Posted in motion, Sjukdom och hälsa, vardag

En bra dag

IMG_20170107_132157.jpg

Monologen från min sjuksäng tog slut  – helt enkelt för att jag klev upp! Inte på direkten. På måndag kväll smånosade jag på världen för att på tisdag kring 12-tiden bädda igen sängen för gott (ja, jag menar förstås att jag bäddade i hop den för användning under dagtid. Nätterna fortsätter jag tillbringa i den). På onsdag klev jag in genom dörren på jobbet igen.

Örat? Ja, det sitter kvar, men så mycket mer är det inte. Det där tunga locket som täckte halva huvudet drog sig undan på måndag kväll. Men locket för örat sitter ihärdigt kvar. En månad kan jag räkna med att ha det så, sa doktorn. Jahapp. Kan inte påstå att jag gillar läget. Jag känner redan hur jag isolerar mig. Jag drar mig undan på kaffepauserna och vill inte delta i konversationen. Det är jobbigt när många pratar i mun på varann. Det är som om jag hör allting dubbelt. Det ekar och förvrängs. Nästan så att jag bad Ellen och hennes kompisar hålla truten när jag skjutsade hem dem idag. Bara bruset från bilen och deras glada skratt blev till rundgång i mitt huvud. Men konstigt nog var konserten på rockskolan ikväll inga problem. Ljudet överröstade mitt inre brus så det var bara skönt att de för en gångs skull spelade musik på hög volym.

En månad. Ok. Det klarar vi. Bara jag får vara i fred ibland.

På min kvällspromenad ikväll fick jag däremot inte vara ifred. Jag fick sällskap av en kvinna och hennes hund. Jag vet faktiskt inte ens vad kvinnan heter. Hon bor ganska nära mig och vi brukar ibland hälsa och byta några ord om vädret. Men idag gick vi på promenad tillsammans. Hon frågade helt enkelt om hon och hunden fick följa med. Vi gick en lång tur. Jag missade Farmen (för det ser vi på här hemma om kvällarna) men det var jättetrevligt!  Så trevligt att jag ännu är alldeles till mig.

Egentligen är jag ganska asocial av mig. Jag trivs att vara ensam, men den här människan väckte någonting från förr hos mig. Något jag saknar trots att jag aldrig erkänner det högt ens för mig själv. Jag saknar en väninna att gå ut och gå med. För det är faktiskt terapeutiskt att gå ut och gå med en annan människa. Man pratar på ett helt annat sätt än när man sitter kring ett bord och svischar kaffe. Egentligen borde man ta vännerna som hälsar på, ut på länk. För motionens och sinnets skull.

Det var riktigt trevligt, konstaterade vi båda när vi en timme senare skildes åt vid hennes port. En finska med karelska rötter och en finlandssvensk -mycket bättre kombo kan det inte bli.

En bra dag – det blev det. Trots att jag hade god lust att gå hem mitt på dagen. Imorgon är det fredag. En dag till. Det orkar vi. 👍

Posted in familj, motion, Panda, upplevelser, vardag

Det är inte solsken jämt 

Helg.  Äntligen.  Det har varit en jobbig vecka så jag behöver helg. 

En dag var jag på kurs i Tammerfors,  en annan travade jag genom grannstaden,  en tredje sjöng jag och all tid däremellan har jag renoverat. Vår lilla björn gjorde verkligen skäl för namnet häromdagen och i en nervöst ögonblick här hemma gick hon till attack på fönstret och tuggade i sig en stor bit! Jag säger bara det – det är inte solsken jämt.  Men den lilla hantverkaren i mig skred till verket och ordningen är återställd igen.  

Pandas nervösattacker har det däremot duggat mycket av på sistone.  Både mattan,  pianostolen,  ett stolsben, en dyna,  en jukkapalm har fått sig en omgång under veckan. Och jag har reparerat och gett hunden  bannor varefter hunden har slokat med huvudet.  Palmen åkte i soptunnan. Suck.  

När vi tog Panda köpte vi en bur,  men den har aldrig varit i användning.  Tills nu.  När vi åkte till affären igår fick hon tillbringa en timme där.  Jag gillar det inte,  men det var en lättnad för både mig och hunden att inte behöva komma hem och vara arg. Hunden var världens lyckligaste. 

Ge henne ben att tugga på,  säger ni säkert nu. 

Vi ger henne 2-3 ben innan vi lämnar henne och dessa slafsar hon i sig för att fortsätta att tugga på något annat.  Man ser också på henne att hon är olycklig när vi ska lämna henne ensam.  Tyvärr är vardagen sådan att vi inte kan vara hemma med henne jämt.  Som tur har barnen olika långa dagar och sonen börjar ibland senare och har också håltimmar mitt på dagen så då är han hemma.  Men tydligen är det inte tillräckligt.  Det var likadant i höstas när jag började jobba då blev hon i full panik och gjorde hyss.  Strax innan höstlov var det väldigt jobbigt,  men efter att hon fått tillbringa en vecka hos svärföräldrarna och fått uppmärksamhet 24 timmar i dygnet var hon som en ny hund när vi kom hem igen.  Tills nu.  

Så buren har fått komma fram.  Tyvärr är jag lite motståndare till att ha hunden där,  men tror knappast att en timme där nu som då gör någon skada. I varje fall måste vi göra något åt detta för att  få den onda cirkeln bruten och Panda måste bli trygg igen. 

Men den här helgen är räddad när det är lillajul. Vi ska åka iväg tillsammans med Jörris familj och syskon och tillbringa ett dygn “in the middle of nowhere”.  Där får Panda springa fritt och tre andra hundar garanterar att det inte blir tråkigt. 

Så nu hoppas jag på solsken.  Åtminstone över helgen.  Vill inte solen lysa,  så åtminstone hoppas jag på att sinnet gör det. 

En glad lilla jul till er!  Ta hand om er,  både människor och djur!  ❤

Posted in familj, motion, Panda

Min draghund Panda 


Usch.  Vinter är verkligen inte min årstid.  Det är mörkt när jag åker på morgonen till jobbet och det är mörkt när jag kommer hem igen.  Om det inte vore för lilla björnen skulle jag aldrig gå ut.  Hon ska ha sina dagliga promenader och jag följer motvilligt med.  När jag väl är  igång känns det inte lika motigt längre.. 

Ikväll hade jag tänkt utnyttja tiden när den övriga familjen scoutade sig,  med att promenera till svägerskan som bor ett stenkast härifrån. Vi skulle bara hälsa på en liten stund för att samtidigt  lämna över en påse med  prylar.  

Jag byltade  på Signe så mycket kläder att hon såg ut som en Michelin gubbe, lyfte upp henne som en säck under armen, tog påsen i ena handen och hundkopplet i andra och stegade ut på trappan där jag satte ner ungen.  Väl ute slog det mig : hur hade jag egentligen tänkt lyckas med detta? Jag insåg att den lilla paraplyvagnen aldrig skulle klara sig ända fram i snömodden.  Jag bad Signe vänta ett ögonblick,  stack huvudet in i förrådet och kom  efter en stunds rotande ut med rattkälken.  Signe var inte svår att övertala att sätta sig på den – röd och grann som den är. 

Vi hade inte hunnit många steg innan jag insåg att detta ändå  inte kommer att lyckas.  Hunden drog som en tok i kopplet i min ena arm och min andra arm kämpade med  kälken med Signe och påsen med alla prylarna.

 Snilleblixten blixtrade till i kvällsmörkret och i stundens inlevelse knöt jag raskt ihop kopplet till hundens sele med bandet till kälken.  Svisch bar det iväg!  Jag blev tvungen att springa för att alls kunna hjälpa till med att dra kälken.  Hunden fattade nämligen galoppen genast.  Den satte turbomotorn på och drog för kung och fosterland. Det var som om den alltid gjort detta.  Och Signe tjöt och njöt.  Det var en svettig Eva som ringde på dörren hos svägerskan en liten stund senare.  Vet inte när jag avverkat den uppförsbacken i så snabb takt! Och Signe pläddrade på om hur hon hade  åkt pulka.  Hunden i sin tur skällde glatt åt sin mamma (som bor hos svägerskan) som för att säga :

– Jag är här, jag är här nu! 

Jaha.  Det var en ny upptäckt.  Framförallt en rolig upptäckt.  Visst,  hunden är för liten för att dra alldeles  själv (givetvis hjälpte jag också till) men man märkte att det här var något den gillade MYCKET!

Hemvägen gick ännu snabbare… Ellen (som en stund senare också dykt upp hos svägerskan) ville följa med . Kan berätta att jag ännu  har blodsmak i munnen efter den ruschen… Men härligt!  I nedförsbacken fick båda flickorna sitta på och mamma fick fungera som broms för nu det gick vääääääldigt hårt nerför  🙂

Bild?  Men det förstår ni väl ändå att jag inte hann fotografera? Det gick ju så otroligt snabbt.  Men nästa gång så. 🙂

Posted in motion, Panda

Det blev bara så 


Det var inte tänkt att vi skulle springa.  Det bara blev  så. Knappt hann vi ut genom dörren innan jag kände hur benen flög iväg nerför trappan. Lilla björnen var inte sen att hänga på. Springa är ju vad hon älskar mest.  Vi hann inte mera än löpa genom vårt  kvarter innan vi stötte på första bekanta ansiktet.  Det var lilla björnens människosyster från hennes förra familj..

– Vad ni kommer hårt farande,  skrattade hon och böjde sig ner för att klappa Panda.  Under tiden berättade  jag om hur mycket lilla björnen skulle vilja att vi springer när vi är ute och rastar henne. 

– Problemet är att man borde tänka till lite innan och inte hasta iväg klädd i endast jeans,   sa jag och pekade på mina byxor. Jag hade ju verkligen inte tänkt att vi skulle springa den här kvällen.  Det blev bara så. Ett spontant infall .


Vi skildes åt och lilla  björnen och jag fortsatte vår kvällslänk. Det blev en ganska lång länk på nästan en timme.  Vi ömsom sprang och ömsom gick.  När det prasslade värre än vanligt i buskagen,  sprang vi hårdare och när det var mera vägbelysning, tog vi det lite lugnare.  Jag blir så paranoid i det här mörkret. 

Problemet när jag är ute och galopperar är att jag inte hittar sömnen efteråt.  Min kropp blir så upp i varv att det behövs mer än en natt för att komma ner på jorden  igen.  Fullmånen gör knappast det hela bättre heller. 

Så här sitter jag nu <gäsp> och benen är alldeles stumma efter gårdagens energiutlopp. Visst var det skönt,  men oj vad skönt det skulle ha varit att få sova också i natt. Motion har sina avigsidor. För mig alltså. 

Hoppas i varje fall att ni får en bra dag och en glad vecka! 

Posted in Evas testkök, motion, Panda

Spring i benen 

Vet ni vad jag gjorde igår?  Jo jag var ute och sprang.  Det är någonting jag länge tänkt börja med,  men inte kommit till skott.  Allt sedan vi blev med hund har intresset allt mer  vuxit fram.  Vi är ju för jämnan ute och går och hunden vill ibland sätta in den där höga växeln.  Då springer vi.  Öronen fladdrar på den och svansen står rakt upp i skyn. Den ser så lycklig ut.  När jag inte orkar eller helt enkelt inte  har lust att springa ( det är ju jobbigt!) ,  då tar den kopplet i munnen och vänder sig om mot mig med glittrande ögon som säger:

– Kom igen nu, latmask! 

Igår var vi alltså ute och sprang på riktigt. Fråga inte avståndet för det vet jag inte.  Jag borde plocka fram stegräknaren igen.    Idag är jag i varje fall  så öm i kroppen att varje rörelse känns som en plåga.  Ajjjj!  Men mera spring ska det bli,  men inte varje dag.  Vad jag har förstått ska man inte löpträna med en hundvalp som ännu växer. Det är inte bra för den.  Men eftersom inte jag heller är någon van löpare och inte har några planer på att  börja springa maratonlopp,  så tror jag inte att de 1-2 gånger per vecka vi är ute och springer, kommer att bli  några problem.  Vi tar det försiktigt,  valpen och jag.  Dessutom är det valpen som bestämmer takten och pauserna – sedan är det bara att försöka hänga med. 

Medan vi var ute på länk hade jag en rabarberkaka i ugnen.  Den var riktig god med glass.  Jag tog ingen bild på den för den var aningen för länge i ugnen – jag trodde nämligen jag skulle hinna hem snabbare än jag gjorde…  Men smarrig var den med den flagade mandeln ovanpå.  Testa!  Receptet hittar du här.