Posted in konst, Sjukdom och hälsa, Sommar

Trött

IMG_20170520_145916.jpg

Jag lever. Jag mår bra. Även de mina. Svärmor är hemma. Det blev ingen flytt. Istället går hon hemma och väntar på läkarna ska bestämma sig hur de vill ha det. Vissa saker rår man helt enkelt inte på. Tiden måste få ha sin gilla gång.

De senaste veckorna har varit… roliga! Men ack så jobbiga! Nu kör vi en vecka till och då hoppas jag få livet tillbaka igen.

Någon sa till mig häromdagen när jag berättade hur våra dagar ser ut som bäst:

– Hur ids ni?

Ja-a. Hur ids vi.

En annan kvinna berättade om hur hon måste gå och lägga sig på soffan en stund efter jobbet, hur hon går på yoga för att hitta balans i livet.

Jag log inombords, men knöt ihop munnen. Om hon bara visste hur mitt liv ser ut just nu.

Det fanns en tid när även jag sov en stund på soffan efter jobbet, men det är länge sedan nu. När jag kommer hem kring halv fem tiden (för nu jobbar jag som andra normala människor 8-16 och inte bara övertid…) rör jag ihop maten. Har jag tur hinner jag med en kopp kaffe. Sen packar jag in familjen i bilen och kör  dem till deras övningar. De flesta övningar börjar klockan 18 så det finns inga andningshål. Allt ska klaffa för att vi ska hinna i tid.

För närvarande kör jag till Kronoby flera gånger i veckan för att barnen ska kunna gå på teaterövning. Och inte nog med det – jag själv har haft flera sångövningar och keikkor på sistone. Så sent som idag har jag tillbringat dagen i Vasa på körfestival. Tack till mamma och pappa och svärföräldrar som sett till att husrum och logistik har fungerat idag!

Hur ids vi. Ja-a. Det funderar jag också. Eller egentligen vet jag. När jag kuskat mina barn till Krombi är det som att få nya barn hem. Allvarligt vet jag inte vad de gör med dem där på teaterövningen, men de är som förbytta när det blivit dags att åka hem igen. De pratar i munnen på varandra, tränar repliker, sjunger i stämmor – ja de formligen lyser! Jag vet, det låter som överdrift, som om jag försöker försköna alltihop, men det är riktigt sant! Vartenda ord. Jag tror att allt handlar  om att hitta sin tillhörighet, att hitta en grupp där man känner sig hemma, en grupp där man trivs, känner sig delaktig. Nu menar jag inte att våra barn är utstötta. Nej det är de inte. Att hitta människor som tänker lite som en själv och dessutom gör det på sitt eget språk – det är något som inte är en självklarhet i den här staden. Så jag är så glad för deras skull. Uppriktigt. Att de dessutom lär sig Krombi dialekt är en ren och skär bonus.

– Hur säger man “matn” (läs maten), sa dottern idag.

-Matn, sa jag.

Hon försökte, men det lät konstigt och konstlat när ordet kom ur hennes mun.

-Svälj n:et, sa jag.

-Kan jag inte istället säga matin?

-Näääää! De heter matn!

Så nu säger hon det. Matn. Aldrig tänkt på att det kan vara svårt. Aldrig tänkt på att vi sväljer n:et. Alltid lär man sig något nytt.

Förresten, teatern  – gå och se den i sommar. Den blir världens bäst. Premiären är 30.6.

Så varför ids vi. Just därför. And I love it! ❤

En vecka skola till, sen tar vi sommar! Yeah!

 

 

Advertisements
Posted in familj, konst

Inte vilket armband som helst ❤

IMG_20170515_061527.jpg

Det här fina armbandet fick jag i morsdagspresent av Ellen. Ett annorlunda armband hon pysslat i eftis. En hel eftermiddag tog det att göra det klart.

Kanske ett tips för dig som jobbar på förskola/skola? Passar kanske inte helt små barn med tanke på att man ska hantera nålar.

Men fint är det. I mina favorit färger. ❤Så fint att jag sätter det på armen när jag åker till jobbet idag!

Posted in familj, Sjukdom och hälsa

Vem är väl som mor, ingen i hela världen❤

IMG_20170512_215325_921.jpg

Det borde vara vår. Istället är det isande kallt i blåsten. Vilken tur att man inte behöver gå ut om man inte vill.

Har firat morsdag hela dagen. Fick kaffe på säng och en massa paket. Allt från smaskig choklad, trädgårdstidningar till ett armband tillverkat av säkerhetsnålar.  Jag måste försöka komma ihåg att ta en bild på armbandet en annan dag. (Armbandet blev nämligen kvar inne på toaletten och jag orkar inte kliva upp någon mer gång ur min sköna säng där jag ligger nu…) Men det är väldigt fint, så ni måste få se det. Ett annorlunda tips på vad man kan pyssla ihop.

Sen blev det morsdagskaffe i Krombi. Mamma hade som vanligt bullat upp. Allt smakade så gott och jag nästan skämdes där jag satt och blev uppassad som en liten flicka. Det borde ju vara jag som ska fira henne. Annat än med bara en blomma. Mammasdag. På samma gång som  det är skönt att vissa saker forftfarande är som vanligt. Just nu orkar jag inte med fler förändringar. Livet är tillräckligt turbulent redan.

IMG_20170514_194125_163.jpg

För kvällen tillbringade vi på sjukhuset. Med picknickkorgen fylld till bredden, stegade vi iväg. Vi blev ett stort gäng. Sammanlagt sjutton personer mötte upp i sjukhuscafeterian som hade stängt för dagen.  Och visst blev svärmor glad när hon rullades in i rullstol och fick syn på oss allihop och långbordet vi dukat.

En timme går snabbt när man har roligt och lamporna släcktes ner för kvällen. Upprepade gånger gick vi och tryckte igång  dem igen, men till slut insåg vi att det var dags att återlämna henne till avdelningen igen för att inte väktarna skulle behöva komma och slänga ut oss.

Nästa vecka blir det eventuellt en flytt till ett annat sjukhus. Då blir det långt att åka och hälsa på. Men det gör detsamma. Huvudsaken att de får henne på fötterna igen.

Min egen morsdagstårta hann jag aldrig smaka på och trädgårdstidningarna måste vänta lite till, jag är alldeles för trött. Det är trots allt en dag imorgon också.

– Mamma, det är förresten teaterövning redan imorgon måndag. Jag kommer då. Och torsdag och fredag…

Jag är lyckligt lottad jag som vet vart jag kan gå. ❤

Glad morsdag till er alla!❤

 

Posted in funderingar, Resor, skrivande

Navelsträngen

edf

Liten är så liten ibland

trots att hon försöker vara så stor

Klipp av navelsträngen, sa någon till mig.

Hur gör man det när den inte längre syns? Den blev ju kvar på bb.

Dessutom har jag inte lust att klippa av några band.  De slits tids nog ut av sig själv. Förändras. Skrumpnar för att djupna igen. Signe och jag har en relation som är förunnad få.  Jag tror inte att hen som sa så, någonsin kommer att förstå den relationen. Jag kommer inte heller att försöka mig på att förklara.

Det blev ingen sång (tack och lov) för mig ikväll.

Jag hade helt glömt bort ett möte som måste få prio ett.

I höst ska nämligen jag och de äldre töserna åka till Italien.

Musikresa

Gardasjön

Behöver jag säga mera?

Då töjs navelsträngen ut

lååångt över alperna

rakt ner i en guppande gondol i Venedig

Månne navelsträngen då spricker

med ett plopp som hörs över halva Europa?

En vecka

Jag förstår inte hur jag tänkte när jag kryssade i att vi hänger med

Särskilt inte ikväll

när en snorig liten näsa ville pussa på plicken

En vecka…

Tack och lov är september ännu långt borta i kalendern

Jag bläddrar, räknar och våndas

Långt och overkligt

Vågar knappt tänka tanken på hur hon

kommer att vända bort blicken,

inte vilja se på mig

när jag äntligen kommer hem

med Italiens största nallebjörn under armen.

Jag har sett den blicken förr

känt hur det känns när navelsträngen lossnar

Det blir tomt

när ingen längre bryr sig

om fåniga plickar på halsen…

 

Posted in aktuellt, familj, Sjukdom och hälsa

Mothugg

IMG_20170323_183434_1.jpg

Lite som Atomokvarteret känner jag mig ikväll. Förkrossad. Grävskopan kör in sin väldiga arm och rör obarmhärtigt runt tills det bara finns flisor kvar.

Jag tror jag har sagt det tidigare att när man är så lagom lycklig kommer man hårt ner igen. I varje fall jag. Den här gången gick det relativt snabbt.  I tisdags flög jag och vi behövde bara skriva torsdag kväll innan jag damp ner hårt i marken igen. Så hårt att till och med sonen under bilturen, när jag för andra gången måste fråga vart vi var på väg egentligen, funderade om jag kanske borde gå lägga mig en liten stund . Suck.

Vad som orsakade denna dimp igen? Jo, Signe är sjuk – igen. På riktigt, det är med gråten i halsen jag konstaterar det. Sedan nyår har sjukdomarna duggat tätt. Har inte Signe varit sjuk har det varit jag. Nå många dagar har vi sist och slutligen inte varit hemma. Det har nämligen alltid löst sig på något mirakulöst sätt. Flera gånger har Signe blivit sjuk när sonen haft ledigt från skolan pga provvecka eller annan ledighet. En dag var även Linnea sjuk samtidigt så hon och Signe bäddade ner sig framför teven så att mamma och pappa kunde kila iväg till jobbet en stund. Tala om att jag har det ganska lyxigt.

Men nu kom sjukan väldigt olägligt. I dessa bokslutstider skulle jag verkligen behöva alla arbetsdagar jag kan få. Framförallt skulle jag vilja ha lite arbetsro och få fixat det sista utan att ständigt och jämt behöva fundera på febriga barn. Vardagen är tillräckligt intensiv att jag  inte behöver flera utmaningar att lösa.

IMG_20170315_230301.jpg

Jobbet är sist och slutligen en bisak den här gången. Det som gör att denna tidpunkt inte alls är lämpad för sjukdomar, är att vi på lördag morgon är på väg på dragspelskryssning. En hel busslast åker iväg från Karleby. Vår Ellen har dessutom gått till semifinal i “Hopeinen harmonikka” och den tävlingen går av stapeln där på båten. Så ni kanske förstår att jag gärna vill resa? Jag vill ju vara med. För att inte tala om buffén vi har bokat bord till… Smaklökarna har redan riktat in på sig på alla godsaker de vill smaka på…

-Jag kan bli hemma i helgen med Signe om hon är sjuk, sa maken ridderligt.

Tror jag det. Visst är hon pappas flicka, men när hon är sjuk ska det vara mamma.

– Plicken, val e plicken, säger hon och vill pilla på pricken på min hals.

Dessutom, tanken var ju att vi skulle åka allesammans. Hela familjen har verkligen sett fram emot och väntat på den här resan.

– Kära gode Gud. Om vi är hemma och vilar imorgon, kan vi då få vara friska i helgen? Två dagar? Snälla.

Jag vet. Jag låter som ett bortskämt barn. Till mitt försvar måste jag ändå säga att jag inte har så stora fordringar på livet över lag. Jag lever ganska anspråkslöst.   Tar det mesta med jämnmod och knatar på i uppförsbacke och nerför.

Äsch då. Men vem har sagt att allt ska vara enkelt när man kan göra det svårt.

Håll tummarna för oss. ❤

 

Posted in familj, upplevelser, vardag

Mamma, föttena!

cof

I två gastkramande sekunder såg jag mig runt inne på Prisma och funderade vart tusan tog hon vägen. Sen till all lycka noterade mina ögon de knallgröna gummistövlarna som stack ut under ställningen med bälten. Då steg fnisset upp i halsen och kameran fram.

– Vår lilla tokstolla. ❤

På kvällen när jag lagt henne i säng och satt mig ner för att berätta för världen om mitt Vasa äventyr, hör jag hennes arga röst inifrån sovrummet. Jag hade ingen lust att stiga upp fler gånger, för tösen skulle ju sova. Tills jag hör vad det är hon säger:

-Mamma, föttena!

Och då förstod jag. Inget annat att göra än att snällt kliva upp och gå och stoppa om de bara fötterna där de stack fram under täcket.

Likadan var jag när jag var liten. Jag kommer ihåg att jag också alltid ville att mamma skulle komma och vika täcket under fötterna. Ännu idag kan jag inte somna om täcket inte är över fötterna. Monstren som slickar tårna, ni vet.

Posted in familj, Sjukdom och hälsa, vardag

Veckans pulshöjare

IMG_20170303_001119_216.jpg

En liten hand letar sig genom mörkret fram till min hals. Fingrar, söker energiskt den lilla utbunktningen jag har på halsen, pricken!  Handen kommer inte till ro trots att den hittar vad den söker. På samma gång hindrar den även mig från att sjunka tillbaka ner i den sköna, djupa dvalan.

Fåfängt försöker jag ruska av mig den lilla handen. Jag tar i den, försöker styra iväg den mot makens sida. Kanske han har någon intressant prick att pilla på klockan tre på natten. Genom sömnbruset hinner ändå min hjärna registrera:- Den där handen, var den inte ovanligt varm? Nästan het?

Med ens är jag klarvaken. Någon minut senare har vi skannat temperaturen till 39,3, intagit en Pamol och druckit en halv “trip”.

Vad denna sjuka heter förutom hög feber, vet jag inte. Igår misstänkte jag vattenkoppor, men de misstänkta prickarna har försvunnit bort. Andra alternativ är tre dagars feber, men för att veta om det är det måste vi vänta en dag till för att dagarna ska bli tre och eventuella prickar ska hinna blossa upp. Varken snuva eller hosta har hon. Vi var faktiskt till simhallen häromdagen så min hypokondriska hjärna kan inte låta bli att fundera på vad som fanns i vattnet hon svalde…

I varje fall, den här sjukan kom väldigt olämpligt. Kasta en blick i kalendern och notera att vi närmar oss nummer tolv. Den tolfte är bokförarens högtidsdag. Då ska allting vara klart. Den här tiden på året blir den tolfte lätt en pulshöjande sak med tanke på allt det där andra som också ska vara klart.

Nå det löser sig. Det måste det. Kära maken stannar hemma idag och imorgon kan jag alltid förskottera min lediga onsdag att bli till en tisdag. Efter det måste hon ju vara frisk igen, eller?

 

 

 

Posted in funderingar, kärlek

Kärleken har många namn

IMG_20170304_160609_1.jpg

Maken har de senaste dagarna ivrigt segat sig fram genom skidspåren . Häromdagen hade han med sig hem en hälsning han hade läst någonstans under  en av sina pauser vid Rastimaja.

Hälsningen handlade om det där fenomenet med att föräldrar har en tendens att blanda ihop sina barns namn. Du menar ett barn, men du måste rabbla igenom dem alla innan du kommer till rätt barn.

Sluta fundera på det där. Lägg inte din energi på det där. Jag kan berätta att jag själv räknar igenom dem alla innan jag kommer till Signe. Eller Panda. Eller Linnea. Eller Ellen. För att inte tala om Mats! när jag menar Jacob. Mats är min bror och honom lyckas jag röra in ganska ofta också. Kanske för att de här två påminner ganska mycket om varandra till utseendet.

I varje fall. Jörri hade där under skidturen hittat tröstens ord till mig.

Det stod så här: Att du blandar ihop barnens namn är bara ett bevis på att du tycker lika mycket om dem allihopa.

Det du. Tänk på det nästa gång du rör ihop dem. Och var stolt.

Posted in kärlek, vardag

Time’s out

IMG_20170129_124130.jpg

Det kom med kort förvarning, beskedet att hon med stort H var i landet. Jag pratar om Ellens dagiskompis. Hon som flyttade till Sverige för tre(?) år sedan. Hon som vi så sent som i höstas hälsade på. (Se här )

Det var en överlycklig Ellen som följde med mig för att hämta kompisen från hennes farföräldrar. Vi åkte lite fel, sprang från höghus till höghus innan vi hittade henne. Plötsligt stod hon och hennes pappa där och skrattade och vinkade åt oss.

Vi tog flickan med oss hem till oss. Hon utrustad med portkoden nedskriven på sin arm så att vi ska kunna lämna in henne igen på rätt adress.

I bilen satt flickorna framme på framsätet bredvid mig (vi har tre platser på frambänken). Ellen pratade om allt och ingenting, men kompisen var lite tyst. Ellen funderade på “trip” – ni vet saftburkar med sugrör och vad som möjligen är den svenska motsvarigheten till det. Till slut konstaterar hon:

-Vad saknar du allra mesta i Sverige?

W tänker en sekund och ler ett lite sorgset leende samtidigt som hon klappar Ellen på knät. Ellen kommer lite av sig och konstaterar stumt:

-Det var nog inte riktigt på det jag tänkte…

Åter en gång har tre timmar flugit iväg och vi har knappt sett till flickorna. Enda som hörs från Ellens rum är lyckliga skratt…

Om femton minuter måste jag knacka på dörren. Tiden är snart ute. Vi måste åka tillbaka.

Hjärtskärande på något vis. Jag tänker på hur jag någon gång i vuxet enfald tänkte att de nog en dag växer ifrån varandra. Vad otroligt fel vi mammor kan ha ibland…

Posted in familj, kärlek, musik, upplevelser

En annan av våra svalungar

 

Har ni hört Linneas finallåt?  Om inte, lyssna här.

Jag fick ett meddelande av Linnea häromdagen när jag var på jobbet.

-Nu är min låt på nätet.

Jag kunde inte lyssna just då.  Bet istället ihop och kämpade dagen till slut. Jag hann  inte mer än ut genom jobbdörren innan  fingrarna hade  letat fram hennes låt på telefonskärmen. Där gick jag i solen, förbi uteserveringen med alla sina människor och lyssnade på vår flickas låt och kände klumpen börja växa i halsen.

Behöver jag säga att är stolt? Jag är så glad för hennes skull.  Låten blev så bra! Och fortfarande tycker Jörri att hon sjunger om honom och hans vardag. Han har ju alltid så bråttom, dricker kaffe hela dagen och rocken fladdrar i luften där han ilar fram.

Lycka till Linnea i oktober ! ❤