Posted in konst, skrivande, Sommar

Den sommaren

 

IMG_20170716_222056_964.jpg

Ibland liksom hejdar sig tiden… Så att  bloggen blir alldeles tyst. Den här sommaren skulle det ha funnits massvis att skriva om, men jag valde istället att vara tyst och betrakta världen för mig själv och genom min kamera. För fotandet har jag åter en gång återupptäckt. Jag plåtar för jämnan. Mest för mig själv.

Det är många bilder jag skulle ha velat dela med mig av. Särskilt från sommaren och sommarteatern. För den blev en upplevelse på många plan. Den var arbetsam, men oj vad mycket vi lärde oss. Och samvaron! Den biten kommer jag aldrig någonsin att glömma.

Många bilder finns bara på min näthinna. Inristade. För ibland finns inte tid att lyfta kameran. Och ibland är det bäst att låta bli. Då gäller det bara att fånga. Registrera.

Som den där kvällen när jag kom körande för att hämta hem barnen från teaterövningen. Det var sent. Klockan var långt över tio. Den väldiga gula prästgården tornade upp sig utanför bilrutan. Plötsligt får jag syn på en ung kvinna och ett barn  som kommer springande hand i hand runt knuten på prästgården. Det är bråttom och den lilla håller hårt, hårt i kvinnans hand för att hänga med. Det är någonting beskyddande över kvinnan. Båda två är i för pjäsen tidstypiskt klädda i huckle och lång kjol. Tiden liksom stannar, allt är lite overkligt och det känns som om jag har förflyttats till ett helt annat sekel. Jag måste nypa mig för att komma tillbaka till nuet, men det dröjer länge innan den sköna rysningen längs med ryggraden lägger sig.

En annan bild som ristat in sig på näthinnan är kvällen när jag för första gången ser slutscenen. Den är magisk och tårarna vill inte sluta trilla ner för kinden. Jag ser Jacob och Linnea-  mina barn. Jag ser huvudrollsinnehavarna. Jag ser alla skådespelarna, tar in dem en och en. Imponeras och överväldigas. Men jag kan inte för något få syn på Ellen. Var är hon? Har hon missat att alla ska vara ute på scenen i slutscenen? Precis när jag ska rycka regissören i armen och fråga var Ellen är, får jag syn på henne där hon står lite skymd bakom en annan person. Hon står och sjunger hjärtat ur sig. En liten flicka som ger sitt allt. Det är fullkomligt och inte det minsta lilla stråk av återhållsamhet syns till. Hon hade gett sig tusan på att spela teater den här sommaren och det är det hon också gör. Mammas världsbild liksom kreverar. Det är som om jag äntrar en helt annan värld – en för mig ännu otillgänglig och outforskad värld. Mäktigt!

Nu har livet lite lugnat ner sig igen. Vardagen. Nu ska jag börja skriva igen. Försöka. Ni får ge er lite till tåls i början. Det var svårt att hitta början. Jag liksom värjde mig.  Hittade på dumma ursäkter. Det enkla kändes med ens så svårt.

Men nu känns det som om det har lossnat. Ordflödet har åter en gång korkats.

Jag är så glad att just du tittade in.❤

 

 

 

Advertisements
Posted in funderingar, Sjukdom och hälsa, Sommar

Medan jag låg inne och sov

IMG_20170610_204544_982.jpg

Medan jag låg inne och sov sprack sommaren fram. Alltså mäktigt! Det var som  om jag klev in i en helt ny värld i morse när jag gick ut med lilla björnen. Det blommade liksom överallt! Och bara för att jag varit borta en dag eller två.

För även jag blev sjuk. Lindrigt sjuk. Kanske jag får tacka den våldsamma magsjukan jag hade för någon månad sedan, att den gjorde mig immun. Eller så hör tacken “en snipil” jag tog mig häromkvällen. Det var när jag sett Signe spy och spy och spy, som jag aningen desperat frågade maken om han möjligen inte har någonting starkare som kunde rensa rören ordentligt. Ni som känner mig, vet att jag inte dricker alkohol överhuvudtaget. Varför? Mja. Jag har väl aldrig lärt mig tycka om det och ingen har någonsin kommit på att lära mig göra det heller. Nåja, men att se barnen spy var och varannan minuten, gör även att den minst alkoholtörstige börjar trängta efter något starkt. Tyvärr är jag också gift med en karl som inte har några starkvaror hemma, så när som på några mini enportions flaskor konjak. Dem har han köpt för flera år tillbaka att ha i lager för att kunna ta dem med den dag han och hans bror vandrar i fjällen och sitter uppe på en alptopp och njuter av solnedgången. Nu har dessvärre inte den vandringen blivit  av (än) och de här flaskorna har därför blivit stående i skåpet. Tills frun säger:

– Ro hit med dem! Jag ska ha!

Så då gjorde han det och vi festade loss en vanlig torsdag kväll och kände den förfärligt starka drycken rinna hela vägen genom strupen ner i magen.

IMG_20170610_222550.jpg
En mild bild av vårt bykberg… På insidan väntar tre dubbelt mera…

Jag var inte så lycklig över mitt tilltag en timme senare, för då började jag må fruktansvärt dåligt. Antagligen mötte spriten spysjukan där nere i magen och utkämpade en bitter kamp – en kamp som magsjukan förlorade. Istället fick jag 38-graders feber och matlusten försvann.

Men idag känner jag mig relativt iform igen. Istället är det maken som mår pyton och kräks. Han tog antagligen en för liten sup när frun prompt skulle  dela. 😂

Signe börjar äntligen bli bättre. Hon har kräkts tre dagar non stop och precis när jag började fundera om jag ändå inte håller på att ha ihjäl mitt barn, började hon äta chips – ni vet Taffel skruvar. Efter att  ha ätit dem och druckit lite vatten  och lite till vatten utan att kräkas, återvände plötsligt vår lilla Signe som varit försvunnen i flera dagar. Flickan som vi istället haft inneboende hos oss har varit vrålsur över att vi inte gett henne tillräckligt med vätska. Den här sjukan tar verkligen fram det primitiva i en och Signe har visat  med hela sitt väsen hur desperat hon varit och hur illa hon mått. När man hör sitt barn vråla efter vatten funderar man om man nog är i rätt land.

Ännu idag, fjärde dagen, har hon kastat upp, men det var nog mitt fel som försiktigt försökte införa annat än chips på menyn. Två skedar gröt med blåbärssoppa var tydligen för häftigt. Alltså har vi fortsatt med chipsdieten. Imorgon nya tag.

Skjutsade dottern till teaterövning ikväll och spenderade därefter nästan en timme på gravgården med Ellen. Egentligen var det tänkt jag skulle ta lite bilder på teaterövandet, men hjärnan fungerar inte efter en sådan vecka, så kamerans minneskort blev hemma. Istället åkte vi till gravgården för att rekognosera, det är så länge sedan jag varit där.

– Vad många du känner här, sa dottern häpet när vi spatserat omkring ett bra tag och tittat på fint dekorerade stenar med inbyggda lyktor och små fåglar sittande på vakt.

– Känner är kanske fel ord. Jag vet vem de var.

Det var i den stunden  jag insåg det. Det har hänt någonting. Tidigare var det tvärtom. Då var gravgården bara en massa stenar med namn på människor jag inte visste vem de var. I dag känner jag namnen som klär var och varannan grav (på den nya delen av planen).

Inne på affären i byn är det tvärtom. Där tycker jag alltid att det skulle vara så roligt att träffa på någon bekant. Istället är det bara en massa okända människor jag aldrig sett förut.

Det är dags att börja inse sanningen. Min hemby har vuxit ifrån mig.

 

 

Posted in aktuellt, funderingar, Sjukdom och hälsa, Sommar

Dagen när presidenten kom till stan

 

 

cof

Den lilla handen som lyfter ett av de små snapsglasen jag tagit fram för att ta med som rekvisita till sommarteatern, svajar våldsamt till. Inte för att den är berusad, snarare för att den är väldigt svag och knappt orkar lyfta och föra glaset till munnen. Men dricka vatten ska hon!

För Signe spyr ännu. Om drygt en halv timme skriver vi 1,5 dygn. Ett och ett halvt dygn med att torka spyor en gång i halvtimmen. Minst. När det är som mest intensivt har hon kräkts var tionde minut.

Konstigt nog, tar jag det förvånansvärt lugnt. Jag kunde ju faktiskt bli snudd på hysterisk med tanke på att hon bara är 2,5 år och har kräkts oupphörligt i 36 timmar.   Men nej. Jag tänker som så, att så länge hon orkar skrika, härja – ja hon är helt galen över att vi inte ger henne tillräckligt att dricka, då tar jag det som ett levnadstecken. Då är inte döden ännu nära. Igår drack hon upp hundens vatten och det säger en hel del om hur desperat hon är.

mde

Men varför ger ni henne inte att dricka, undrar någon säkert. Helt enkelt för att hon spyr. Hon får vätska och näringslösning i begränsade former. Vätskan hålls lite längre in när hon tar små, små mängder. Sanningen är tyvärr ändå  att även de små klunkarna  kommer ut. När hon stjäl systerns vattenglas eller trip, syder i sig drycker i våldsam fart, då kommer det som boomerang upp igen. Tyvärr verkar hon inte ha förstått det själv.

Vi har också testat med isglass, men även den vräkte hon i sig och vi belönades med en isglassig spya som knappt hunnit smälta i magen. Det är alltså inget fel på aptiten, snarare magen som säger stop.

Nioåringen som skulle spela för presidenten har gått och lagt sig för att sova dagssömn. Frivilligt. Imorse var hon så pigg att jag på stående fot kunde ha lovat att hon får åka. Men nu några timmar senare,  har de trötta ögonen dykt upp igen och maten smakar inte.  Hennes fantastiska lärare skrev att hon kan komma rakt till konserten, att hon inte behöver komma till genrepet, att de ställer fram hennes stol. Gulp. Tänk vad alla ställer upp. ❤

På Facebook läste jag om hur veteransångarnas  taxi ställde sig i ordning genom att skrubba bilen både på in- och utvändigt inför den viktiga och ärofyllda kvällen.   Veteransångarna ska nämligen också iväg och sjunga för presidentparet ikväll. Jag hörde dem sjunga så sent som i februari och det var rörande . De är inte många kvar, veteransångarna. Deras 90-åriga röster har tappat sin styrka, men det de gjort för landet är något som kräver mycket mer än råge och mod. Deras svaga röster är ett eko från en tid som var och ödmjuk är deras Eva-Lott som står i fören och leder kören med varsam hand.

Jag blir gråtmild bara av tanken. Inte undra på.  Mina fyra timmar sömn på tre nätter börjar ge sig till känna.

Jag hoppas i varje fall att den här mannen, republikens president, förstår hur mycket han värdesätts och att människor verkligen ser upp till honom när till och med gamla och sjuka sätter finstassen på ikväll enbart för hans skull. De ser det som en ära,att få bjuda på det finaste de kan. De vill att han ska känna sig välkommen uppe i detta nordliga Karleby.

Faktum är att jag tror att presidenten är medveten om detta.  Sauli verkar vara en ödmjuk och vis man. Hur många gånger har han inte visat det?

Välkommen till Karleby bäste president!

 

Posted in Sjukdom och hälsa, Sommar

Rapport från sjukstugan

IMG_20170603_160634.jpg

I väntan på nästa uppkastning kan man alltid uppdatera bloggen. För jo, nu har också minstingen Signe blivit sjuk. Hur det kommer att gå vet endast gudarna.

Ellen är fortfarande sjuk, men har äntligen fått sova ut.

Det är nog magsjuka ungarna har, men ingen vanlig sådan. Särskilt nu när man ser att Signe beter sig på precis samma sätt. För även hon kräks – jämt! Med tio -femton minuters mellanrum. Ellen höll på i 36 timmar. Blir det likadant med lilla Signe? Man blir ju nästan rädd.

Vi har bytt lakan i vår säng otaliga gånger i natt. När det inte längre fanns något att bädda med klev vi upp. Vi kunde inte annat än skratta åt eländet imorse. Alltsammans är helt befängt. Aldrig varit om något liknande tidigare och då har vi nog haft vår beskärda del av spysjukor minsann. Tack och lov att det finns torktumlare!

Spypaus.

Och igen…

Jag ser i ögonvrån när hon, Signe alltså, vandrar iväg till tvättfatet som står på golvet i vårt rum. Hon är tapper hon. Tyvärr hamnar en hel del på sidan om…

Hon funderade annars om vi ska gå på fest när jag alldeles nyss drog klänning över huvudet på henne. Visst skulle vi kunna det, älskade vän. Men klänning måste det bli nu när alla andra kläder är slut. Näst blir det silkesklänningen om inte tvättmaskinen börjar rappa på och  tvätta klart…

De har lovat vackert väder idag.. Typiskt.

Praktiska problem hopar sig. Sonen borde infinna sig på teaterövning ikväll. Och kalendern gäspar tolfte, momsdags. Och imorgon kommer Mr President himself till stan för att hälsa på. Juniordragspelarna har lovat spela för honom.

-Mamma, kan jag gå? frågar hon som tillbringade gårdagen på sjukhus och har tårar i ögonen. Naturligtvis vill hon vara med och spela. Det här har de ju övat hela våren för.

Mmmm. Jag önskar att jag kunde säga ja, men nu när Signe också blev sjuk blev det värre. 48-timmarsregeln om att hållas hemma efter sista uppkastningen borde hon ju klara om det fortsätter så här. Men hon borde ju också orka vara uppe. Framförallt orka bära ett tungt dragspel.

Och storasyster borde hämtas hem från lägret på fredag. Vilken tur att det ännu är långt till fredag.

-Det är svårt att be om hjälp när det är så här, sa maken. Vi vill ju inte smitta ner någon och göra någon riktigt illa däran. För det här kan faktiskt vara farligt, för den som inte är helt stark.

Exakt.

Avvaktar. Det brukar ordna sig på något mirakulöst sätt. Eller?

Spypaus.

Och igen.

Suck. Tror jag sätter mig på terrassen och fundera.

 

Posted in blommor, Sjukdom och hälsa, Sommar

En mammas liv

Screenshot_20170605-202037.png

Igår funderade jag, log drömskt för mig själv:

-Vad månne ska jag hitta på imorgon kväll?

För skolan är äntligen slut. Alla måsten är övervunna. Det är bara jag och Signe mot världen. För flickorna skulle åka på musikläger till Nykarleby och sonen skulle börja sommarjobba.

Idag tog jag ledigt 2,5 timmar mitt på dagen enkom  för att skjutsa flickorna till lägret. Satt och kände mig förväntansfull inför kvällen där jag satt och rattade riksåttan fram. Fruktansvärt mycket bilar var i farten, men äsch, det var inga problem. Jag hade för en gångs skull inte bråttom.Det fick ta den tid det tog.

Framme i Nykarleby hjälpte jag Ellen att bädda sängen innan jag kramade om dem  bägge två och sa:

-Vi ses på torsdag!

För på torsdag måste jag hämta Ellen igen. En viss Mr President hälsar på i Karleby. Mer om det senare.

Jag hann tillbaka till jobbet, åt en sen lunch, jobbade lite till för att inse att dagen knappt hann börja innan den var slut.

Jag skulle precis packa ihop mina prylar, stänga datorn och åka iväg och hämta Signe när telefonen ringer.

-Ja det är från lägret. Ellen har blivit sjuk…

Pang! I den sekunden sprack min lediga kväll. Istället för att åka hem och göra som alla andra gör, slänga mig på soffan och koppla bort någon halvtimme, fick jag istället packa Signe i bilen, köra via affären och köpa middag åt oss i form av bananer, drickyoghurt och chips… (jag vet! Inte den mest näringsrika, men den här gången blev jag tvungen att improvisera illa kvickt…) och sedan ut på riksåttan igen.

Så idag har jag alltså kört 250 km. Nykarleby tur retur gånger två. Mammas taxi.Med mig hem på den sista resan hade jag en magsjuk tös som satt och spydde i en plastkasse… Nästan så att det började svänga i min mage med där jag och Signe satt intill och knaprade på  chips…

Urk. Så ledsen för Ellens skull. Hon skulle så ha velat gå på lägret. Om det blir något läger alls för hennes del återstår att se. Hon mår fortfarande fruktansvärt dåligt.

Jaha. Det var den dagen.  En mammas liv i ett nötskal. Kvällen avslutades med en uppfriskande promenad i hälllregnet.

Men. En tröst i bedrövelsen.   Tulpanerna blommar!

För tulpaner, det älskar jag. Vilken tur för det.

Posted in konst, Sjukdom och hälsa, Sommar

Trött

IMG_20170520_145916.jpg

Jag lever. Jag mår bra. Även de mina. Svärmor är hemma. Det blev ingen flytt. Istället går hon hemma och väntar på läkarna ska bestämma sig hur de vill ha det. Vissa saker rår man helt enkelt inte på. Tiden måste få ha sin gilla gång.

De senaste veckorna har varit… roliga! Men ack så jobbiga! Nu kör vi en vecka till och då hoppas jag få livet tillbaka igen.

Någon sa till mig häromdagen när jag berättade hur våra dagar ser ut som bäst:

– Hur ids ni?

Ja-a. Hur ids vi.

En annan kvinna berättade om hur hon måste gå och lägga sig på soffan en stund efter jobbet, hur hon går på yoga för att hitta balans i livet.

Jag log inombords, men knöt ihop munnen. Om hon bara visste hur mitt liv ser ut just nu.

Det fanns en tid när även jag sov en stund på soffan efter jobbet, men det är länge sedan nu. När jag kommer hem kring halv fem tiden (för nu jobbar jag som andra normala människor 8-16 och inte bara övertid…) rör jag ihop maten. Har jag tur hinner jag med en kopp kaffe. Sen packar jag in familjen i bilen och kör  dem till deras övningar. De flesta övningar börjar klockan 18 så det finns inga andningshål. Allt ska klaffa för att vi ska hinna i tid.

För närvarande kör jag till Kronoby flera gånger i veckan för att barnen ska kunna gå på teaterövning. Och inte nog med det – jag själv har haft flera sångövningar och keikkor på sistone. Så sent som idag har jag tillbringat dagen i Vasa på körfestival. Tack till mamma och pappa och svärföräldrar som sett till att husrum och logistik har fungerat idag!

Hur ids vi. Ja-a. Det funderar jag också. Eller egentligen vet jag. När jag kuskat mina barn till Krombi är det som att få nya barn hem. Allvarligt vet jag inte vad de gör med dem där på teaterövningen, men de är som förbytta när det blivit dags att åka hem igen. De pratar i munnen på varandra, tränar repliker, sjunger i stämmor – ja de formligen lyser! Jag vet, det låter som överdrift, som om jag försöker försköna alltihop, men det är riktigt sant! Vartenda ord. Jag tror att allt handlar  om att hitta sin tillhörighet, att hitta en grupp där man känner sig hemma, en grupp där man trivs, känner sig delaktig. Nu menar jag inte att våra barn är utstötta. Nej det är de inte. Att hitta människor som tänker lite som en själv och dessutom gör det på sitt eget språk – det är något som inte är en självklarhet i den här staden. Så jag är så glad för deras skull. Uppriktigt. Att de dessutom lär sig Krombi dialekt är en ren och skär bonus.

– Hur säger man “matn” (läs maten), sa dottern idag.

-Matn, sa jag.

Hon försökte, men det lät konstigt och konstlat när ordet kom ur hennes mun.

-Svälj n:et, sa jag.

-Kan jag inte istället säga matin?

-Näääää! De heter matn!

Så nu säger hon det. Matn. Aldrig tänkt på att det kan vara svårt. Aldrig tänkt på att vi sväljer n:et. Alltid lär man sig något nytt.

Förresten, teatern  – gå och se den i sommar. Den blir världens bäst. Premiären är 30.6.

Så varför ids vi. Just därför. And I love it! ❤

En vecka skola till, sen tar vi sommar! Yeah!

 

 

Posted in Sjukdom och hälsa, Sommar, vardag

Medan jag ännu låg och sov

IMG_20170422_112456.jpg

Jag blev sjuk igår. Spysjuk. Bläää. Hela fredagen flöt bort i ett töcken. Också L blev sjuk. Henne forslade maken hem efter halva skoldagen.

I varje fall, på fredagmorgon när jag ännu försökte inbilla mig att jag var arbetsförmögen satt maken och läste morgontidningen. Så mycket förstod jag att det handlade om en grill till specialpris. Men så mycket mer orkade jag  inte lyssna på honom. Grillade biffar och grönsaker intresserar inte när man mår pyton.

När han kom hem från jobbet på kvällen plottrade han fortfarande på om den där grillen. Jag orkade fortfarande  inte lyssna för jag mådde ännu pyton och hade inte orkat vara uppe på hela dagen. Inte L heller för den delen. Hon var nästan grön i ansiktet…

Imorse hörde jag hur väckarklockan ringde klockan sju.

– Vart är du på väg? frågade jag groggigt. Jag var trött och svag för det blev inte mycket sömn i natt. Jag låg till och med några timmar på soffan i natt för ryggen var så sjuk av allt liggande. (Kunde inte låta bli att tänka på alla sängpatentier i natt- hur ont det måste göra i deras kroppar…)

– Jag ska iväg och köpa oss en ny grill, sa maken och studsade upp.

Jag himlade med ögonen och vände ryggen till. Mat – vem orkar tänka på mat den här tiden på dygnet.

Och han kom faktiskt hem med en ny grill till oss. För när jag någon timme senare äntligen orkade hasa mig upp ur sängen och lyssna på honom kunde jag inte annat än fnissa åt honom där han med belåten min satt och berättade om morgonens bravader.

Det hade varit kö utanför Kodin Terra – ingen längre kö, men så pass många människor att maken beslöt sig för att ta ingången via trädgårdssidan. När han kom in i affären och hade ryckt till sig en köpkärra och styrde stegen mot grillarna såg han hur ett femtontal människor med elden i baken kom springande emot honom från andra sidan. Alla hade de siktet inställt på grillavdelningen. Eftersom det fanns enbart sju grillar till salu förstod han att nu gäller det att vara taktisk om han ska få någon grill. Så när alla andra kör rakt på högen med grillar, “koukkar” han runt och når grillarna från baksidan. Han skjuter undan modellexemplaret och kan i lugn och ro dra till sig den sista grillen i högen… Ett par blir stående och river ilsket i varsin ända av ett annat paket. Vem av dem som vann den fajten ser han inte, bara att känslorna går heta.

Fniss. Min man är inte en sådan som jagar extrapriser men hela våren har han letat en ny grill åt oss och tydligen var det här erbjudandet så bra att det till och med fick honom på fötterna. Han såg så finurlig ut att han för ett ögonblick påminde väldigt mycket om Sunes pappa Rudolf 🙂 – ni vet teveserierna/böckerna.

Snön singlar på utsidan så något grillväder är det inte ännu. Men nu mår också jag så pass bra att jag kan börja tänka på mat. Det hemliga tipset heter Coca-Cola. Det drack jag i morse och kände genast hur krafterna började återvända. Svägerskan dricker alltid Coca-Cola när hon har magsjuka. Det är bara att konstatera att det fungerar. Fråga inte varför.

 

Posted in familj, Sommar

Våt in på bara kroppen 

Vad gör man inte för sina barn?  Imorgon ska det bli kalas för Ellens kompisar. Inget kalas på villan om inte Norrlands tunnan är varm.  Så vad hjälper det att det regnar.  Tunnan ska tömmas,  tvättas och fyllas ändå. 

– Behöver vi verkligen torka ur den? undrade maken, helt uppenbart rädd för regnet  och att behöva lämna det sköna soffhörnet där han hade placerat sig. 
– Klart vi måste, men oroa dig inte.  Jag fixar det, sa jag överdrivet hurtigt. 

Eftersom vi inte använder kemikalier i vår tunna,  gäller det att byta vattnet mellan varje  badtur.  Ingen vill ju bada omkring i badvattnet från dagen innan där hudavlagringar och ev humus från sjön flyter på ytan…  Våra barn gillar nämligen att doppa sig i sjön och sedan värma sig i tunnan och sedan  tillbaka i sjön igen.  Så håller de på och givetvis gör detta   att badvattnet snabbt blir smutsigt. 

Så jag tog min gamla rock som jag hade redan när jag gick  i högstadiet, men som jag har sparat “utifall att” och hängt upp på en krok i  villan. Tydligen hade den hängt väldigt länge där  för det plastliknande tyget hade vittrat fast på  träknoppen på väggen. Fortfarande ändå väldigt nöjd med mig själv över att jag ändå hade sparat jackan,  drog jag den på mig och begav mig ut i regnet. Tänk, jag hade vetat  all den här tiden att det skulle komma en dag när jackan  kom  till användning! 

Att torka ur en Norrlands tunna samtidigt som regnet öser ner,  är ett klart konststycke,  kunde jag snart konstatera. Det blir liksom  aldrig torrt och du har  ingen klar bild över var du torkat och var du inte har gjort det.  Men ryggen som är vänd mot himlen blir desto blötare…  Tyg från 90-talet har tydligen ett bäst-före-datum innan 2016.  Inte en tråd var torr efter utfört uppdrag. Ingen panik.  Sant som det är  sagt,  den som spar han har.  Snabbt trollade Jörri fram en av sina gamla avlagda t-skjortor han sparat “utifall att “och Jacobs gamla joggingbyxor har aldrig suttit  så bra.  Själv hittade jag min egen tröja jag hade glömt här senaste gång  vi var här. Så här ligger jag nu ren,  torr och varm  på sängen i bastukammaren och skriver blogginlägg i väntan på att tunnan ska fyllas med vatten. Har man ens rätt att klaga? 

Men vädret – vad håller du på med egentligen ?  Igen regnar det. Suck.  Måste säga att jag känner mig aningen uppgiven med denna sommar.  Jag skulle gärna resa bort till varmare trakter om det bara var möjligt. 

Förresten, sonen är hemma igen. Ordningen är återställd.  För närvarande firar han och hans flickvän att de har varit tillsammans i ett år.  Märkligt.  Tänk att jag inte längre kan komma ihåg hur det var när jag och Jörri hade sällskapat ett år.  Vad gjorde vi då?  På den tiden var allt sånt så viktigt.  Idag är det bra om jag kommer ihåg bröllopsdagen…  Usch vad trist. Allting förändras med tiden, men säg, om jag ska vara riktigt ärlig så  trivs jag  nog riktigt bra med  att ha det så här också.  🙂

Posted in familj, musik, Natur, Sommar

I bröstet och i skogen  blåser kallt 

Vi är kvar på villan även om naturen gör sitt bästa för att bli av med oss.  Det regnar, blåser, är kallt och humleporten har trillat omkull igen.  Men vi kämpar vidare och ger oss inte i första taget.  Igår hade vi tjejträff och låg och plaskade både i sjön och i Norrlands tunnan. Innan veckan är slut har vi också tänkt fira Ellens 9-årsdag här.  Åtminstone kompiskalaset. Släktkalaset blir att flytta till civilisationen ifall naturen vägrar vara med på noterna. 

Sista veckan sommarlov och sista veckan semester för Jörri betyder nedräkning.  Vi har en lång lista på saker som måste bli uträttade. Själv har jag inte heller så många lediga dagar kvar.  Första september sitter jag förhoppningsvis på jobbet igen. För att komma så långt gäller det att få ordning på skatboet uppe på huvudet.  Imorgon ska det bli gjort. Idag har jag också bokat tid till optiker.  Jag såg redan ut ett par bågar och Linnea himlade både länge och väl med ögonen innan jag hade bestämt mig för vilka jag skulle ta. Så på torsdag blir jag tant.  Rent officiellt alltså.  För läsglasögon är verkligen tantstatus för mig. Hittills har jag smusslat med marketglasögon,  men på torsdag tar också den tiden slut när optikern skriver ut ett riktigt “glasögonrecept” åt mig. Jahaja.  Dags att vänja sig, heter det. 

En annan drabbning på dagens “att göra”-lista var att fixa mgp-kläder till Linnea.  Och vi fick dem fixade! Både mor och dotter blev nöjda. Och vi gjorde det  utan att gräla. Mitt tålamod tryter nämligen när det kommer till att inhandla kläder åt tonåringarna i huset.  -Förlåt mig ungar, men det där med shopping har aldrig varit min grej.  

Men idag så  – ja,  hon blev så fin ❤.Och vi virvlade ut som två älvor ur affären,  lyckliga över att den andra också var lycklig.  ❤ Ni vet,  det är de små sakerna som räknas. 

Största molnet på min himmel är för närvarande att jag saknar sonen.  Ja jag saknar honom så mycket att det känns som om jag har  fått ett stort  hål i bröstet.  Jag lovar – jag har kollat,  men där finns inte något hål nedanför hakan. Det ser ungefär  ut som det gjorde tidigare. Jag tror att  det är insidan som är förändrad.   

Nu hör jag hur ni säger: “Vänta bara,  det blir värre den dagen när  barnen börjar flytta ut”. 

Säkert.  Men vi är inte där ännu. Vi tar den tiden då.  Den dagen kommer jag att vara beredd.  Tror jag. 

Sonen har varit väldigt mycket borta den sista månaden.  Mer borta än hemma. Först scoutlägret och när de väl kom hem så bodde italienarna hos oss och vi hann knappt ha någon egen tid alls. Vi sjåsade omkring allesammans. Sen försvann han iväg på Euro-Gig 2016 här i Karleby för att musicera med andra ungdomar från Europa. På torsdag kommer han hem.  Men så börjar skolan och då drar hela baletten igång igen… Så suck. 💔 Det var liksom den sommaren det.  Kanske är det också det som är den största besvikelsen – att sommaren gick så snabbt. Vi gick omkring och väntade på solsken och när solskenet äntligen kom – ja då var hela familjen på läger och kvar var jag här ensam  vid sjön.  Det känns lite som om jag har  blivit snuvad på konfekten – jag som riktigt skulle njuta av min sista lediga sommar fullt ut. Visst har jag njutit,  men ändå…   

Förstod någon det där?  Kanske inte ens jag själv.   Klockan säger i varje fall att det är  natt och att jag borde sluta svamla.  Utanför fönstret är det mörkt och kusligt.  Dags att sätta huvudet på kudden.  Imorgon fortsätter vi. 

Godnatt världen!