Posted in familj, kärlek

Saknad 

Ibland när man saknar de där som inte finns längre,  känns det skönt att göra någonting praktiskt av saknaden.  Fammo kom alltid med en bukett blommor till mig när hon hälsade på.  Nu är det min tur att plocka blommor till henne och mommo. 

Nu börjar blomlagren i trädgården ute på villan  så  smått att sina så då blir det att ta till andra material istället.  I skogen finns mycket att hämta. 

Förresten fammo,  jag blev  rädd häromdagen när sotaren hälsade på.  Han hittade en död  liten fågel i vår skorsten. Där låg den i asklådan alldeles grå och smutsig efter att han tömt skorstenen på sot.

– Har ni inte lagt märke till några konstiga ljud inifrån skorstenen? frågade han.

Jag skakade på huvudet.  Nej det har vi inte,  men vi har ju också bott mycket ute på villan. 

När han gått började jag fundera.  Tänk om det var du farmor?  Jag ser ju alltid hur du kommer och hälsar på mig i form av sädesärlor.  Till och med Jörri säger det nuförtiden :

– Nu  är din fammo här. 


Så jag började fundera om nyfikenheten ändå hade tagit överhanden och du hade flugit  in i skorstenen för att kika på vårt hus när vi ändå inte var hemma. 

Den här kransen är Ellens konstverk.

Men vet du fammo vad L sa när jag berättade om mina knasiga  funderingar?

– Men mamma,  inte skulle Mimmi ha gjort någonting så tokigt.  

Hon har så rätt. 

Posted in skrivande, Sommar

Tistlar 


Det är någonting särskilt med tistlar. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om dem. Och ändå är de i många andras ögon endast  ett helt vanligt, irriterande   ogräs. 

Visst, tistlarna är lite spretiga,  lite klibbiga, lite taggigare än alla andra blommor. Oslipade helt enkelt.  Och ändå tar de plats. Helt enkelt för att de vågar göra det. 

I början på sommaren stiger de upp ur ängarna och dikesrenarna  rakryggade, med högburet huvud,  men gör inte mycket väsen av sig. De bara står där som långa känselspröt i   vinden.  De lyssnar, fångar tiden,  tar in.  De känner av  världen och väntar lugnt på att det ska bli deras tur – att det ska bli deras tur att blomma.  För  när den tiden kommer, då vecklar de ut sina lilafärgade plym och förvandlas till högburna,  sofistikerade  damer i hatt.   Färgglada lila klickar fyller med ens  världen. Plötsligt ser man dem överallt. De tidigare så anonyma, intetsägande spensliga stängslena har plötsligt fått en mening, en röst. För alla vet,  att när tistlarna äntligen börjar  tala då gäller det också att lyssna.  Noga