Posted in funderingar, musik, Resor

Tvekar

IMG_20170828_203926.jpg

Jag vet, någon av er kommer att tycka att jag är konstig.  Någon annan kommer kanske att förstå mig helt. Problemet: Jag ska ut och resa. Italien. Åtta dagar. Åtta dagar utan mitt gullegryn Signe. 💔 Jag begriper inte hur det ska gå. Eller så går det av bara farten. Suck.

Ikväll har jag äntligen förmått mig ta in  resväskorna. Jag borde börja packa. Åtminstone kika på vad jag behöver. För jag vet att det behövs en  och annan uppdatering på t-skjortfronten. Jag har nämligen inte behövt några t-skjortor på hela  sommaren. Istället klätt mig  i klänning. Och tröja! Men nu ryktas det om temperaturer upp till 30  grader. Det bli att splita av sig. Visa benen. 😉

Visst, det låter härligt. 30 grader. Venedig. Gardasjön. Men ändå. Jag vet inte…

Jag åker  trots allt inte ensam. L och E följer med. För det här är Ls resa. Hon och a-orkestern ska på svarsvisit till Italien. Ni kanske kommer ihåg att vi hade två italienska ungdomar boende hos oss förra sommaren?

L ska bo hemma hos en familj medan E och jag huserar på hotell.  Det kommer att bli spännande. En massa glass. Varmt. Och musik.

Men. Egentligen skulle jag må bäst hemma. Förbaskat Jörri, varför kryssade vi inte i att vi åker allihopa?

Det blir nog säkert bra. Sen.

Advertisements
Posted in funderingar, musik

Vad vore jag om du inte fanns

Helen Sjöholm menar Gud när hon i den här sången konstaterar “vad vore jag om du inte fanns”.

För min del får den här sången bli en kärleksförklaring till maken. Det är flera saker som inte är bra just nu, saker som får sommaren att grumlas i kanten. Och det blir liksom inte roligare när man ser ledsna människor omkring sig. Ibland funderar jag vilket som är enklare, egna ledsamheter eller andras.  Kanske ändå de egna, dem rår jag på. Andras är svårare, allt man kan göra är stå vid sidan, stryka bort en tår. 💔

Det är i varje fall sådana dagar jag blir extra påmind om klippan jag har i mitt liv. Så Jörri vad vore jag om du inte fanns?❤

Posted in funderingar, Kreativitet, musik

Anspråkslösa

IMG_20170513_121649.jpg

Det är precis vad vi finländare är. Gång på gång inser jag det och blir nästan arg. Dags att börja tro på oss själva. Att vi kan.

Sitter och föjer med genrepet inför kvällens  morsdagskonsert. Jag har inte möjlighet att gå på konserten, men ville lyssna och se gästdirigenten Ambrose från Amerika och lyssna på vad dottern övat hela våren.

Med mjuk, mild stämma rättar och visar han hur han vill ha det. Utan att låta burdus och nedlåtande. Bara mjukt och soft.

You are Beautiful (du är vacker), säger han.

Han studsar upp och ner, en liten man huvudet kortare än jag.  I normala fall skulle jag kanske fnissa till, men inte idag. Hela han  är musik.  Varenda kroppsrörelse är musik.

Jag är övertygad om att med en mentor som honom skulle vilken blyg människa som helst kunna blomma ut. Till och med lilla jag. Igen var jag nedlåtande. Liten är väl ändå inte jag?

Vi finländare är  alldeles för blyga och osäkra. Fostrade av ett hårt klimat. Både andligen och vad gäller vädret. Inbundna.

Believe in yourself, säger han.

Och det märkliga är att alla lyssnar. Eleverna tror honom och gör precis som han säger. Pukorna dundrar precis så kraftigt som han vill, det försiktiga, trevande ersätts med självförtroende.

Psykologi.

I`m amazed. Av en liten amerikan.

Han är faktiskt professor.  Inte tu tal om saken.

Posted in aktuellt, musik

Förnöjsam

Bilden av en kvinna sittandes på en sten njutandes av kvällssolen fick  nytt liv häromdagen när Armadis rama satte ut sin tolkning av Fuxas valsen med reggaestuk. Det svänger skönt om tolkningen och texten och bilden känns helt rätt.

Kvinnan på stenen är min fammos mamma Johanna. Johanna lär ha varit en arbetsam kvinna som alltid hade en stickning på gång.  Hon stickade till och med när hon gick till och från hagen med sina kossor.

Kvinnan är fruktansvärt lik min fammo. När fammo tog av sig glasögonen  såg hon ut som kvinnan på bilden.

Enligt pappa hade Johanna en lika hes röst som min fammo – en heshet som verkar gå i arv led efter led. Min röst blir fort trött och pappa – ja, han är likadan. Kanske det är tänkt att vi ska hålla tyst?😉

Förnöjsam. Så sägs den här kvinnan ha varit. Och visst ser hon ut att njuta där hon sitter i sin ålders höst. Förnöjsam hoppas jag att jag också en dag ska bli.

 

Posted in aktuellt, musik, upplevelser

Äntligen förbi

 

 

IMG_20170326_132846_422

Vi kom iväg på vår dragspelsresa ändå. Signe hade feber ännu på natten innan vi skulle iväg (över 39…), men galna föräldrar som vi är beslöt vi ändå chansa… Och tur var väl det, för febern höll sig borta nästan hela lördagen och flickan var sitt vanliga jag. Idag har hon igen haft lite feber, men ändå orkat relativt bra. Jag hoppas att allting reder upp sig nu när vi kommer hem till egen säng och vanlig vardagslunk igen.

IMG_20170326_133607_673

 

Och vår dragspelare då? Jo hon var helt nöjd med resan. Hon var lite spänd innan, men första låten som alltid krånglat, gick som en dans. Den andra låten “Punasaappaat” som däremot alltid varit hennes bravur, gick istället lite sämre. Eller som hennes lärare sa: “Du halka lite i diket, men hitta upp på vägen igen. Jag är stolt över dig. Ellen”.

 

Av femton semifinalister gick sju vidare till finalen i sommar. Ellen var alltså inte bland dessa, men var mäkta  lycklig över att ha fått vara med. Hon lyste som solen själv där hon efteråt stod med sitt diplom, prisbuckla och den stora mjukissälen. Det blev ju inte sämre heller när man i bussen firade henne efteråt  med ett dragspelshalsband och choklad med motiveringen att hon spelat sig in i deras hjärtan. ❤

dig

Deltagarna i semifinalen var verkligt duktiga. Domarna efterlyste efteråt att lärarna borde satsa mera på musik som motsvarar barnens nivå i spelandet och inte på musik som är alldeles för svår.  Jag håller helt med. Låtarna barnen (kom ihåg att man får vara max  tio år gammal för att få delta i hopeinen harmonikka! ) spelade var verkligt svåra låtar och ibland blev det problem. Personligen har jag svårt att tro att barnen verkligen gillar dem här typen av musik. Jag menar, knappt tio år gamla och har som sin favorit en svår finländsk tango alternativt märklig klassisk musik? Njäe. Jag tror inte det. “Nils Holgerssons resa” och Emil i Lönneberga i variationer var musikstycken jag tyckte var bland de mer lyckade i det här sammanhanget.

 

Nu åker vi hem till vardagen igen.  Skönt, men också roligt att ha fått vara med. Mest problem ställde sommartiden till med. Efter att ha stängt av automatisk uppdatering av tiden på mobilen och samtidigt flyttat fram klockan en timme framåt, trodde jag att jag lyckats undvika svensk tid(båten kryssade ju till Stockholm utan att någon fick gå i land). Det visade sig att vi ändå var en timme för tidigt i farten… inte för att jag sov innan klockan ringde heller. Det var så fruktansvärt mycket oljud under natten när båten var in och vände i Mariehamn.  För att inte tala om ilskna röster mitt i natten utanför vår hytt…

Kommer ni ihåg att jag såg fram emot att få äta på buffén? Just nu säger jag bara urk vid tanken på dylik mat. Tacka vet jag rostat rågbröd med smör och ost… Hem ljuva hem.

Märkligt hur kortsiktiga ens önskningar kan vara…

Posted in aktuellt, musik

Vilken tur att vi får tycka olika

Igår var det Melodifestival i Sverige. Jag följde med finalen med ett öga. Jag hade fullt upp med att klistra in avlidna släktingar i mitt megafotoalbum. Det är så intressant att jag knappt kan slita mig. (Pappa -vi skulle behöva sätta oss ner och titta igenom. Och mamma, det börjar bli dags för dig att samla ihop alla dina lösa fotografier. De ska också in i album – nu!)

Men mitt under allt klistrande måste jag ändå kasta ett öga på min favorit Jon Henrik Fjällgren. Jag slog till och med vad om att han vinner. Det gjorde han inte. Han blev istället en god trea och jag fem euro fattigare. Fast Linnea, som jag munhöggs och slog vad med,  var lika besviken hon med. Hennes favorit gick det inte heller bra för.

Låten som vann är nog helt ok, men i mina ögon åter igen bara en representant för dagens”döda” värld där allt man bryr sig om är utseende och åter utseende. Det kändes inte äkta. Bara påklistrat.

Så Jon Henrik var i mina ögon bäst även om jag måste godkänna att hans kollega stundtals var lite falsk… Men i helheten fanns känsla, ursprungsfolk, kärna… Kort sagt, jag hade ståpäls.

Så Jon Henrik du kanske inte vann, men för mig var du en vinnare. Jag kommer att betala min skuld med stolthet.

Posted in aktuellt, familj, musik

Berggrunden som gav vika

IMG_20170129_124741.jpg

Som bäst är jag inne i poesi-era. Jag läser väldigt mycket dikter skrivna av olika författare. Ibland förstår jag. Ibland inte. Men jag försöker och jag vill.

Inspirerad av svärmor läser jag för tillfället Lars Huldén. Han skriver så man förstår, men ändå så att man måste tänka till för att förstå knorren. Läsandet blir till ett sötsug, jag måste bara få mera. Som bäst har jag lånat hem tre av hans böcker. Synd att han måste gå och dö innan jag fick upp ögonen för honom…

En annan dikt som jag tragglar lite mera på just nu är Slumrande toner. Vilja, vocalensambeln jag sjunger i, ska snart ut till ett åldringshem och sjunga och då ska Slumrande toner ingå i repertoaren.

Jag har ett speciellt förhållande till Slumrande toner. Sista kvällen min fammo levde sjöng jag den för henne . Solosång är inte något jag bjuder på. Jag antar att jag är lite blyg av mig. Det känns som om jag blottar min själ när jag sjunger ensam. Jag vet, det låter krångligt, men jag tror att jag inte är ensam om att ha det så. I kören är det annorlunda. Där  är du inte ensam och du blir en del av ett större ljudande instrument.

I varje fall, sista kvällen fammo levde,satt jag ensam i hennes rum och höll hennes hand och funderade vad jag skulle göra. I den stunden föddes insikten  att det var dags att sätta spärren på hyllan, om bara för en stund. Jag visste att jag skulle ångra mig annars. Sången var det sista jag kunde ge henne, hon som vuxit upp och levt med sång. Så jag satt där intill hennes säng och sjöng alla de där sångerna hon brukade sjunga när jag var liten, när jag satt och kompade henne och faffa på pianot. Givetvis sjöng jag lågt (fammos hörsel fungerade perfekt) så att ingen annan skulle höra. Sången var bara till henne. Det var sen kväll och jag ville verkligen inte störa.Än mindre väcka uppmärksamhet.

Det blev en fin stund. Fammos hand i min var varm och mjuk, hon hade inga smärtor – ja, det såg nästan ut som om hon log. Slumrande toner som jag visste var hennes favorit, ville aldrig ta slut…

Du som inte har tänkt på vad texten i Slumrande toner handlar om tycker jag att ska ta och läsa den en gång till och  tänka efter vad det är Alexander Slotte riktigt skriver om. Texten är ålderdomlig, men ändå alltid lika aktuell bara man tar sig tid att känna efter och lyssna.


Slumrande toner

Slumrande toner fjärran ur tiden,
toner ifrån stugor, från fält och vänan lid,
sällsamma röster ur gravarnas dunkel,
jubel och kvalsång från hänsovnas strid —
vaknen alla, höjen eder! Fädernas budskap
I bringen till söner, till lysande tid.
Står inunder rönnen lutande stugan,
mossbeväxt är trappan och ogräsen gro.
Innanför rutornas gröngamla stängsel
minnena de sova i ljudlösan ro.
Böj ditt huvud! Träd försiktigt!
Helig är platsen,
där fädernas hägnande andar bo.
Slocknande kolen vi tända på härden.
Varsamt vi taga det kära i vår vård.
Spinnrocken surrar vid lågande brasan,
medan vi väva på sägnernas bård.
Flamma forneld! Lys vår gärning!
Lys genom tiden
för sönerna väg hem till fädernas gård!


Alexander Slotte
.
Folkmelodi.

Texten har jag hämtat här: http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/poesi/div/slumrand.htm

Och ja, jag vet att jag skriver ofta om min fammo och faffa. De var speciella. För mig. Jag läste en gång ett minnesord över en bortgången farmor där barnbarnet förundrade sig över bergrunden som gav vika. Orden var så träffande. Barndomen bär man med sig hela livet så inte undra på att man påverkas när berggrunden, allt det där man trodde på, plötsligt en dag är borta.

Posted in familj, musik, Panda, vardag

En landsvägens riddare

Min arbetsdag tog slut klockan 16. 16:15 rusade jag in i näraffären. Potatismoslåda räddar dagar som denna.

15 minuter senare slängde vår minsta guldklimp sig mig om halsen på dagisets gårdsplan. Dags att åka hem.

Hemvägen gick längs med isiga gator med blicken nervöst fastklamrad vid bilklockan. Hur får man klockan att gå långsammare så att man inte behöver koncentrera sig så mycket på att hindra foten från att trycka gaspedalen i golvet? Sådana triviala tankar en tisdagseftermiddag.

Väl hemma – trombonen, guldklimpen, dagisväskan, min kasse och potatismoslådorna – allt på samma gång i ett svep in genom dörren.
– Ellll-eeen ska värma potatismoslåda åt sig! Hon ska vara på konservatoriet om 30 minuter!
– Hon är inte hemma ännu… säger de äldre syskonen fundersamt och hjälper till med att få ytterkläderna av guldklimpen.
Luften går ur mig och hjärnan försöker överge den tickande klockbomben och fokusera på var dottern möjligen befinner sig.

För var är hon? Klockan är snart 17 och både skola och Eftis är stängt. 4h hade hon efter skolan – det kommer jag ihåg eftersom jag hade gett henne pengar till materialavgiften på morgonen.

Bondförnuftet säger att hon sin vana trogen glömt bort tiden och pladdrat bort den längs med vägen tillsammans med sina vänner. Men maskarna, hjärnspökena – kalla dem vad du vill de där mörka, hemska tankarna där allt det där vidrigaste blir verklighet. Mardrömmarna där du ser paketbilar och fula gubbar som rövar bort små lintottar.

Ytterdörren flyger igen med en smäll när mamma med fladdrande jacka rusar ut mot bilen igen.

Jäkla vinter. Jäkla mörker. Jäkla is och halka. Förlåt språket, men faktiskt jag är så trött på den här årstiden! Snart emigrerar jag! 

Aldrig har vägen ut till skolan varit så lång och mörk och hal som ikväll. Särskilt när ingen flicka kommer gående emot mig. Jag hinner ända fram till skolan och noterar med en klump i magen att lamporna är släckta. I samma stund lyser mobilen på bilsätet intill mig  upp med bilden på äldsta dottern blinkades i rutan. Andlöst svarar jag på samtalet.

– Mamma, hon kom hem nu!

Puh! Så gick luften ur mig för andra gången idag, men det spelar ingen roll. Strunt samma att vi ska vara på konservatoriet om femton minuter. Alla är vid liv och det är det enda som räknas.

Jag hinner inte mera än in genom dörren innan vår lintott står flinade framför mig.
– Ska vi åka nu?
Maten har hon skyfflat in med raketfart eftersom hon  misstänkt att mamma inte kommer att vara glad. Vad fel hon har. En annan dag kunde hon säkerligen haft rätt, jag är en ganska explosiv mamma. Men inte idag.  Idag utrustades jag (tack och lov!) med långa tömmar. 

I dörröppningen instruerar jag sonen att ge lilltösen mat innan jag och E sätter fart mot bilen och konservatoriet. Vi hinner i tid.  Inte ens en minut för sent! 

När jag har kånkat dragspelet till tredje våningen, trappat  ner igen, klämmer jag  in mig i bilen och kör hem igen.
Väl hemma skyfflar även jag in en portion mos, sticker in näsan i håret på Signe och snusar småbarn i tio minuter innan det blivit dags att susa till konservatoriet igen för att föra L dit på orkesterövning. Lilla Signe får  följa med för sonen skickar jag ut med hunden.

Väl framme vid konservatoriet sänder jag in ett barn i skolan och ut kommer ett annat.   E har nu  en paus på 40 minuter innan nästa pass. Dessa minutrar använder vi till att hjälpa jultomten. 35 minuter senare står vi åter en gång på konservatoriets parkering och E får trava iväg på årets sista teorilektion. Signe och jag styr istället kosan hemåt för att hämta sonen som även han har en övning på konservatoriet ikväll . 

Eftersom maken behagat anlända hem lämnar jag i Signe i hans vård och knackar, med sonen vid min sida,  in konservatoriet på taxametern igen. När jag lämnat sonen kvider  bilen att den är törstig så jag åker och “vattnar” den ett varv innan jag återvänder till konservatoriet för att hämta E och en av hennes teorikompisar. Kompisen för vi hem  innan vi själva åker hem till kaffe och choklad och lite Lucia på teve.

Klockan 20 går grande finale i denna vägriddares tisdag.  Då hämtar jag hem de två äldsta igen.

Om det här var en vanlig tisdag?  Nej verkligen inte.  Vi överlevde den med hedern i behåll,  men nu ser jag verkligen fram emot jullov. Normalt brukar jag packa in dem allesammans i bilen,  men idag var det inte möjligt då det fanns sysslor på hemmafronten att ta hand om också.  För att vardagen ska löpa måste vissa saker prioriteras,  som att minstingen måste  få mat när hon kommer hem och även hunden måste få sträcka på benen. Så då blir det på det här viset.   

Sådant under  en vägriddares tisdag . Hoppas ni har haft det lite lugnare.  🙂

Posted in familj, musik

Önskas köpa en elbas 


Nej. det är ingen julklapp.  Det är sonen som är på jakt efter  en fungerande, gärna förmånlig bas. 

Vad han ska ha den till?  Jo han skriver musik och bandar in den själv i sin lilla “studio”.  Jag har fått höra något av det han gjort  och måste säga att det låter riktigt proffsigt. I och för sig är jag ju jäv när det gäller bedömning,  men ändå… 

Som det är nu,  saknar han en bas. Suck säger jag till ett instrument till i huset, samtidigt som jag håller med honom att han måste få satsa sina slantar  på det han vill.  Det kunde ju trots allt vara något mycket värre än ett instrument han vill köpa… 

Mamma som jag är har jag givetvis försökt ge några bra tips hur han producerar basljud utan en basgitarr.  Jag menar, med dator är väl allting möjligt nuförtiden?  Ni skulle ha sett hans min…. Hmmm.  Antar att jag bör hålla mig till det jag förstår mig på så håller han sig till sitt. 

Men du,  har du en bas för mycket i garderoben – ta för all del kontakt! svalungesommar (at) gmail.com

Posted in familj, musik, vardag

Akta er!

Akta er. Jag riktigt känner hur jag är på taskigt humör.  Irriteras av både det ena och det andra.  Vad som hänt? Ingenting egentligen.  Eller allt på en och samma gång.  Känner mig ibland lite förbisedd och till och med  nästan lite  utnyttjad,  så den här veckan har jag taggarna utåt och fräser tillbaka.  Nästan så att jag skäms och funderar vart tålmodiga och snälla Eva tagit vägen.  Men ibland tar snällheten slut och jag orkar bara inte. 

Förra veckan var jag sur på Panda hela veckan. Reparerade och höll på så att svetten lackades i pannan.  Den här veckan är det barnen… Eller nja,  egentligen är väl inget deras fel – allt bara blir  tokigt och  det i sin tur gör mig trött. 

Igår hade ena dottern tappat sin sko. Suck.  I år har jag satsat på kvalitet vad gäller skor och köpt lite dyrare skor för att de förhoppningsvis inte  ska gå sönder så lätt.  Ifjol köpte vi åtminstone tre par vinterskor  per lurk åt flickorna! Som vårdledig stirrar man gärna på röda prislappar och tror sig göra fynd för jämnan. Vilken felbedömning!  Alla skor var  skräp.  Lossnade inte sulorna så gick dragkedjan sönder. Och mamma suckade och köpte nya.  

Nu när jag har  börjat jobba och har haft lite bättre  råd att välja skor från den lite dyrare hyllan,  ja då har  jag gjort det också. Men jag hade ju inte räknat med att  skor  kan försvinna.  Dottern hade tillsammans med några kompisar beslutat gena över en åker där de promenerande vägen fram på väg på kalas.  Ett dike dök upp och dottern landade lite taskigt  där hon hoppade  varvid foten sjönk ner i diket och blev fast…  Hon fick upp foten men skon blev kvar.

Gårdagskvällen  ägnade vi därför åt att vandra omkring i mörkret i Rödsö och leta efter  en vintersko…  Det var kallt,  mörkt och ändlöst. Hua! Vi insåg snart att det inte skulle gå  – diket var fyllt till bredden med vatten.  Med plaskvåta byxor (jag snavade ju givetvis  själv i all snö och väta)  åkte vi till Prisma för att köpa nya.  Jag sneglade på ett par likadana hon hade tidigare och svalde när jag såg prislappen på 79 euro.  De nya skorna blev inte så mycket billigare de heller för i år gäller som sagt fortfarande resonemanget att vi satsar på kvalitet framför kvantitet. 

Nåja,  sånt händer och mest glad är jag att barnen inte trillade i diket, vem vet vad som kunde ha hänt… 

 Idag kom en lycklig  dotter hem och berättade att hennes sko hade hittats.  Födelsedagsbarnets pappa hade på ett mirakulöst sätt lyckats dragga upp den…  Så nu har vi alltså två par…  Om vi säger som så är jag glad att skon hittades,  men samtidigt – vad snopet… 

Det som tuttade på mitt lättantändliga fnöske idag var andra dotterns intensiva musicerande. Helt oväntat hade läraren tryckt in flera extra övningar  och dottern anlände till mitt jobb sur och tvär och trött.  Så när jag åkte hem ringde jag och gav igen åt den stackars läraren… Nå nä, det gjorde jag nog inte.  Förklarade bara att jag inte tycker att det är ok med dylika pass.  

Vissa dagar önskar jag  att jag  kunde  knipa ihop lite längre och komma ihåg att andas. Men sen funderar jag –  om inte mamma säger ifrån,  vem gör det i så fall? Barnen gör det inte.  De fortsätter på linjen de har blivit lärda hemma , dvs att man ska vara snäll…  Men så är det ju inte.  Ibland måste man faktiskt kunna säga ifrån också. Jag menar,  musik i all ära,  men när man inte ens hinner äta emellan och sitter så att säga på skolbänken från 8 till 20, då tycker jag inte att det är ok.  Det måste även duktiga och energiska musiklärare förstå. Det finns faktiskt ett liv utanför musikskolan också. Måtta med allt. 

Förlåt mig.  Nu fick jag berätta allt det här för er så känns det  lite bättre. 

Imorgon ska jag vara snäll.  Lovar.