Posted in funderingar, Natur, Panda

Vem litar inte på vem?

IMG_20170416_140543.jpg

 

Fåglarna sjöng. Kvällsfåglarna. Långt bort silade ljuset från den nedåtgående solen mellan träden. På fötterna hade jag sonens länkskor som blivit för små åt honom. Lyckokänsla. Vet inte när jag senast haft så snygga länkskor. Vilken tur att man har barn som växer så att man inte behöver köpa nya till sig själv. 😉

Kort sagt, jag kände mig ovanligt lycklig där i skogen ikväll. En promenad bland mossa och stenar var precis vad jag behövde efter en alldeles för hektisk dag på kontoret. För det blev ingen ledig onsdag den här veckan. Jobbet är inne på slutrakan så nu gäller det hålla jämn fart för att hinna bli klar i tid.

Jag såg på Panda.

– Ja, du ska få springa utan koppel, sa jag och kopplade henne loss.

Panda satte lyckligt iväg i sin nyvunna frihet. Hon spurtade fram och tillbaka på stigen framför mig så att blåbärsriset yrde.

IMG_20170416_193550_1.jpg

I ögonvrån såg jag en annan hundägare komma gående lite längre bort. Näää, förbannade jag mig själv. Varför släppte jag henne. Jag vet ju att det finns så många som inte gillar hundar som springer lösa. Men klockan var ju mycket. Jag liksom tänkte att vi skulle få ha skogen för oss själva den här tiden på dygnet.

Desperat försökte jag kalla på Panda innan hon upptäckte den andra hunden. För Panda är egentligen  ingen hund att lita på. Får hon syn på en annan människa eller hund så sticker hon. Då bryr hon strunt i att husse och matte står och ropar efter henne. Då finns inget annat som existerar än att hon prompt måste få komma fram och hälsa.

Panda hade inte upptäckt den andra hunden utan trodde mitt sätt att med desperation i rösten kalla på henne var en ny lek. Hon störtade mot mig om och om igen för att vika undan strax innan jag skulle fånga in henne.

I samma stund skällde den andra hunden till.

Neeej. Nu kommer hon definitivt att sticka iväg, tänkte jag modstulet.

Men tji fick jag. Panda for ingenstans. Istället kom hon lugnt fram till mig och såg mig djupt i ögonen.

– Koppla mig då om det är det du vill.

Vi fortsatte vår promenad och när vi inte hade sett några människor på en lång stund, beslöt jag att Panda skulle få en andra chans. Hon hade trots allt varit väldigt duktig och jag var mer än nöjd med henne. Lycklig satte hon fart längs med stigen för att plötsligt vara uppslukad – borta!

Jag stod uppe på klipphällen och ropade rakt ut i skymningen.

– Pan-da!

Det enda svar jag fick var ekot från min egen röst.

Jag ropade flera gånger och jag hörde själv hur desperat jag lät på rösten. Mina rop hördes säkert lång väg.

En hund skällde någonstans avlägset. Inte hade hon väl sprungit dit? Jag trevade över fickorna. Telefon hade tydligen blivit hemma. Hur skulle jag nu kunna ringa och be familjen om hjälp? Jag såg redan framför mig en natt i skogen letandes efter vår bortsprungna lilla hund.

Panda var försvunnen i två minuter, högst tre, men i min värld kändes det som en evighet. Det var en lättnad när jag äntligen fick se henne komma rusande emot mig i full fräs längs med stigen.

– Du litar visst inte på mig, sa hennes blick när hon äntligen satte sig ner i riset framför mina fötter.

– Och inte du på mig heller, sa jag och kopplade henne igen. På den punkten är du och jag ganska lika.

Sen lämnade vi skogen med de sjungande kvällsfåglarna och gick hem.

På hemvägen passerade vi huset var man håller på att skiljas. Jag noterade odlingslådorna på andra sidan häcken. Ifjol planterade man antagligen drömmar i lådorna att ha inför den kommande sommaren.  Var det frosten som tog de drömmarna? Eller var det möjligen tilliten? Den sistnämndas värde är inte att underskatta.

 

 

 

Posted in Natur, Panda, vardag

Kvinnokraft 

Det var blött i skogen idag och mycket snö, när Ellen och jag och Panda åkte till vår villa för att hämta julgran. Men aldrig tidigare har det gått så snabbt att välja julgran. Detta trots att vår lilla skogsplätt inte är direkt rik på julgranar.  Vanligtvis brukar vi få söka en bra stund innan vi hittar granen med stort G. Men idag  pekade vi ut på raken vilka två granar vi ville ha. En liten gran till svärfar och svärmor och en lite större till oss själva. Konstigt egentligen att vi inte sett vår gran tidigare.  Har den månne vuxit till sig senaste sommar och varit en gran vi ratat under tidigare år?  

Vår lilla punkare ❤

Det är inte första gången jag haft äran att själv ordna med julgran. Vanligtvis brukar det vara Jörris grej eftersom jag vägrar köra med släpvagn. 
– Är du säker på att det lyckas?  suckade maken som haft bråda dagar och sällan  hinner hem innan det är mörkt. 

– Men snälla,  kommer du inte ihåg att vi fick hem julgran ifjol också?  Den ryms perfekt  i bilen när man viker ner sätena. 

Han ruskade på huvudet och man såg att han inte var övertygad.  Men när dagarna är så korta som de är just nu,  fanns det inget annat alternativ än att lita på frun  att hon fixar problemet en onsdag när hon ändå har ledigt. 

Men som sagt,  blött var det.  Byxor och fötter var dyblöta när vi äntligen var hemma igen. För plumsa fick vi. Och lilla björnen fick kämpa för att inte drunkna i all snö.  Hon skuttade som en hare och utnyttjade helst av allt våra fotspår. Men mest av allt njöt hon.  Hon älskar att vara på villan där hon får springa fritt. 

Humlebågen lever ett vingligt liv där den blickar ut över sjön.

Det blev en bråd dag.  Medan barnen passade Signe inhandlade jag sista julklapparna och med barnens hjälp fick vi huset städat i ett huj.  Granen klär vi en annan dag för jag gick och blötte ner julgransmattan… Men kanske det tyder på att det räcker för idag.  Nu mat och sen iväg för att leverera svärföräldrarnas gran. 

Men nu du jul, nu får du allt snart komma. Vi är nästan redo. 

Posted in familj, musik, Panda, vardag

En landsvägens riddare

Min arbetsdag tog slut klockan 16. 16:15 rusade jag in i näraffären. Potatismoslåda räddar dagar som denna.

15 minuter senare slängde vår minsta guldklimp sig mig om halsen på dagisets gårdsplan. Dags att åka hem.

Hemvägen gick längs med isiga gator med blicken nervöst fastklamrad vid bilklockan. Hur får man klockan att gå långsammare så att man inte behöver koncentrera sig så mycket på att hindra foten från att trycka gaspedalen i golvet? Sådana triviala tankar en tisdagseftermiddag.

Väl hemma – trombonen, guldklimpen, dagisväskan, min kasse och potatismoslådorna – allt på samma gång i ett svep in genom dörren.
– Ellll-eeen ska värma potatismoslåda åt sig! Hon ska vara på konservatoriet om 30 minuter!
– Hon är inte hemma ännu… säger de äldre syskonen fundersamt och hjälper till med att få ytterkläderna av guldklimpen.
Luften går ur mig och hjärnan försöker överge den tickande klockbomben och fokusera på var dottern möjligen befinner sig.

För var är hon? Klockan är snart 17 och både skola och Eftis är stängt. 4h hade hon efter skolan – det kommer jag ihåg eftersom jag hade gett henne pengar till materialavgiften på morgonen.

Bondförnuftet säger att hon sin vana trogen glömt bort tiden och pladdrat bort den längs med vägen tillsammans med sina vänner. Men maskarna, hjärnspökena – kalla dem vad du vill de där mörka, hemska tankarna där allt det där vidrigaste blir verklighet. Mardrömmarna där du ser paketbilar och fula gubbar som rövar bort små lintottar.

Ytterdörren flyger igen med en smäll när mamma med fladdrande jacka rusar ut mot bilen igen.

Jäkla vinter. Jäkla mörker. Jäkla is och halka. Förlåt språket, men faktiskt jag är så trött på den här årstiden! Snart emigrerar jag! 

Aldrig har vägen ut till skolan varit så lång och mörk och hal som ikväll. Särskilt när ingen flicka kommer gående emot mig. Jag hinner ända fram till skolan och noterar med en klump i magen att lamporna är släckta. I samma stund lyser mobilen på bilsätet intill mig  upp med bilden på äldsta dottern blinkades i rutan. Andlöst svarar jag på samtalet.

– Mamma, hon kom hem nu!

Puh! Så gick luften ur mig för andra gången idag, men det spelar ingen roll. Strunt samma att vi ska vara på konservatoriet om femton minuter. Alla är vid liv och det är det enda som räknas.

Jag hinner inte mera än in genom dörren innan vår lintott står flinade framför mig.
– Ska vi åka nu?
Maten har hon skyfflat in med raketfart eftersom hon  misstänkt att mamma inte kommer att vara glad. Vad fel hon har. En annan dag kunde hon säkerligen haft rätt, jag är en ganska explosiv mamma. Men inte idag.  Idag utrustades jag (tack och lov!) med långa tömmar. 

I dörröppningen instruerar jag sonen att ge lilltösen mat innan jag och E sätter fart mot bilen och konservatoriet. Vi hinner i tid.  Inte ens en minut för sent! 

När jag har kånkat dragspelet till tredje våningen, trappat  ner igen, klämmer jag  in mig i bilen och kör hem igen.
Väl hemma skyfflar även jag in en portion mos, sticker in näsan i håret på Signe och snusar småbarn i tio minuter innan det blivit dags att susa till konservatoriet igen för att föra L dit på orkesterövning. Lilla Signe får  följa med för sonen skickar jag ut med hunden.

Väl framme vid konservatoriet sänder jag in ett barn i skolan och ut kommer ett annat.   E har nu  en paus på 40 minuter innan nästa pass. Dessa minutrar använder vi till att hjälpa jultomten. 35 minuter senare står vi åter en gång på konservatoriets parkering och E får trava iväg på årets sista teorilektion. Signe och jag styr istället kosan hemåt för att hämta sonen som även han har en övning på konservatoriet ikväll . 

Eftersom maken behagat anlända hem lämnar jag i Signe i hans vård och knackar, med sonen vid min sida,  in konservatoriet på taxametern igen. När jag lämnat sonen kvider  bilen att den är törstig så jag åker och “vattnar” den ett varv innan jag återvänder till konservatoriet för att hämta E och en av hennes teorikompisar. Kompisen för vi hem  innan vi själva åker hem till kaffe och choklad och lite Lucia på teve.

Klockan 20 går grande finale i denna vägriddares tisdag.  Då hämtar jag hem de två äldsta igen.

Om det här var en vanlig tisdag?  Nej verkligen inte.  Vi överlevde den med hedern i behåll,  men nu ser jag verkligen fram emot jullov. Normalt brukar jag packa in dem allesammans i bilen,  men idag var det inte möjligt då det fanns sysslor på hemmafronten att ta hand om också.  För att vardagen ska löpa måste vissa saker prioriteras,  som att minstingen måste  få mat när hon kommer hem och även hunden måste få sträcka på benen. Så då blir det på det här viset.   

Sådant under  en vägriddares tisdag . Hoppas ni har haft det lite lugnare.  🙂

Posted in familj, motion, Panda, upplevelser, vardag

Det är inte solsken jämt 

Helg.  Äntligen.  Det har varit en jobbig vecka så jag behöver helg. 

En dag var jag på kurs i Tammerfors,  en annan travade jag genom grannstaden,  en tredje sjöng jag och all tid däremellan har jag renoverat. Vår lilla björn gjorde verkligen skäl för namnet häromdagen och i en nervöst ögonblick här hemma gick hon till attack på fönstret och tuggade i sig en stor bit! Jag säger bara det – det är inte solsken jämt.  Men den lilla hantverkaren i mig skred till verket och ordningen är återställd igen.  

Pandas nervösattacker har det däremot duggat mycket av på sistone.  Både mattan,  pianostolen,  ett stolsben, en dyna,  en jukkapalm har fått sig en omgång under veckan. Och jag har reparerat och gett hunden  bannor varefter hunden har slokat med huvudet.  Palmen åkte i soptunnan. Suck.  

När vi tog Panda köpte vi en bur,  men den har aldrig varit i användning.  Tills nu.  När vi åkte till affären igår fick hon tillbringa en timme där.  Jag gillar det inte,  men det var en lättnad för både mig och hunden att inte behöva komma hem och vara arg. Hunden var världens lyckligaste. 

Ge henne ben att tugga på,  säger ni säkert nu. 

Vi ger henne 2-3 ben innan vi lämnar henne och dessa slafsar hon i sig för att fortsätta att tugga på något annat.  Man ser också på henne att hon är olycklig när vi ska lämna henne ensam.  Tyvärr är vardagen sådan att vi inte kan vara hemma med henne jämt.  Som tur har barnen olika långa dagar och sonen börjar ibland senare och har också håltimmar mitt på dagen så då är han hemma.  Men tydligen är det inte tillräckligt.  Det var likadant i höstas när jag började jobba då blev hon i full panik och gjorde hyss.  Strax innan höstlov var det väldigt jobbigt,  men efter att hon fått tillbringa en vecka hos svärföräldrarna och fått uppmärksamhet 24 timmar i dygnet var hon som en ny hund när vi kom hem igen.  Tills nu.  

Så buren har fått komma fram.  Tyvärr är jag lite motståndare till att ha hunden där,  men tror knappast att en timme där nu som då gör någon skada. I varje fall måste vi göra något åt detta för att  få den onda cirkeln bruten och Panda måste bli trygg igen. 

Men den här helgen är räddad när det är lillajul. Vi ska åka iväg tillsammans med Jörris familj och syskon och tillbringa ett dygn “in the middle of nowhere”.  Där får Panda springa fritt och tre andra hundar garanterar att det inte blir tråkigt. 

Så nu hoppas jag på solsken.  Åtminstone över helgen.  Vill inte solen lysa,  så åtminstone hoppas jag på att sinnet gör det. 

En glad lilla jul till er!  Ta hand om er,  både människor och djur!  ❤

Posted in familj, motion, Panda

Min draghund Panda 


Usch.  Vinter är verkligen inte min årstid.  Det är mörkt när jag åker på morgonen till jobbet och det är mörkt när jag kommer hem igen.  Om det inte vore för lilla björnen skulle jag aldrig gå ut.  Hon ska ha sina dagliga promenader och jag följer motvilligt med.  När jag väl är  igång känns det inte lika motigt längre.. 

Ikväll hade jag tänkt utnyttja tiden när den övriga familjen scoutade sig,  med att promenera till svägerskan som bor ett stenkast härifrån. Vi skulle bara hälsa på en liten stund för att samtidigt  lämna över en påse med  prylar.  

Jag byltade  på Signe så mycket kläder att hon såg ut som en Michelin gubbe, lyfte upp henne som en säck under armen, tog påsen i ena handen och hundkopplet i andra och stegade ut på trappan där jag satte ner ungen.  Väl ute slog det mig : hur hade jag egentligen tänkt lyckas med detta? Jag insåg att den lilla paraplyvagnen aldrig skulle klara sig ända fram i snömodden.  Jag bad Signe vänta ett ögonblick,  stack huvudet in i förrådet och kom  efter en stunds rotande ut med rattkälken.  Signe var inte svår att övertala att sätta sig på den – röd och grann som den är. 

Vi hade inte hunnit många steg innan jag insåg att detta ändå  inte kommer att lyckas.  Hunden drog som en tok i kopplet i min ena arm och min andra arm kämpade med  kälken med Signe och påsen med alla prylarna.

 Snilleblixten blixtrade till i kvällsmörkret och i stundens inlevelse knöt jag raskt ihop kopplet till hundens sele med bandet till kälken.  Svisch bar det iväg!  Jag blev tvungen att springa för att alls kunna hjälpa till med att dra kälken.  Hunden fattade nämligen galoppen genast.  Den satte turbomotorn på och drog för kung och fosterland. Det var som om den alltid gjort detta.  Och Signe tjöt och njöt.  Det var en svettig Eva som ringde på dörren hos svägerskan en liten stund senare.  Vet inte när jag avverkat den uppförsbacken i så snabb takt! Och Signe pläddrade på om hur hon hade  åkt pulka.  Hunden i sin tur skällde glatt åt sin mamma (som bor hos svägerskan) som för att säga :

– Jag är här, jag är här nu! 

Jaha.  Det var en ny upptäckt.  Framförallt en rolig upptäckt.  Visst,  hunden är för liten för att dra alldeles  själv (givetvis hjälpte jag också till) men man märkte att det här var något den gillade MYCKET!

Hemvägen gick ännu snabbare… Ellen (som en stund senare också dykt upp hos svägerskan) ville följa med . Kan berätta att jag ännu  har blodsmak i munnen efter den ruschen… Men härligt!  I nedförsbacken fick båda flickorna sitta på och mamma fick fungera som broms för nu det gick vääääääldigt hårt nerför  🙂

Bild?  Men det förstår ni väl ändå att jag inte hann fotografera? Det gick ju så otroligt snabbt.  Men nästa gång så. 🙂

Posted in familj, musik, Panda, skrivande, upplevelser

Betar av en sak åt gången 

I helgen firade konservatoriet sina 50 år. På bilden Junioriharmonikat.

Hej på er! 

Vill bara berätta att jag nog är kvar,  att jag inte lagt av med bloggandet. Nej,  för det vill jag verkligen inte. Ingen risk. Livet har istället  varit lite väl intensivt på sistone med en massa musicerande. Har inte ungdomarna haft olika uppträdanden har jag!  

Kalasat har vi också gjort. Huset var fullt med folk när vi firade Signes 2-årsdag och Jacobs 16-årsdag.

Bloggskriftkursen är också på gång.  Aningen olämpligt kom den, aldrig hade jag trott att oktober och november skulle vara så intensivt som det är nu.  Men jag betar av.  En uppgift åt  gången och nu är det bara två kvar.  Jeeee! Måste passa på att be mina kurskollegor om ursäkt för att jag inte ännu har kommenterar era uppgifter.  Jag har helt enkelt inte hunnit och min mobil håller på att lägga av.  Att blogga fungerar ännu,  men flödet,  var jag läser bloggarna jag följer,  det vill inte riktigt uppdatera sig längre.  Suck.  Men jag vevar igång datorn istället de kvällar jag orkar.  Så innan kursen är slut kommer jag att ha knackat på alla era skärmar. Lovar! 

Skolmusikkonserten “Gunga med oss” glömmer jag inte i första taget. Mäktigt är bara förnamnet.

Skriver gör jag hela tiden.  Just nu har jag många saker på gång.  En kolumn är i startgroparna och sen håller jag på att skriva min egen släkthistoria. Den historien blir nog endast tillgänglig för den egna familjen,  men det är fruktansvärt intressant. Jag kom hem ikväll med en hel påse gamla foton jag fått låna av pappa.  På baksidan försökte vi tillsammas skriva in vem personerna är,  men där finns också många frågetecken. 

Den här har jag studerat ivrigt på sistone…

– Du skulle ha behövt fråga fammo medan hon ännu levde,  sa pappa. 

Ja. Men jag förstod det inte då. Synd att det ska vara så svårt att backa tillbaka tiden… 

Men nu lite sömn.  Imorgon är det måndag och de sista momsberäkningarna ska in. 

Ha en bra vecka! 

Och så har jag ju den här filuren för jämnan att hålla reda på. ❤
Posted in motion, Panda

Det blev bara så 


Det var inte tänkt att vi skulle springa.  Det bara blev  så. Knappt hann vi ut genom dörren innan jag kände hur benen flög iväg nerför trappan. Lilla björnen var inte sen att hänga på. Springa är ju vad hon älskar mest.  Vi hann inte mera än löpa genom vårt  kvarter innan vi stötte på första bekanta ansiktet.  Det var lilla björnens människosyster från hennes förra familj..

– Vad ni kommer hårt farande,  skrattade hon och böjde sig ner för att klappa Panda.  Under tiden berättade  jag om hur mycket lilla björnen skulle vilja att vi springer när vi är ute och rastar henne. 

– Problemet är att man borde tänka till lite innan och inte hasta iväg klädd i endast jeans,   sa jag och pekade på mina byxor. Jag hade ju verkligen inte tänkt att vi skulle springa den här kvällen.  Det blev bara så. Ett spontant infall .


Vi skildes åt och lilla  björnen och jag fortsatte vår kvällslänk. Det blev en ganska lång länk på nästan en timme.  Vi ömsom sprang och ömsom gick.  När det prasslade värre än vanligt i buskagen,  sprang vi hårdare och när det var mera vägbelysning, tog vi det lite lugnare.  Jag blir så paranoid i det här mörkret. 

Problemet när jag är ute och galopperar är att jag inte hittar sömnen efteråt.  Min kropp blir så upp i varv att det behövs mer än en natt för att komma ner på jorden  igen.  Fullmånen gör knappast det hela bättre heller. 

Så här sitter jag nu <gäsp> och benen är alldeles stumma efter gårdagens energiutlopp. Visst var det skönt,  men oj vad skönt det skulle ha varit att få sova också i natt. Motion har sina avigsidor. För mig alltså. 

Hoppas i varje fall att ni får en bra dag och en glad vecka! 

Posted in familj, Panda

Stor men litet skal

Roade mig häromdagen med att fotografera skuggor medan lilla björnen och jag var ute och gick. Tills det slog mig att jag verkligen lyckats fånga hundens ego på bild. .  Vi har en liten hund,  men hennes ego och självkänsla är kolossal – gigantisk! Möter vi en hund (ingen skillnad om den är stor eller liten – alltid ska  hon fram och hälsa.  Det händer att stora hundar känner sig obekväma och  tar till flykten. Men det är ju helt onödigt. Lilla björnen  är ju totalt ofarlig.  Bara så otroligt nyfiken och vill så gärna säga hej. 

Gissa om hon var glad när vi kom hem igår. Lyckan visste inga gränser.  Jag försökte fota Signe och henne när de kravlat sig  upp på sängen och låg där och brottades och kramades.  Det blev bara suddigt av alla ben och hunddelar som flög hit och dit. 

De är som syskon de här två.  Ibland är jag rädd att de ska göra varandra illa,  men det gör de tydligen inte. Panda är noga med att inte bitas. Hon hanterar Signe med bomullsvantarna på.   Hon skulle aldrig göra Signe illa.  Istället brottas de som tokar och både hunden och dottern strålar av lycka. 

Posted in familj, musik, Natur, Panda

Mitt liv.nu

Klädmärkning. Lillan ska börja på dagis. Dags att sätta namn på prylarna.
Brillor. Jag har blivit med brillor. Plötsligt klarnade världen.
Cirkustält?
Nej., det drar ihop sig till kräftskiva. Har precis tömt frysdisken vid Prisma på kräftor så snart kan festen börja!
Färgklickar i min värld
Utanför mitt fönster igår. Jag antar att det betyder att det börjar dra ihop sig till MGP – fest… Hoppas inte soptunnan kom på bild…
Posted in Natur, Panda

Hur blev det sen? 

Jag antar bra.  Tanterna på dagiset var lika underbara som jag kommer ihåg dem. Så så långt är allting bra. Det enda molnet är kanske att de andra barnen var väldigt små.  Säkerligen jämnåriga med Signe, men ändå i en helt annan värld.   Det är kanske det som är skillnaden mellan första och sista barnet.  Den som kommer sist får aldrig vara riktigt liten.  Det är bråttom ut i livet och att lära sig allt för att hinna ifatt sina syskon. Så är det också med vår tjej.  Men vänta bara tills hon får lärt upp dem på dagiset. Då lär det bli livat i holken.  🙂
Vi tog oss en vända via villan.  Satt och åt lite “kokaa” på terrassen och  smälte nya intrycken och stirrade ut på vattnet som såg mera vilt ut än tamt. Nästan som en spegelbild av mig. Panda skällde värrigare åt något som rörde sig ute i snåren. Tänk om vi ändå hade fått se en älg. Det hade livat upp vår dag. 

 På torsdag på nytt igen…