Posted in konst, Natur, skrivande

Arbete att hämta 


Förlåt att jag skriver lite mindre igen.  Jag skulle gärna skriva,  hjärnan skriker av tankar,  men jag hinner inte skriva ner dem.  Hela tiden händer någonting annat som först måste tas omhand innan jag kan sätta mig ner.  Och när jag äntligen sätter mig,  är jag så trött att ögonlocken trillar igen.  Vi har taskiga nätter åter en gång. Lillfröken skriker för jämnan.  Det är konstigt. På dagis säger de att hon är så duktig och verkar ha vant sig vid de nya rutinerna. Här hemma är tillvaron i obalans.  Jag får knappt lämna henne ur sikte innan hon rusar efter:

– Nenne komme me! 

Så hon hänger med.  Ikväll var vi på möte till Edsevö och bara jag får morgondagens körövning förbi,  lovar jag ha henne runt halsen resten av veckan.  Egentligen skulle det finnas två föräldramöten att gå på,  men förnärvarande prioriterar jag hemmet.  Maken får referera  vad det har  pratats om.  


I helgen tömde vi kylskåpet ute på villan.  Det är ytterligare ett hösttecken att  det börjar dra ihop sig till ett avslut.  Lite målfärgsburkar har jag också plockat med mig  hem – utifall det skulle frysa.  Potatisen är upptagen ur landet,  liksom morötterna.


En fin helg ute på villan hade vi.  När vi inte orkade elda bastun på kvällen,  gjorde vi det på morgonen istället. Vi såg på film,  stekte våfflor till våra föräldrar för att jag hade haft födelsedag och bara kopplade av. Och Ellen vågade sig till och med på ett sista dopp,  men fy vad kallt det var!  


Men nu faller ögonen igen trots att jag så gärna skulle vilja skriva.  Jag har annars börjat printa ut mina skriverier.  Jag har cirka 150 sidor med material som jag tänker titta närmare på.  Allt skriver jag inte ut,  utan väljer och vrakar och skriver om.  Men det är roligt – att äntligen se vad det är jag håller på med för jämnan. Så bästa förläggare som vill ha en annorlunda bok – hör av er. Eller du som vill vara min korrekturläsare och vågar ge  ärliga och rättframma kommentarer. Här finns arbete att hämta.  😂 

Advertisements
Posted in familj

Vad trötta mammor vill veta 

Jag vet att många väntar på att få höra hur det gick – första dagis- och jobbdagen.  Jotack,  vi överlevde.  Det var en lång dag.  Jag sneglade på klockan för jämnan.  Det var så mycket nytt jag inte förstod mig på och givetvis funderade jag på “Nenne” (hon kallar sig så), hur hon har det,  om hon sov och så vidare. När klockan äntligen slog fyra försökte jag stänga av datorn,  men det liksom gick inte.  Det var så många rutor som skulle kryssas i.  Så åh vad frustrerande!  Men imorgon på nytt.  Då ska jag ta tjuren i hornen och försöker fatta hur det fungerar.  Vissa saker brukar klarna när man sover på dem. 

På dagiset fick jag syn på vår  “Nenne”  där hon klättrade på ett ånglok.  Hon såg så lycklig ut  när hon fick syn på mig så lilla mamma fick allt bita sig i läppen och kämpa för att inte kasta allt hon hade för händerna och springa fram och slita ungen till sig.  Nej,  när dagistanterna ser på måste man promenera sofistikerat så att det ser ut som om man åtminstone är lite vuxen till sinnet. Sen när  det visade sig att tanten som” lämnade ut” Signe, inte alls visste hur Signes  dag hade varit – då hade stora starka och ståtliga  mamma stor lust att själv sätta sig ner på  trätåget och böla. 

– Men det är ju hennes första dag,  sa jag och tryckte tösen hårt hårt mot mig  i famnen.  Och lilltösen skyndade sig att kolla om pricken på mammas hals  var kvar och även ge den en puss. Älskade lilla tokstolla. ❤ Den pricken är hennes favorit.  Det finns en anledning till att man har sina skönhetsdefekter!

– Men har hon sovit? försökte jag. 

– Jag vet faktiskt inte.  De sa ingenting så antagligen har det inte varit några problem.

Mamma svalde hårt och blinkade lite tätare och krympte ytterligare några decimeter. Det var inte några sådana svar jag hade väntat mig efter första dagen.  Efter första dagen vill man veta. Sen om en vecka kan vi improvisera. 

Tyst gick vi vår väg för att hämta dagisväskan och slänga in halsduken som lillan hade kring halsen och som definitivt inte var vår. Kvällen innan hade en viss mamma  ägnat åtminstone en halvtimme åt att märka kläder, men det hade tydligen heller ingen märkt… Vårt eget halsskydd låg ju i väskan… 
Nu när vi har ätit känns det lite bättre.  Både mamma och flicka känner sig lite  lite gladare. En sån här dag behöver allt sin  “kokaa”(chocklad).  Just nu bryr jag mig tusan om det serveras socker på dagis eller inte. I min värld spelar inte sådant så stor roll.  Nej,  jag vill bara att någon tar hand om mitt barn och kramar henne när hon är ledsen.

Och nej,  sur på dagiset är jag inte. Jag vet ju att de är världens bäst. Jag vill bara berätta vad som gör mig ledsen.  Kanske någon kan ta min historia  till sig – fundera på vad trötta mammor eventuellt efter en lång arbetsdag behöver få höra. Trötta mammor behöver liksom inte mera vatten på kvarn i sina funderingar om de ändå inte borde ha stannat  hemma lite till.  💔

Tack och förlåt. 

Men vet ni vad? Imorgon är det  fredag!! 

Posted in familj

Imorgon 

Imorgon är det någon annan  än jag som samlar ihop dina  lockar med ett band. 

Imorgon är det någon annan än jag som snyter din näsa. 

Imorgon är det någon annan än jag som smeker dig över ryggen när du ska sova.

Imorgon är det kanske din tur att sitta på sandlådskanten och säga:

– Mamma komme naat! 

Imorgon…

Men vet du vad Signe?

Imorgon börjar bara ett nytt äventyr.  Det kommer alltid att vara du och jag. Imorgon stiger vi bara över en osynlig gräns som just idag känns aningen brutal. 

Imorgon ser vi tillbaka på det som en gång var – ibland långtråkigt och ibland fruktansvärt  underbart.  Imorgon fortsätter  allting precis som förr. Lite nya människor däremellan,  men ingen som du och jag.  

Ha det gott lilla tösen i ditt äventyr så försöker jag ha det likadant i mitt.  Innan du vet ordet av står jag utanför grinden och plingar med klockan och det har blivit  dags att cykla hem. 

Posted in familj, musik, Natur, Panda

Mitt liv.nu

Klädmärkning. Lillan ska börja på dagis. Dags att sätta namn på prylarna.
Brillor. Jag har blivit med brillor. Plötsligt klarnade världen.
Cirkustält?
Nej., det drar ihop sig till kräftskiva. Har precis tömt frysdisken vid Prisma på kräftor så snart kan festen börja!
Färgklickar i min värld
Utanför mitt fönster igår. Jag antar att det betyder att det börjar dra ihop sig till MGP – fest… Hoppas inte soptunnan kom på bild…
Posted in Natur, Panda

Hur blev det sen? 

Jag antar bra.  Tanterna på dagiset var lika underbara som jag kommer ihåg dem. Så så långt är allting bra. Det enda molnet är kanske att de andra barnen var väldigt små.  Säkerligen jämnåriga med Signe, men ändå i en helt annan värld.   Det är kanske det som är skillnaden mellan första och sista barnet.  Den som kommer sist får aldrig vara riktigt liten.  Det är bråttom ut i livet och att lära sig allt för att hinna ifatt sina syskon. Så är det också med vår tjej.  Men vänta bara tills hon får lärt upp dem på dagiset. Då lär det bli livat i holken.  🙂
Vi tog oss en vända via villan.  Satt och åt lite “kokaa” på terrassen och  smälte nya intrycken och stirrade ut på vattnet som såg mera vilt ut än tamt. Nästan som en spegelbild av mig. Panda skällde värrigare åt något som rörde sig ute i snåren. Tänk om vi ändå hade fått se en älg. Det hade livat upp vår dag. 

 På torsdag på nytt igen… 

Posted in familj, skrivande

Jag vill inte 

Jag vaknade i morse  med känslan “jag vill inte”. Jag vill inte börja jobba.  Framförallt vill jag inte att Signe ska börja på dagis.  

Idag tar det emot all logik varför jag ska krypa till jobbet igen. Alltsammans är kolumnens fel.  Jag håller nämligen på och skriver en kolumn. En kolumn där jag säger adjö till hemmalivet.   Det känns som om jag ljuger.  Som om jag säger saker bara  för att det ska låta bra.  Som om jag ljuger för mig själv varför jag ska börja jobba redan nu när jag kunde ha varit hemma ett år till. Förbaskat också. Att det ska  vara så jobbigt att vara mamma. 

Idag ska vi till dagis på inskolning.  Tösen sover ännu och regnet väller ner.  Kanske det är det som bidrar till mina kluvna känslor.  För att a) jag vill inte väcka henne.  För att b) jag har  ingen lust att gå ut i regnet. 

Det blir nog bra.  Det har alltid varit så här när jag ska börja jobba.  Vånda fram och tillbaka.  Sedan när vi väl är  igång går allt av bara farten. 

Men tröstar föga sådana dagar  när jag verkligen inte vill.  💔

Posted in familj

Genast känns det lite lättare 

Aningen missmodig lyfter jag telefonen och knappar in telefonnumret jag skrivit upp på en lapp.  Jag har dragit mig alldeles för länge för att ringa det här samtalet.  Skjutit upp och skjutit upp. Hittat på all världens ursäkter.  Idag måste det ske.  Jag har till och med skrivit upp det som en “måste-göra-post” i min kalender. Det går inte att komma undan längre. 

Jag håller andan där jag står och lyssnar när  det ringer på.  

– Måtte de inte svara. Måtte de inte svara…  

I nästa ögonblick fyller en  kvinnoröst telefonen.  Jag harklar mig och tar sats:

– Ja det var  Eva Sundström här godmorgon… Jag… 

-.Nämen hej Eva!. Det var inte igår!  Vad roligt! Jag såg att ni är på väg hit igen. 

Leendet inifrån telefonluren lyser rakt  ut på golvet där jag står i köket. Rösten jagar bort de sista  regnmolnen utanför huset. Livet känns med ens  så mycket enklare att leva.

 I en handvändning har kvinnan, antagligen  själv  helt omedveten om det, sopat bort all överlopps oro och tvivel som belägrat mig de senaste dagarna.  Med ens vet jag det säkert: Det blir nog bra ändå.  Jag vet att de kommer att ta hand om Signe på bästa möjliga sätt.  

Tack Trivselvrån för att ni finns!  ❤ Det är tack vare er som hemmamammor som jag  vågar sig   ut i arbetslivet igen. 

Hälsningar signaturen “två och en halv vecka kvar”

Nedräkningen har börjat.