Posted in funderingar, Kreativitet, musik

Anspråkslösa

IMG_20170513_121649.jpg

Det är precis vad vi finländare är. Gång på gång inser jag det och blir nästan arg. Dags att börja tro på oss själva. Att vi kan.

Sitter och föjer med genrepet inför kvällens  morsdagskonsert. Jag har inte möjlighet att gå på konserten, men ville lyssna och se gästdirigenten Ambrose från Amerika och lyssna på vad dottern övat hela våren.

Med mjuk, mild stämma rättar och visar han hur han vill ha det. Utan att låta burdus och nedlåtande. Bara mjukt och soft.

You are Beautiful (du är vacker), säger han.

Han studsar upp och ner, en liten man huvudet kortare än jag.  I normala fall skulle jag kanske fnissa till, men inte idag. Hela han  är musik.  Varenda kroppsrörelse är musik.

Jag är övertygad om att med en mentor som honom skulle vilken blyg människa som helst kunna blomma ut. Till och med lilla jag. Igen var jag nedlåtande. Liten är väl ändå inte jag?

Vi finländare är  alldeles för blyga och osäkra. Fostrade av ett hårt klimat. Både andligen och vad gäller vädret. Inbundna.

Believe in yourself, säger han.

Och det märkliga är att alla lyssnar. Eleverna tror honom och gör precis som han säger. Pukorna dundrar precis så kraftigt som han vill, det försiktiga, trevande ersätts med självförtroende.

Psykologi.

I`m amazed. Av en liten amerikan.

Han är faktiskt professor.  Inte tu tal om saken.

Posted in Inredning, Sjukdom och hälsa

Badrum och andra sorger

IMG_20170510_192915.jpg

Idag känns det lite så här. 💔 Expertisens märkliga operation gick idag inte att utföra. Det kunde de ha frågat mig redan från början om. Tyckte redan när jag hörde planerna att det lät aningen märkligt. Meeeeen, man ska inte betvivla  medicinens under. Inte ens när bondförnuftet säger nej. Eller? Förlåt, men hela den här historien börjar bli snudd på absurd. Jag vet snart inte om jag ska skratta eller gråta. 💔

Försöker bota mina negativa tankar med att tänka på kakel. Stenhårt. Om jag vill ha beige eller grått golv i hjälpköket. Ja, ni hör. Jag har övergett mina planer på schackrutor. Nu är det mindre brokigt som gäller. Troligtvis grått golv i badrummet och vita, stora kakel på väggarna. Som blickfång i allt det vita kommer det att bli ett mörkbrunt badrumsskåp.

Trist att jag måste glömma vår runda badrumsspegel –  den jag tycker så mycket om. Men för att få rum för alla tandborstar och rakgrejor, för att få ett slut på köbildningen på “tandborstningstoaletten” om morgnarna, gäller det inse att jag måste avstå från något så simpelt som en spegel. 💔

Men det känns lika olustigt som för äldsta dottern vars “padda” kollapsat  och det enda som gick att göra för att få liv i den igen, var att  uppdatera den helt och hållet. Resultatet blev att alla hennes kära gamla filmer försvann. Hon som hade filmat vardagsliv för några år tillbaka. Vi brukade se på dem ibland och fnissa över hur annorlunda allting då var. Det var fina filmer. Barnhumor på hög nivå.  Men nu är allt putsväck- borta!

Sagan är alltså all. För gamla minnen och spegeln också.

Nej vet ni vad , nu en frisk promenad runt kvarteret med småflickorna och hunden. Kanske det skulle bota missmodet för en stund.

Suck.

Posted in Uncategorized

Det är mycket nu version 2.0

IMG_20170510_164936_1.jpg

Förlåt att jag inte uppdaterar min blogg. Jag ser ju att ni tittar in. Livet är bara lite väl hektiskt som bäst. Alldeles för mycket att göra så allting blir lidande. Jag försöker släcka brandhärdar både här och där, vilket resulterar mest i kaos.

En familjemedlem (till familj räknar jag alltså “storfamiljen” runt omkring oss) har blivit sjuk och tillbringat två veckor på sjukhus. Imorgon blir det operation och då hoppas vi att allting blir bra igen. Kvällar går i varje fall åt i  att hälsa på på sjukhuset, upprätthålla marktjänst och däremellan försöka upprätthålla ordningen också på hemmafronten.

IMG_20170506_210748_137

Barnens teaterspelande tar också sin tid så bilen kör för närvarande flera gånger i veckan till Kronoby.

På sångfronten för min egen del är det också intensivt. Senaste helg sjöng Vilja på åldringshem och på lördag blir det att sjunga under nattvandringen i Öja. Sen blir det en födelsedagsfest  och körfestivalen i Vasa.

Idag har jag spenderat dagen hos en kakelförsäljare. Vi har ju också ett badrumsprojekt som borde slås fast. Det kom så mycket emellan att även det strandade. Idag blev jag lite klokare, så nu skulle det gälla att lyfta luren och boka in datum för projektet.

Och däremellan är det tandläkarbesök, hälsogranskningar, vårfester, dragspelsfunderingar (ja på den punkten kom det önskemål idag – ska berätta mera senare!) och jobb. Det sistnämnda skulle jag inte alls ha tid med…

En dag i taget. Så mycket mer kan man inte göra.

Imorgon är viktig. Vi börjar med den. Allt annat kan kvitta.

Återkommer så snart jag fått fäste under fötterna igen.

Posted in aktuellt, funderingar, Kreativitet, skrivande

En fegis som jag

Screenshot_20170507-093245.png

Igen har jag hittat en, en utbildning jag vill gå. Författarskola. Det låter högtidligt.  Författare? Är det verkligen det jag vill bli? Jag vet inte. Jag har aldrig tänkt det så. Skriva är bara så jag. Det är det som ger mig guldkant i vardagen.

Ni som följt mig här vet att jag en gång tidigare funderat på en liknande utbildning. Den gången sökte jag också, men kom inte in. Jag tror jag började pilla på ansökan för sent. Jag borde ha satsat lite mer. Skrivit något nytt. Haft en liten plan för mitt skrivande. Idag har jag en plan. Jag vet vad det är jag vill. Jag har faktiskt idag ett manus i min skrivbordslåda. Lite delar saknas, men de är bara att skriva in. Allt handlar om att våga, att våga kasta sig ut för stupet. Strunta i vad alla bättre vetande tror sig veta.

Nu kom alltså en ny kurs. En ny chans. Och tid fram till augusti att skriva ett motivationsbrev.

Alltid kan man söka. På det förlorar jag inget. Men det som sätter käppar i hjulen, saker som bildar ett fult MEN i allt det här är bland annat

– kursavgiften på 650 eur. Det är en stor summa pengar för en vanlig mamma som jag. Pengarna rinner för jämnan iväg i den här familjen med fyra stycken barn. Alltid är någonting sönder. Alltid finns det någonting som någon annan har och inte vi . Att satsa en så stor summa på enbart mig själv känns… fruktansvärt.💔 Inte nog med att tågbiljetterna till och från Karis kostar en hel det. För att inte tala om inkvartering. *suck*

Mitt andra MEN är tid. Kursen kostar tid. Väldigt mycket tid. Tid som kräver hela familjens insats. Och jobbets. För utbildningen hålls också fredagar ungefär en gång i månaden. Har jag verkligen tid? Hela den här veckan har rusat ifrån mig och jag får hjärtklappning bara med tanke på nästa. Hur fasingen ska jag hinna?

Men. Ska man strunta i dem? Ska man chansa? Hoppa? Hoppas att allting löser sig sen?

Önskar att jag inte var en sån fegis…

Posted in funderingar, Sjukdom och hälsa

Livets bergodalbana

IMG_20170430_090407_032.jpg

Livet blir aldrig långtråkigt. De senaste dagarna har varit himlastormande. Allt från ilska till vardagliga långtråkiga till glädjefnatt.

I fredags var jag trött. Dödstrött. På mitt jobb. Oftast tycker jag att det är kul. Men jag gillar inte den där gastkramande stressen som med jämna mellanrum dyker upp. Den tar livet av mig. Efteråt sitter jag och stirrar tomt framför mig. Funderar om det verkligen är värt det.

Men det där var då. Nu blickar vi framåt. Drar upp snåre. Hoppas på lugnare dagar, sommar och vår.

Fredagen bjöd också på oro och bekymmer på grund av sjukdom som fortgått lite för länge . Tycker verkligen det räcker nu. Tur att patienten själv är tålmodig och till och med orkar skoja mitt i bedrövelsen.

Till och med lilla Signe verkar förstå vad sjukhus är nuförtiden.

– Xx behöver hjälp konstaterade hon snusförnuftigt när vi klev in genom sjukhusdörren  på lördag eftermiddag.

Sant. På sjukhus får man hjälp. Visst?

Helgen har också bjudit på glädje. Vi bor på villan för ungarna har haft teaterövning i hembyn hela helgen. Glädjen som lyser i dem efteråt är bländande.

– Det är så roligt! säger de i en mun och  jag kan inte annat än tro dem.

Panda å sin sida har fått rädslan att stockas i halsen på mig. Hon rör sig ute på de grånande isarna. Ibland väldigt långt ifrån land. Jag tror hon jagar svanarna som ligger och guppar inne i viken. Ibland vågar jag knappt titta. Vilken tur att hon återvänder när jag ställer mig ute på terrassen och skriker… Hon vågar väl inget annat…

Idag har vi haft huset fullt med folk. I omgångar. Sjutton personer räknar jag till! Finns det hjärterum finns det stjärterum i vår 25kvm stora villa. Varmt välkomna igen!

Men meddelandet jag fick ikväll kunde inte ha varit bättre. Jag är så glad för er. ❤ Bortom ord. Det finns en Gud ändå. ❤

Nu är bastun varm. Dags att smälta och begrunda.

God helg!❤

 

 

Posted in familj, Sjukdom och hälsa, vardag

Det är mycket nu

IMG_20170416_163556.jpg

Huvudet bultar. Tankarna organiserar, deklarerar, subtraherar , multiplicerar, räknar. Och ändå är jag konstant ett halvt dygn försenad i allt. Är det inte bråttom på jobbet så är det här hemma. Aaaggggghh!

Imorgon är jag ledig trots att jag egentligen inte skulle ha tid. Men det ska bli skönt det också. Jag ska ladda batteriet som är alldeles urlakat efter alldeles för lite sömn de senaste dagarna samt försöka förkorta to-do-listan här hemma också. För den börjar bli lång. Kilometer lång.

Småflickorna är sjuka. Bägge två. Maken stannade hemma för vi konstaterade att en nioåring inte är så stor. Särskilt inte när hon kräkts hela natten. Jag hörde i natt hur någon sköljde och tömde “navkapseln” (vårt tvättsfat i metall men som liknar en navkapsel) inne på toaletten. Jag trodde det var maken. Dottern hade spyttat flera gånger under natten, men den här gången orkade jag inte kliva upp för det lät ju som om de hade läget under kontroll. Aldrig såg jag att bakom mig i sängen låg maken…

– Nej det var jag själv som tömde och sköljde ur spyfatet sa 9-åringen med ett blekt leende på morgonen.

Hon är duktig hon. Nästan för duktig.

– När man är nio måste man få vara liten hur duktig man än är, konstaterade maken efter att vi funderat alternativa lösningar och han till slut beslöt sig för att stanna hemma. Tur var väl det för två åringen passade istället på att få feber hon med och sov dagssömn i tre timmar!

– Man får mycket gjort när man jobbar hemifrån, konstaterade maken förnöjt.

Hmmm. Märklig värld vi lever i. Bråttom för jämnan och ändå blir ingenting klart.

Tänker på morgondagen och alla småsaker jag borde få ur världen. Högst antagligen kommer jag att glömma hälten. Det blir så när man har för fullt på hjärnkontoret. Då sållar hjärnan ut och börjar glömma.

Desperat försöker jag göra en lista. Jag får inte glömma!

– gör mjöd (kom ihåg att alla familjer ska ha två flaskor med till konserten på måndag!)

– beställ besiktning till bilen!

– beställ blombud!

– deklarera egna och andra familjemedlemmars skatter!

– leta ett urklipp

– hämta sjukintyget från i fredags

– orkar jag ens tänka på de randiga fönstren eller den okrattade gräsmattan?

– beställ tandläkartid till sonen!

– fisksoppa! Familjen måste få mat!

Jag stänger ögonen. Just nu är sova  den viktigaste punkten på min to-do-lista. Börjar nu. Allt det andra kan kvitta. En sak i taget…

Zzzzzzz…

 

 

 

Posted in aktuellt, musik

Förnöjsam

Bilden av en kvinna sittandes på en sten njutandes av kvällssolen fick  nytt liv häromdagen när Armadis rama satte ut sin tolkning av Fuxas valsen med reggaestuk. Det svänger skönt om tolkningen och texten och bilden känns helt rätt.

Kvinnan på stenen är min fammos mamma Johanna. Johanna lär ha varit en arbetsam kvinna som alltid hade en stickning på gång.  Hon stickade till och med när hon gick till och från hagen med sina kossor.

Kvinnan är fruktansvärt lik min fammo. När fammo tog av sig glasögonen  såg hon ut som kvinnan på bilden.

Enligt pappa hade Johanna en lika hes röst som min fammo – en heshet som verkar gå i arv led efter led. Min röst blir fort trött och pappa – ja, han är likadan. Kanske det är tänkt att vi ska hålla tyst?😉

Förnöjsam. Så sägs den här kvinnan ha varit. Och visst ser hon ut att njuta där hon sitter i sin ålders höst. Förnöjsam hoppas jag att jag också en dag ska bli.

 

Posted in Sjukdom och hälsa, Sommar, vardag

Medan jag ännu låg och sov

IMG_20170422_112456.jpg

Jag blev sjuk igår. Spysjuk. Bläää. Hela fredagen flöt bort i ett töcken. Också L blev sjuk. Henne forslade maken hem efter halva skoldagen.

I varje fall, på fredagmorgon när jag ännu försökte inbilla mig att jag var arbetsförmögen satt maken och läste morgontidningen. Så mycket förstod jag att det handlade om en grill till specialpris. Men så mycket mer orkade jag  inte lyssna på honom. Grillade biffar och grönsaker intresserar inte när man mår pyton.

När han kom hem från jobbet på kvällen plottrade han fortfarande på om den där grillen. Jag orkade fortfarande  inte lyssna för jag mådde ännu pyton och hade inte orkat vara uppe på hela dagen. Inte L heller för den delen. Hon var nästan grön i ansiktet…

Imorse hörde jag hur väckarklockan ringde klockan sju.

– Vart är du på väg? frågade jag groggigt. Jag var trött och svag för det blev inte mycket sömn i natt. Jag låg till och med några timmar på soffan i natt för ryggen var så sjuk av allt liggande. (Kunde inte låta bli att tänka på alla sängpatentier i natt- hur ont det måste göra i deras kroppar…)

– Jag ska iväg och köpa oss en ny grill, sa maken och studsade upp.

Jag himlade med ögonen och vände ryggen till. Mat – vem orkar tänka på mat den här tiden på dygnet.

Och han kom faktiskt hem med en ny grill till oss. För när jag någon timme senare äntligen orkade hasa mig upp ur sängen och lyssna på honom kunde jag inte annat än fnissa åt honom där han med belåten min satt och berättade om morgonens bravader.

Det hade varit kö utanför Kodin Terra – ingen längre kö, men så pass många människor att maken beslöt sig för att ta ingången via trädgårdssidan. När han kom in i affären och hade ryckt till sig en köpkärra och styrde stegen mot grillarna såg han hur ett femtontal människor med elden i baken kom springande emot honom från andra sidan. Alla hade de siktet inställt på grillavdelningen. Eftersom det fanns enbart sju grillar till salu förstod han att nu gäller det att vara taktisk om han ska få någon grill. Så när alla andra kör rakt på högen med grillar, “koukkar” han runt och når grillarna från baksidan. Han skjuter undan modellexemplaret och kan i lugn och ro dra till sig den sista grillen i högen… Ett par blir stående och river ilsket i varsin ända av ett annat paket. Vem av dem som vann den fajten ser han inte, bara att känslorna går heta.

Fniss. Min man är inte en sådan som jagar extrapriser men hela våren har han letat en ny grill åt oss och tydligen var det här erbjudandet så bra att det till och med fick honom på fötterna. Han såg så finurlig ut att han för ett ögonblick påminde väldigt mycket om Sunes pappa Rudolf 🙂 – ni vet teveserierna/böckerna.

Snön singlar på utsidan så något grillväder är det inte ännu. Men nu mår också jag så pass bra att jag kan börja tänka på mat. Det hemliga tipset heter Coca-Cola. Det drack jag i morse och kände genast hur krafterna började återvända. Svägerskan dricker alltid Coca-Cola när hon har magsjuka. Det är bara att konstatera att det fungerar. Fråga inte varför.

 

Posted in funderingar, Natur, Panda

Vem litar inte på vem?

IMG_20170416_140543.jpg

 

Fåglarna sjöng. Kvällsfåglarna. Långt bort silade ljuset från den nedåtgående solen mellan träden. På fötterna hade jag sonens länkskor som blivit för små åt honom. Lyckokänsla. Vet inte när jag senast haft så snygga länkskor. Vilken tur att man har barn som växer så att man inte behöver köpa nya till sig själv. 😉

Kort sagt, jag kände mig ovanligt lycklig där i skogen ikväll. En promenad bland mossa och stenar var precis vad jag behövde efter en alldeles för hektisk dag på kontoret. För det blev ingen ledig onsdag den här veckan. Jobbet är inne på slutrakan så nu gäller det hålla jämn fart för att hinna bli klar i tid.

Jag såg på Panda.

– Ja, du ska få springa utan koppel, sa jag och kopplade henne loss.

Panda satte lyckligt iväg i sin nyvunna frihet. Hon spurtade fram och tillbaka på stigen framför mig så att blåbärsriset yrde.

IMG_20170416_193550_1.jpg

I ögonvrån såg jag en annan hundägare komma gående lite längre bort. Näää, förbannade jag mig själv. Varför släppte jag henne. Jag vet ju att det finns så många som inte gillar hundar som springer lösa. Men klockan var ju mycket. Jag liksom tänkte att vi skulle få ha skogen för oss själva den här tiden på dygnet.

Desperat försökte jag kalla på Panda innan hon upptäckte den andra hunden. För Panda är egentligen  ingen hund att lita på. Får hon syn på en annan människa eller hund så sticker hon. Då bryr hon strunt i att husse och matte står och ropar efter henne. Då finns inget annat som existerar än att hon prompt måste få komma fram och hälsa.

Panda hade inte upptäckt den andra hunden utan trodde mitt sätt att med desperation i rösten kalla på henne var en ny lek. Hon störtade mot mig om och om igen för att vika undan strax innan jag skulle fånga in henne.

I samma stund skällde den andra hunden till.

Neeej. Nu kommer hon definitivt att sticka iväg, tänkte jag modstulet.

Men tji fick jag. Panda for ingenstans. Istället kom hon lugnt fram till mig och såg mig djupt i ögonen.

– Koppla mig då om det är det du vill.

Vi fortsatte vår promenad och när vi inte hade sett några människor på en lång stund, beslöt jag att Panda skulle få en andra chans. Hon hade trots allt varit väldigt duktig och jag var mer än nöjd med henne. Lycklig satte hon fart längs med stigen för att plötsligt vara uppslukad – borta!

Jag stod uppe på klipphällen och ropade rakt ut i skymningen.

– Pan-da!

Det enda svar jag fick var ekot från min egen röst.

Jag ropade flera gånger och jag hörde själv hur desperat jag lät på rösten. Mina rop hördes säkert lång väg.

En hund skällde någonstans avlägset. Inte hade hon väl sprungit dit? Jag trevade över fickorna. Telefon hade tydligen blivit hemma. Hur skulle jag nu kunna ringa och be familjen om hjälp? Jag såg redan framför mig en natt i skogen letandes efter vår bortsprungna lilla hund.

Panda var försvunnen i två minuter, högst tre, men i min värld kändes det som en evighet. Det var en lättnad när jag äntligen fick se henne komma rusande emot mig i full fräs längs med stigen.

– Du litar visst inte på mig, sa hennes blick när hon äntligen satte sig ner i riset framför mina fötter.

– Och inte du på mig heller, sa jag och kopplade henne igen. På den punkten är du och jag ganska lika.

Sen lämnade vi skogen med de sjungande kvällsfåglarna och gick hem.

På hemvägen passerade vi huset var man håller på att skiljas. Jag noterade odlingslådorna på andra sidan häcken. Ifjol planterade man antagligen drömmar i lådorna att ha inför den kommande sommaren.  Var det frosten som tog de drömmarna? Eller var det möjligen tilliten? Den sistnämndas värde är inte att underskatta.

 

 

 

Posted in familj, funderingar, kärlek, vardag

Älska dig å!

IMG_20170109_104846_554.jpg

– Älska dig å!

Eller fritt översatt från dialekt till finsvenska:

– Älskar dig också!

Så säger Signe när hon kommer rusande och ska upp i famnen och borrar in huvudet i min halsgrop. “Älska dig å.”  Som om jag precis sagt “Jag älskar dig” och det har blivit hennes tur att svara.

Signe behöver ingen som säger först. Hon älskar förbehållslöst. No matter what. Hon “älskar å” och räknar med att alla andra känner likadant. Så rätt hon har.

Kanske vi vuxna borde ta modell och också älska utan att fordra att motparten alltid ska älska först.

Älskar er å! ❤😉 Glad påsk! 🐥