Posted in Släktforskning, upplevelser

Himlafärd

IMG_20170321_143954.jpg

Kommer ni ihåg släktforskningskursen jag började gå? Igår var det grande final och gruppen åkte till Vasa  för att bekanta sig med riksarkivet.

De övriga i gruppen var ivriga och startade redan halv åtta på morgonen från Karleby. Jag valde att åka med egen bil och tog en lugn morgon med Signe innan vi styrde kosan mot Kronoby där jag lämnade in henne för omvårdnad hos mommo och moffa. Framme i Vasa var jag ca 11-tiden och efter att ha hittat arkivet och rätt dörr in, fann jag snart mina kollegor  med böjda huvuden ivrigt studerandes dokument de fått sig framplockade.

Själv hade jag bara två saker jag ville kolla upp, men modet började snabbt svikta att jag alls skulle hinna hitta något material. Det visade sig nämligen att just när jag kom skulle arkivmänniskorna hålla matpaus och ingen skulle leta fram material på en timme. Vår kursledare drog snabbt iväg med mig och dödsannonsen jag hade med mig på mannen jag ville veta mera om, till betjäningsdisken. I ett huj hade hon beställt  rättsprotokoll  över en treårsperiod åt mig. Sedan var det bara för mig att sätta mig ner och äta min sallad jag hade med mig i väntan på att arkivpersonalen också skulle få ner sin mat. Det blev en lång väntan och det hann både gå en och två timmar innan en ur personalen plötsligt kommer rullande med en kärra fylld av läderinklädda böcker.

– Eva Sundström?

Jag nickade och steg upp för att hämta böckerna.

Han höll hejdande upp handen.

-Vänta så plockar jag fram dem åt dig.

Det var alltså bara för mig att sätta mig ner igen och och se på när han dukade upp alla böcker åt mig. Hela bordet blev fyllt av alla dessa tjocka luntor.

I den stunden förlorade jag min tidsuppfattning och jag formligen druknade in i de här böckerna. Känslan när mina släktingar plötsligt ploppade upp mellan sidorna… ❤ Jag som är förkyld igen (jag har faktiskt börjat fundera att jag är allergisk mot någonting) fick plötsligt en förfärlig snuva. Jag vet inte om det var de dammiga böckerna eller människorna i dem som fick mig att snörvla som en tok i den dödstysta forskningssalen. Snoren rann, jag snörvlade,  jag bläddrade, jag läste, fotograferade, snörvlade… Och där bland dammet och snuvan, förstod jag. Äntligen fick jag en förklaring till det jag funderat på, det som ingen kunnat förklara för mig. För en stund blev de som inte finns längre alldeles levande. Det var som om jag klev in i deras värld för en liten stund. Och jag var överlycklig.❤

Jag kom hem med ca 100 bilder. För jag måste ju bevara det jag fick veta. Beställa kopior var inte att tänka på för med så mycket material hade det blivit en dyr historia. Så jag fotograferade varenda sida. Det var inte lätt, särskilt inte när näsan hade bestämt sig för att ha störtfloden på.

Jag har redan hunnit printa ut nästan allt, men bläcket i printern tog slut så ikväll har jag varit och inhandlat mera. Nu kan jag därför fortsätta printa ut det jag hittade om min moffa.  För honom snubblade jag också över  i de här böckerna ❤

Jag vet inte när jag upplevt ett sådant lyckorus senast. Igår var en verklig himlafärd.

Vår ledare var lycklig för min skull. Hon sa att det är just dylika händelser som är pärlorna inom släktforskning, när man hittar mer än man ens vågat ana.

Jag hävdade igår att nu behöver jag inte leta mera för nu vet jag, varvid en av deltagarna med glimten i ögat konstaterade:

– Vänta bara tills du har smält allting i några dagar, det är då det börjar på allvar.

 

 

Posted in familj, skrivande, Släktforskning

Släktband

IMG_20170113_215034.jpg

Förkylningen tog mig också. Träget har jag kämpat veckan till slut, men kan inte säga annat än att det är skönt med helg.

Jag hade ju aldrig planerat in en förkylning så snabbt in på det nya året, utan istället hade jag anmält mig till en kurs i släktforskning. Eftersom kursen endast går ett par gånger och endast varannan fredag, var det bara att bita ihop och snörvla iväg till första träffen. Och tur var det att jag åkte för jag fick lära mig en hel del intressant. Bara jag blir lite mer varm i kläderna kanske jag kan ge er en snabbkurs med tips var ni lättast hittar hela tjocka släkten.

Lite udda fågel kände jag mig nog för tillsammans med en annan kvinna var vi de yngsta deltagarna. Jag gissar att medelåldern gick på typ 65… Nå inget fel i det, släktforskning brukar vara något man börjar med alldeles för sent i livet.Tur att vi är några som ser till att börja i tid.

Ännu mera udda kände jag mig på grund av språket- kursen går nämligen på finska.Men visste ni att gamla kyrkböcker och dylika register är på svenska! Ett arv efter att vi hörde till Sverige gissar jag, men lite kul ändå. På den punkten kände jag mig därför väldigt hemma och världsvan. Jag hade ju inte likt alla de andra deltagarna, några fantastiska årtal att briljera med, alltså hur långt tillbaka i tiden de hittat sin släkt.

Som extra bonus fick alla deltagare hämta fyra delar av serien “Karleby sockens historia”. De två första delarna är för min del på svenska och del tre och fyra på finska. När jag ska läsa dessa vet jag inte, men ibland kan det vara bra med ett dylikt uppslagsverk.

Nu när jag fått verktygen är det alltså bara att sparka igång datorn och börja forska. Frågan är närmast hur jag vill dokumentera det. För att inte tala om, få se vart jag hamnar? Fast egentligen är jag inte intresserad av att komma långt bak i tiden. Inte heller att hitta nya släktingar och släktband.  Nej, det är snarare människorna som intresserar mig och deras historia. Jag vill veta hur mina släktingar hade det förr och jag har lite saker jag gärna skulle vilja ha lite mera detaljer om och veta varför.

To be continued. 🙂