Posted in konst, Natur, skrivande

Arbete att hämta 


Förlåt att jag skriver lite mindre igen.  Jag skulle gärna skriva,  hjärnan skriker av tankar,  men jag hinner inte skriva ner dem.  Hela tiden händer någonting annat som först måste tas omhand innan jag kan sätta mig ner.  Och när jag äntligen sätter mig,  är jag så trött att ögonlocken trillar igen.  Vi har taskiga nätter åter en gång. Lillfröken skriker för jämnan.  Det är konstigt. På dagis säger de att hon är så duktig och verkar ha vant sig vid de nya rutinerna. Här hemma är tillvaron i obalans.  Jag får knappt lämna henne ur sikte innan hon rusar efter:

– Nenne komme me! 

Så hon hänger med.  Ikväll var vi på möte till Edsevö och bara jag får morgondagens körövning förbi,  lovar jag ha henne runt halsen resten av veckan.  Egentligen skulle det finnas två föräldramöten att gå på,  men förnärvarande prioriterar jag hemmet.  Maken får referera  vad det har  pratats om.  


I helgen tömde vi kylskåpet ute på villan.  Det är ytterligare ett hösttecken att  det börjar dra ihop sig till ett avslut.  Lite målfärgsburkar har jag också plockat med mig  hem – utifall det skulle frysa.  Potatisen är upptagen ur landet,  liksom morötterna.


En fin helg ute på villan hade vi.  När vi inte orkade elda bastun på kvällen,  gjorde vi det på morgonen istället. Vi såg på film,  stekte våfflor till våra föräldrar för att jag hade haft födelsedag och bara kopplade av. Och Ellen vågade sig till och med på ett sista dopp,  men fy vad kallt det var!  


Men nu faller ögonen igen trots att jag så gärna skulle vilja skriva.  Jag har annars börjat printa ut mina skriverier.  Jag har cirka 150 sidor med material som jag tänker titta närmare på.  Allt skriver jag inte ut,  utan väljer och vrakar och skriver om.  Men det är roligt – att äntligen se vad det är jag håller på med för jämnan. Så bästa förläggare som vill ha en annorlunda bok – hör av er. Eller du som vill vara min korrekturläsare och vågar ge  ärliga och rättframma kommentarer. Här finns arbete att hämta.  😂 

Advertisements
Posted in familj, musik

Början är svårt 

Förändringar är inte lätt. Det vet vi alla.  Jag stod igår med sonen inne i bokhandeln där vi precis inhandlat några kursböcker han behövde för gymnasiet.  Minuterna innan hade jag försökt ringa och ordna  ett musikäventyr ungdomarna blivit erbjudna att  få ta del av,  men som pga vår årliga kräftskiva blivit  ett problem.  Men mamma fixar allt,  eller?  Klockan på armen tickade också att jag borde börja ta mig till körövningen i Kronoby. 

Men där bland hyllorna i affären märkte jag plötsligt att där fanns  flera andra “udda par”  likt sonen och jag. Det är sällan man ser dem ute tillsammans: tonåringar och deras mammor. Helst vill ungdomarna klara sig själva.  Men här i bokhandeln, en dag i början på  augusti, två dagar in på det nya skolåret,  stod de alltså hela raden .  Ungdomarna plockade böcker, somliga mera exalterat än andra,   och mammorna svingade gladeligen bankkorten hit och dit.

Jag tittade lite nyfiket på dem och glömde med ens stressen med allt det där andra. “Det är alltså till den här jag gruppen jag  hör?” tänkte jag.  Trots att vi har ett litet barn,  identifierar jag mig sällan som en småbarnsförälder. Faktum är att jag ibland har svårt att definiera mig själv . Kanske beror det på att det är svårt att träffa på “likasinnade” med barn i samma ålder förutom på föräldramöten och dylikt. Tonåringarna sätter man liksom inte i barnvagnen och drar iväg med dem till en träff. Tonårsföräldrar är mera osynliga. Förutom igår alltså.  Då mötte jag dem mellan bokhyllorna. 

Att börja i två skolor på samma gång är inte lätt, konstaterade sonen bedrövad igår och funderade hur det ska gå.  Ena skolan vill att han ska satsa 100%.på dem och andra vill att han satsar 100%.på dem.  Inte lätt för någon som kommit rakt ur grundskolans korvstoppningsfabrik där allt man behöver göra är gapa och svälja. Plötsligt ska han själv hålla i paletten och välja sina  färger rätt. 

– Början är alltid värst,  försökte jag trösta.  Om två veckor borde du vara inne i systemen.  

Jag vet. Två veckor låter som en evighet när allt man vill är spela musik. Ni skulle ha sett blicken han gav mig… 

Så ifall sonen är vilse,  kände åtminstone jag för ett ögonblick att jag hade  hittat mig själv.  Nu gäller det bara att koppla strålkastaren på och försöka hjälpa även sonen att hitta tillbaka till ljuset. Det är inte lätt alla gånger att vara mamma. Plötsligt ska man lotsa på, även för mig,  outforskade marker.  Det ska nog gå,  trots att början kan vara lite svårt.