Posted in aktuellt, familj, Sjukdom och hälsa

Mothugg

IMG_20170323_183434_1.jpg

Lite som Atomokvarteret känner jag mig ikväll. Förkrossad. Grävskopan kör in sin väldiga arm och rör obarmhärtigt runt tills det bara finns flisor kvar.

Jag tror jag har sagt det tidigare att när man är så lagom lycklig kommer man hårt ner igen. I varje fall jag. Den här gången gick det relativt snabbt.  I tisdags flög jag och vi behövde bara skriva torsdag kväll innan jag damp ner hårt i marken igen. Så hårt att till och med sonen under bilturen, när jag för andra gången måste fråga vart vi var på väg egentligen, funderade om jag kanske borde gå lägga mig en liten stund . Suck.

Vad som orsakade denna dimp igen? Jo, Signe är sjuk – igen. På riktigt, det är med gråten i halsen jag konstaterar det. Sedan nyår har sjukdomarna duggat tätt. Har inte Signe varit sjuk har det varit jag. Nå många dagar har vi sist och slutligen inte varit hemma. Det har nämligen alltid löst sig på något mirakulöst sätt. Flera gånger har Signe blivit sjuk när sonen haft ledigt från skolan pga provvecka eller annan ledighet. En dag var även Linnea sjuk samtidigt så hon och Signe bäddade ner sig framför teven så att mamma och pappa kunde kila iväg till jobbet en stund. Tala om att jag har det ganska lyxigt.

Men nu kom sjukan väldigt olägligt. I dessa bokslutstider skulle jag verkligen behöva alla arbetsdagar jag kan få. Framförallt skulle jag vilja ha lite arbetsro och få fixat det sista utan att ständigt och jämt behöva fundera på febriga barn. Vardagen är tillräckligt intensiv att jag  inte behöver flera utmaningar att lösa.

IMG_20170315_230301.jpg

Jobbet är sist och slutligen en bisak den här gången. Det som gör att denna tidpunkt inte alls är lämpad för sjukdomar, är att vi på lördag morgon är på väg på dragspelskryssning. En hel busslast åker iväg från Karleby. Vår Ellen har dessutom gått till semifinal i “Hopeinen harmonikka” och den tävlingen går av stapeln där på båten. Så ni kanske förstår att jag gärna vill resa? Jag vill ju vara med. För att inte tala om buffén vi har bokat bord till… Smaklökarna har redan riktat in på sig på alla godsaker de vill smaka på…

-Jag kan bli hemma i helgen med Signe om hon är sjuk, sa maken ridderligt.

Tror jag det. Visst är hon pappas flicka, men när hon är sjuk ska det vara mamma.

– Plicken, val e plicken, säger hon och vill pilla på pricken på min hals.

Dessutom, tanken var ju att vi skulle åka allesammans. Hela familjen har verkligen sett fram emot och väntat på den här resan.

– Kära gode Gud. Om vi är hemma och vilar imorgon, kan vi då få vara friska i helgen? Två dagar? Snälla.

Jag vet. Jag låter som ett bortskämt barn. Till mitt försvar måste jag ändå säga att jag inte har så stora fordringar på livet över lag. Jag lever ganska anspråkslöst.   Tar det mesta med jämnmod och knatar på i uppförsbacke och nerför.

Äsch då. Men vem har sagt att allt ska vara enkelt när man kan göra det svårt.

Håll tummarna för oss. ❤

 

Posted in Sjukdom och hälsa

Det är jobbigt att försöka vara duktig

wp-image-732436851jpg.jpeg

Det går framåt. Små små mikrosteg. Febern i natt uteblev, istället har jag sovit hela natten. Dagen har också varit bättre. För första gången på flera dagar har jag orkat torka köksbordet. En bedrift som heter duga. Men helt feberfri är jag inte. Mätaren pendlar mellan 37 och 37,5. Nästan så att jag får god lust att ruska till mätaren och hojta: – kan du inget bättre!

Imorgon är det vardag igen och  jobbet kallar. För jag är faktiskt inte sjukskriven längre. Jag var sjukskriven endast  torsdag och fredag eftersom jag är ledig under helgerna. Läkaren i fredags sa så här: “Egentligen skulle jag kunna sjukskriva dig några dagar framåt,  men eftersom det är helg så avvaktar vi och ser hur det utvecklas. Du kan ringa mig på måndag ifall du inte är frisk . Ifall du säger att du är sjuk så tror jag dig nog.” Nu efteråt kan jag tycka att det är ett märkligt resonemang. Att han lovar “tro” mig om jag ännu på måndag säger att jag är sjuk. Till hans försvar måste jag ändå säga att han just då inte kände till att mitt crp skjutit i höjden. Men ändå, en god medborgare förväntas tydligen vara på benen efter två dagars medicinering. Men nu är jag inte det. Förlåt.

Jag vet, jag låter gnällig. Men det blir så när jag en hel dag legat och utvärderat mig själv om jag verkligen inte kan åka till jobbet imorgon. Svaret jag kommit till gång på gång är nej. Jag menar, när jag inte ens orkar vara uppe, inte ens orkar läsa en bok, än mindre skriva på datorn, då inser till och med envisa Eva att hon inte har något på jobbet att hämta.

Men ändå. Det dåliga samvetet skär i en. Jag vill ju vara en god medborgare. Jag vill ju vara duktig. Jag funderar: Är jag verkligen så sjuk? Kanske det ändå är så att jag bara låtsas? Läkaren antydde ju faktiskt lite det…

Posted in familj

Genast känns det lite lättare 

Aningen missmodig lyfter jag telefonen och knappar in telefonnumret jag skrivit upp på en lapp.  Jag har dragit mig alldeles för länge för att ringa det här samtalet.  Skjutit upp och skjutit upp. Hittat på all världens ursäkter.  Idag måste det ske.  Jag har till och med skrivit upp det som en “måste-göra-post” i min kalender. Det går inte att komma undan längre. 

Jag håller andan där jag står och lyssnar när  det ringer på.  

– Måtte de inte svara. Måtte de inte svara…  

I nästa ögonblick fyller en  kvinnoröst telefonen.  Jag harklar mig och tar sats:

– Ja det var  Eva Sundström här godmorgon… Jag… 

-.Nämen hej Eva!. Det var inte igår!  Vad roligt! Jag såg att ni är på väg hit igen. 

Leendet inifrån telefonluren lyser rakt  ut på golvet där jag står i köket. Rösten jagar bort de sista  regnmolnen utanför huset. Livet känns med ens  så mycket enklare att leva.

 I en handvändning har kvinnan, antagligen  själv  helt omedveten om det, sopat bort all överlopps oro och tvivel som belägrat mig de senaste dagarna.  Med ens vet jag det säkert: Det blir nog bra ändå.  Jag vet att de kommer att ta hand om Signe på bästa möjliga sätt.  

Tack Trivselvrån för att ni finns!  ❤ Det är tack vare er som hemmamammor som jag  vågar sig   ut i arbetslivet igen. 

Hälsningar signaturen “två och en halv vecka kvar”

Nedräkningen har börjat.