Posted in familj, Sjukdom och hälsa, vardag

Det är mycket nu

IMG_20170416_163556.jpg

Huvudet bultar. Tankarna organiserar, deklarerar, subtraherar , multiplicerar, räknar. Och ändå är jag konstant ett halvt dygn försenad i allt. Är det inte bråttom på jobbet så är det här hemma. Aaaggggghh!

Imorgon är jag ledig trots att jag egentligen inte skulle ha tid. Men det ska bli skönt det också. Jag ska ladda batteriet som är alldeles urlakat efter alldeles för lite sömn de senaste dagarna samt försöka förkorta to-do-listan här hemma också. För den börjar bli lång. Kilometer lång.

Småflickorna är sjuka. Bägge två. Maken stannade hemma för vi konstaterade att en nioåring inte är så stor. Särskilt inte när hon kräkts hela natten. Jag hörde i natt hur någon sköljde och tömde “navkapseln” (vårt tvättsfat i metall men som liknar en navkapsel) inne på toaletten. Jag trodde det var maken. Dottern hade spyttat flera gånger under natten, men den här gången orkade jag inte kliva upp för det lät ju som om de hade läget under kontroll. Aldrig såg jag att bakom mig i sängen låg maken…

– Nej det var jag själv som tömde och sköljde ur spyfatet sa 9-åringen med ett blekt leende på morgonen.

Hon är duktig hon. Nästan för duktig.

– När man är nio måste man få vara liten hur duktig man än är, konstaterade maken efter att vi funderat alternativa lösningar och han till slut beslöt sig för att stanna hemma. Tur var väl det för två åringen passade istället på att få feber hon med och sov dagssömn i tre timmar!

– Man får mycket gjort när man jobbar hemifrån, konstaterade maken förnöjt.

Hmmm. Märklig värld vi lever i. Bråttom för jämnan och ändå blir ingenting klart.

Tänker på morgondagen och alla småsaker jag borde få ur världen. Högst antagligen kommer jag att glömma hälten. Det blir så när man har för fullt på hjärnkontoret. Då sållar hjärnan ut och börjar glömma.

Desperat försöker jag göra en lista. Jag får inte glömma!

– gör mjöd (kom ihåg att alla familjer ska ha två flaskor med till konserten på måndag!)

– beställ besiktning till bilen!

– beställ blombud!

– deklarera egna och andra familjemedlemmars skatter!

– leta ett urklipp

– hämta sjukintyget från i fredags

– orkar jag ens tänka på de randiga fönstren eller den okrattade gräsmattan?

– beställ tandläkartid till sonen!

– fisksoppa! Familjen måste få mat!

Jag stänger ögonen. Just nu är sova  den viktigaste punkten på min to-do-lista. Börjar nu. Allt det andra kan kvitta. En sak i taget…

Zzzzzzz…

 

 

 

Advertisements
Posted in Sjukdom och hälsa, Sommar, vardag

Medan jag ännu låg och sov

IMG_20170422_112456.jpg

Jag blev sjuk igår. Spysjuk. Bläää. Hela fredagen flöt bort i ett töcken. Också L blev sjuk. Henne forslade maken hem efter halva skoldagen.

I varje fall, på fredagmorgon när jag ännu försökte inbilla mig att jag var arbetsförmögen satt maken och läste morgontidningen. Så mycket förstod jag att det handlade om en grill till specialpris. Men så mycket mer orkade jag  inte lyssna på honom. Grillade biffar och grönsaker intresserar inte när man mår pyton.

När han kom hem från jobbet på kvällen plottrade han fortfarande på om den där grillen. Jag orkade fortfarande  inte lyssna för jag mådde ännu pyton och hade inte orkat vara uppe på hela dagen. Inte L heller för den delen. Hon var nästan grön i ansiktet…

Imorse hörde jag hur väckarklockan ringde klockan sju.

– Vart är du på väg? frågade jag groggigt. Jag var trött och svag för det blev inte mycket sömn i natt. Jag låg till och med några timmar på soffan i natt för ryggen var så sjuk av allt liggande. (Kunde inte låta bli att tänka på alla sängpatentier i natt- hur ont det måste göra i deras kroppar…)

– Jag ska iväg och köpa oss en ny grill, sa maken och studsade upp.

Jag himlade med ögonen och vände ryggen till. Mat – vem orkar tänka på mat den här tiden på dygnet.

Och han kom faktiskt hem med en ny grill till oss. För när jag någon timme senare äntligen orkade hasa mig upp ur sängen och lyssna på honom kunde jag inte annat än fnissa åt honom där han med belåten min satt och berättade om morgonens bravader.

Det hade varit kö utanför Kodin Terra – ingen längre kö, men så pass många människor att maken beslöt sig för att ta ingången via trädgårdssidan. När han kom in i affären och hade ryckt till sig en köpkärra och styrde stegen mot grillarna såg han hur ett femtontal människor med elden i baken kom springande emot honom från andra sidan. Alla hade de siktet inställt på grillavdelningen. Eftersom det fanns enbart sju grillar till salu förstod han att nu gäller det att vara taktisk om han ska få någon grill. Så när alla andra kör rakt på högen med grillar, “koukkar” han runt och når grillarna från baksidan. Han skjuter undan modellexemplaret och kan i lugn och ro dra till sig den sista grillen i högen… Ett par blir stående och river ilsket i varsin ända av ett annat paket. Vem av dem som vann den fajten ser han inte, bara att känslorna går heta.

Fniss. Min man är inte en sådan som jagar extrapriser men hela våren har han letat en ny grill åt oss och tydligen var det här erbjudandet så bra att det till och med fick honom på fötterna. Han såg så finurlig ut att han för ett ögonblick påminde väldigt mycket om Sunes pappa Rudolf 🙂 – ni vet teveserierna/böckerna.

Snön singlar på utsidan så något grillväder är det inte ännu. Men nu mår också jag så pass bra att jag kan börja tänka på mat. Det hemliga tipset heter Coca-Cola. Det drack jag i morse och kände genast hur krafterna började återvända. Svägerskan dricker alltid Coca-Cola när hon har magsjuka. Det är bara att konstatera att det fungerar. Fråga inte varför.

 

Posted in familj, funderingar, kärlek, vardag

Älska dig å!

IMG_20170109_104846_554.jpg

– Älska dig å!

Eller fritt översatt från dialekt till finsvenska:

– Älskar dig också!

Så säger Signe när hon kommer rusande och ska upp i famnen och borrar in huvudet i min halsgrop. “Älska dig å.”  Som om jag precis sagt “Jag älskar dig” och det har blivit hennes tur att svara.

Signe behöver ingen som säger först. Hon älskar förbehållslöst. No matter what. Hon “älskar å” och räknar med att alla andra känner likadant. Så rätt hon har.

Kanske vi vuxna borde ta modell och också älska utan att fordra att motparten alltid ska älska först.

Älskar er å! ❤😉 Glad påsk! 🐥

Posted in vardag

Hej måndag!

IMG_20170324_111823.jpg

Trött? En underdrift. Halvt medvetslös satt jag nyss på toaletten och höll på att trilla framstupa rakt i golvet.

Vi kom hem halv två i natt. Urk. Klockan ringde sju. Önskar att jag kunnat sova lite mera i bussen, men det gick inte när en viss S vägrade …

Hoppas verkligen inte att jag sommar på jobbet… Maken och barnen tog sig en sovmorgon. Smart. S får bli helt hemma idag. Hon måste ha en feberfri dag innan hon kan fara till dagis.

Hej måndag! Hoppas ni andra är lite piggare än jag!

Posted in familj, upplevelser, vardag

Mamma, föttena!

cof

I två gastkramande sekunder såg jag mig runt inne på Prisma och funderade vart tusan tog hon vägen. Sen till all lycka noterade mina ögon de knallgröna gummistövlarna som stack ut under ställningen med bälten. Då steg fnisset upp i halsen och kameran fram.

– Vår lilla tokstolla. ❤

På kvällen när jag lagt henne i säng och satt mig ner för att berätta för världen om mitt Vasa äventyr, hör jag hennes arga röst inifrån sovrummet. Jag hade ingen lust att stiga upp fler gånger, för tösen skulle ju sova. Tills jag hör vad det är hon säger:

-Mamma, föttena!

Och då förstod jag. Inget annat att göra än att snällt kliva upp och gå och stoppa om de bara fötterna där de stack fram under täcket.

Likadan var jag när jag var liten. Jag kommer ihåg att jag också alltid ville att mamma skulle komma och vika täcket under fötterna. Ännu idag kan jag inte somna om täcket inte är över fötterna. Monstren som slickar tårna, ni vet.

Posted in blommor, vardag

En blomma kan göra under

 

Min favoritblomma är tulpan. Inte bara för att den är vacker utan också för att den är ett  löfte om att vi går mot vår.

Häromdagen fick jag en stor bukett som tack för att jag passat grannens kanin. Nöjet var helt på min sida. Särskilt med detta oväntade tack för besväret. När åker ni igen?😉

IMG_20170307_161738_468.jpg

Buketten var så otroligt fin. Jag njöt av den varenda minut. Varje gång jag kom in i köket landade blicken på den, vilade, registrerade och njöt. Från hårt gjutna knoppar till blommor i full blom.

Jag tog bilder på den i massor. Tapetserade mitt instagramkonto med dem så att världen tjöt – nu räcker det!😉    Jag matade buketten med vatten, vatten och mera vatten, allt för att få ha den så länge som möjligt.

IMG_20170310_192734_729.jpg

Men en dag tog det vackra slut. Färgerna hade bleknat. Kvar stod bara ett skelett av en tidigare så vacker skepnad. Sirligt och bräckligt på något sätt – jag som alltid vill se något mer än bara en vissnad bukett.

IMG_20170311_111458_266

Till slut gav jag små nävar lov att göra det de suktat efter en vecka – plocka blommor. Ihärdigt tog de sig an sin uppgift. Plockade och slet tills alla blommor låg i en hög på köksbordet.

IMG_20170311_110146.jpg

Storasyster bar dem varligt bort.❤

IMG_20170312_102641.jpg

Igår kom kära maken hem med en ny bukett. Kanske inte så mäktig som den andra men färgen lovar gott.

Det blir en bra vecka igen. ❤

 

 

 

 

Posted in familj, Sjukdom och hälsa, vardag

Veckans pulshöjare

IMG_20170303_001119_216.jpg

En liten hand letar sig genom mörkret fram till min hals. Fingrar, söker energiskt den lilla utbunktningen jag har på halsen, pricken!  Handen kommer inte till ro trots att den hittar vad den söker. På samma gång hindrar den även mig från att sjunka tillbaka ner i den sköna, djupa dvalan.

Fåfängt försöker jag ruska av mig den lilla handen. Jag tar i den, försöker styra iväg den mot makens sida. Kanske han har någon intressant prick att pilla på klockan tre på natten. Genom sömnbruset hinner ändå min hjärna registrera:- Den där handen, var den inte ovanligt varm? Nästan het?

Med ens är jag klarvaken. Någon minut senare har vi skannat temperaturen till 39,3, intagit en Pamol och druckit en halv “trip”.

Vad denna sjuka heter förutom hög feber, vet jag inte. Igår misstänkte jag vattenkoppor, men de misstänkta prickarna har försvunnit bort. Andra alternativ är tre dagars feber, men för att veta om det är det måste vi vänta en dag till för att dagarna ska bli tre och eventuella prickar ska hinna blossa upp. Varken snuva eller hosta har hon. Vi var faktiskt till simhallen häromdagen så min hypokondriska hjärna kan inte låta bli att fundera på vad som fanns i vattnet hon svalde…

I varje fall, den här sjukan kom väldigt olämpligt. Kasta en blick i kalendern och notera att vi närmar oss nummer tolv. Den tolfte är bokförarens högtidsdag. Då ska allting vara klart. Den här tiden på året blir den tolfte lätt en pulshöjande sak med tanke på allt det där andra som också ska vara klart.

Nå det löser sig. Det måste det. Kära maken stannar hemma idag och imorgon kan jag alltid förskottera min lediga onsdag att bli till en tisdag. Efter det måste hon ju vara frisk igen, eller?

 

 

 

Posted in Sjukdom och hälsa, vardag

Intensivt

edf

Intensivt. Det är vad livet är som bäst. Eller kanske rättare sagt jobbet. Det är mycket för en bokförare den här tiden på året. Men jag trivs av att se högen med  färdiga bokslut växa  på samma gång jag får lite panik. Ska jag hinna bli klar i tid?

Det som lite sätter käppar i hjulen för mig är förkylningar. Jag är som bäst inne på förkylning nummer två sedan nyår. Jag som inte var förkyld alls under de två år jag var vårdledig tycks nu få förkylningar  på löpande band. Öroninflammationen knäckte tydligen immunförsvaret så jag gissar att så här kommer det att hålla på ända fram till våren.

Att inte vara helt frisk är både  irriterande och jobbigt. Det finns så mycket jag skulle vilja göra (som skriva här!) men som jag helt inte orkar. Istället prioriterar jag sömn. Kan berätta att denna veckas lediga onsdag kröp jag gladeligen ner med Signe för att sova dagssömn. Det var u n d e r b a r t.

Släktforskat skulle jag ha gjort ikväll, men den här gången fick det vara. Ingen vill sitta intill detta snörvlande troll. Prosit!

Så här sitter jag istället och stirrar in i ugnen där årets sista julstjärnor växer till sig.

Nästa vecka är det sportlov. Två dagar ledigt för mig. Ingenting speciellt har vi inte tänkt göra. Snarare njuta av att bara vara hemma. Snart ska vi dessutom iväg på en dragspelskryssning. Men mer om det en annan gång för nu rinner lilla näsan igen. A-a-a-tjo!

Trevlig helg! 🙂

 

 

Posted in kärlek, vardag

Time’s out

IMG_20170129_124130.jpg

Det kom med kort förvarning, beskedet att hon med stort H var i landet. Jag pratar om Ellens dagiskompis. Hon som flyttade till Sverige för tre(?) år sedan. Hon som vi så sent som i höstas hälsade på. (Se här )

Det var en överlycklig Ellen som följde med mig för att hämta kompisen från hennes farföräldrar. Vi åkte lite fel, sprang från höghus till höghus innan vi hittade henne. Plötsligt stod hon och hennes pappa där och skrattade och vinkade åt oss.

Vi tog flickan med oss hem till oss. Hon utrustad med portkoden nedskriven på sin arm så att vi ska kunna lämna in henne igen på rätt adress.

I bilen satt flickorna framme på framsätet bredvid mig (vi har tre platser på frambänken). Ellen pratade om allt och ingenting, men kompisen var lite tyst. Ellen funderade på “trip” – ni vet saftburkar med sugrör och vad som möjligen är den svenska motsvarigheten till det. Till slut konstaterar hon:

-Vad saknar du allra mesta i Sverige?

W tänker en sekund och ler ett lite sorgset leende samtidigt som hon klappar Ellen på knät. Ellen kommer lite av sig och konstaterar stumt:

-Det var nog inte riktigt på det jag tänkte…

Åter en gång har tre timmar flugit iväg och vi har knappt sett till flickorna. Enda som hörs från Ellens rum är lyckliga skratt…

Om femton minuter måste jag knacka på dörren. Tiden är snart ute. Vi måste åka tillbaka.

Hjärtskärande på något vis. Jag tänker på hur jag någon gång i vuxet enfald tänkte att de nog en dag växer ifrån varandra. Vad otroligt fel vi mammor kan ha ibland…

Posted in Kreativitet, vardag

Kliar i fingrarna

IMG_20170129_123253.jpg

Det kliar i händerna. På grund av eksem? Ja, ibland det med, men för närvarande är det en annan typ av klåda som irriterar mig. Jag vill sy, sticka… Helt enkelt göra någonting praktiskt.

Nå varför sätter du bara inte igång?

Helt enkelt för att jag har så många andra saker jag skulle behöva ta itu med. Jag är också rädd att inspirationen ska falna så snart jag stöter på mothugg, så snart symaskinen trilskas, när det inte blir som jag vill, när… Men åååå vad jag skulle vilja!

Vad vill du sy?

Jag vill sy en tunika till mig själv. En tunika i ett glatt tyg. Färgglatt.Något vårigt.  En tunika, ja nästan en klänning som du kan ha med tjocka strumpbyxor. En tunika med fickor i sidan. Jag funderar att det inte kan vara så svårt. Största utmaningen ligger antagligen i att hitta rätt tyg och ett mönster. Eller ska jag helt enkelt ta och rita mig ett eget mönster? Det ska vara enkelt. Inga krusiduller, bara rakt och lite utsvängt mot fållen.

Men tänk om jag tröttnar? Tänk om inspirationen försvinner innan jag ens är klar? Åååååh!

Och vantar. Jag skulle vilja sticka vantar. Vita med ett rött hjärta på handryggen. Eller svarta med ett brunt hjärta. Eller varför inte båda? Ååååååh!

Velar. Velar är precis vad jag gör. Men oj vad det skulle vara roligt!