Posted in Bloggskrift 5, skrivande

Övning fyra

Till mina bloggläsare måste jag berätta att igen kommer en konstig övning i bloggskriftkursen jag går. Detta som förklaring om detta verkar väldigt märkligt. 🙂

Dikten av Solveig von Schoultz översatte jag med hjälp av Google översätt till finska för att sedan översätta den tillbaka till svenska. Svarta versionen är originalet, medan röda är den omvandlade versionen.

Ingen tog dig i handen och sa:
passa på.
Detta är nu.
Dalen du ser med slingrande vatten
med gömmande skogar och mild luft
med ängar och gröna källor
denna dal bär namnet Kärlek.

Ingen tog dig i handen och sade:

möjlighet.

Det är nu.

Dalen ser du slingrande vatten

gömmer skogen och mild luft

ängar och gröna källor

Denna dal bär namnet Love.

 

Ingen sa:
gå långsamt.
Akta dig för att färdas alltför fort
att tro på en annan dal
en större som du hört om
det finns ingen annan
inte för dig
dröj kvar
prägla vart löv i minnet

 

Ingen sa:

gå långsamt.

Var noga med att inte alltför snabbt

att tro på en annan dal

Ju mer du har hört

Det finns ingen annan

inte för dig

måste vänta som kännetecknas av varje blad minne

 

Ingen sa:
detta är nu.
Detta är mycket.
Detta är tillräckligt.

 

Ingen sa:

detta är nu.

Detta är en hel del.

Detta är tillräckligt.

 

Alldeles ensam sprang jag genom dalen
först när jag såg mig om förstod jag:
den såg ut så.
Det var den.

 

Ensam, sprang jag genom dalen

När jag såg mig omkring, insåg jag:

det såg ut.

Det var det.

 

Vad säger man om detta? Ja-a. Ärligt talat tycker jag inte om detta, att köra in en  dikt i ett program och låta den förändras. Förändringen blir verkligen inte till det bättre. Dikten tappar sin rytm och jag upplever den omvandlade versionen som mera diffus i ordvalen och ogenomtänkt.

Originaltexten bygger upp en bild och känsla som helt gått förlorad vid omvandlingen. I originalet läser man relativt enkelt in innebörden i dikten, men i den omvandlade versionen blir innebörden aningen svår och diffus eftersom fokus går förlorat och man förstår inte riktigt vad det handlar om. I originalversionen förstår man  att Schoultz pratar om livet och om hur människan hela tiden längtar efter någonting mer; hur hon aldrig blir riktigt nöjd. Min analys av dikten  är att den är  Schoultz´ version av ordspråket/talesättet: “alla de dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet”.

“Dröj kvar prägla vart löv i minnet” förlorar sin innebörd i den nya versionen. Där har google översätt verkligen inte förstått vad det handlar om. Istället blir det ett märkligt “måste vänta som kännetecknas av varje blad minne “. Ordet kärlek har också i omvandlingen ersatts med Love.

I vissa ordvändningar känner jag i omvandlingen igen Schoultz ord, men gamla, kanske lite omoderna ord, har ersatts med lite nyare. Jämför exempelvis “Detta är mycket/Detta är en hel del”. De nya orden upplever jag dessvärre gör att bilden kreverar och dikten därför inte håller hela vägen.

Den här övningen ger onekligen tips och inspiration vad man testa göra när man kört fast i sitt skrivande och är i behov av nya ord och omskrivningar. Vem vet, kanske jag testar någon gång… eller så inte… 🙂

Advertisements
Posted in Bloggskrift 5, skrivande, Uncategorized

Koivusaari (uppgift 2a)

 

 

Aldrig har jag längtat hem så mycket

som när jag befann mig i Koivusaari

jag blev en prick i ingenting

trots att my life is everything

 

Det var mamma som prompt ville åka

“Lets be cosy and stay there for a while”

As if she´d never noticed

I would never ever give a dime

 

Den ena dagen i Koivusaari

var den andra lik

det var som om vi levde

mitt i träsket av Hudson creek

 

min mamma repade rötter

smekte vita stammar

hela halva dagen

så pass länge

det höll på att driva mig till vansinne

ja, göra mig alldeles galen

 

“What about me

what about what I want?”

protesterade jag till slut

Hon såg på mig sorgset

för att jag inte förstod

the simple meaning of

“being true”

 

 

Jag vaknade en natt av att mamma skrek

om jag inte vaknat

vad som hänt, ingen vet

hon stod där mitt i stormen

red den rakt itu

“my roots are dying in the woods”

she skrek

 

 

Jag glömmer aldrig tiden i Koivusaari

det var där jag finally found out

that time is not an object

when it comes to roots

and the power they have on you

 

Posted in Bloggskrift 5, musik, upplevelser

Äventyr i Helsingfors 

Jag drar maken diskret i rockärmen samtidigt som jag försöker mima så att han ska se:

“Titta på den där mannen.”

Framför oss,  mitt på gatan står en man, bredbent och med  huvudet rakat och klädd i en svart  bomberjacka. Den väldiga kroppshyddan berättar att denna karl  tillbringat otaliga timmar på gym. Han ser ut som en “biff” jag verkligen inte skulle vilja möta på natten. 

  Trots att en massa  människor passerar honom och ser vad han gör, står mannen lugnt kvar mitt på gatan och tittar med kikare rakt in i en lägenhet i höghuset mitt emot.

Min fantasi kör igång. Mannen  är som hämtad ur en film.  Helt uppenbart är han ute på något uppdrag som inte är lämpat i dagsljus och som framförallt inte denna mamma vill veta något om.   Jag skyndar att samla ihop mina skyddslingar  och föser dem i riktning mot bilen.  Bäst att fly fältet medan tid ännu är.

Dagen därpå har det blivit dags att åka hem.  Vi  packar in oss och alla våra väskor  i vår sexsitsiga bil.  Problemet är att den här dagen är vi sju. L och J hade ju kommit ner med tåg och istället lät vi Js  flickvän följa med oss ner. Eftersom alla inte ryms i bilen har vi planerat hemresan på så sätt   att J och hans flickvän får ta tåget. Givetvis behöver de få skjuts från hotellet  till tågstationen. 

Skulden tär mitt samvete.  Jag är väl medveten om att det vi gör är fel. Man ska inte sitta i bilen med ett barn i famnen.  Men jag gör det ändå och försöker låta bli att tänka på vad som skulle kunna hända om vi krockade.  Jag vet att jag aldrig, aldrig  skulle förlåta mig själv om det hände något. Aldrig.  Jag försöker döva samvetet genom att  tänka på min egen barndom, hur vi åkte bil utan varken bilbälten. krockkuddar eller bilstol.   Jag överlevde barndomen. Varför skulle inte våra barn överleva några kvarter från hotellet till tågstationen?  Idiotisk förklaring, jag vet.

 Vi hinner inte långt innan jag får syn på polisbilen. 

“Ducka!” hojtar jag och trycker den lilla blondinen som sitter i min famn  i riktning rakt  ner mot golvet.

Och E kryper ihop i fotutrymmet samtidigt som jag försöker släta ut mina olyckliga ansiktsdrag för att polisen inte ska se hur skyldig jag ser ut.

Vi överlever.   Polisen ägnar oss inte en blick utan åker gladeligen  förbi. 

Jag suckar lättat och fnissar som en liten flicka som äntligen vågat sig på att palla äpplen.  Faktum är att jag  nästan blir   lite stöddig. 

Vi hinner inte mera än vända in på nästa tvärgata innan fnisset stockas i halsen.  I ändan av gatan  står bästa välkomstkommittén. Blåstest. 

Luften går ur mig. Jag frågar mig åter en gång varför i hela friden vi prompt måste åka alla sju när vi kunde ha åkt två varv.  Det finns en anledning till varför man ska lyssna till sitt samvete.  Gör man inte det blir det bara fel. Och just nu håller det på att bli hemskt fel. Jag anar redan hur  hundralapparna har börjat lyfta ur plånboken. 

Maken vevar ner rutan och försöker sig på ett fröjdigt “Hyvää huomenta”.

“Nå inte vet jag om det är så god morgon”,  svarar den buttre polismannen. 

Maken  blåser. 

Sedan  en milsvid  tyyyyystnad. 

“Ni har tydligen bilen full med folk”,  säger polismannen samtidigt som han kikar in i bilen. Testet visar givetvis  noll. Den regeln prutar vi ALDRIG på.

“Ja det har vi”, säger maken och försöker låta lika glad och bekymmerslös som tidigare .

Och sedan…

Ingenting! 

Polisen ger oss klartecken att vi får åka. Vi sitter tysta en lång stund och bara väntar på att få se blåljusen trona upp bakom oss  i bakrutan .  

“Såg han inte att jag hade E i famnen eller orkade han inte bry sig?” blir till slut frågan jag aldrig  får något svar på. 

Framme vid tågstationen möts vi av ett blomhav och tända ljus.  För någon vecka tillbaka fick en människa sätta livet till här efter att en demonstration urartat. 

Just då blev en overklig nyhet  verklig. 

Behöver jag säga att det aldrig känts så skönt som i söndags att få åka hem till lilla Österbotten igen?