Posted in konst, Sjukdom och hälsa, Sommar

Trött

IMG_20170520_145916.jpg

Jag lever. Jag mår bra. Även de mina. Svärmor är hemma. Det blev ingen flytt. Istället går hon hemma och väntar på läkarna ska bestämma sig hur de vill ha det. Vissa saker rår man helt enkelt inte på. Tiden måste få ha sin gilla gång.

De senaste veckorna har varit… roliga! Men ack så jobbiga! Nu kör vi en vecka till och då hoppas jag få livet tillbaka igen.

Någon sa till mig häromdagen när jag berättade hur våra dagar ser ut som bäst:

– Hur ids ni?

Ja-a. Hur ids vi.

En annan kvinna berättade om hur hon måste gå och lägga sig på soffan en stund efter jobbet, hur hon går på yoga för att hitta balans i livet.

Jag log inombords, men knöt ihop munnen. Om hon bara visste hur mitt liv ser ut just nu.

Det fanns en tid när även jag sov en stund på soffan efter jobbet, men det är länge sedan nu. När jag kommer hem kring halv fem tiden (för nu jobbar jag som andra normala människor 8-16 och inte bara övertid…) rör jag ihop maten. Har jag tur hinner jag med en kopp kaffe. Sen packar jag in familjen i bilen och kör  dem till deras övningar. De flesta övningar börjar klockan 18 så det finns inga andningshål. Allt ska klaffa för att vi ska hinna i tid.

För närvarande kör jag till Kronoby flera gånger i veckan för att barnen ska kunna gå på teaterövning. Och inte nog med det – jag själv har haft flera sångövningar och keikkor på sistone. Så sent som idag har jag tillbringat dagen i Vasa på körfestival. Tack till mamma och pappa och svärföräldrar som sett till att husrum och logistik har fungerat idag!

Hur ids vi. Ja-a. Det funderar jag också. Eller egentligen vet jag. När jag kuskat mina barn till Krombi är det som att få nya barn hem. Allvarligt vet jag inte vad de gör med dem där på teaterövningen, men de är som förbytta när det blivit dags att åka hem igen. De pratar i munnen på varandra, tränar repliker, sjunger i stämmor – ja de formligen lyser! Jag vet, det låter som överdrift, som om jag försöker försköna alltihop, men det är riktigt sant! Vartenda ord. Jag tror att allt handlar  om att hitta sin tillhörighet, att hitta en grupp där man känner sig hemma, en grupp där man trivs, känner sig delaktig. Nu menar jag inte att våra barn är utstötta. Nej det är de inte. Att hitta människor som tänker lite som en själv och dessutom gör det på sitt eget språk – det är något som inte är en självklarhet i den här staden. Så jag är så glad för deras skull. Uppriktigt. Att de dessutom lär sig Krombi dialekt är en ren och skär bonus.

– Hur säger man “matn” (läs maten), sa dottern idag.

-Matn, sa jag.

Hon försökte, men det lät konstigt och konstlat när ordet kom ur hennes mun.

-Svälj n:et, sa jag.

-Kan jag inte istället säga matin?

-Näääää! De heter matn!

Så nu säger hon det. Matn. Aldrig tänkt på att det kan vara svårt. Aldrig tänkt på att vi sväljer n:et. Alltid lär man sig något nytt.

Förresten, teatern  – gå och se den i sommar. Den blir världens bäst. Premiären är 30.6.

Så varför ids vi. Just därför. And I love it! ❤

En vecka skola till, sen tar vi sommar! Yeah!

 

 

Advertisements
Posted in familj, konst

Inte vilket armband som helst ❤

IMG_20170515_061527.jpg

Det här fina armbandet fick jag i morsdagspresent av Ellen. Ett annorlunda armband hon pysslat i eftis. En hel eftermiddag tog det att göra det klart.

Kanske ett tips för dig som jobbar på förskola/skola? Passar kanske inte helt små barn med tanke på att man ska hantera nålar.

Men fint är det. I mina favorit färger. ❤Så fint att jag sätter det på armen när jag åker till jobbet idag!

Posted in familj, Sjukdom och hälsa

Vem är väl som mor, ingen i hela världen❤

IMG_20170512_215325_921.jpg

Det borde vara vår. Istället är det isande kallt i blåsten. Vilken tur att man inte behöver gå ut om man inte vill.

Har firat morsdag hela dagen. Fick kaffe på säng och en massa paket. Allt från smaskig choklad, trädgårdstidningar till ett armband tillverkat av säkerhetsnålar.  Jag måste försöka komma ihåg att ta en bild på armbandet en annan dag. (Armbandet blev nämligen kvar inne på toaletten och jag orkar inte kliva upp någon mer gång ur min sköna säng där jag ligger nu…) Men det är väldigt fint, så ni måste få se det. Ett annorlunda tips på vad man kan pyssla ihop.

Sen blev det morsdagskaffe i Krombi. Mamma hade som vanligt bullat upp. Allt smakade så gott och jag nästan skämdes där jag satt och blev uppassad som en liten flicka. Det borde ju vara jag som ska fira henne. Annat än med bara en blomma. Mammasdag. På samma gång som  det är skönt att vissa saker forftfarande är som vanligt. Just nu orkar jag inte med fler förändringar. Livet är tillräckligt turbulent redan.

IMG_20170514_194125_163.jpg

För kvällen tillbringade vi på sjukhuset. Med picknickkorgen fylld till bredden, stegade vi iväg. Vi blev ett stort gäng. Sammanlagt sjutton personer mötte upp i sjukhuscafeterian som hade stängt för dagen.  Och visst blev svärmor glad när hon rullades in i rullstol och fick syn på oss allihop och långbordet vi dukat.

En timme går snabbt när man har roligt och lamporna släcktes ner för kvällen. Upprepade gånger gick vi och tryckte igång  dem igen, men till slut insåg vi att det var dags att återlämna henne till avdelningen igen för att inte väktarna skulle behöva komma och slänga ut oss.

Nästa vecka blir det eventuellt en flytt till ett annat sjukhus. Då blir det långt att åka och hälsa på. Men det gör detsamma. Huvudsaken att de får henne på fötterna igen.

Min egen morsdagstårta hann jag aldrig smaka på och trädgårdstidningarna måste vänta lite till, jag är alldeles för trött. Det är trots allt en dag imorgon också.

– Mamma, det är förresten teaterövning redan imorgon måndag. Jag kommer då. Och torsdag och fredag…

Jag är lyckligt lottad jag som vet vart jag kan gå. ❤

Glad morsdag till er alla!❤

 

Posted in funderingar, Kreativitet, musik

Anspråkslösa

IMG_20170513_121649.jpg

Det är precis vad vi finländare är. Gång på gång inser jag det och blir nästan arg. Dags att börja tro på oss själva. Att vi kan.

Sitter och föjer med genrepet inför kvällens  morsdagskonsert. Jag har inte möjlighet att gå på konserten, men ville lyssna och se gästdirigenten Ambrose från Amerika och lyssna på vad dottern övat hela våren.

Med mjuk, mild stämma rättar och visar han hur han vill ha det. Utan att låta burdus och nedlåtande. Bara mjukt och soft.

You are Beautiful (du är vacker), säger han.

Han studsar upp och ner, en liten man huvudet kortare än jag.  I normala fall skulle jag kanske fnissa till, men inte idag. Hela han  är musik.  Varenda kroppsrörelse är musik.

Jag är övertygad om att med en mentor som honom skulle vilken blyg människa som helst kunna blomma ut. Till och med lilla jag. Igen var jag nedlåtande. Liten är väl ändå inte jag?

Vi finländare är  alldeles för blyga och osäkra. Fostrade av ett hårt klimat. Både andligen och vad gäller vädret. Inbundna.

Believe in yourself, säger han.

Och det märkliga är att alla lyssnar. Eleverna tror honom och gör precis som han säger. Pukorna dundrar precis så kraftigt som han vill, det försiktiga, trevande ersätts med självförtroende.

Psykologi.

I`m amazed. Av en liten amerikan.

Han är faktiskt professor.  Inte tu tal om saken.

Posted in Inredning, Sjukdom och hälsa

Badrum och andra sorger

IMG_20170510_192915.jpg

Idag känns det lite så här. 💔 Expertisens märkliga operation gick idag inte att utföra. Det kunde de ha frågat mig redan från början om. Tyckte redan när jag hörde planerna att det lät aningen märkligt. Meeeeen, man ska inte betvivla  medicinens under. Inte ens när bondförnuftet säger nej. Eller? Förlåt, men hela den här historien börjar bli snudd på absurd. Jag vet snart inte om jag ska skratta eller gråta. 💔

Försöker bota mina negativa tankar med att tänka på kakel. Stenhårt. Om jag vill ha beige eller grått golv i hjälpköket. Ja, ni hör. Jag har övergett mina planer på schackrutor. Nu är det mindre brokigt som gäller. Troligtvis grått golv i badrummet och vita, stora kakel på väggarna. Som blickfång i allt det vita kommer det att bli ett mörkbrunt badrumsskåp.

Trist att jag måste glömma vår runda badrumsspegel –  den jag tycker så mycket om. Men för att få rum för alla tandborstar och rakgrejor, för att få ett slut på köbildningen på “tandborstningstoaletten” om morgnarna, gäller det inse att jag måste avstå från något så simpelt som en spegel. 💔

Men det känns lika olustigt som för äldsta dottern vars “padda” kollapsat  och det enda som gick att göra för att få liv i den igen, var att  uppdatera den helt och hållet. Resultatet blev att alla hennes kära gamla filmer försvann. Hon som hade filmat vardagsliv för några år tillbaka. Vi brukade se på dem ibland och fnissa över hur annorlunda allting då var. Det var fina filmer. Barnhumor på hög nivå.  Men nu är allt putsväck- borta!

Sagan är alltså all. För gamla minnen och spegeln också.

Nej vet ni vad , nu en frisk promenad runt kvarteret med småflickorna och hunden. Kanske det skulle bota missmodet för en stund.

Suck.

Posted in Uncategorized

Det är mycket nu version 2.0

IMG_20170510_164936_1.jpg

Förlåt att jag inte uppdaterar min blogg. Jag ser ju att ni tittar in. Livet är bara lite väl hektiskt som bäst. Alldeles för mycket att göra så allting blir lidande. Jag försöker släcka brandhärdar både här och där, vilket resulterar mest i kaos.

En familjemedlem (till familj räknar jag alltså “storfamiljen” runt omkring oss) har blivit sjuk och tillbringat två veckor på sjukhus. Imorgon blir det operation och då hoppas vi att allting blir bra igen. Kvällar går i varje fall åt i  att hälsa på på sjukhuset, upprätthålla marktjänst och däremellan försöka upprätthålla ordningen också på hemmafronten.

IMG_20170506_210748_137

Barnens teaterspelande tar också sin tid så bilen kör för närvarande flera gånger i veckan till Kronoby.

På sångfronten för min egen del är det också intensivt. Senaste helg sjöng Vilja på åldringshem och på lördag blir det att sjunga under nattvandringen i Öja. Sen blir det en födelsedagsfest  och körfestivalen i Vasa.

Idag har jag spenderat dagen hos en kakelförsäljare. Vi har ju också ett badrumsprojekt som borde slås fast. Det kom så mycket emellan att även det strandade. Idag blev jag lite klokare, så nu skulle det gälla att lyfta luren och boka in datum för projektet.

Och däremellan är det tandläkarbesök, hälsogranskningar, vårfester, dragspelsfunderingar (ja på den punkten kom det önskemål idag – ska berätta mera senare!) och jobb. Det sistnämnda skulle jag inte alls ha tid med…

En dag i taget. Så mycket mer kan man inte göra.

Imorgon är viktig. Vi börjar med den. Allt annat kan kvitta.

Återkommer så snart jag fått fäste under fötterna igen.

Posted in aktuellt, funderingar, Kreativitet, skrivande

En fegis som jag

Screenshot_20170507-093245.png

Igen har jag hittat en, en utbildning jag vill gå. Författarskola. Det låter högtidligt.  Författare? Är det verkligen det jag vill bli? Jag vet inte. Jag har aldrig tänkt det så. Skriva är bara så jag. Det är det som ger mig guldkant i vardagen.

Ni som följt mig här vet att jag en gång tidigare funderat på en liknande utbildning. Den gången sökte jag också, men kom inte in. Jag tror jag började pilla på ansökan för sent. Jag borde ha satsat lite mer. Skrivit något nytt. Haft en liten plan för mitt skrivande. Idag har jag en plan. Jag vet vad det är jag vill. Jag har faktiskt idag ett manus i min skrivbordslåda. Lite delar saknas, men de är bara att skriva in. Allt handlar om att våga, att våga kasta sig ut för stupet. Strunta i vad alla bättre vetande tror sig veta.

Nu kom alltså en ny kurs. En ny chans. Och tid fram till augusti att skriva ett motivationsbrev.

Alltid kan man söka. På det förlorar jag inget. Men det som sätter käppar i hjulen, saker som bildar ett fult MEN i allt det här är bland annat

– kursavgiften på 650 eur. Det är en stor summa pengar för en vanlig mamma som jag. Pengarna rinner för jämnan iväg i den här familjen med fyra stycken barn. Alltid är någonting sönder. Alltid finns det någonting som någon annan har och inte vi . Att satsa en så stor summa på enbart mig själv känns… fruktansvärt.💔 Inte nog med att tågbiljetterna till och från Karis kostar en hel det. För att inte tala om inkvartering. *suck*

Mitt andra MEN är tid. Kursen kostar tid. Väldigt mycket tid. Tid som kräver hela familjens insats. Och jobbets. För utbildningen hålls också fredagar ungefär en gång i månaden. Har jag verkligen tid? Hela den här veckan har rusat ifrån mig och jag får hjärtklappning bara med tanke på nästa. Hur fasingen ska jag hinna?

Men. Ska man strunta i dem? Ska man chansa? Hoppa? Hoppas att allting löser sig sen?

Önskar att jag inte var en sån fegis…

Posted in funderingar, Sjukdom och hälsa

Livets bergodalbana

IMG_20170430_090407_032.jpg

Livet blir aldrig långtråkigt. De senaste dagarna har varit himlastormande. Allt från ilska till vardagliga långtråkiga till glädjefnatt.

I fredags var jag trött. Dödstrött. På mitt jobb. Oftast tycker jag att det är kul. Men jag gillar inte den där gastkramande stressen som med jämna mellanrum dyker upp. Den tar livet av mig. Efteråt sitter jag och stirrar tomt framför mig. Funderar om det verkligen är värt det.

Men det där var då. Nu blickar vi framåt. Drar upp snåre. Hoppas på lugnare dagar, sommar och vår.

Fredagen bjöd också på oro och bekymmer på grund av sjukdom som fortgått lite för länge . Tycker verkligen det räcker nu. Tur att patienten själv är tålmodig och till och med orkar skoja mitt i bedrövelsen.

Till och med lilla Signe verkar förstå vad sjukhus är nuförtiden.

– Xx behöver hjälp konstaterade hon snusförnuftigt när vi klev in genom sjukhusdörren  på lördag eftermiddag.

Sant. På sjukhus får man hjälp. Visst?

Helgen har också bjudit på glädje. Vi bor på villan för ungarna har haft teaterövning i hembyn hela helgen. Glädjen som lyser i dem efteråt är bländande.

– Det är så roligt! säger de i en mun och  jag kan inte annat än tro dem.

Panda å sin sida har fått rädslan att stockas i halsen på mig. Hon rör sig ute på de grånande isarna. Ibland väldigt långt ifrån land. Jag tror hon jagar svanarna som ligger och guppar inne i viken. Ibland vågar jag knappt titta. Vilken tur att hon återvänder när jag ställer mig ute på terrassen och skriker… Hon vågar väl inget annat…

Idag har vi haft huset fullt med folk. I omgångar. Sjutton personer räknar jag till! Finns det hjärterum finns det stjärterum i vår 25kvm stora villa. Varmt välkomna igen!

Men meddelandet jag fick ikväll kunde inte ha varit bättre. Jag är så glad för er. ❤ Bortom ord. Det finns en Gud ändå. ❤

Nu är bastun varm. Dags att smälta och begrunda.

God helg!❤

 

 

Posted in familj, Sjukdom och hälsa, vardag

Det är mycket nu

IMG_20170416_163556.jpg

Huvudet bultar. Tankarna organiserar, deklarerar, subtraherar , multiplicerar, räknar. Och ändå är jag konstant ett halvt dygn försenad i allt. Är det inte bråttom på jobbet så är det här hemma. Aaaggggghh!

Imorgon är jag ledig trots att jag egentligen inte skulle ha tid. Men det ska bli skönt det också. Jag ska ladda batteriet som är alldeles urlakat efter alldeles för lite sömn de senaste dagarna samt försöka förkorta to-do-listan här hemma också. För den börjar bli lång. Kilometer lång.

Småflickorna är sjuka. Bägge två. Maken stannade hemma för vi konstaterade att en nioåring inte är så stor. Särskilt inte när hon kräkts hela natten. Jag hörde i natt hur någon sköljde och tömde “navkapseln” (vårt tvättsfat i metall men som liknar en navkapsel) inne på toaletten. Jag trodde det var maken. Dottern hade spyttat flera gånger under natten, men den här gången orkade jag inte kliva upp för det lät ju som om de hade läget under kontroll. Aldrig såg jag att bakom mig i sängen låg maken…

– Nej det var jag själv som tömde och sköljde ur spyfatet sa 9-åringen med ett blekt leende på morgonen.

Hon är duktig hon. Nästan för duktig.

– När man är nio måste man få vara liten hur duktig man än är, konstaterade maken efter att vi funderat alternativa lösningar och han till slut beslöt sig för att stanna hemma. Tur var väl det för två åringen passade istället på att få feber hon med och sov dagssömn i tre timmar!

– Man får mycket gjort när man jobbar hemifrån, konstaterade maken förnöjt.

Hmmm. Märklig värld vi lever i. Bråttom för jämnan och ändå blir ingenting klart.

Tänker på morgondagen och alla småsaker jag borde få ur världen. Högst antagligen kommer jag att glömma hälten. Det blir så när man har för fullt på hjärnkontoret. Då sållar hjärnan ut och börjar glömma.

Desperat försöker jag göra en lista. Jag får inte glömma!

– gör mjöd (kom ihåg att alla familjer ska ha två flaskor med till konserten på måndag!)

– beställ besiktning till bilen!

– beställ blombud!

– deklarera egna och andra familjemedlemmars skatter!

– leta ett urklipp

– hämta sjukintyget från i fredags

– orkar jag ens tänka på de randiga fönstren eller den okrattade gräsmattan?

– beställ tandläkartid till sonen!

– fisksoppa! Familjen måste få mat!

Jag stänger ögonen. Just nu är sova  den viktigaste punkten på min to-do-lista. Börjar nu. Allt det andra kan kvitta. En sak i taget…

Zzzzzzz…

 

 

 

Posted in aktuellt, musik

Förnöjsam

Bilden av en kvinna sittandes på en sten njutandes av kvällssolen fick  nytt liv häromdagen när Armadis rama satte ut sin tolkning av Fuxas valsen med reggaestuk. Det svänger skönt om tolkningen och texten och bilden känns helt rätt.

Kvinnan på stenen är min fammos mamma Johanna. Johanna lär ha varit en arbetsam kvinna som alltid hade en stickning på gång.  Hon stickade till och med när hon gick till och från hagen med sina kossor.

Kvinnan är fruktansvärt lik min fammo. När fammo tog av sig glasögonen  såg hon ut som kvinnan på bilden.

Enligt pappa hade Johanna en lika hes röst som min fammo – en heshet som verkar gå i arv led efter led. Min röst blir fort trött och pappa – ja, han är likadan. Kanske det är tänkt att vi ska hålla tyst?😉

Förnöjsam. Så sägs den här kvinnan ha varit. Och visst ser hon ut att njuta där hon sitter i sin ålders höst. Förnöjsam hoppas jag att jag också en dag ska bli.