Posted in Släktforskning, upplevelser

Himlafärd

IMG_20170321_143954.jpg

Kommer ni ihåg släktforskningskursen jag började gå? Igår var det grande final och gruppen åkte till Vasa  för att bekanta sig med riksarkivet.

De övriga i gruppen var ivriga och startade redan halv åtta på morgonen från Karleby. Jag valde att åka med egen bil och tog en lugn morgon med Signe innan vi styrde kosan mot Kronoby där jag lämnade in henne för omvårdnad hos mommo och moffa. Framme i Vasa var jag ca 11-tiden och efter att ha hittat arkivet och rätt dörr in, fann jag snart mina kollegor  med böjda huvuden ivrigt studerandes dokument de fått sig framplockade.

Själv hade jag bara två saker jag ville kolla upp, men modet började snabbt svikta att jag alls skulle hinna hitta något material. Det visade sig nämligen att just när jag kom skulle arkivmänniskorna hålla matpaus och ingen skulle leta fram material på en timme. Vår kursledare drog snabbt iväg med mig och dödsannonsen jag hade med mig på mannen jag ville veta mera om, till betjäningsdisken. I ett huj hade hon beställt  rättsprotokoll  över en treårsperiod åt mig. Sedan var det bara för mig att sätta mig ner och äta min sallad jag hade med mig i väntan på att arkivpersonalen också skulle få ner sin mat. Det blev en lång väntan och det hann både gå en och två timmar innan en ur personalen plötsligt kommer rullande med en kärra fylld av läderinklädda böcker.

– Eva Sundström?

Jag nickade och steg upp för att hämta böckerna.

Han höll hejdande upp handen.

-Vänta så plockar jag fram dem åt dig.

Det var alltså bara för mig att sätta mig ner igen och och se på när han dukade upp alla böcker åt mig. Hela bordet blev fyllt av alla dessa tjocka luntor.

I den stunden förlorade jag min tidsuppfattning och jag formligen druknade in i de här böckerna. Känslan när mina släktingar plötsligt ploppade upp mellan sidorna… ❤ Jag som är förkyld igen (jag har faktiskt börjat fundera att jag är allergisk mot någonting) fick plötsligt en förfärlig snuva. Jag vet inte om det var de dammiga böckerna eller människorna i dem som fick mig att snörvla som en tok i den dödstysta forskningssalen. Snoren rann, jag snörvlade,  jag bläddrade, jag läste, fotograferade, snörvlade… Och där bland dammet och snuvan, förstod jag. Äntligen fick jag en förklaring till det jag funderat på, det som ingen kunnat förklara för mig. För en stund blev de som inte finns längre alldeles levande. Det var som om jag klev in i deras värld för en liten stund. Och jag var överlycklig.❤

Jag kom hem med ca 100 bilder. För jag måste ju bevara det jag fick veta. Beställa kopior var inte att tänka på för med så mycket material hade det blivit en dyr historia. Så jag fotograferade varenda sida. Det var inte lätt, särskilt inte när näsan hade bestämt sig för att ha störtfloden på.

Jag har redan hunnit printa ut nästan allt, men bläcket i printern tog slut så ikväll har jag varit och inhandlat mera. Nu kan jag därför fortsätta printa ut det jag hittade om min moffa.  För honom snubblade jag också över  i de här böckerna ❤

Jag vet inte när jag upplevt ett sådant lyckorus senast. Igår var en verklig himlafärd.

Vår ledare var lycklig för min skull. Hon sa att det är just dylika händelser som är pärlorna inom släktforskning, när man hittar mer än man ens vågat ana.

Jag hävdade igår att nu behöver jag inte leta mera för nu vet jag, varvid en av deltagarna med glimten i ögat konstaterade:

– Vänta bara tills du har smält allting i några dagar, det är då det börjar på allvar.

 

 

Advertisements
Posted in aktuellt, familj, musik

Berggrunden som gav vika

IMG_20170129_124741.jpg

Som bäst är jag inne i poesi-era. Jag läser väldigt mycket dikter skrivna av olika författare. Ibland förstår jag. Ibland inte. Men jag försöker och jag vill.

Inspirerad av svärmor läser jag för tillfället Lars Huldén. Han skriver så man förstår, men ändå så att man måste tänka till för att förstå knorren. Läsandet blir till ett sötsug, jag måste bara få mera. Som bäst har jag lånat hem tre av hans böcker. Synd att han måste gå och dö innan jag fick upp ögonen för honom…

En annan dikt som jag tragglar lite mera på just nu är Slumrande toner. Vilja, vocalensambeln jag sjunger i, ska snart ut till ett åldringshem och sjunga och då ska Slumrande toner ingå i repertoaren.

Jag har ett speciellt förhållande till Slumrande toner. Sista kvällen min fammo levde sjöng jag den för henne . Solosång är inte något jag bjuder på. Jag antar att jag är lite blyg av mig. Det känns som om jag blottar min själ när jag sjunger ensam. Jag vet, det låter krångligt, men jag tror att jag inte är ensam om att ha det så. I kören är det annorlunda. Där  är du inte ensam och du blir en del av ett större ljudande instrument.

I varje fall, sista kvällen fammo levde,satt jag ensam i hennes rum och höll hennes hand och funderade vad jag skulle göra. I den stunden föddes insikten  att det var dags att sätta spärren på hyllan, om bara för en stund. Jag visste att jag skulle ångra mig annars. Sången var det sista jag kunde ge henne, hon som vuxit upp och levt med sång. Så jag satt där intill hennes säng och sjöng alla de där sångerna hon brukade sjunga när jag var liten, när jag satt och kompade henne och faffa på pianot. Givetvis sjöng jag lågt (fammos hörsel fungerade perfekt) så att ingen annan skulle höra. Sången var bara till henne. Det var sen kväll och jag ville verkligen inte störa.Än mindre väcka uppmärksamhet.

Det blev en fin stund. Fammos hand i min var varm och mjuk, hon hade inga smärtor – ja, det såg nästan ut som om hon log. Slumrande toner som jag visste var hennes favorit, ville aldrig ta slut…

Du som inte har tänkt på vad texten i Slumrande toner handlar om tycker jag att ska ta och läsa den en gång till och  tänka efter vad det är Alexander Slotte riktigt skriver om. Texten är ålderdomlig, men ändå alltid lika aktuell bara man tar sig tid att känna efter och lyssna.


Slumrande toner

Slumrande toner fjärran ur tiden,
toner ifrån stugor, från fält och vänan lid,
sällsamma röster ur gravarnas dunkel,
jubel och kvalsång från hänsovnas strid —
vaknen alla, höjen eder! Fädernas budskap
I bringen till söner, till lysande tid.
Står inunder rönnen lutande stugan,
mossbeväxt är trappan och ogräsen gro.
Innanför rutornas gröngamla stängsel
minnena de sova i ljudlösan ro.
Böj ditt huvud! Träd försiktigt!
Helig är platsen,
där fädernas hägnande andar bo.
Slocknande kolen vi tända på härden.
Varsamt vi taga det kära i vår vård.
Spinnrocken surrar vid lågande brasan,
medan vi väva på sägnernas bård.
Flamma forneld! Lys vår gärning!
Lys genom tiden
för sönerna väg hem till fädernas gård!


Alexander Slotte
.
Folkmelodi.

Texten har jag hämtat här: http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/poesi/div/slumrand.htm

Och ja, jag vet att jag skriver ofta om min fammo och faffa. De var speciella. För mig. Jag läste en gång ett minnesord över en bortgången farmor där barnbarnet förundrade sig över bergrunden som gav vika. Orden var så träffande. Barndomen bär man med sig hela livet så inte undra på att man påverkas när berggrunden, allt det där man trodde på, plötsligt en dag är borta.