Posted in konst, Sjukdom och hälsa, Sommar

Trött

IMG_20170520_145916.jpg

Jag lever. Jag mår bra. Även de mina. Svärmor är hemma. Det blev ingen flytt. Istället går hon hemma och väntar på läkarna ska bestämma sig hur de vill ha det. Vissa saker rår man helt enkelt inte på. Tiden måste få ha sin gilla gång.

De senaste veckorna har varit… roliga! Men ack så jobbiga! Nu kör vi en vecka till och då hoppas jag få livet tillbaka igen.

Någon sa till mig häromdagen när jag berättade hur våra dagar ser ut som bäst:

– Hur ids ni?

Ja-a. Hur ids vi.

En annan kvinna berättade om hur hon måste gå och lägga sig på soffan en stund efter jobbet, hur hon går på yoga för att hitta balans i livet.

Jag log inombords, men knöt ihop munnen. Om hon bara visste hur mitt liv ser ut just nu.

Det fanns en tid när även jag sov en stund på soffan efter jobbet, men det är länge sedan nu. När jag kommer hem kring halv fem tiden (för nu jobbar jag som andra normala människor 8-16 och inte bara övertid…) rör jag ihop maten. Har jag tur hinner jag med en kopp kaffe. Sen packar jag in familjen i bilen och kör  dem till deras övningar. De flesta övningar börjar klockan 18 så det finns inga andningshål. Allt ska klaffa för att vi ska hinna i tid.

För närvarande kör jag till Kronoby flera gånger i veckan för att barnen ska kunna gå på teaterövning. Och inte nog med det – jag själv har haft flera sångövningar och keikkor på sistone. Så sent som idag har jag tillbringat dagen i Vasa på körfestival. Tack till mamma och pappa och svärföräldrar som sett till att husrum och logistik har fungerat idag!

Hur ids vi. Ja-a. Det funderar jag också. Eller egentligen vet jag. När jag kuskat mina barn till Krombi är det som att få nya barn hem. Allvarligt vet jag inte vad de gör med dem där på teaterövningen, men de är som förbytta när det blivit dags att åka hem igen. De pratar i munnen på varandra, tränar repliker, sjunger i stämmor – ja de formligen lyser! Jag vet, det låter som överdrift, som om jag försöker försköna alltihop, men det är riktigt sant! Vartenda ord. Jag tror att allt handlar  om att hitta sin tillhörighet, att hitta en grupp där man känner sig hemma, en grupp där man trivs, känner sig delaktig. Nu menar jag inte att våra barn är utstötta. Nej det är de inte. Att hitta människor som tänker lite som en själv och dessutom gör det på sitt eget språk – det är något som inte är en självklarhet i den här staden. Så jag är så glad för deras skull. Uppriktigt. Att de dessutom lär sig Krombi dialekt är en ren och skär bonus.

– Hur säger man “matn” (läs maten), sa dottern idag.

-Matn, sa jag.

Hon försökte, men det lät konstigt och konstlat när ordet kom ur hennes mun.

-Svälj n:et, sa jag.

-Kan jag inte istället säga matin?

-Näääää! De heter matn!

Så nu säger hon det. Matn. Aldrig tänkt på att det kan vara svårt. Aldrig tänkt på att vi sväljer n:et. Alltid lär man sig något nytt.

Förresten, teatern  – gå och se den i sommar. Den blir världens bäst. Premiären är 30.6.

Så varför ids vi. Just därför. And I love it! ❤

En vecka skola till, sen tar vi sommar! Yeah!

 

 

Posted in funderingar, Natur, Panda

Vem litar inte på vem?

IMG_20170416_140543.jpg

 

Fåglarna sjöng. Kvällsfåglarna. Långt bort silade ljuset från den nedåtgående solen mellan träden. På fötterna hade jag sonens länkskor som blivit för små åt honom. Lyckokänsla. Vet inte när jag senast haft så snygga länkskor. Vilken tur att man har barn som växer så att man inte behöver köpa nya till sig själv. 😉

Kort sagt, jag kände mig ovanligt lycklig där i skogen ikväll. En promenad bland mossa och stenar var precis vad jag behövde efter en alldeles för hektisk dag på kontoret. För det blev ingen ledig onsdag den här veckan. Jobbet är inne på slutrakan så nu gäller det hålla jämn fart för att hinna bli klar i tid.

Jag såg på Panda.

– Ja, du ska få springa utan koppel, sa jag och kopplade henne loss.

Panda satte lyckligt iväg i sin nyvunna frihet. Hon spurtade fram och tillbaka på stigen framför mig så att blåbärsriset yrde.

IMG_20170416_193550_1.jpg

I ögonvrån såg jag en annan hundägare komma gående lite längre bort. Näää, förbannade jag mig själv. Varför släppte jag henne. Jag vet ju att det finns så många som inte gillar hundar som springer lösa. Men klockan var ju mycket. Jag liksom tänkte att vi skulle få ha skogen för oss själva den här tiden på dygnet.

Desperat försökte jag kalla på Panda innan hon upptäckte den andra hunden. För Panda är egentligen  ingen hund att lita på. Får hon syn på en annan människa eller hund så sticker hon. Då bryr hon strunt i att husse och matte står och ropar efter henne. Då finns inget annat som existerar än att hon prompt måste få komma fram och hälsa.

Panda hade inte upptäckt den andra hunden utan trodde mitt sätt att med desperation i rösten kalla på henne var en ny lek. Hon störtade mot mig om och om igen för att vika undan strax innan jag skulle fånga in henne.

I samma stund skällde den andra hunden till.

Neeej. Nu kommer hon definitivt att sticka iväg, tänkte jag modstulet.

Men tji fick jag. Panda for ingenstans. Istället kom hon lugnt fram till mig och såg mig djupt i ögonen.

– Koppla mig då om det är det du vill.

Vi fortsatte vår promenad och när vi inte hade sett några människor på en lång stund, beslöt jag att Panda skulle få en andra chans. Hon hade trots allt varit väldigt duktig och jag var mer än nöjd med henne. Lycklig satte hon fart längs med stigen för att plötsligt vara uppslukad – borta!

Jag stod uppe på klipphällen och ropade rakt ut i skymningen.

– Pan-da!

Det enda svar jag fick var ekot från min egen röst.

Jag ropade flera gånger och jag hörde själv hur desperat jag lät på rösten. Mina rop hördes säkert lång väg.

En hund skällde någonstans avlägset. Inte hade hon väl sprungit dit? Jag trevade över fickorna. Telefon hade tydligen blivit hemma. Hur skulle jag nu kunna ringa och be familjen om hjälp? Jag såg redan framför mig en natt i skogen letandes efter vår bortsprungna lilla hund.

Panda var försvunnen i två minuter, högst tre, men i min värld kändes det som en evighet. Det var en lättnad när jag äntligen fick se henne komma rusande emot mig i full fräs längs med stigen.

– Du litar visst inte på mig, sa hennes blick när hon äntligen satte sig ner i riset framför mina fötter.

– Och inte du på mig heller, sa jag och kopplade henne igen. På den punkten är du och jag ganska lika.

Sen lämnade vi skogen med de sjungande kvällsfåglarna och gick hem.

På hemvägen passerade vi huset var man håller på att skiljas. Jag noterade odlingslådorna på andra sidan häcken. Ifjol planterade man antagligen drömmar i lådorna att ha inför den kommande sommaren.  Var det frosten som tog de drömmarna? Eller var det möjligen tilliten? Den sistnämndas värde är inte att underskatta.

 

 

 

Posted in familj, funderingar, Natur

I huvudet på en mamma

IMG_20170408_194327.jpg

Bekymrad

– över en familjemedlems hälsofenomen. Borde man ringa i alarmklockan eller är det bara inbillska modershjärtat som har livlig fantasi?

Stolt

– över att jag äntligen fick lappat utebyxorna åt nästyngsta. Hela knät var blottat, men nu är det ihopzippat och blev väldigt fint om jag själv får säga 👍

Tacksam

– över en väldigt värdefull och avslappnad pratstund med våra två tonåringar över en rykande kopp kaffe ikväll. Samtalet behandlade… allt! Mäktig känsla när man för en stund ges lov att stiga in i deras magiska värld.

IMG_20170408_190816.jpg

Eftertänksam

– efter att ha hört om ännu en skilsmässa. J, vi tappar väl inte bort varandra mitt bland allt liv och alla barn?

Hatar

– sociala medier! Förstår egentligen inte varför jag ständigt och jämt ändå är inne och “pillar” på dem. Funderar vad som skulle hända om jag stängde  ut alla människor som egentligen inte är några riktiga “vänner” ? En vacker dag kommer jag att göra det…

Irriteras

– över att jag jämt försöker läsa av vad andra människor tycker om mig. Jag har tentaklerna på för jämnan. Analyserar. Känner av. Egentligen – varför bry sig?

Trött

– sov dåligt senaste natt. Någon tappade “plicken”  och det blev ett hiskeligt hallå. Förstår egentligen vad det är som är så fascinerande med mitt födelsemärke på halsen! På riktigt, det är bara en “plick”!

Skäms

– över att jag åter en gång inte har övat på sångerna. Körövning imorgon och jag har inte ens öppnat mappen…

Orolig

– över att jag inte ska hinna få min novell klar i tid. Har hittat en intressant personlighet och historia att berätta, men tiden jag skulle behöva lägga på skrivandet går till att serva familjen.

Förväntansfull

– över att en lång helg väntar på mig. Då ska jag skriva och förhoppningsvis sitta ute vid villan och lyssna på svanarna som ropar på andra sidan sjön. Den bästa tiden på året är alldeles strax på väg att börja. ❤

Ont

– i händerna. Eksemen blommar igen. Om jag bara visste vad det beror på.

Blir sömnig

– av alla tankar. Kanske allt ordnar sig om jag sover på saken.

God natt världen!

 

 

 

 

 

 

 

Posted in blommor, vardag

En blomma kan göra under

 

Min favoritblomma är tulpan. Inte bara för att den är vacker utan också för att den är ett  löfte om att vi går mot vår.

Häromdagen fick jag en stor bukett som tack för att jag passat grannens kanin. Nöjet var helt på min sida. Särskilt med detta oväntade tack för besväret. När åker ni igen?😉

IMG_20170307_161738_468.jpg

Buketten var så otroligt fin. Jag njöt av den varenda minut. Varje gång jag kom in i köket landade blicken på den, vilade, registrerade och njöt. Från hårt gjutna knoppar till blommor i full blom.

Jag tog bilder på den i massor. Tapetserade mitt instagramkonto med dem så att världen tjöt – nu räcker det!😉    Jag matade buketten med vatten, vatten och mera vatten, allt för att få ha den så länge som möjligt.

IMG_20170310_192734_729.jpg

Men en dag tog det vackra slut. Färgerna hade bleknat. Kvar stod bara ett skelett av en tidigare så vacker skepnad. Sirligt och bräckligt på något sätt – jag som alltid vill se något mer än bara en vissnad bukett.

IMG_20170311_111458_266

Till slut gav jag små nävar lov att göra det de suktat efter en vecka – plocka blommor. Ihärdigt tog de sig an sin uppgift. Plockade och slet tills alla blommor låg i en hög på köksbordet.

IMG_20170311_110146.jpg

Storasyster bar dem varligt bort.❤

IMG_20170312_102641.jpg

Igår kom kära maken hem med en ny bukett. Kanske inte så mäktig som den andra men färgen lovar gott.

Det blir en bra vecka igen. ❤

 

 

 

 

Posted in funderingar, kärlek

Kärleken har många namn

IMG_20170304_160609_1.jpg

Maken har de senaste dagarna ivrigt segat sig fram genom skidspåren . Häromdagen hade han med sig hem en hälsning han hade läst någonstans under  en av sina pauser vid Rastimaja.

Hälsningen handlade om det där fenomenet med att föräldrar har en tendens att blanda ihop sina barns namn. Du menar ett barn, men du måste rabbla igenom dem alla innan du kommer till rätt barn.

Sluta fundera på det där. Lägg inte din energi på det där. Jag kan berätta att jag själv räknar igenom dem alla innan jag kommer till Signe. Eller Panda. Eller Linnea. Eller Ellen. För att inte tala om Mats! när jag menar Jacob. Mats är min bror och honom lyckas jag röra in ganska ofta också. Kanske för att de här två påminner ganska mycket om varandra till utseendet.

I varje fall. Jörri hade där under skidturen hittat tröstens ord till mig.

Det stod så här: Att du blandar ihop barnens namn är bara ett bevis på att du tycker lika mycket om dem allihopa.

Det du. Tänk på det nästa gång du rör ihop dem. Och var stolt.

Posted in Evas testkök, Sjukdom och hälsa

På tal om kolhydrater 

Ibland blir jag så trött på den här världen.  Den dagliga hysterin om allt och ingenting.  För närvarande är det socker och kolhydrater som verkar vara  samtalsämne nummer ett. Vart jag än vänder huvudet ser jag  inlägg som behandlar just det.  Någon bantar och har  lämnar bort gluten och kolhydrater och vikten rasar i botten och naturligtvis vill hen berätta hur roligt det är för hela världen.  Även för mig.  Visst,  roligt för dem, men hallå,  har vi inget annat att prata om? Hur skulle det vara om vi pratade om hur vi verkligen mår, längst in under alla fettvalkar och dubbelhakor ?  Hur mår du djupt där  inne?. Vad är det som får just din  värld att lysa? För det kan inte bara vara bantningen som gör dig lycklig, eller?    Vad ska du göra när visaren på badrumsvågen äntligen  ligger rätt? 

För varje inlägg  känner jag hur jag sjunker allt djupare ner i träsket. Jag orkar  inte höra mer.  Ett inlägg till om kolhydrater och jag spyr.  Förlåt, men lite så känns det.

Visst,  socker är inte bra.  Det är ett gift. Och även  jag hör till dem som ibland funderar om jag ändå inte borde försöka lämna bort gluten utifall det kunde få mina händer att må bättre. Men det betyder ändå inte att jag vill höra om det jämt. Tvärtom, upplever jag att debatten gör att  jag blir allt mer  förvirrad.  Snart vet jag  inte längre  vad jag ska sätta i min köpvagn. Mat på bordet måste vi i alla fall ha.  Ilandsproblem. Som om jag inte har tillräckligt mycket annat att fundera på under dagarna.  

Hos oss försöker jag hålla efter med ungarna när det gäller socker.  Men jag har ingen nollregel.  Jag vill snarare att de ska lära sig tänka efter vad de sätter i munnen. Det ska vara måtta med allt.  Vi har varken bullar eller bakverk på bordet under veckan   förutom de gånger min snåltand gnisslar till och jag  förmår mig trolla ihop ett recept.  Det händer typ en gång i månaden. Vet jag att någon är på väg och hälsa på,  rör jag gärna ihop något smarrigt . Jag vill ju vara en god värdinna… Vårt kexförråd har minskat till ett minimum efter att jag börjat köpa hem endast torra och tråkiga  kex.  Det är märkligt hur förvånansvärt enkelt tassarna hålls borta  när det inte finns några chokladdrypande kex att ta till.  

Att ställa till med kalas upplever jag numera som rena rama döden.  Ibland har jag god lust att sätta mig ner och gråta.  Det är så mycket att komma ihåg. Den och den personen har ju den och den dieten,  och den och den  tål inte det och det.  Det är en hel  djungel. Ibland har jag känslan av att jag hänsynar ihjäl mig. Hur jag än gör  kommer jag  aldrig ändå att få alla nöjda. 

Tillbaka till  kolhydraterna. Jag ser det som rikemannens ilandsproblem att ha ork och tid att försöka dra dem  till noll..  Förresten, jag  hörde häromdagen att vårt enorma och kraftigt ökande  avokado-ätande skövlar regnskogar.  Så kan det väl ändå inte vara tänkt?  Att vi måste åka till andra sidan  jordklotet för att hämta mat för att vår egen mat inte är fin och trendig nog att dukas upp på bordet.  Hur är det med dem som inte ens har mat för dagen  att äta sig mätta på? Orättvist.  Hur blev det så? 

Om du är intresserad så kan jag berätta att min diet heter  “Måtta med allt”. Den fungerar prima. Rekommenderas varmt. 

Posted in familj, musik, skrivande

Sömnlös

Väckarklockans röda ögon glöder mot mig genom natten.  Halv fyra. Har vridit och vänt på mig i en timme. Eller två. John blund kastade  till mig en skopa för lite drömsand igår kväll. Sömnen tog slut alldeles  för tidigt. 

Tankarna går på högvarv.  Allt ska analyseras in på millimetern. “Varför sa hen så?  Varför gjorde hen så?  Är de lyckliga?  Är de olyckliga?”  Suck.  Irriterande.  Människans natur är intressant och spännande att fundera och analysera  kring ibland ,  men ibland skulle det faktiskt vara skönt att slippa tänka. 

Så har jag alltså åter en gång lyckats skriva  ytterligare ett meningslöst blogginlägg. .  Ett blogginlägg där jag åtminstone kan säga att jag nog är kvar. Jag vet att det har varit aningen skralt med blogginlägg på sistone.  Livet rasslar på,   förbi min penna.  Jag vill hejda mig,  skriva ner,  men brådskan hindrar mig.  Men så snart vi har allt MGP ståhej ur världen ska det säkert bli bättre.

Imorgon ska jag och några andra tvätta fönster.  Inte här hemma utan i ett annat stort hus. Och nästa vecka blir det äntligen  MGP.  Som vi väntat.  Ni får jättegärna hålla tummarna för Linnea. ❤ Och glöm nu inte  för allt i världen att knappa in yle fem på lördag kväll. Jag är säker på att ni kommer att se ett och annat bekant ansikte. Jag ska  försöka hålla er underrättade om allt  vad som händer.

Förresten, i dagarna ska ni få följa med på bloggkurs.  Jag kommer åter en gång att delta i kursen Bloggskrift.  Det var den kursen som i tiderna fick mig att börja blogga. Så ifall märkliga inlägg börjar dyka upp, beror det antagligen på att det är en   övningsuppgift som ska lämnas in. 

Men nu du John blund,  nu jag är redo.  Kasta över några sandkorn extra. 

Posted in Evas testkök, Sjukdom och hälsa

På tal om glasögon 

Oj hjälp vad besvärligt det är det där med glasögon! Jag har blivit blind som en valross (om de nu ser dåligt).  De senaste veckorna har det blivit värre och värre.  Optikern förklarade någonting märkligt om att jag egentligen inte har försämrad (läs) syn på grund av ålder, utan det istället har att göra med tidigare ögonproblem jag hade i barn – och ungdomen. Detta gör att glasögonen jag behöver  när jag läser också borde göra så att jag ser bättre på avstånd.  Jag behöver alltså inga progressiva glasögon utan vanliga plus glas räcker för både lång- och närseende. Förstod någon det där?  Inte jag heller… 

I varje fall.  Jag använder glasögonen på jobbet för annars skulle det inte bli till något.  Det går bra så länge jag är ensam i rummet med min skärm och mina papper, men så snart någon kliver in i rummet  blir jag påtagligt medveten om glasögonen på näsan.  De är så i vägen att jag blir gaaaalen. Det är knappt jag kan koncentrera mig på samtalet. Allt jag tänker på är glasögonen,  att de är smutsiga,  att.det känns som om de håller på att trilla av näsan, att de känns megastarka och att det känns som om jag ser världen genom bottnen på en flaska.  Jag har funderat om jag inbillar mig alltsammans eller om glasögonen faktiskt inte riktigt passar vid “avståndsseende”. Men det borde de ju göra. Jag har ju tidigare haft liknande glasögon. Faktum är att jag har haft glasögon i över tjugo år av mitt liv, men efter en paus på cirka tretton år måste jag sätta dem på näsan igen. 

Jag har försökt med “tantstuket” att trycka upp dem i håret när jag går och äter lunch eller håller kaffepaus.  Men jag gjorde tydligen en miss när jag inhandlade dessa glasögon – de känns inte stabila uppe på huvudet. Och någon kedja runt halsen för glasögonen vill jag verkligen inte ha.  Mega tantvarning! 

Vad jag vill ha sagt är att jag äntligen förstår dig  mamma de gånger du har kämpat med att bli van vid dina nya glasögon.  Oj vad jag har tyckt att du har varit pjåkig! Jag har tänkt tyst för mig själv :”Det är väl bara att använda dem så blir du van…”  

 Och med ens förstår jag  fammo – varför hon växlade mellan sina gamla och nya glasögon i all oändlighet. Ja,  det var nästan skrattretande hur hon höll på. Och jag förstår också dig svärfar med dina fem par glasögon du har liggandes på bordet i rad  (eller hur många det nu var).  Faktum är att just nu skulle jag kunna låna ett par…

Det finns en sanning i uttrycket att det är svårt att lära en gammal hund att sitta. Tyvärr börjar jag inse att det nu har blivit min tur att trilla i den gropen. 

Posted in familj, musik, Natur, Sommar

I bröstet och i skogen  blåser kallt 

Vi är kvar på villan även om naturen gör sitt bästa för att bli av med oss.  Det regnar, blåser, är kallt och humleporten har trillat omkull igen.  Men vi kämpar vidare och ger oss inte i första taget.  Igår hade vi tjejträff och låg och plaskade både i sjön och i Norrlands tunnan. Innan veckan är slut har vi också tänkt fira Ellens 9-årsdag här.  Åtminstone kompiskalaset. Släktkalaset blir att flytta till civilisationen ifall naturen vägrar vara med på noterna. 

Sista veckan sommarlov och sista veckan semester för Jörri betyder nedräkning.  Vi har en lång lista på saker som måste bli uträttade. Själv har jag inte heller så många lediga dagar kvar.  Första september sitter jag förhoppningsvis på jobbet igen. För att komma så långt gäller det att få ordning på skatboet uppe på huvudet.  Imorgon ska det bli gjort. Idag har jag också bokat tid till optiker.  Jag såg redan ut ett par bågar och Linnea himlade både länge och väl med ögonen innan jag hade bestämt mig för vilka jag skulle ta. Så på torsdag blir jag tant.  Rent officiellt alltså.  För läsglasögon är verkligen tantstatus för mig. Hittills har jag smusslat med marketglasögon,  men på torsdag tar också den tiden slut när optikern skriver ut ett riktigt “glasögonrecept” åt mig. Jahaja.  Dags att vänja sig, heter det. 

En annan drabbning på dagens “att göra”-lista var att fixa mgp-kläder till Linnea.  Och vi fick dem fixade! Både mor och dotter blev nöjda. Och vi gjorde det  utan att gräla. Mitt tålamod tryter nämligen när det kommer till att inhandla kläder åt tonåringarna i huset.  -Förlåt mig ungar, men det där med shopping har aldrig varit min grej.  

Men idag så  – ja,  hon blev så fin ❤.Och vi virvlade ut som två älvor ur affären,  lyckliga över att den andra också var lycklig.  ❤ Ni vet,  det är de små sakerna som räknas. 

Största molnet på min himmel är för närvarande att jag saknar sonen.  Ja jag saknar honom så mycket att det känns som om jag har  fått ett stort  hål i bröstet.  Jag lovar – jag har kollat,  men där finns inte något hål nedanför hakan. Det ser ungefär  ut som det gjorde tidigare. Jag tror att  det är insidan som är förändrad.   

Nu hör jag hur ni säger: “Vänta bara,  det blir värre den dagen när  barnen börjar flytta ut”. 

Säkert.  Men vi är inte där ännu. Vi tar den tiden då.  Den dagen kommer jag att vara beredd.  Tror jag. 

Sonen har varit väldigt mycket borta den sista månaden.  Mer borta än hemma. Först scoutlägret och när de väl kom hem så bodde italienarna hos oss och vi hann knappt ha någon egen tid alls. Vi sjåsade omkring allesammans. Sen försvann han iväg på Euro-Gig 2016 här i Karleby för att musicera med andra ungdomar från Europa. På torsdag kommer han hem.  Men så börjar skolan och då drar hela baletten igång igen… Så suck. 💔 Det var liksom den sommaren det.  Kanske är det också det som är den största besvikelsen – att sommaren gick så snabbt. Vi gick omkring och väntade på solsken och när solskenet äntligen kom – ja då var hela familjen på läger och kvar var jag här ensam  vid sjön.  Det känns lite som om jag har  blivit snuvad på konfekten – jag som riktigt skulle njuta av min sista lediga sommar fullt ut. Visst har jag njutit,  men ändå…   

Förstod någon det där?  Kanske inte ens jag själv.   Klockan säger i varje fall att det är  natt och att jag borde sluta svamla.  Utanför fönstret är det mörkt och kusligt.  Dags att sätta huvudet på kudden.  Imorgon fortsätter vi. 

Godnatt världen!  

Posted in Natur, Panda, Resor, skrivande, Sommar

Ensam är inte alla gånger stark

Var börjar jag? Var var jag? För jag vet att jag har varit väldigt tyst av mig.  Igen.  Egentligen skulle det finnas hur mycket som helst att berätta, men vi försöker ta det kort.  Vad som har uppehållit mig? .  Jag har skrivit.  Väldigt mycket.  Tjugo sidor.  Och mer lär det bli.  Det bara forsar ut.  Var är korken? 

På torsdag kommer familjen hem.  Det är på tiden.  Imorgon har de varit borta i åtta dagar. Det är väldigt ensamt utan dem.  Signe är den som lider mest. Hon förstår liksom inte var de håller hus. Hon pratar om dem,  räknar upp namnen, räknar tandborstarna i korgen på villan.  Sedan går hon bort.  Sätter sig på trappan och kramar dockan och tittar ut över sjön.  Försök själv att förklara för någon som är så liten som hon vad ett läger är.  Världens dummaste uppfinning.  Enligt Signe alltså. 


Ni hörde kanske att en scout från Storbritannien dog under lägret? En 13-årig pojke.  Han fick en sjukdomsattack av något slag.  Fruktansvärt. Jag har funderat på föräldrarna.  Vad känner de inför Finland efter det här? Egentligen spelar det ingen roll, men jag kan ändå  inte släppa tanken. 

Klockan är mycket.  I sängen intill sover mitt troll och i fotändan har jag björnen. Det går alltså  ingen nöd på mig.  Särskilt inte nu när jag är hemma.  De här två sista dagarna har jag nämligen sovit hemma i stan.  Jag höll på att bli tossig av att vara ensam mitt ute i skogen och började se små gubbar smyga överallt.  Det är inte roligt att vara rädd. För det börjar bli mörkt om kvällarna nu.   Då är det lika bra att flytta hem.  Mod har aldrig varit min dygd. 


Förresten mamma, ni hade besök idag.  En främmande båt lade till vid bryggan så jag fick svälja en extra gång innan jag gick ut.  Svägerskans mammas kusin skulle hälsa på er.  Fundera på den gåtan ni. Kommer ni inte på svaret så kan ni ju alltid ringa så berättar jag vem det var. 

Tjingeling! Eller egentligen,  god natt!