Posted in blommor, Sjukdom och hälsa, Sommar

En mammas liv

Screenshot_20170605-202037.png

Igår funderade jag, log drömskt för mig själv:

-Vad månne ska jag hitta på imorgon kväll?

För skolan är äntligen slut. Alla måsten är övervunna. Det är bara jag och Signe mot världen. För flickorna skulle åka på musikläger till Nykarleby och sonen skulle börja sommarjobba.

Idag tog jag ledigt 2,5 timmar mitt på dagen enkom  för att skjutsa flickorna till lägret. Satt och kände mig förväntansfull inför kvällen där jag satt och rattade riksåttan fram. Fruktansvärt mycket bilar var i farten, men äsch, det var inga problem. Jag hade för en gångs skull inte bråttom.Det fick ta den tid det tog.

Framme i Nykarleby hjälpte jag Ellen att bädda sängen innan jag kramade om dem  bägge två och sa:

-Vi ses på torsdag!

För på torsdag måste jag hämta Ellen igen. En viss Mr President hälsar på i Karleby. Mer om det senare.

Jag hann tillbaka till jobbet, åt en sen lunch, jobbade lite till för att inse att dagen knappt hann börja innan den var slut.

Jag skulle precis packa ihop mina prylar, stänga datorn och åka iväg och hämta Signe när telefonen ringer.

-Ja det är från lägret. Ellen har blivit sjuk…

Pang! I den sekunden sprack min lediga kväll. Istället för att åka hem och göra som alla andra gör, slänga mig på soffan och koppla bort någon halvtimme, fick jag istället packa Signe i bilen, köra via affären och köpa middag åt oss i form av bananer, drickyoghurt och chips… (jag vet! Inte den mest näringsrika, men den här gången blev jag tvungen att improvisera illa kvickt…) och sedan ut på riksåttan igen.

Så idag har jag alltså kört 250 km. Nykarleby tur retur gånger två. Mammas taxi.Med mig hem på den sista resan hade jag en magsjuk tös som satt och spydde i en plastkasse… Nästan så att det började svänga i min mage med där jag och Signe satt intill och knaprade på  chips…

Urk. Så ledsen för Ellens skull. Hon skulle så ha velat gå på lägret. Om det blir något läger alls för hennes del återstår att se. Hon mår fortfarande fruktansvärt dåligt.

Jaha. Det var den dagen.  En mammas liv i ett nötskal. Kvällen avslutades med en uppfriskande promenad i hälllregnet.

Men. En tröst i bedrövelsen.   Tulpanerna blommar!

För tulpaner, det älskar jag. Vilken tur för det.

Posted in familj, Sjukdom och hälsa, vardag

Det är mycket nu

IMG_20170416_163556.jpg

Huvudet bultar. Tankarna organiserar, deklarerar, subtraherar , multiplicerar, räknar. Och ändå är jag konstant ett halvt dygn försenad i allt. Är det inte bråttom på jobbet så är det här hemma. Aaaggggghh!

Imorgon är jag ledig trots att jag egentligen inte skulle ha tid. Men det ska bli skönt det också. Jag ska ladda batteriet som är alldeles urlakat efter alldeles för lite sömn de senaste dagarna samt försöka förkorta to-do-listan här hemma också. För den börjar bli lång. Kilometer lång.

Småflickorna är sjuka. Bägge två. Maken stannade hemma för vi konstaterade att en nioåring inte är så stor. Särskilt inte när hon kräkts hela natten. Jag hörde i natt hur någon sköljde och tömde “navkapseln” (vårt tvättsfat i metall men som liknar en navkapsel) inne på toaletten. Jag trodde det var maken. Dottern hade spyttat flera gånger under natten, men den här gången orkade jag inte kliva upp för det lät ju som om de hade läget under kontroll. Aldrig såg jag att bakom mig i sängen låg maken…

– Nej det var jag själv som tömde och sköljde ur spyfatet sa 9-åringen med ett blekt leende på morgonen.

Hon är duktig hon. Nästan för duktig.

– När man är nio måste man få vara liten hur duktig man än är, konstaterade maken efter att vi funderat alternativa lösningar och han till slut beslöt sig för att stanna hemma. Tur var väl det för två åringen passade istället på att få feber hon med och sov dagssömn i tre timmar!

– Man får mycket gjort när man jobbar hemifrån, konstaterade maken förnöjt.

Hmmm. Märklig värld vi lever i. Bråttom för jämnan och ändå blir ingenting klart.

Tänker på morgondagen och alla småsaker jag borde få ur världen. Högst antagligen kommer jag att glömma hälten. Det blir så när man har för fullt på hjärnkontoret. Då sållar hjärnan ut och börjar glömma.

Desperat försöker jag göra en lista. Jag får inte glömma!

– gör mjöd (kom ihåg att alla familjer ska ha två flaskor med till konserten på måndag!)

– beställ besiktning till bilen!

– beställ blombud!

– deklarera egna och andra familjemedlemmars skatter!

– leta ett urklipp

– hämta sjukintyget från i fredags

– orkar jag ens tänka på de randiga fönstren eller den okrattade gräsmattan?

– beställ tandläkartid till sonen!

– fisksoppa! Familjen måste få mat!

Jag stänger ögonen. Just nu är sova  den viktigaste punkten på min to-do-lista. Börjar nu. Allt det andra kan kvitta. En sak i taget…

Zzzzzzz…

 

 

 

Posted in familj, skrivande

Jag vill inte 

Jag vaknade i morse  med känslan “jag vill inte”. Jag vill inte börja jobba.  Framförallt vill jag inte att Signe ska börja på dagis.  

Idag tar det emot all logik varför jag ska krypa till jobbet igen. Alltsammans är kolumnens fel.  Jag håller nämligen på och skriver en kolumn. En kolumn där jag säger adjö till hemmalivet.   Det känns som om jag ljuger.  Som om jag säger saker bara  för att det ska låta bra.  Som om jag ljuger för mig själv varför jag ska börja jobba redan nu när jag kunde ha varit hemma ett år till. Förbaskat också. Att det ska  vara så jobbigt att vara mamma. 

Idag ska vi till dagis på inskolning.  Tösen sover ännu och regnet väller ner.  Kanske det är det som bidrar till mina kluvna känslor.  För att a) jag vill inte väcka henne.  För att b) jag har  ingen lust att gå ut i regnet. 

Det blir nog bra.  Det har alltid varit så här när jag ska börja jobba.  Vånda fram och tillbaka.  Sedan när vi väl är  igång går allt av bara farten. 

Men tröstar föga sådana dagar  när jag verkligen inte vill.  💔