Posted in konst, skrivande, Sommar

Den sommaren

 

IMG_20170716_222056_964.jpg

Ibland liksom hejdar sig tiden… Så att  bloggen blir alldeles tyst. Den här sommaren skulle det ha funnits massvis att skriva om, men jag valde istället att vara tyst och betrakta världen för mig själv och genom min kamera. För fotandet har jag åter en gång återupptäckt. Jag plåtar för jämnan. Mest för mig själv.

Det är många bilder jag skulle ha velat dela med mig av. Särskilt från sommaren och sommarteatern. För den blev en upplevelse på många plan. Den var arbetsam, men oj vad mycket vi lärde oss. Och samvaron! Den biten kommer jag aldrig någonsin att glömma.

Många bilder finns bara på min näthinna. Inristade. För ibland finns inte tid att lyfta kameran. Och ibland är det bäst att låta bli. Då gäller det bara att fånga. Registrera.

Som den där kvällen när jag kom körande för att hämta hem barnen från teaterövningen. Det var sent. Klockan var långt över tio. Den väldiga gula prästgården tornade upp sig utanför bilrutan. Plötsligt får jag syn på en ung kvinna och ett barn  som kommer springande hand i hand runt knuten på prästgården. Det är bråttom och den lilla håller hårt, hårt i kvinnans hand för att hänga med. Det är någonting beskyddande över kvinnan. Båda två är i för pjäsen tidstypiskt klädda i huckle och lång kjol. Tiden liksom stannar, allt är lite overkligt och det känns som om jag har förflyttats till ett helt annat sekel. Jag måste nypa mig för att komma tillbaka till nuet, men det dröjer länge innan den sköna rysningen längs med ryggraden lägger sig.

En annan bild som ristat in sig på näthinnan är kvällen när jag för första gången ser slutscenen. Den är magisk och tårarna vill inte sluta trilla ner för kinden. Jag ser Jacob och Linnea-  mina barn. Jag ser huvudrollsinnehavarna. Jag ser alla skådespelarna, tar in dem en och en. Imponeras och överväldigas. Men jag kan inte för något få syn på Ellen. Var är hon? Har hon missat att alla ska vara ute på scenen i slutscenen? Precis när jag ska rycka regissören i armen och fråga var Ellen är, får jag syn på henne där hon står lite skymd bakom en annan person. Hon står och sjunger hjärtat ur sig. En liten flicka som ger sitt allt. Det är fullkomligt och inte det minsta lilla stråk av återhållsamhet syns till. Hon hade gett sig tusan på att spela teater den här sommaren och det är det hon också gör. Mammas världsbild liksom kreverar. Det är som om jag äntrar en helt annan värld – en för mig ännu otillgänglig och outforskad värld. Mäktigt!

Nu har livet lite lugnat ner sig igen. Vardagen. Nu ska jag börja skriva igen. Försöka. Ni får ge er lite till tåls i början. Det var svårt att hitta början. Jag liksom värjde mig.  Hittade på dumma ursäkter. Det enkla kändes med ens så svårt.

Men nu känns det som om det har lossnat. Ordflödet har åter en gång korkats.

Jag är så glad att just du tittade in.❤

 

 

 

Advertisements
Posted in aktuellt, funderingar, Kreativitet, skrivande

En fegis som jag

Screenshot_20170507-093245.png

Igen har jag hittat en, en utbildning jag vill gå. Författarskola. Det låter högtidligt.  Författare? Är det verkligen det jag vill bli? Jag vet inte. Jag har aldrig tänkt det så. Skriva är bara så jag. Det är det som ger mig guldkant i vardagen.

Ni som följt mig här vet att jag en gång tidigare funderat på en liknande utbildning. Den gången sökte jag också, men kom inte in. Jag tror jag började pilla på ansökan för sent. Jag borde ha satsat lite mer. Skrivit något nytt. Haft en liten plan för mitt skrivande. Idag har jag en plan. Jag vet vad det är jag vill. Jag har faktiskt idag ett manus i min skrivbordslåda. Lite delar saknas, men de är bara att skriva in. Allt handlar om att våga, att våga kasta sig ut för stupet. Strunta i vad alla bättre vetande tror sig veta.

Nu kom alltså en ny kurs. En ny chans. Och tid fram till augusti att skriva ett motivationsbrev.

Alltid kan man söka. På det förlorar jag inget. Men det som sätter käppar i hjulen, saker som bildar ett fult MEN i allt det här är bland annat

– kursavgiften på 650 eur. Det är en stor summa pengar för en vanlig mamma som jag. Pengarna rinner för jämnan iväg i den här familjen med fyra stycken barn. Alltid är någonting sönder. Alltid finns det någonting som någon annan har och inte vi . Att satsa en så stor summa på enbart mig själv känns… fruktansvärt.💔 Inte nog med att tågbiljetterna till och från Karis kostar en hel det. För att inte tala om inkvartering. *suck*

Mitt andra MEN är tid. Kursen kostar tid. Väldigt mycket tid. Tid som kräver hela familjens insats. Och jobbets. För utbildningen hålls också fredagar ungefär en gång i månaden. Har jag verkligen tid? Hela den här veckan har rusat ifrån mig och jag får hjärtklappning bara med tanke på nästa. Hur fasingen ska jag hinna?

Men. Ska man strunta i dem? Ska man chansa? Hoppa? Hoppas att allting löser sig sen?

Önskar att jag inte var en sån fegis…

Posted in funderingar, Resor, skrivande

Navelsträngen

edf

Liten är så liten ibland

trots att hon försöker vara så stor

Klipp av navelsträngen, sa någon till mig.

Hur gör man det när den inte längre syns? Den blev ju kvar på bb.

Dessutom har jag inte lust att klippa av några band.  De slits tids nog ut av sig själv. Förändras. Skrumpnar för att djupna igen. Signe och jag har en relation som är förunnad få.  Jag tror inte att hen som sa så, någonsin kommer att förstå den relationen. Jag kommer inte heller att försöka mig på att förklara.

Det blev ingen sång (tack och lov) för mig ikväll.

Jag hade helt glömt bort ett möte som måste få prio ett.

I höst ska nämligen jag och de äldre töserna åka till Italien.

Musikresa

Gardasjön

Behöver jag säga mera?

Då töjs navelsträngen ut

lååångt över alperna

rakt ner i en guppande gondol i Venedig

Månne navelsträngen då spricker

med ett plopp som hörs över halva Europa?

En vecka

Jag förstår inte hur jag tänkte när jag kryssade i att vi hänger med

Särskilt inte ikväll

när en snorig liten näsa ville pussa på plicken

En vecka…

Tack och lov är september ännu långt borta i kalendern

Jag bläddrar, räknar och våndas

Långt och overkligt

Vågar knappt tänka tanken på hur hon

kommer att vända bort blicken,

inte vilja se på mig

när jag äntligen kommer hem

med Italiens största nallebjörn under armen.

Jag har sett den blicken förr

känt hur det känns när navelsträngen lossnar

Det blir tomt

när ingen längre bryr sig

om fåniga plickar på halsen…

 

Posted in familj, funderingar, skrivande

Äta och ändå behålla kakan?

IMG_20170304_230035.jpg

Ibland, rätt ofta faktiskt, kommer jag på mig själv att gå och önska mig ett större hus. Tänk att ha en egen vrå där bara jag får hålla till. En vrå där alla mina prylar får stå framme, där det inte gör något att alla mina gamla foton ligger framme i veckor i väntan på att jag ska få tid att slutföra mitt projekt. En vrå där printern får stå framme jämt (just nu printar jag ganska friskt). Men nej, så ser inte min verklighet ut. Istället breder jag ut mig på köksbordet och hinner knappt komma igång innan mat ska dukas fram och jag måste städa undan igen. Och mellan varven härbergerar detta prylberg på köksbänken. Jag kan berätta att det ser för j-vligt ut – ja ni ser ju själva.

Orsaker till att jag trots allt borde sluta fantisera om ett större hus finns hela tre stycken. Ett) Vi kör rakt på den ekonomiska biten: jag är inte intresserad av att finansiera detta projekt. 100 000 eur , minst!, räknar vi med att vi skulle få hosta fram ännu ytterligare för ett hus i motsvarande skick med det vi redan har, men modell större. Nej tack! För den pengen dukar jag gärna av och fram igen. Faktiskt, om man ser alltsammans ur den synvinkeln får jag ganska bra betalt av att hålla på.

För två): Realiteten säger att denna trångboddhet är tillfällig. Om två till tre år, är sannolikheten stor att en av de våra flyttar ut. Gulp. Jag vill inte tänka på det där ännu, men det är fakta. Och sen när en väl har åkt, ja då siar jag att efter det rinner det bara på. Till slut sitter vi här i något som ter sig som en väldig borg. För barnen växer och blir stora och ger sig av. Så brukar det se ut. Och jag gissar att vår familj knappast är ett undantag.

Och tre) Jag tycker verkligen inte om att städa. Ändå gör vi det för jämnan. Vi plockar och plockar för att inte drunkna i stimmet. Så tanken på ett större hus än de 120 kvadratmeter vi har, känns städmässigt inte alls intressant. Snarare – yäk! Eller så måste man, som någon sa, vara så rik att har man råd med både stort hus och städerska. Mja. Sorterar städerskan också gamla fotografier och skriver dikter?

Så nej, en flytt lär inte bli aktuell. På ett tag i varje fall. Men jag kan ändå inte låta bli att drömma.  Särskilt idag när jag ser på kaoset jag lyckats åstadkomma i vårt kök. Äta, men ändå behålla kakan? Jepp, det är den där evighetsfrågan utan svar.

Posted in familj, skrivande, Släktforskning

Släktband

IMG_20170113_215034.jpg

Förkylningen tog mig också. Träget har jag kämpat veckan till slut, men kan inte säga annat än att det är skönt med helg.

Jag hade ju aldrig planerat in en förkylning så snabbt in på det nya året, utan istället hade jag anmält mig till en kurs i släktforskning. Eftersom kursen endast går ett par gånger och endast varannan fredag, var det bara att bita ihop och snörvla iväg till första träffen. Och tur var det att jag åkte för jag fick lära mig en hel del intressant. Bara jag blir lite mer varm i kläderna kanske jag kan ge er en snabbkurs med tips var ni lättast hittar hela tjocka släkten.

Lite udda fågel kände jag mig nog för tillsammans med en annan kvinna var vi de yngsta deltagarna. Jag gissar att medelåldern gick på typ 65… Nå inget fel i det, släktforskning brukar vara något man börjar med alldeles för sent i livet.Tur att vi är några som ser till att börja i tid.

Ännu mera udda kände jag mig på grund av språket- kursen går nämligen på finska.Men visste ni att gamla kyrkböcker och dylika register är på svenska! Ett arv efter att vi hörde till Sverige gissar jag, men lite kul ändå. På den punkten kände jag mig därför väldigt hemma och världsvan. Jag hade ju inte likt alla de andra deltagarna, några fantastiska årtal att briljera med, alltså hur långt tillbaka i tiden de hittat sin släkt.

Som extra bonus fick alla deltagare hämta fyra delar av serien “Karleby sockens historia”. De två första delarna är för min del på svenska och del tre och fyra på finska. När jag ska läsa dessa vet jag inte, men ibland kan det vara bra med ett dylikt uppslagsverk.

Nu när jag fått verktygen är det alltså bara att sparka igång datorn och börja forska. Frågan är närmast hur jag vill dokumentera det. För att inte tala om, få se vart jag hamnar? Fast egentligen är jag inte intresserad av att komma långt bak i tiden. Inte heller att hitta nya släktingar och släktband.  Nej, det är snarare människorna som intresserar mig och deras historia. Jag vill veta hur mina släktingar hade det förr och jag har lite saker jag gärna skulle vilja ha lite mera detaljer om och veta varför.

To be continued. 🙂

 

 

Posted in familj, kärlek, skrivande

Mirakelsalva

Lite serum under ögonen

 mota påsarna som djupnar för varje dag som går 
Ansiktscreme på kinderna. 

En dutta mascara på fransarna.

Nu är jag klar att gå! 
Ögon klara som stjärnor, har all den här tiden   

registrerat varenda liten  rörelse

memorerat
 En liten hand sträcks upp 

– Nenne också ha! 

En klick hudcreme glittrar snart på lilla handen.

Knubbiga händer  gnuggar rodnande  hallonkinder.

Fniss och värme i magen 

Min lille bus 

Är det verkligen  så jag ser ut? Är det så jag håller på? 

En snabb blick i spegeln 

säger att alla ojämnheter  har suddats ut 

ersatts av ett leende mycket bredare än kanterna 

Min mirakelcreme heter Signe 

Jag hoppas att den tuben aldrig någonsin  tar slut 

Posted in Bloggskrift 5, skrivande

Uppgift 6/ Från höst till vår 

 

wp-image-1405331682jpg.jpegJag vaknar mitt i natten av deras upprörda röster. Jag förstår genast att det är nu det kommer att ske. Hela hösten har de väldiga fåglarna samlats inne i viken, övat på att flyga i plogformation, landat och stigit och övat igen. Men idag är  det något som är annorlunda. Tonläget i deras röster säger att nu är  det allvar. Det finns inget att öva på längre.

Snabbt drar jag på mig mina gula stövlar och sätter fart över gårdsplanen. Jag passerar det öppna fönstret till farfars sovrum och hör musiken från hans favoritskiva ”Strövtåg i hembygden” strömma ut.  Jag vet att när farfar inte kan sova lyssnar han alltid på musik. Jag får lite dåligt samvete för att jag inte går in och berättar för honom vart jag är  på väg, men bara ljudet av den böljande taktfasta musiken säger mig att jag tryggt kan berätta sen. Jag har all tid i världen. Tiden håller inte på att försvinna.  Än. 

Jag får kämpa för att hålla balansen på de daggvåta klipphällarna och jag snavar och faller flera gånger. Jag biter mig hårt i läppen för att inte börja gråta. Inget blåmärke i världen ska få stoppa mig. Jag får helt enkelt inte komma för sent. Jag måste hinna ta farväl av Miranda, hon som ätit brödsmulor ur min hand hela sommaren.

”Den som blir vän med en fågel, får en vän för livet” sa farfar en gång.

”Men varför måste hon då lämna mig? gnällde jag. Om vi en gång är vänner varför måste hon i så fall resa sin väg?”

Farfar ruskade på huvudet, förde handen genom det silvervita håret så att det gnistrade som silver i den nedåtgående höstsolen.

”Det har alltid varit så. Fåglar har flyttat i alla tider. Jag antar att det beror på att det inte finns tillräckligt med mat för dem här. ”

”Men kråkorna och talgoxarna, envisades jag. Varför kan de då bli kvar? Varför är det alltid de stora fåglarna som måste åka? Dessutom, kan jag  se till så att Miranda har mat hela vintern. Hon behöver inte åka någonstans.”

Farfar gav mig en allvarsam blick.

”Det tror jag säkert. Problemet är att vissa saker inte går att ändra på.”

Med ens är jag framme. Jag står så nära fåglarna att jag nästan kan röra vid dem, men ändå lägger ingen märke till mig. De är alldeles för upprymda över det som är på väg att hända.

Miranda dyker upp från ingenstans.

”Som du säkert förstår har det blivit dags för oss att åka. Det har blivit dags att ta farväl.”

Hon låter allvarlig på rösten och hennes ögon är alldeles blanka som om hon alldeles nyss har gråtit. Det är märkligt. Aldrig tidigare har jag hört hennes röst. Ändå känns det som om jag hört den varenda dag.

”Jag vill inte att du ska åka. Jag trodde att vi var vänner.” Jag hör hur orättvis jag låter och skäms lite över mig själv.

”Följ med oss så får du se. Då förstår du bättre varför det här är så viktigt för mig.” Mirandas blick viker inte en millimeter från mitt ansikte.

”Det kan jag inte. Jag kan inte lämna farfar. Farfar blir orolig om jag inte kommer hem.”

”Han kommer knappt att märka att du är borta.”

Mirandas ansikte lyser upp i ett blekt litet fågelleende. Hon får allt att låta så enkelt.

”I vår värld är vi borta en natt, i din lite mer. Din farfar kommer inte att bli orolig. Han har ju själv gjort den här resan.”

Häpet stirrar jag på fågeln och upptäcker i samma stund att Miranda vuxit sig större än mig och att jag inte längre är större än en mus. Allt går så snabbt att jag inte ens hinner bli rädd.

”Har farfar…”

Miranda nickar lugnt och jag inser som så många gånger tidigare att det finns så mycket jag inte vet.

Jag kliver upp på Mirandas rygg och kryper djupt ner i hennes dun. Det är inte förrän nu jag märker att jag fryser. Det är med tacksamhet jag sitter inne i dunet omgiven av  den pulserande värmen från hennes kropp.

Där, i den gryende morgonen rider jag för första gången på Mirandas rygg. Det kändes lite som ”Du och jag mot världen” – en gammal slagdänga farfar brukade sjunga för mig när jag var liten.

Jag rycker Miranda försiktigt i dunet och pekar mot horisonten där jag ser en antydan av solen glimma till. ”Ska vi inte ditåt? Jag tycker att söder borde vara i den riktningen.”

”Sen, svarar Miranda lugnt. Först har vi en viktig uppgift att utföra.” Hon pekar med vingen i riktning mot vidderna och de mörka bergen i norr där skuggan krupit fram och lagt sig som ett mörkt moln över dalgången.

”Har du inte lagt märke till mörkret som smugit sig ner över världen, hur dagarna blivit allt kortare? Ifall vi flyttfåglar inte gör den här resan kommer mörkret att segra till slut.”

Jag är förstummad och förstår ingenting. Plötsligt har fåglarnas resa fått en ny dimension och jag inser farfars vemod. Han om någon har all den här tiden förstått vad allt handlar om.

Den natten får jag se fåglarna stöpa rep av guld och binda dem kring kroppen för att slutligen fästa dem i det väldiga mörka lakanet i bortre horisonten. I timme efter timme kämpar de och drar mörkret efter sig. Nere på marken ser jag människor kura ihop sig i tjocka tröjor, muttrande över hur mörkt det har blivit. Jag blir så arg. Tänk vad otacksamma de är! Jag önskar jag kunde få  dem att lyfta sina tunga huvuden och se upp mot  himlen på fåglarna som stretar förbi. 

En hel natt i sagans värld kämpar fåglarna. Morgon efter morgon nere på jorden gryr och efter något som känns som en evighet är vi äntligen framme vid havet. Där, rakt ovanför havet, släpper fåglarna äntligen tagit om  sin tunga börda. Det bubblar, fräser och kokar om havet när det sväljer  sin gåva. . Aldrig har havet sett så svart och ilsket ut som då.

Vi återvänder i det spirande vårljuset. Jag lägger märke till att människorna nere på jorden har plötsligt återfått sina leenden igen.

På farstutrappan står farfar välkomnande och sjunger: ”… och den ljusnande framtid är vår!”

 

Svalungesommar/ Signes värld möter Selma Lagerlöf

 

Posted in Bloggskrift 5, skrivande

Uppgift fem (haiku)

Jag bojkottar uppgift fem såtillvida att jag struntar i att inspireras av Clinton och Trumph. Istället koncentrerar jag mig på att skriva haiku för första gången i mitt liv och inspireras av bilder jag snubblade över på nätet…

Bildresultat för åldrande bilder

ensam är ej stark

ensam klarar inte allt

vi blir ett i allt

*

ålder för framåt

mot barnet i sin linda

börjar om igen

*

ålder är en konst

utställt utskämt galleri

prövar mittlinjen

*

från mitt berg ser jag

människor födas och dö

dalgångar skrämmer

*

man växer åldras

för att en dag slutligen möta

se barnet i dig

*

Livets cirkel sluten

i mitten allting gjutet

roterar kring dig

Bildresultat för åldrande bilder

skorna blev snabbt små

idag går jag strumpfota

väjer för gruset

Posted in familj, musik, Panda, skrivande, upplevelser

Betar av en sak åt gången 

I helgen firade konservatoriet sina 50 år. På bilden Junioriharmonikat.

Hej på er! 

Vill bara berätta att jag nog är kvar,  att jag inte lagt av med bloggandet. Nej,  för det vill jag verkligen inte. Ingen risk. Livet har istället  varit lite väl intensivt på sistone med en massa musicerande. Har inte ungdomarna haft olika uppträdanden har jag!  

Kalasat har vi också gjort. Huset var fullt med folk när vi firade Signes 2-årsdag och Jacobs 16-årsdag.

Bloggskriftkursen är också på gång.  Aningen olämpligt kom den, aldrig hade jag trott att oktober och november skulle vara så intensivt som det är nu.  Men jag betar av.  En uppgift åt  gången och nu är det bara två kvar.  Jeeee! Måste passa på att be mina kurskollegor om ursäkt för att jag inte ännu har kommenterar era uppgifter.  Jag har helt enkelt inte hunnit och min mobil håller på att lägga av.  Att blogga fungerar ännu,  men flödet,  var jag läser bloggarna jag följer,  det vill inte riktigt uppdatera sig längre.  Suck.  Men jag vevar igång datorn istället de kvällar jag orkar.  Så innan kursen är slut kommer jag att ha knackat på alla era skärmar. Lovar! 

Skolmusikkonserten “Gunga med oss” glömmer jag inte i första taget. Mäktigt är bara förnamnet.

Skriver gör jag hela tiden.  Just nu har jag många saker på gång.  En kolumn är i startgroparna och sen håller jag på att skriva min egen släkthistoria. Den historien blir nog endast tillgänglig för den egna familjen,  men det är fruktansvärt intressant. Jag kom hem ikväll med en hel påse gamla foton jag fått låna av pappa.  På baksidan försökte vi tillsammas skriva in vem personerna är,  men där finns också många frågetecken. 

Den här har jag studerat ivrigt på sistone…

– Du skulle ha behövt fråga fammo medan hon ännu levde,  sa pappa. 

Ja. Men jag förstod det inte då. Synd att det ska vara så svårt att backa tillbaka tiden… 

Men nu lite sömn.  Imorgon är det måndag och de sista momsberäkningarna ska in. 

Ha en bra vecka! 

Och så har jag ju den här filuren för jämnan att hålla reda på. ❤
Posted in Bloggskrift 5, skrivande

Övning fyra

Till mina bloggläsare måste jag berätta att igen kommer en konstig övning i bloggskriftkursen jag går. Detta som förklaring om detta verkar väldigt märkligt. 🙂

Dikten av Solveig von Schoultz översatte jag med hjälp av Google översätt till finska för att sedan översätta den tillbaka till svenska. Svarta versionen är originalet, medan röda är den omvandlade versionen.

Ingen tog dig i handen och sa:
passa på.
Detta är nu.
Dalen du ser med slingrande vatten
med gömmande skogar och mild luft
med ängar och gröna källor
denna dal bär namnet Kärlek.

Ingen tog dig i handen och sade:

möjlighet.

Det är nu.

Dalen ser du slingrande vatten

gömmer skogen och mild luft

ängar och gröna källor

Denna dal bär namnet Love.

 

Ingen sa:
gå långsamt.
Akta dig för att färdas alltför fort
att tro på en annan dal
en större som du hört om
det finns ingen annan
inte för dig
dröj kvar
prägla vart löv i minnet

 

Ingen sa:

gå långsamt.

Var noga med att inte alltför snabbt

att tro på en annan dal

Ju mer du har hört

Det finns ingen annan

inte för dig

måste vänta som kännetecknas av varje blad minne

 

Ingen sa:
detta är nu.
Detta är mycket.
Detta är tillräckligt.

 

Ingen sa:

detta är nu.

Detta är en hel del.

Detta är tillräckligt.

 

Alldeles ensam sprang jag genom dalen
först när jag såg mig om förstod jag:
den såg ut så.
Det var den.

 

Ensam, sprang jag genom dalen

När jag såg mig omkring, insåg jag:

det såg ut.

Det var det.

 

Vad säger man om detta? Ja-a. Ärligt talat tycker jag inte om detta, att köra in en  dikt i ett program och låta den förändras. Förändringen blir verkligen inte till det bättre. Dikten tappar sin rytm och jag upplever den omvandlade versionen som mera diffus i ordvalen och ogenomtänkt.

Originaltexten bygger upp en bild och känsla som helt gått förlorad vid omvandlingen. I originalet läser man relativt enkelt in innebörden i dikten, men i den omvandlade versionen blir innebörden aningen svår och diffus eftersom fokus går förlorat och man förstår inte riktigt vad det handlar om. I originalversionen förstår man  att Schoultz pratar om livet och om hur människan hela tiden längtar efter någonting mer; hur hon aldrig blir riktigt nöjd. Min analys av dikten  är att den är  Schoultz´ version av ordspråket/talesättet: “alla de dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet”.

“Dröj kvar prägla vart löv i minnet” förlorar sin innebörd i den nya versionen. Där har google översätt verkligen inte förstått vad det handlar om. Istället blir det ett märkligt “måste vänta som kännetecknas av varje blad minne “. Ordet kärlek har också i omvandlingen ersatts med Love.

I vissa ordvändningar känner jag i omvandlingen igen Schoultz ord, men gamla, kanske lite omoderna ord, har ersatts med lite nyare. Jämför exempelvis “Detta är mycket/Detta är en hel del”. De nya orden upplever jag dessvärre gör att bilden kreverar och dikten därför inte håller hela vägen.

Den här övningen ger onekligen tips och inspiration vad man testa göra när man kört fast i sitt skrivande och är i behov av nya ord och omskrivningar. Vem vet, kanske jag testar någon gång… eller så inte… 🙂