Posted in aktuellt, musik, upplevelser

Äntligen förbi

 

 

IMG_20170326_132846_422

Vi kom iväg på vår dragspelsresa ändå. Signe hade feber ännu på natten innan vi skulle iväg (över 39…), men galna föräldrar som vi är beslöt vi ändå chansa… Och tur var väl det, för febern höll sig borta nästan hela lördagen och flickan var sitt vanliga jag. Idag har hon igen haft lite feber, men ändå orkat relativt bra. Jag hoppas att allting reder upp sig nu när vi kommer hem till egen säng och vanlig vardagslunk igen.

IMG_20170326_133607_673

 

Och vår dragspelare då? Jo hon var helt nöjd med resan. Hon var lite spänd innan, men första låten som alltid krånglat, gick som en dans. Den andra låten “Punasaappaat” som däremot alltid varit hennes bravur, gick istället lite sämre. Eller som hennes lärare sa: “Du halka lite i diket, men hitta upp på vägen igen. Jag är stolt över dig. Ellen”.

 

Av femton semifinalister gick sju vidare till finalen i sommar. Ellen var alltså inte bland dessa, men var mäkta  lycklig över att ha fått vara med. Hon lyste som solen själv där hon efteråt stod med sitt diplom, prisbuckla och den stora mjukissälen. Det blev ju inte sämre heller när man i bussen firade henne efteråt  med ett dragspelshalsband och choklad med motiveringen att hon spelat sig in i deras hjärtan. ❤

dig

Deltagarna i semifinalen var verkligt duktiga. Domarna efterlyste efteråt att lärarna borde satsa mera på musik som motsvarar barnens nivå i spelandet och inte på musik som är alldeles för svår.  Jag håller helt med. Låtarna barnen (kom ihåg att man får vara max  tio år gammal för att få delta i hopeinen harmonikka! ) spelade var verkligt svåra låtar och ibland blev det problem. Personligen har jag svårt att tro att barnen verkligen gillar dem här typen av musik. Jag menar, knappt tio år gamla och har som sin favorit en svår finländsk tango alternativt märklig klassisk musik? Njäe. Jag tror inte det. “Nils Holgerssons resa” och Emil i Lönneberga i variationer var musikstycken jag tyckte var bland de mer lyckade i det här sammanhanget.

 

Nu åker vi hem till vardagen igen.  Skönt, men också roligt att ha fått vara med. Mest problem ställde sommartiden till med. Efter att ha stängt av automatisk uppdatering av tiden på mobilen och samtidigt flyttat fram klockan en timme framåt, trodde jag att jag lyckats undvika svensk tid(båten kryssade ju till Stockholm utan att någon fick gå i land). Det visade sig att vi ändå var en timme för tidigt i farten… inte för att jag sov innan klockan ringde heller. Det var så fruktansvärt mycket oljud under natten när båten var in och vände i Mariehamn.  För att inte tala om ilskna röster mitt i natten utanför vår hytt…

Kommer ni ihåg att jag såg fram emot att få äta på buffén? Just nu säger jag bara urk vid tanken på dylik mat. Tacka vet jag rostat rågbröd med smör och ost… Hem ljuva hem.

Märkligt hur kortsiktiga ens önskningar kan vara…

Advertisements
Posted in familj, upplevelser, vardag

Mamma, föttena!

cof

I två gastkramande sekunder såg jag mig runt inne på Prisma och funderade vart tusan tog hon vägen. Sen till all lycka noterade mina ögon de knallgröna gummistövlarna som stack ut under ställningen med bälten. Då steg fnisset upp i halsen och kameran fram.

– Vår lilla tokstolla. ❤

På kvällen när jag lagt henne i säng och satt mig ner för att berätta för världen om mitt Vasa äventyr, hör jag hennes arga röst inifrån sovrummet. Jag hade ingen lust att stiga upp fler gånger, för tösen skulle ju sova. Tills jag hör vad det är hon säger:

-Mamma, föttena!

Och då förstod jag. Inget annat att göra än att snällt kliva upp och gå och stoppa om de bara fötterna där de stack fram under täcket.

Likadan var jag när jag var liten. Jag kommer ihåg att jag också alltid ville att mamma skulle komma och vika täcket under fötterna. Ännu idag kan jag inte somna om täcket inte är över fötterna. Monstren som slickar tårna, ni vet.

Posted in Släktforskning, upplevelser

Himlafärd

IMG_20170321_143954.jpg

Kommer ni ihåg släktforskningskursen jag började gå? Igår var det grande final och gruppen åkte till Vasa  för att bekanta sig med riksarkivet.

De övriga i gruppen var ivriga och startade redan halv åtta på morgonen från Karleby. Jag valde att åka med egen bil och tog en lugn morgon med Signe innan vi styrde kosan mot Kronoby där jag lämnade in henne för omvårdnad hos mommo och moffa. Framme i Vasa var jag ca 11-tiden och efter att ha hittat arkivet och rätt dörr in, fann jag snart mina kollegor  med böjda huvuden ivrigt studerandes dokument de fått sig framplockade.

Själv hade jag bara två saker jag ville kolla upp, men modet började snabbt svikta att jag alls skulle hinna hitta något material. Det visade sig nämligen att just när jag kom skulle arkivmänniskorna hålla matpaus och ingen skulle leta fram material på en timme. Vår kursledare drog snabbt iväg med mig och dödsannonsen jag hade med mig på mannen jag ville veta mera om, till betjäningsdisken. I ett huj hade hon beställt  rättsprotokoll  över en treårsperiod åt mig. Sedan var det bara för mig att sätta mig ner och äta min sallad jag hade med mig i väntan på att arkivpersonalen också skulle få ner sin mat. Det blev en lång väntan och det hann både gå en och två timmar innan en ur personalen plötsligt kommer rullande med en kärra fylld av läderinklädda böcker.

– Eva Sundström?

Jag nickade och steg upp för att hämta böckerna.

Han höll hejdande upp handen.

-Vänta så plockar jag fram dem åt dig.

Det var alltså bara för mig att sätta mig ner igen och och se på när han dukade upp alla böcker åt mig. Hela bordet blev fyllt av alla dessa tjocka luntor.

I den stunden förlorade jag min tidsuppfattning och jag formligen druknade in i de här böckerna. Känslan när mina släktingar plötsligt ploppade upp mellan sidorna… ❤ Jag som är förkyld igen (jag har faktiskt börjat fundera att jag är allergisk mot någonting) fick plötsligt en förfärlig snuva. Jag vet inte om det var de dammiga böckerna eller människorna i dem som fick mig att snörvla som en tok i den dödstysta forskningssalen. Snoren rann, jag snörvlade,  jag bläddrade, jag läste, fotograferade, snörvlade… Och där bland dammet och snuvan, förstod jag. Äntligen fick jag en förklaring till det jag funderat på, det som ingen kunnat förklara för mig. För en stund blev de som inte finns längre alldeles levande. Det var som om jag klev in i deras värld för en liten stund. Och jag var överlycklig.❤

Jag kom hem med ca 100 bilder. För jag måste ju bevara det jag fick veta. Beställa kopior var inte att tänka på för med så mycket material hade det blivit en dyr historia. Så jag fotograferade varenda sida. Det var inte lätt, särskilt inte när näsan hade bestämt sig för att ha störtfloden på.

Jag har redan hunnit printa ut nästan allt, men bläcket i printern tog slut så ikväll har jag varit och inhandlat mera. Nu kan jag därför fortsätta printa ut det jag hittade om min moffa.  För honom snubblade jag också över  i de här böckerna ❤

Jag vet inte när jag upplevt ett sådant lyckorus senast. Igår var en verklig himlafärd.

Vår ledare var lycklig för min skull. Hon sa att det är just dylika händelser som är pärlorna inom släktforskning, när man hittar mer än man ens vågat ana.

Jag hävdade igår att nu behöver jag inte leta mera för nu vet jag, varvid en av deltagarna med glimten i ögat konstaterade:

– Vänta bara tills du har smält allting i några dagar, det är då det börjar på allvar.

 

 

Posted in Evas testkök, familj, upplevelser

Lite sportlov

cof

Lite sportlov var verkligen vad jag behövde just nu. Som siste man stängde jag dörren till jobbet på onsdag kväll med huvudvärken bultande under tinningarna. Huvudvärken hade inte gett med sig ännu under natten, men envist snörade jag på mig skorna i morse och försvann ut på promenad med Panda innan jag ens fått frukost i magen. Och där någonstans i skogen lämnade jag huvudvärken kvar. Skönt!

cof

Trots att vi har bott här i elva år är det sällan jag kliver in i skogen som ligger alldeles intill. Tills nu. Jag har ju äntligen fått en kompis att ta med mig hit – Panda. Hon älskar att gå till skogen för hon vet att här har hon en chans att få springa okopplad.

Vi är inte ensamma om att vistas i den här skogen. Under veckosluten rör sig här väldigt mycket människor. Trots snö är stigarna väl upptrampade. Jag har varit lite rädd för att gå vilse, men spåren andra människor lämnar efter sig har gjort att jag modigt börjat ta ut  allt längre rutter. Det är fascinerande att befinna sig där i skogen. Man hör staden fräsa någonstans långt i bakgrunden, men omgivningen speglar bara lugn och ro. (Bilderna är inte från idag- sörjan i skogen idag var inte lika vacker som snöfluffet under helgen).

cof

 

Efter frukost packade vi in hela familjen i bilen och åkte till grannstaden på äventyr. Vi hade en del saker att inhandla, bland annat en klänning till Ellen inför hennes semifinalplats i dragspel. Vi hittade en klänning till slut och jag kan berätta att klänningsutbudet för en nioåring är magert.  Vi har sökt i många affärer här i Karleby utan resultat och därför hade vi lagt vårt hopp till grannstaden. Och hoppet infriades. Jeee! 🙂

IMG_20170302_135146.jpg

Efter en lyckad klädjakt blev det pizzabuffé på Mr Bank. Slurp säger jag. Pizzorna på det här stället är lite mer sofistikerade och tunade än vanligt och satte sig absolut rätt i gommen. Jag är övertygad om att vi kliver in här fler gånger.

cof

Innan vi styrde kosan hemåt många påsar rikare hämtade vi vår bil där den lite ensam stod i torgparkeringen. Nu tycker jag nog ni Jeppisbor ska börja använda er fina parkering! Så mycket pengar och slit som satts ner på detta bygge tycker jag verkligen att ni ska använda det också. Det är ju lite harmt annars…

cof

Det blev ett andra besök till grannstaden ännu ikväll… Ett erbjudande om kaffe i glada vänners lag tackar man inte nej till. ❤

En intensiv men glad dag är till ända. Jag kommer att sova med ett lyckligt leende på läpparna i natt. 🙂

God natt världen!

 

 

Posted in familj, upplevelser

Lilla jul 

Känns lika vemodigt varje år att packa ihop prylarna, släcka lampor och låsa efter oss för att styra hemåt igen. Stämningen är alltid på topp och man bara önskar att det aldrig vill  ta slut. 

Allting började för ca nio år sedan när Jörri och hans syskon fick för sig att fira lillajul tillsammans. Kanske var det en fortsättning på traditionen de själva  vuxit upp med att  fira lillajul tillsammans med sin mammas syskon och deras barn.  Även jag hann uppleva den tiden innan traditionen till slut tog slut.  

I varje fall,  Jörris bror var den som hittade Luotonen som ligger i Viitasaari.  Att det blev just Viitasaari berodde helt enkelt på att det ligger mitt emellan Karleby och Kuopio där våra familjer bor.  Alla har lika lång väg att köra. 

Luotonen ligger mitt ute i skogen utanför all bebyggelse.  Men det är världens bäst.  Vi är en stor familj som ständigt vidgar ut oss så det behövs utrymme.  I år var vi 23 personer och fyra hundar!  Det bästa med det här stället är att  vi inte behöver tänka på att vi stör någon och hundarna kan springa fritt. Barnen satt uppe till mitt i natten och lekte /spelade “mafia”. Det är märkligt hur de allesammans kan umgås trots att åldrarna spretar från 12-20. Och alla, både stora som små,  längtar lika mycket efter den här dagen. 

Vad vi gör under vårt dygn i Luotonen?  Vi pratar,  skrattar, badar bastu i den gamla mysiga gårdsbastun,  rör ihop en festmåltid, äter,  delar ut lillajulklappar och om man vill får man ha program och uppträda för släkten.  Ofta blir det en massa musik,  men årets favorit blev nog den svävande dynan A stod på och plötsligt gled iväg  på rakt  igenom rummet.  Häftigt!  Man borde inte avslöja trolleritrick men för er som undrar och som kanske  vet vad det är  kan jag avslöja att en segway är förklaringen. 

Det var den lilla julen det.  Bara att vänta på nästa år igen.  Då blir det 10-årsjubileum. Vissa hävdar att det inte ännu är tionde gången,  men det gör detsamma.  Vi jubilerar i alla fall. 

Posted in familj, motion, Panda, upplevelser, vardag

Det är inte solsken jämt 

Helg.  Äntligen.  Det har varit en jobbig vecka så jag behöver helg. 

En dag var jag på kurs i Tammerfors,  en annan travade jag genom grannstaden,  en tredje sjöng jag och all tid däremellan har jag renoverat. Vår lilla björn gjorde verkligen skäl för namnet häromdagen och i en nervöst ögonblick här hemma gick hon till attack på fönstret och tuggade i sig en stor bit! Jag säger bara det – det är inte solsken jämt.  Men den lilla hantverkaren i mig skred till verket och ordningen är återställd igen.  

Pandas nervösattacker har det däremot duggat mycket av på sistone.  Både mattan,  pianostolen,  ett stolsben, en dyna,  en jukkapalm har fått sig en omgång under veckan. Och jag har reparerat och gett hunden  bannor varefter hunden har slokat med huvudet.  Palmen åkte i soptunnan. Suck.  

När vi tog Panda köpte vi en bur,  men den har aldrig varit i användning.  Tills nu.  När vi åkte till affären igår fick hon tillbringa en timme där.  Jag gillar det inte,  men det var en lättnad för både mig och hunden att inte behöva komma hem och vara arg. Hunden var världens lyckligaste. 

Ge henne ben att tugga på,  säger ni säkert nu. 

Vi ger henne 2-3 ben innan vi lämnar henne och dessa slafsar hon i sig för att fortsätta att tugga på något annat.  Man ser också på henne att hon är olycklig när vi ska lämna henne ensam.  Tyvärr är vardagen sådan att vi inte kan vara hemma med henne jämt.  Som tur har barnen olika långa dagar och sonen börjar ibland senare och har också håltimmar mitt på dagen så då är han hemma.  Men tydligen är det inte tillräckligt.  Det var likadant i höstas när jag började jobba då blev hon i full panik och gjorde hyss.  Strax innan höstlov var det väldigt jobbigt,  men efter att hon fått tillbringa en vecka hos svärföräldrarna och fått uppmärksamhet 24 timmar i dygnet var hon som en ny hund när vi kom hem igen.  Tills nu.  

Så buren har fått komma fram.  Tyvärr är jag lite motståndare till att ha hunden där,  men tror knappast att en timme där nu som då gör någon skada. I varje fall måste vi göra något åt detta för att  få den onda cirkeln bruten och Panda måste bli trygg igen. 

Men den här helgen är räddad när det är lillajul. Vi ska åka iväg tillsammans med Jörris familj och syskon och tillbringa ett dygn “in the middle of nowhere”.  Där får Panda springa fritt och tre andra hundar garanterar att det inte blir tråkigt. 

Så nu hoppas jag på solsken.  Åtminstone över helgen.  Vill inte solen lysa,  så åtminstone hoppas jag på att sinnet gör det. 

En glad lilla jul till er!  Ta hand om er,  både människor och djur!  ❤

Posted in aktuellt, familj, Uncategorized, upplevelser

Lilla familjen 

De två äldsta barnen har åkt iväg på Kulturkarneval till Grankulla. Sonen ska skriva låtar och flickan ska sjunga under dagarna där.  Kvar här hemma är vi fyra,  eller “lilla familjen” som Jörri kallar oss.  Egentligen hade vi tänkt passa på och åka och hälsa på tomten uppe i Rovanniemi med våra två yngsta,  men orken och pengarna tog slut.  Vi har haft aningen för mycket program på sistone för att det skulle ha känts lockande att sätta sig i bilen  och åka hundratals kilometer norrut.  Det är ju dessutom lilla jul nästa helg och då bär det iväg på vår traditionella lillajulresa tillsammans med hela tjocka släkten. 
Ellen var trots allt lite besviken över att vi inte åkte,  men jag garanterade henne att vi skulle  hitta på något annat roligt istället.  Eftersom Buu-klubben var i stan igår inledde vi därför fredagskvällen med ett besök på biblioteket. Mamma bredde gladeligen ut sin nytvättade jacka på golvet så att de två töserna inte skulle behöva sitta på det kalla stengolvet… 

Och idag,  efter att ha konstaterat att det är mässa i Jakobstad,  packade vi oss i bilen och styrde dit. Hem kom vi med en massa broschyrer och funderingar vad man skulle kunna hitta på.  Ellen testade studsa på studsmattan så högt att hon nästan flög i taket… Hon berättade efteråt att det var jätteroligt,  men jobbigt.

Hemvägen gick via Friends & brgrs och riktigt gott var det den här gången med.  

Innan vi kunde styra kosan hem, var vi tvungna att stanna till vid en mataffär.  Väl där inne kom Ellen ihåg att :

– Mamma,  jag är bjuden på kalas ikväll! 

Ahaaa.  Nå hon hann till kalaset,  blev försenad endast ungefär femton minuter.  Skulle vi ha åkt till tomtelandet skulle  hon  aldrig ha hunnit.  🙂

Så det blev en bra helg till slut.  Nu väntar vi bara på att resten av familjen ska komma hem.  Det är väldigt tyst och tomt utan dem.  Lilla familjen är nog bra,  men stora familjen är nog bäst. 

Posted in familj, musik, Panda, skrivande, upplevelser

Betar av en sak åt gången 

I helgen firade konservatoriet sina 50 år. På bilden Junioriharmonikat.

Hej på er! 

Vill bara berätta att jag nog är kvar,  att jag inte lagt av med bloggandet. Nej,  för det vill jag verkligen inte. Ingen risk. Livet har istället  varit lite väl intensivt på sistone med en massa musicerande. Har inte ungdomarna haft olika uppträdanden har jag!  

Kalasat har vi också gjort. Huset var fullt med folk när vi firade Signes 2-årsdag och Jacobs 16-årsdag.

Bloggskriftkursen är också på gång.  Aningen olämpligt kom den, aldrig hade jag trott att oktober och november skulle vara så intensivt som det är nu.  Men jag betar av.  En uppgift åt  gången och nu är det bara två kvar.  Jeeee! Måste passa på att be mina kurskollegor om ursäkt för att jag inte ännu har kommenterar era uppgifter.  Jag har helt enkelt inte hunnit och min mobil håller på att lägga av.  Att blogga fungerar ännu,  men flödet,  var jag läser bloggarna jag följer,  det vill inte riktigt uppdatera sig längre.  Suck.  Men jag vevar igång datorn istället de kvällar jag orkar.  Så innan kursen är slut kommer jag att ha knackat på alla era skärmar. Lovar! 

Skolmusikkonserten “Gunga med oss” glömmer jag inte i första taget. Mäktigt är bara förnamnet.

Skriver gör jag hela tiden.  Just nu har jag många saker på gång.  En kolumn är i startgroparna och sen håller jag på att skriva min egen släkthistoria. Den historien blir nog endast tillgänglig för den egna familjen,  men det är fruktansvärt intressant. Jag kom hem ikväll med en hel påse gamla foton jag fått låna av pappa.  På baksidan försökte vi tillsammas skriva in vem personerna är,  men där finns också många frågetecken. 

Den här har jag studerat ivrigt på sistone…

– Du skulle ha behövt fråga fammo medan hon ännu levde,  sa pappa. 

Ja. Men jag förstod det inte då. Synd att det ska vara så svårt att backa tillbaka tiden… 

Men nu lite sömn.  Imorgon är det måndag och de sista momsberäkningarna ska in. 

Ha en bra vecka! 

Och så har jag ju den här filuren för jämnan att hålla reda på. ❤
Posted in familj, Resor, Sjukdom och hälsa, upplevelser

Sköna nätter i Borås 

Så var vi då framme i Borås på hotellet Sköna nätter. Som jag konstaterade här tidigare blir standarden på hotellrummen bara bättre och bättre.  Och det utan att priset behöver bli högre.  Det  tackar vi för.  Väntar med spänning på grande finale som är imorgon på ett hotell i Stockholm. 


Om vi spolar tillbaka dagen så inleddes den egentligen genom att åter en gång lämna E4:an och kryssa ut på landet. Detta efter ett tips av föräldrarna till Ellens kompis i Gränna.  Vi åkte genom färggranna höstlandskap för att till slut åka igenom “äppeldalen” med äppelträd på bägge sidorna om vägen.  Vi stannade till vid Rudenstams bär och frukt där man kan köpa det mesta som kan tillverkas av äpplen.  Vi köpte faktiskt ingenting utan gick endast  omkring och kände av stämningen och suckade över alla äppelträd som växte i långa rader upp och ner i backen. 

Sen tryckte vi gaspedalen i bottnen (hmmm…) och susade iväg till Ullared och det gigantiska shoppingcentret Gekåsen.  Vad kan man säga om det stället?  Annat än att människan är allt bra knasig. Vi kom fram klockan 12:30 och trots att det var vardag var det smockfullt.  Folk körde med en,  två,  tre!  kundvagnar per lurk och alla lika fullastade! Visst,  det var billigt,  men inte kan man köpa hur mycket som helst för det. Som prisexempel kan jag ge ett träpussel med knappar vi köpte åt Signe. Dessa pussel är en stor favorit just nu.  Hon bygger och bygger och bygger pussel.   Detta pussel  kostade ca två euro på Gekåsen.  Jag köpte ett dylikt pussel åt henne i födelsedagspresent från Prisma senaste vecka och då betalade jag 9:90…  


Ut ur affären kom vi alltså med två sådana pussel och några julklappar till,  godis , en tröja och några småsaker. Det var så hysteriskt inne i varuhuset och när man märker att  människor inte ens bryr sig om att man har en liten en i resebarnvagnen utan kör rakt på utan att blinka,  då blir jag rädd.  Under våra fyra  timmar i affären  såg vi ungefär hälften av affären.  En stor del av tiden gick nämligen åt att köa och äta  vid restaurangen. För att inte tala om köandet till kassorna för att komma ut!  Vi åt alla sex för ca 35 euro och det kan man inte precis säga att är dyrt.

En liten del av kundvagnsparkeringen invid restaurangen…

Visste ni att att på Gekåsen har alla kundvagnar ett nummer?  För jämnan ropades upp nummer på vagnar som tappats bort. Ganska intressant egentligen. Och konstigt. 

På Gekåsen hade vi stämt träff med våra vänner K och I.  De hade redan varit och handlat när vi kom och satt i caféet och gjorde sig redo för hemresa. Eftersom I sitter i rullstol hade de fått parkera alldeles invid dörren,  medan vi  hade fått leta en bra stund innan vi hittade en ledig ruta.

 Ikväll har vi även hälsat på hemma hos våra vänner och  ännu imorgon innan vi åker vidare kommer vi att sticka oss in ytterligare  ett varv. 

Signe då?  Jo hon hänger med.  Hon hostar, är lite hes och ibland har hon känts lite febrig, men jag är  ändå osäker på om hon alls haft någon feber idag.   Hon är betydligt bättre i form än igår. 

Och så länge hon får lägga pussel är det ingen fara.  🙂

Posted in familj, Resor, upplevelser

Norrköping och Hotell Drott 

Första natten på “den stora vänskapsresan” tillbringas på Hotell Drott på en liten sidogata i centrala Norrköping.  Vi funderade först om vi verkligen kommit rätt. Huset såg inte alls ut som ett hotell där det låg med en köttaffär som närmsta  granne. Men visst var det rätt och ett helt ok lågbudget boende  på gångavstånd från centrum och våra barns kusin Caroline som är orsaken till den här avstampen.


Norrköping då?  Jodå,  en gammal och fin stad som dessutom är ganska stor. Större än Kuopio om jag kommer ihåg rätt. Vi har travat igenom en massa köpcenter,  men eftersom vi under den här resan tänkt besöka Sveriges motsvarighet till Tuuri,  nämligen Ullared,  väntar vi en stund med att vifta ut alla slantarna.  Trettio födelsedagskort med svensk text har jag däremot köpt för ynka trettio kronor! Det kallar jag fynd och det är sånt som känns som lyx för en finlandssvensk. Tänk att ha en heeel hylla med kort med svensk text   att välja mellan!  


Caroline?  Ja hon var sig lik.  Riktigt roligt att träffas igen och att få se hur hon bor Vilken lycka att hitta hennes namn på namntavlan i hennes portgång. ❤


Till mamma vill jag säga att Caroline har det bra. Hon bor i en fin lägenhet i ett gammalt tjusigt  “Karlsson på taket-hus”. (Så skulle jag också vilja bo. Tänk att få sitta i de stora, breda  fönstren och skriva?!)  Man hör spårvagnen son skrultar omkring nere på gatan. 

Tjusigt hallgolv i trappuppgången…

Och så fick vi träffa killen med stort K. Jag kan berätta att han fick fullpott av en enig “jury”.  Så bättre än så kan det väl inte bli.  😂

Idag tisdag fortsätter resan till polkagrisstaden Gränna.

God morgon på er och hälsningar från Hotell Drott! Dags att uppsöka frukostbordet.