Posted in funderingar, Natur, Panda

Vem litar inte på vem?

IMG_20170416_140543.jpg

 

Fåglarna sjöng. Kvällsfåglarna. Långt bort silade ljuset från den nedåtgående solen mellan träden. På fötterna hade jag sonens länkskor som blivit för små åt honom. Lyckokänsla. Vet inte när jag senast haft så snygga länkskor. Vilken tur att man har barn som växer så att man inte behöver köpa nya till sig själv. 😉

Kort sagt, jag kände mig ovanligt lycklig där i skogen ikväll. En promenad bland mossa och stenar var precis vad jag behövde efter en alldeles för hektisk dag på kontoret. För det blev ingen ledig onsdag den här veckan. Jobbet är inne på slutrakan så nu gäller det hålla jämn fart för att hinna bli klar i tid.

Jag såg på Panda.

– Ja, du ska få springa utan koppel, sa jag och kopplade henne loss.

Panda satte lyckligt iväg i sin nyvunna frihet. Hon spurtade fram och tillbaka på stigen framför mig så att blåbärsriset yrde.

IMG_20170416_193550_1.jpg

I ögonvrån såg jag en annan hundägare komma gående lite längre bort. Näää, förbannade jag mig själv. Varför släppte jag henne. Jag vet ju att det finns så många som inte gillar hundar som springer lösa. Men klockan var ju mycket. Jag liksom tänkte att vi skulle få ha skogen för oss själva den här tiden på dygnet.

Desperat försökte jag kalla på Panda innan hon upptäckte den andra hunden. För Panda är egentligen  ingen hund att lita på. Får hon syn på en annan människa eller hund så sticker hon. Då bryr hon strunt i att husse och matte står och ropar efter henne. Då finns inget annat som existerar än att hon prompt måste få komma fram och hälsa.

Panda hade inte upptäckt den andra hunden utan trodde mitt sätt att med desperation i rösten kalla på henne var en ny lek. Hon störtade mot mig om och om igen för att vika undan strax innan jag skulle fånga in henne.

I samma stund skällde den andra hunden till.

Neeej. Nu kommer hon definitivt att sticka iväg, tänkte jag modstulet.

Men tji fick jag. Panda for ingenstans. Istället kom hon lugnt fram till mig och såg mig djupt i ögonen.

– Koppla mig då om det är det du vill.

Vi fortsatte vår promenad och när vi inte hade sett några människor på en lång stund, beslöt jag att Panda skulle få en andra chans. Hon hade trots allt varit väldigt duktig och jag var mer än nöjd med henne. Lycklig satte hon fart längs med stigen för att plötsligt vara uppslukad – borta!

Jag stod uppe på klipphällen och ropade rakt ut i skymningen.

– Pan-da!

Det enda svar jag fick var ekot från min egen röst.

Jag ropade flera gånger och jag hörde själv hur desperat jag lät på rösten. Mina rop hördes säkert lång väg.

En hund skällde någonstans avlägset. Inte hade hon väl sprungit dit? Jag trevade över fickorna. Telefon hade tydligen blivit hemma. Hur skulle jag nu kunna ringa och be familjen om hjälp? Jag såg redan framför mig en natt i skogen letandes efter vår bortsprungna lilla hund.

Panda var försvunnen i två minuter, högst tre, men i min värld kändes det som en evighet. Det var en lättnad när jag äntligen fick se henne komma rusande emot mig i full fräs längs med stigen.

– Du litar visst inte på mig, sa hennes blick när hon äntligen satte sig ner i riset framför mina fötter.

– Och inte du på mig heller, sa jag och kopplade henne igen. På den punkten är du och jag ganska lika.

Sen lämnade vi skogen med de sjungande kvällsfåglarna och gick hem.

På hemvägen passerade vi huset var man håller på att skiljas. Jag noterade odlingslådorna på andra sidan häcken. Ifjol planterade man antagligen drömmar i lådorna att ha inför den kommande sommaren.  Var det frosten som tog de drömmarna? Eller var det möjligen tilliten? Den sistnämndas värde är inte att underskatta.

 

 

 

Posted in familj, funderingar, Natur

I huvudet på en mamma

IMG_20170408_194327.jpg

Bekymrad

– över en familjemedlems hälsofenomen. Borde man ringa i alarmklockan eller är det bara inbillska modershjärtat som har livlig fantasi?

Stolt

– över att jag äntligen fick lappat utebyxorna åt nästyngsta. Hela knät var blottat, men nu är det ihopzippat och blev väldigt fint om jag själv får säga 👍

Tacksam

– över en väldigt värdefull och avslappnad pratstund med våra två tonåringar över en rykande kopp kaffe ikväll. Samtalet behandlade… allt! Mäktig känsla när man för en stund ges lov att stiga in i deras magiska värld.

IMG_20170408_190816.jpg

Eftertänksam

– efter att ha hört om ännu en skilsmässa. J, vi tappar väl inte bort varandra mitt bland allt liv och alla barn?

Hatar

– sociala medier! Förstår egentligen inte varför jag ständigt och jämt ändå är inne och “pillar” på dem. Funderar vad som skulle hända om jag stängde  ut alla människor som egentligen inte är några riktiga “vänner” ? En vacker dag kommer jag att göra det…

Irriteras

– över att jag jämt försöker läsa av vad andra människor tycker om mig. Jag har tentaklerna på för jämnan. Analyserar. Känner av. Egentligen – varför bry sig?

Trött

– sov dåligt senaste natt. Någon tappade “plicken”  och det blev ett hiskeligt hallå. Förstår egentligen vad det är som är så fascinerande med mitt födelsemärke på halsen! På riktigt, det är bara en “plick”!

Skäms

– över att jag åter en gång inte har övat på sångerna. Körövning imorgon och jag har inte ens öppnat mappen…

Orolig

– över att jag inte ska hinna få min novell klar i tid. Har hittat en intressant personlighet och historia att berätta, men tiden jag skulle behöva lägga på skrivandet går till att serva familjen.

Förväntansfull

– över att en lång helg väntar på mig. Då ska jag skriva och förhoppningsvis sitta ute vid villan och lyssna på svanarna som ropar på andra sidan sjön. Den bästa tiden på året är alldeles strax på väg att börja. ❤

Ont

– i händerna. Eksemen blommar igen. Om jag bara visste vad det beror på.

Blir sömnig

– av alla tankar. Kanske allt ordnar sig om jag sover på saken.

God natt världen!

 

 

 

 

 

 

 

Posted in Natur, Panda, vardag

Kvinnokraft 

Det var blött i skogen idag och mycket snö, när Ellen och jag och Panda åkte till vår villa för att hämta julgran. Men aldrig tidigare har det gått så snabbt att välja julgran. Detta trots att vår lilla skogsplätt inte är direkt rik på julgranar.  Vanligtvis brukar vi få söka en bra stund innan vi hittar granen med stort G. Men idag  pekade vi ut på raken vilka två granar vi ville ha. En liten gran till svärfar och svärmor och en lite större till oss själva. Konstigt egentligen att vi inte sett vår gran tidigare.  Har den månne vuxit till sig senaste sommar och varit en gran vi ratat under tidigare år?  

Vår lilla punkare ❤

Det är inte första gången jag haft äran att själv ordna med julgran. Vanligtvis brukar det vara Jörris grej eftersom jag vägrar köra med släpvagn. 
– Är du säker på att det lyckas?  suckade maken som haft bråda dagar och sällan  hinner hem innan det är mörkt. 

– Men snälla,  kommer du inte ihåg att vi fick hem julgran ifjol också?  Den ryms perfekt  i bilen när man viker ner sätena. 

Han ruskade på huvudet och man såg att han inte var övertygad.  Men när dagarna är så korta som de är just nu,  fanns det inget annat alternativ än att lita på frun  att hon fixar problemet en onsdag när hon ändå har ledigt. 

Men som sagt,  blött var det.  Byxor och fötter var dyblöta när vi äntligen var hemma igen. För plumsa fick vi. Och lilla björnen fick kämpa för att inte drunkna i all snö.  Hon skuttade som en hare och utnyttjade helst av allt våra fotspår. Men mest av allt njöt hon.  Hon älskar att vara på villan där hon får springa fritt. 

Humlebågen lever ett vingligt liv där den blickar ut över sjön.

Det blev en bråd dag.  Medan barnen passade Signe inhandlade jag sista julklapparna och med barnens hjälp fick vi huset städat i ett huj.  Granen klär vi en annan dag för jag gick och blötte ner julgransmattan… Men kanske det tyder på att det räcker för idag.  Nu mat och sen iväg för att leverera svärföräldrarnas gran. 

Men nu du jul, nu får du allt snart komma. Vi är nästan redo. 

Posted in Natur, Sjukdom och hälsa, Uncategorized

Sidensvans

 

img_7792-2Tandläkare  – check!

Utvecklingssamtal – check!

Dragspelsmöte – check!

Tidningsintervju – check!

Skjutsa Linnea till tåget – check!

Det blev bråttom värre på min lediga dag. Och som om programmet inte var tillräckligt blev lilla S sjuk. Eller det heter att hon blev sjuk redan i natt. Det var när hon skrek och jag lät henne flyga ner i vår säng som jag märkte det – ungen var ju brännhet! Ingen fara i taket, onsdag är min lediga dag. Problemet var ju bara att jag hade samlat en hel del sysslor på en och samma dag.

IMG_7843 (2).JPG

Men det löste sig. Sonen har ny läsordning och har lediga timmar mitt på dagen. Så medan Ellen och jag utvecklade oss, sov Signe dagssömn i all sköns ro här hemma medan storebror höll vakt. Men det hjälpte ändå inte. Febern har åter börjat stiga. Med feberglansiga, trötta ögon sitter hon som bäst och halvsover framför grötfatet. Vi blir alltså hemma imorgon också. Förhoppningsvis repar hon sig snabbt för tanken är ju att vi ska åka ner till Helsingfors och MGP-finalen på fredag. Det kan vi väl ändå inte tvingas missa?

Dagens guldkant heter sidensvansar. Under mina resor till och från hemmet har jag suttit och tittat på detta virrvarr av fåglar som belägrat vår gata just idag. Det tog en stund innan jag förstod vad det var frågan om.Det var som om häcken som omger vår gårdsplan hade blivit levande. Den dansade och krumbuktade åt alla håll. Fåraktigt satt jag och tittade på den genom bilfönstret och funderade vad det är som händer. Tills jag insåg att det var sidensvansar som satt där inne och kalasade på de röda bären. Och ikväll var det äpplen som utgjorde bästa delikatessen. Längs med gatan ser man träd på träd (läs rönnar) som tömts på bär´. Beviset för att det hänt just idag är att alla löven ligger i en stor prydlig pöl rakt nedanför trädet – en pöl som vanligtvis sträcker sin skugga ut över gatan. Där står de arma träden alldeles barskrapade och ser mest ut att vilja slå armarna omkring sig och skyla sin nakenhet.IMG_7808 (2).JPG

Och det där ljudet. Sidensvansarnas kurrande läten.  Jag kan inte höra mig mätt. Som små bjällror i vinden… Kan man annat än gilla dem?

 

Posted in familj, Natur, upplevelser, vardag

Mycket hinns med innan natten 

Viker undan små plagg på löpande band.  De är som små frimärken med hälsningar från en svunnen tid. Signes lilla velour marimekko dräkt sätter jag till sidan. Den ska jag behålla för att kunna titta på  ibland.  Resten får åka ner i två vita plastpåsar som står mitt på köksgolvet .  En liten flickbaby kommer att födas inom ett par veckor och hennes föräldrar ville gärna ha alla Signes avlagda  kläder. Efter denna sista  utrensning har vi inga babykläder kvar.  Lite sorgligt egentligen att babytiden hos oss nu är förbi. 
En annan utresning blev det på villan när vi åkte dit ikväll för att städa undan sommaren.  Nu finns inte en matsmula kvar  på villan och Mimmis villa har bommats igen.  Vi hoppas ändå på att få komma tillbaka en sista gång  innan vintern. 


Sommarbiblioteket har jag bäddat ner i lådor för jag vill inte ha mössen springandes fram över sidorna i vinter.  För om vintern övergår Mimmis villa till sitt förvildade jag där snön till och med brukar pudra köksgolvet när vindarna viner som mest .  På vintern är det svårt att förstå att stugan faktiskt lever och ännu har en viktig uppgift att fylla.

Sonen kom precis hem och berättade att det är norrsken.  Trots att jag redan gått och lagt mig, bara måste jag  kliva upp och dra kläderna på mig igen. Där stod vi ute på gården, Jörri,  jag och Jacob,  med näsorna riktade rakt upp mot skyn.  Det var en svag grön drake som syntes där uppe på himlen ikväll,  men tillräckligt mäktig för att tillfredsställa denna norrskensälskande varelse.

Men nu gott folk.  Nu tar jag natten.  Nati nati.  ❤

Posted in konst, Natur, skrivande

Arbete att hämta 


Förlåt att jag skriver lite mindre igen.  Jag skulle gärna skriva,  hjärnan skriker av tankar,  men jag hinner inte skriva ner dem.  Hela tiden händer någonting annat som först måste tas omhand innan jag kan sätta mig ner.  Och när jag äntligen sätter mig,  är jag så trött att ögonlocken trillar igen.  Vi har taskiga nätter åter en gång. Lillfröken skriker för jämnan.  Det är konstigt. På dagis säger de att hon är så duktig och verkar ha vant sig vid de nya rutinerna. Här hemma är tillvaron i obalans.  Jag får knappt lämna henne ur sikte innan hon rusar efter:

– Nenne komme me! 

Så hon hänger med.  Ikväll var vi på möte till Edsevö och bara jag får morgondagens körövning förbi,  lovar jag ha henne runt halsen resten av veckan.  Egentligen skulle det finnas två föräldramöten att gå på,  men förnärvarande prioriterar jag hemmet.  Maken får referera  vad det har  pratats om.  


I helgen tömde vi kylskåpet ute på villan.  Det är ytterligare ett hösttecken att  det börjar dra ihop sig till ett avslut.  Lite målfärgsburkar har jag också plockat med mig  hem – utifall det skulle frysa.  Potatisen är upptagen ur landet,  liksom morötterna.


En fin helg ute på villan hade vi.  När vi inte orkade elda bastun på kvällen,  gjorde vi det på morgonen istället. Vi såg på film,  stekte våfflor till våra föräldrar för att jag hade haft födelsedag och bara kopplade av. Och Ellen vågade sig till och med på ett sista dopp,  men fy vad kallt det var!  


Men nu faller ögonen igen trots att jag så gärna skulle vilja skriva.  Jag har annars börjat printa ut mina skriverier.  Jag har cirka 150 sidor med material som jag tänker titta närmare på.  Allt skriver jag inte ut,  utan väljer och vrakar och skriver om.  Men det är roligt – att äntligen se vad det är jag håller på med för jämnan. Så bästa förläggare som vill ha en annorlunda bok – hör av er. Eller du som vill vara min korrekturläsare och vågar ge  ärliga och rättframma kommentarer. Här finns arbete att hämta.  😂 

Posted in familj, musik, Natur, Panda

Mitt liv.nu

Klädmärkning. Lillan ska börja på dagis. Dags att sätta namn på prylarna.
Brillor. Jag har blivit med brillor. Plötsligt klarnade världen.
Cirkustält?
Nej., det drar ihop sig till kräftskiva. Har precis tömt frysdisken vid Prisma på kräftor så snart kan festen börja!
Färgklickar i min värld
Utanför mitt fönster igår. Jag antar att det betyder att det börjar dra ihop sig till MGP – fest… Hoppas inte soptunnan kom på bild…
Posted in Natur, Panda

Hur blev det sen? 

Jag antar bra.  Tanterna på dagiset var lika underbara som jag kommer ihåg dem. Så så långt är allting bra. Det enda molnet är kanske att de andra barnen var väldigt små.  Säkerligen jämnåriga med Signe, men ändå i en helt annan värld.   Det är kanske det som är skillnaden mellan första och sista barnet.  Den som kommer sist får aldrig vara riktigt liten.  Det är bråttom ut i livet och att lära sig allt för att hinna ifatt sina syskon. Så är det också med vår tjej.  Men vänta bara tills hon får lärt upp dem på dagiset. Då lär det bli livat i holken.  🙂
Vi tog oss en vända via villan.  Satt och åt lite “kokaa” på terrassen och  smälte nya intrycken och stirrade ut på vattnet som såg mera vilt ut än tamt. Nästan som en spegelbild av mig. Panda skällde värrigare åt något som rörde sig ute i snåren. Tänk om vi ändå hade fått se en älg. Det hade livat upp vår dag. 

 På torsdag på nytt igen… 

Posted in familj, musik, Natur, Sommar

I bröstet och i skogen  blåser kallt 

Vi är kvar på villan även om naturen gör sitt bästa för att bli av med oss.  Det regnar, blåser, är kallt och humleporten har trillat omkull igen.  Men vi kämpar vidare och ger oss inte i första taget.  Igår hade vi tjejträff och låg och plaskade både i sjön och i Norrlands tunnan. Innan veckan är slut har vi också tänkt fira Ellens 9-årsdag här.  Åtminstone kompiskalaset. Släktkalaset blir att flytta till civilisationen ifall naturen vägrar vara med på noterna. 

Sista veckan sommarlov och sista veckan semester för Jörri betyder nedräkning.  Vi har en lång lista på saker som måste bli uträttade. Själv har jag inte heller så många lediga dagar kvar.  Första september sitter jag förhoppningsvis på jobbet igen. För att komma så långt gäller det att få ordning på skatboet uppe på huvudet.  Imorgon ska det bli gjort. Idag har jag också bokat tid till optiker.  Jag såg redan ut ett par bågar och Linnea himlade både länge och väl med ögonen innan jag hade bestämt mig för vilka jag skulle ta. Så på torsdag blir jag tant.  Rent officiellt alltså.  För läsglasögon är verkligen tantstatus för mig. Hittills har jag smusslat med marketglasögon,  men på torsdag tar också den tiden slut när optikern skriver ut ett riktigt “glasögonrecept” åt mig. Jahaja.  Dags att vänja sig, heter det. 

En annan drabbning på dagens “att göra”-lista var att fixa mgp-kläder till Linnea.  Och vi fick dem fixade! Både mor och dotter blev nöjda. Och vi gjorde det  utan att gräla. Mitt tålamod tryter nämligen när det kommer till att inhandla kläder åt tonåringarna i huset.  -Förlåt mig ungar, men det där med shopping har aldrig varit min grej.  

Men idag så  – ja,  hon blev så fin ❤.Och vi virvlade ut som två älvor ur affären,  lyckliga över att den andra också var lycklig.  ❤ Ni vet,  det är de små sakerna som räknas. 

Största molnet på min himmel är för närvarande att jag saknar sonen.  Ja jag saknar honom så mycket att det känns som om jag har  fått ett stort  hål i bröstet.  Jag lovar – jag har kollat,  men där finns inte något hål nedanför hakan. Det ser ungefär  ut som det gjorde tidigare. Jag tror att  det är insidan som är förändrad.   

Nu hör jag hur ni säger: “Vänta bara,  det blir värre den dagen när  barnen börjar flytta ut”. 

Säkert.  Men vi är inte där ännu. Vi tar den tiden då.  Den dagen kommer jag att vara beredd.  Tror jag. 

Sonen har varit väldigt mycket borta den sista månaden.  Mer borta än hemma. Först scoutlägret och när de väl kom hem så bodde italienarna hos oss och vi hann knappt ha någon egen tid alls. Vi sjåsade omkring allesammans. Sen försvann han iväg på Euro-Gig 2016 här i Karleby för att musicera med andra ungdomar från Europa. På torsdag kommer han hem.  Men så börjar skolan och då drar hela baletten igång igen… Så suck. 💔 Det var liksom den sommaren det.  Kanske är det också det som är den största besvikelsen – att sommaren gick så snabbt. Vi gick omkring och väntade på solsken och när solskenet äntligen kom – ja då var hela familjen på läger och kvar var jag här ensam  vid sjön.  Det känns lite som om jag har  blivit snuvad på konfekten – jag som riktigt skulle njuta av min sista lediga sommar fullt ut. Visst har jag njutit,  men ändå…   

Förstod någon det där?  Kanske inte ens jag själv.   Klockan säger i varje fall att det är  natt och att jag borde sluta svamla.  Utanför fönstret är det mörkt och kusligt.  Dags att sätta huvudet på kudden.  Imorgon fortsätter vi. 

Godnatt världen!  

Posted in Natur, Panda, Sommar

När trollsländan mötte pandan… 

…gick det mindre bra. Ena vingen bröts och livslågan släcktes sakta men säkert. Som tur har vi hemma hos oss en sann djurvän som tog sig tid att ordna en ordentlig begravning samtidigt som vi andra passade på att ta oss en noggrann titt på denna trolska och svårflirtade varelse.  

Jag har en gång tidigare fotat ansiktet på en slända och blev den gången förundrad över hur talande ansiktsuttrycket var.  Efteråt har jag sett bilder på andra sländor vars ansikten sett helt annorlunda ut.  Jag har därför fått för mig att alla sländor ser olika ut.  Tydligen inte. Denna ser på pricken ut som den vi räddade ur vattensåven ifjol (?). 

Nallarna bar gemensamt den ihopsnickrade kistan som tillverkades i racerfart och förseddes med texten “trolslenda 2016″…

…allt medan lilla björnen låg och såg uttråkad ut.  Kanske den rent av skämdes?