Posted in funderingar, Sjukdom och hälsa

Livets bergodalbana

IMG_20170430_090407_032.jpg

Livet blir aldrig långtråkigt. De senaste dagarna har varit himlastormande. Allt från ilska till vardagliga långtråkiga till glädjefnatt.

I fredags var jag trött. Dödstrött. På mitt jobb. Oftast tycker jag att det är kul. Men jag gillar inte den där gastkramande stressen som med jämna mellanrum dyker upp. Den tar livet av mig. Efteråt sitter jag och stirrar tomt framför mig. Funderar om det verkligen är värt det.

Men det där var då. Nu blickar vi framåt. Drar upp snåre. Hoppas på lugnare dagar, sommar och vår.

Fredagen bjöd också på oro och bekymmer på grund av sjukdom som fortgått lite för länge . Tycker verkligen det räcker nu. Tur att patienten själv är tålmodig och till och med orkar skoja mitt i bedrövelsen.

Till och med lilla Signe verkar förstå vad sjukhus är nuförtiden.

– Xx behöver hjälp konstaterade hon snusförnuftigt när vi klev in genom sjukhusdörren  på lördag eftermiddag.

Sant. På sjukhus får man hjälp. Visst?

Helgen har också bjudit på glädje. Vi bor på villan för ungarna har haft teaterövning i hembyn hela helgen. Glädjen som lyser i dem efteråt är bländande.

– Det är så roligt! säger de i en mun och  jag kan inte annat än tro dem.

Panda å sin sida har fått rädslan att stockas i halsen på mig. Hon rör sig ute på de grånande isarna. Ibland väldigt långt ifrån land. Jag tror hon jagar svanarna som ligger och guppar inne i viken. Ibland vågar jag knappt titta. Vilken tur att hon återvänder när jag ställer mig ute på terrassen och skriker… Hon vågar väl inget annat…

Idag har vi haft huset fullt med folk. I omgångar. Sjutton personer räknar jag till! Finns det hjärterum finns det stjärterum i vår 25kvm stora villa. Varmt välkomna igen!

Men meddelandet jag fick ikväll kunde inte ha varit bättre. Jag är så glad för er. ❤ Bortom ord. Det finns en Gud ändå. ❤

Nu är bastun varm. Dags att smälta och begrunda.

God helg!❤

 

 

Advertisements
Posted in Evas testkök, familj, upplevelser

Lite sportlov

cof

Lite sportlov var verkligen vad jag behövde just nu. Som siste man stängde jag dörren till jobbet på onsdag kväll med huvudvärken bultande under tinningarna. Huvudvärken hade inte gett med sig ännu under natten, men envist snörade jag på mig skorna i morse och försvann ut på promenad med Panda innan jag ens fått frukost i magen. Och där någonstans i skogen lämnade jag huvudvärken kvar. Skönt!

cof

Trots att vi har bott här i elva år är det sällan jag kliver in i skogen som ligger alldeles intill. Tills nu. Jag har ju äntligen fått en kompis att ta med mig hit – Panda. Hon älskar att gå till skogen för hon vet att här har hon en chans att få springa okopplad.

Vi är inte ensamma om att vistas i den här skogen. Under veckosluten rör sig här väldigt mycket människor. Trots snö är stigarna väl upptrampade. Jag har varit lite rädd för att gå vilse, men spåren andra människor lämnar efter sig har gjort att jag modigt börjat ta ut  allt längre rutter. Det är fascinerande att befinna sig där i skogen. Man hör staden fräsa någonstans långt i bakgrunden, men omgivningen speglar bara lugn och ro. (Bilderna är inte från idag- sörjan i skogen idag var inte lika vacker som snöfluffet under helgen).

cof

 

Efter frukost packade vi in hela familjen i bilen och åkte till grannstaden på äventyr. Vi hade en del saker att inhandla, bland annat en klänning till Ellen inför hennes semifinalplats i dragspel. Vi hittade en klänning till slut och jag kan berätta att klänningsutbudet för en nioåring är magert.  Vi har sökt i många affärer här i Karleby utan resultat och därför hade vi lagt vårt hopp till grannstaden. Och hoppet infriades. Jeee! 🙂

IMG_20170302_135146.jpg

Efter en lyckad klädjakt blev det pizzabuffé på Mr Bank. Slurp säger jag. Pizzorna på det här stället är lite mer sofistikerade och tunade än vanligt och satte sig absolut rätt i gommen. Jag är övertygad om att vi kliver in här fler gånger.

cof

Innan vi styrde kosan hemåt många påsar rikare hämtade vi vår bil där den lite ensam stod i torgparkeringen. Nu tycker jag nog ni Jeppisbor ska börja använda er fina parkering! Så mycket pengar och slit som satts ner på detta bygge tycker jag verkligen att ni ska använda det också. Det är ju lite harmt annars…

cof

Det blev ett andra besök till grannstaden ännu ikväll… Ett erbjudande om kaffe i glada vänners lag tackar man inte nej till. ❤

En intensiv men glad dag är till ända. Jag kommer att sova med ett lyckligt leende på läpparna i natt. 🙂

God natt världen!

 

 

Posted in familj, upplevelser

Lilla jul 

Känns lika vemodigt varje år att packa ihop prylarna, släcka lampor och låsa efter oss för att styra hemåt igen. Stämningen är alltid på topp och man bara önskar att det aldrig vill  ta slut. 

Allting började för ca nio år sedan när Jörri och hans syskon fick för sig att fira lillajul tillsammans. Kanske var det en fortsättning på traditionen de själva  vuxit upp med att  fira lillajul tillsammans med sin mammas syskon och deras barn.  Även jag hann uppleva den tiden innan traditionen till slut tog slut.  

I varje fall,  Jörris bror var den som hittade Luotonen som ligger i Viitasaari.  Att det blev just Viitasaari berodde helt enkelt på att det ligger mitt emellan Karleby och Kuopio där våra familjer bor.  Alla har lika lång väg att köra. 

Luotonen ligger mitt ute i skogen utanför all bebyggelse.  Men det är världens bäst.  Vi är en stor familj som ständigt vidgar ut oss så det behövs utrymme.  I år var vi 23 personer och fyra hundar!  Det bästa med det här stället är att  vi inte behöver tänka på att vi stör någon och hundarna kan springa fritt. Barnen satt uppe till mitt i natten och lekte /spelade “mafia”. Det är märkligt hur de allesammans kan umgås trots att åldrarna spretar från 12-20. Och alla, både stora som små,  längtar lika mycket efter den här dagen. 

Vad vi gör under vårt dygn i Luotonen?  Vi pratar,  skrattar, badar bastu i den gamla mysiga gårdsbastun,  rör ihop en festmåltid, äter,  delar ut lillajulklappar och om man vill får man ha program och uppträda för släkten.  Ofta blir det en massa musik,  men årets favorit blev nog den svävande dynan A stod på och plötsligt gled iväg  på rakt  igenom rummet.  Häftigt!  Man borde inte avslöja trolleritrick men för er som undrar och som kanske  vet vad det är  kan jag avslöja att en segway är förklaringen. 

Det var den lilla julen det.  Bara att vänta på nästa år igen.  Då blir det 10-årsjubileum. Vissa hävdar att det inte ännu är tionde gången,  men det gör detsamma.  Vi jubilerar i alla fall. 

Posted in familj, motion, Panda, upplevelser, vardag

Det är inte solsken jämt 

Helg.  Äntligen.  Det har varit en jobbig vecka så jag behöver helg. 

En dag var jag på kurs i Tammerfors,  en annan travade jag genom grannstaden,  en tredje sjöng jag och all tid däremellan har jag renoverat. Vår lilla björn gjorde verkligen skäl för namnet häromdagen och i en nervöst ögonblick här hemma gick hon till attack på fönstret och tuggade i sig en stor bit! Jag säger bara det – det är inte solsken jämt.  Men den lilla hantverkaren i mig skred till verket och ordningen är återställd igen.  

Pandas nervösattacker har det däremot duggat mycket av på sistone.  Både mattan,  pianostolen,  ett stolsben, en dyna,  en jukkapalm har fått sig en omgång under veckan. Och jag har reparerat och gett hunden  bannor varefter hunden har slokat med huvudet.  Palmen åkte i soptunnan. Suck.  

När vi tog Panda köpte vi en bur,  men den har aldrig varit i användning.  Tills nu.  När vi åkte till affären igår fick hon tillbringa en timme där.  Jag gillar det inte,  men det var en lättnad för både mig och hunden att inte behöva komma hem och vara arg. Hunden var världens lyckligaste. 

Ge henne ben att tugga på,  säger ni säkert nu. 

Vi ger henne 2-3 ben innan vi lämnar henne och dessa slafsar hon i sig för att fortsätta att tugga på något annat.  Man ser också på henne att hon är olycklig när vi ska lämna henne ensam.  Tyvärr är vardagen sådan att vi inte kan vara hemma med henne jämt.  Som tur har barnen olika långa dagar och sonen börjar ibland senare och har också håltimmar mitt på dagen så då är han hemma.  Men tydligen är det inte tillräckligt.  Det var likadant i höstas när jag började jobba då blev hon i full panik och gjorde hyss.  Strax innan höstlov var det väldigt jobbigt,  men efter att hon fått tillbringa en vecka hos svärföräldrarna och fått uppmärksamhet 24 timmar i dygnet var hon som en ny hund när vi kom hem igen.  Tills nu.  

Så buren har fått komma fram.  Tyvärr är jag lite motståndare till att ha hunden där,  men tror knappast att en timme där nu som då gör någon skada. I varje fall måste vi göra något åt detta för att  få den onda cirkeln bruten och Panda måste bli trygg igen. 

Men den här helgen är räddad när det är lillajul. Vi ska åka iväg tillsammans med Jörris familj och syskon och tillbringa ett dygn “in the middle of nowhere”.  Där får Panda springa fritt och tre andra hundar garanterar att det inte blir tråkigt. 

Så nu hoppas jag på solsken.  Åtminstone över helgen.  Vill inte solen lysa,  så åtminstone hoppas jag på att sinnet gör det. 

En glad lilla jul till er!  Ta hand om er,  både människor och djur!  ❤

Posted in familj, kärlek

Därför tycker jag så mycket om henne 

På väg hem från jobb och dagis sitter hon bredvid mig och börjar dra av sig skorna.  Lite irriterat ser jag på henne. Hon kunde ju allt behålla skorna på tills vi är hemma, tänker jag.  Nu kommer jag att bli tvungen att bära in henne i huset.  Jag sväljer irritationen och puffar istället henne vänskapligt i sidan och säger:

– Jag tror bestämt att Signe busar. 

Glittrande ögon vänder sig mot mig samtidigt som den lilla handen skyndar sig att  dra mössan från huvudet. 

– Pappa busar!  säger hon och skrattar. 

Och i nästa stund hävdar hon att det är Panda som busar.  Och mamma…  Ja så håller vi på  hela halva vägen hem från jobb och dagis.  Plötsligt känns eftermiddagen så mycket roligare. 

När lillan  tröttnat på att anklaga familjemedlemmarns för att hålla på och busa,  riktar hon uppmärksamheten mot min väska som ligger på sätet.  Hon får fram fodralet med mina glasögon och innan jag hinner hejda henne har hon dragit fram glasögonen.  Mitt i proceduren att veckla upp dem, råkar hon klämma sig.  Tydligen gör det väldigt ont för stora tårar trillar ner för hennes kinder och den redan sedan  tidigare så snuviga näsan rinner ännu mera.  Eftersom jag sitter och kör kan jag inte göra så mycket annat än klappa henne tröstande på låret. 

I nästa stund tar hon fram den lilla rengöringsduken som ligger inne i glasögonfodralet. Den som jag fick till att ha att putsa glasögonen med.  Hon tar duken och torkar omsorgsfullt snoren och tårarna ur sitt ansikte för att till slut sätta den tillbaka in  i fodralet igen…

Jag kommer alldeles av mig där jag sitter och kör.  Naturligtvis gillar jag  inte riktigt det hon gör med mina viktiga prylar.  Men… Det är också därför jag tycker så mycket  om henne.  Hennes rättrådighet.  Man kan inte ens vara arg på henne.  Istället tycker jag att det är så charmigt.  Tänk att någon så liten kan ha lösningar på det mesta. Patentlösningar. 

Och förresten.  Nu heter hon Signe. Hon har varit Nenne i ett par veckor,  men den här veckan blev hon tydligen stor och bytte namn till Signe igen. 

Det ni.  Pröva det om ni kan. 

Posted in konst, Natur, skrivande

Arbete att hämta 


Förlåt att jag skriver lite mindre igen.  Jag skulle gärna skriva,  hjärnan skriker av tankar,  men jag hinner inte skriva ner dem.  Hela tiden händer någonting annat som först måste tas omhand innan jag kan sätta mig ner.  Och när jag äntligen sätter mig,  är jag så trött att ögonlocken trillar igen.  Vi har taskiga nätter åter en gång. Lillfröken skriker för jämnan.  Det är konstigt. På dagis säger de att hon är så duktig och verkar ha vant sig vid de nya rutinerna. Här hemma är tillvaron i obalans.  Jag får knappt lämna henne ur sikte innan hon rusar efter:

– Nenne komme me! 

Så hon hänger med.  Ikväll var vi på möte till Edsevö och bara jag får morgondagens körövning förbi,  lovar jag ha henne runt halsen resten av veckan.  Egentligen skulle det finnas två föräldramöten att gå på,  men förnärvarande prioriterar jag hemmet.  Maken får referera  vad det har  pratats om.  


I helgen tömde vi kylskåpet ute på villan.  Det är ytterligare ett hösttecken att  det börjar dra ihop sig till ett avslut.  Lite målfärgsburkar har jag också plockat med mig  hem – utifall det skulle frysa.  Potatisen är upptagen ur landet,  liksom morötterna.


En fin helg ute på villan hade vi.  När vi inte orkade elda bastun på kvällen,  gjorde vi det på morgonen istället. Vi såg på film,  stekte våfflor till våra föräldrar för att jag hade haft födelsedag och bara kopplade av. Och Ellen vågade sig till och med på ett sista dopp,  men fy vad kallt det var!  


Men nu faller ögonen igen trots att jag så gärna skulle vilja skriva.  Jag har annars börjat printa ut mina skriverier.  Jag har cirka 150 sidor med material som jag tänker titta närmare på.  Allt skriver jag inte ut,  utan väljer och vrakar och skriver om.  Men det är roligt – att äntligen se vad det är jag håller på med för jämnan. Så bästa förläggare som vill ha en annorlunda bok – hör av er. Eller du som vill vara min korrekturläsare och vågar ge  ärliga och rättframma kommentarer. Här finns arbete att hämta.  😂