rita mig ett eget mönster? Det ska vara enkelt. Inga krusiduller, bara rakt och lite utsvängt mot fållen.

Men tänk om jag tröttnar? Tänk om inspirationen försvinner innan jag ens är klar? Åååååh!

Och vantar. Jag skulle vilja sticka vantar. Vita med ett rött hjärta på handryggen. Eller svarta med ett brunt hjärta. Eller varför inte båda? Ååååååh!

Velar. Velar är precis vad jag gör. Men oj vad det skulle vara roligt!