Posted in familj, musik, upplevelser

Om mamma får bestämma… 

Givetvis måste jag ju visa lite bilder från helgen,  från MGP.  För det var ju på grund av MGP vi befann oss i Helsingfors. 
Mgp blev åter en gång  en mäktig upplevelse och särskilt när dottern klev upp på scenen snörades någonting ihop  inne i bröstet på mig .  Hon var  så fin där hon likt Carola stod med håret flygande i vinddraget från  fläktarna ,  allt medan kamerorna likt  ljudlösa drakar flög ovanför henne i luften  för att fånga in varje rörelse och min.

Hur det gick?  Vi fick endast veta vilka som placerat sig bland de fem bästa och Linnea fanns inte med  bland dem. Men flickan hängde inte läpp för det. Tvärtom. Hon var så lycklig över att ha fått vara med och var väldigt nöjd med hur hon blivit stylad och showen som helhet. Tänk er själva hur det skulle  kännas att bli ompysslad som  en  stjärna för en dag . Det var många hårnålar hon plockade ur håret på kvällen. 

 Som mamma gillar jag MGP-konceptet .  Det är mer än bara en tävling.  Det är en upplevelse  barnen /ungdomarna får vara med om .  Och alltid med barnens bästa i åtanke. Många vänskapsband knyts under lägret som hålls under sommaren. 

Det blev ett guldregn till slut när duktiga Aina från Åland korades till vinnare. Jacob som fått i uppgift  att fungera som statist i  just hennes show ,  hade därför äran att få kliva in i guldregnet andra året i rad. Sonen var lite fundersam innan ifall han med sin närvaro  på något vis skulle förstöra systerns chanser i tävlingen, men konstaterade snart att detta är hans “jobb”. Dessutom var det  ju Ainas låt , inte hans! 

Slutet gott,  allting gott.  Jacob fick sjunga fjolårets vinnarlåt och dela ut priset till årets vinnare  (och mamma drog en lättnadens suck över att han inte tappade pokalen i golvet… 😂 ).

Sent på kvällen åkte en trött och hungrig  familj tillbaka till de mjuka sängarna på hotellet.  För Signe som precis varit sjuk,  blev det en jobbig helg.  Humöret var inte alltid på topp.  Men vi överlevde och just nu är jag mest glad att allt är över. 

I nästa år igen,  säger både Linnea och Ellen. 

Neeeej! säger mamma. 

Nu blir det paus.  🙂

Advertisements
Posted in Bloggskrift 5, musik, upplevelser

Äventyr i Helsingfors 

Jag drar maken diskret i rockärmen samtidigt som jag försöker mima så att han ska se:

“Titta på den där mannen.”

Framför oss,  mitt på gatan står en man, bredbent och med  huvudet rakat och klädd i en svart  bomberjacka. Den väldiga kroppshyddan berättar att denna karl  tillbringat otaliga timmar på gym. Han ser ut som en “biff” jag verkligen inte skulle vilja möta på natten. 

  Trots att en massa  människor passerar honom och ser vad han gör, står mannen lugnt kvar mitt på gatan och tittar med kikare rakt in i en lägenhet i höghuset mitt emot.

Min fantasi kör igång. Mannen  är som hämtad ur en film.  Helt uppenbart är han ute på något uppdrag som inte är lämpat i dagsljus och som framförallt inte denna mamma vill veta något om.   Jag skyndar att samla ihop mina skyddslingar  och föser dem i riktning mot bilen.  Bäst att fly fältet medan tid ännu är.

Dagen därpå har det blivit dags att åka hem.  Vi  packar in oss och alla våra väskor  i vår sexsitsiga bil.  Problemet är att den här dagen är vi sju. L och J hade ju kommit ner med tåg och istället lät vi Js  flickvän följa med oss ner. Eftersom alla inte ryms i bilen har vi planerat hemresan på så sätt   att J och hans flickvän får ta tåget. Givetvis behöver de få skjuts från hotellet  till tågstationen. 

Skulden tär mitt samvete.  Jag är väl medveten om att det vi gör är fel. Man ska inte sitta i bilen med ett barn i famnen.  Men jag gör det ändå och försöker låta bli att tänka på vad som skulle kunna hända om vi krockade.  Jag vet att jag aldrig, aldrig  skulle förlåta mig själv om det hände något. Aldrig.  Jag försöker döva samvetet genom att  tänka på min egen barndom, hur vi åkte bil utan varken bilbälten. krockkuddar eller bilstol.   Jag överlevde barndomen. Varför skulle inte våra barn överleva några kvarter från hotellet till tågstationen?  Idiotisk förklaring, jag vet.

 Vi hinner inte långt innan jag får syn på polisbilen. 

“Ducka!” hojtar jag och trycker den lilla blondinen som sitter i min famn  i riktning rakt  ner mot golvet.

Och E kryper ihop i fotutrymmet samtidigt som jag försöker släta ut mina olyckliga ansiktsdrag för att polisen inte ska se hur skyldig jag ser ut.

Vi överlever.   Polisen ägnar oss inte en blick utan åker gladeligen  förbi. 

Jag suckar lättat och fnissar som en liten flicka som äntligen vågat sig på att palla äpplen.  Faktum är att jag  nästan blir   lite stöddig. 

Vi hinner inte mera än vända in på nästa tvärgata innan fnisset stockas i halsen.  I ändan av gatan  står bästa välkomstkommittén. Blåstest. 

Luften går ur mig. Jag frågar mig åter en gång varför i hela friden vi prompt måste åka alla sju när vi kunde ha åkt två varv.  Det finns en anledning till varför man ska lyssna till sitt samvete.  Gör man inte det blir det bara fel. Och just nu håller det på att bli hemskt fel. Jag anar redan hur  hundralapparna har börjat lyfta ur plånboken. 

Maken vevar ner rutan och försöker sig på ett fröjdigt “Hyvää huomenta”.

“Nå inte vet jag om det är så god morgon”,  svarar den buttre polismannen. 

Maken  blåser. 

Sedan  en milsvid  tyyyyystnad. 

“Ni har tydligen bilen full med folk”,  säger polismannen samtidigt som han kikar in i bilen. Testet visar givetvis  noll. Den regeln prutar vi ALDRIG på.

“Ja det har vi”, säger maken och försöker låta lika glad och bekymmerslös som tidigare .

Och sedan…

Ingenting! 

Polisen ger oss klartecken att vi får åka. Vi sitter tysta en lång stund och bara väntar på att få se blåljusen trona upp bakom oss  i bakrutan .  

“Såg han inte att jag hade E i famnen eller orkade han inte bry sig?” blir till slut frågan jag aldrig  får något svar på. 

Framme vid tågstationen möts vi av ett blomhav och tända ljus.  För någon vecka tillbaka fick en människa sätta livet till här efter att en demonstration urartat. 

Just då blev en overklig nyhet  verklig. 

Behöver jag säga att det aldrig känts så skönt som i söndags att få åka hem till lilla Österbotten igen? 

Posted in familj, musik, Sjukdom och hälsa

Dagens tre bästa 


Låt mig få presentera dagens tre bästa: #Signe är feberfri!! Ja-a!  Som vi väntat!  

#hotellfrukost *slurp*

#Mgpfinal ikväll! Ja-a!! Lycka till Linnea som sjunger som  nummer fem i kvällens startfält! ❤❤ 🎤 🎵🎶🎼🎤

Bonusfrågan : vem är statisten i låt nummer sex? 🙂

Ha en bra dag! 

Posted in Böcker, konst, musik, upplevelser

Bara för att hålla sommaren kvar  

Kyrkan har vi sett både från land och från hav eftersom vi tog en guidad båttur runt staden.

Fötterna värker och huvudet är trött.  Vi är på väg hem efter en heldag i Helsingfors.  

Jörri tyckte att det kändes konstigt att åka hem och att vi inte skulle ta in på hotell vilket vi “normalt” brukar göra.  Det tycker inte jag.  Skulle vi ha övernattat skulle vi ha lämnat staden för länge sedan och begett oss till hotellrummet för att vila de stackars fötterna en stund.  Istället har vi fortsatt att gå och gå och gå.  Ja,  oj vad vi har gått!

Vi besökte Akademiska bokhandeln och den  var som alltid  en guldgruva.  Jag skulle kunna flytta in där,  lägga mig på sofforna och bara vara. Lite mörkrädd måste jag erkänna att jag skulle bli när lamporna släcks och jag är alldeles ensam bland  böckerna.

Vi köpte några böcker.  Jörri som har läst nästan alla Jan Guillou böcker som finns,  hittade två nya han inte läst.  Själv stannade jag för en bok av Tove Jansson,  nämligen Sommarboken.  Den ska jag ha på villan.  Bara för att läsa och hålla sommaren kvar lite till. 

Lite Maols-tabeller och Kalle Anka och pennor och suddgummin blev det också. 

Linnea som varit till Borgå och bandat in sin låt  blev tidigare klar än vad som var väntat så även hon och hennes MGP-kompis hann njuta en stund på stan.

Nu några timmar tågresa, sedan är vi hemma igen.  Men hemresan borde gå snabbt för nu har jag Sommarboken att glänta  på och eftersom jag köpt nya hörlurar för hela tre eur ska jag passa på att lyssna på några sommarpratare.  Ni lyssnar väl på dem?  Det finns så väldigt många bra – som Robban Hagnäs,  Christopher Treier,  Anna-Maria  Helsing… Ja jag har lyssnat på flera och de är verkligen bra.  Rekommenderar! 

Posted in musik, Resor, Sommar

On the road again 

Signe och Jörri ser på “Drömmarnas trädgård”.

Idag ska Linnea in i studion och spela in sin låt.  Hela familjen beslöt sig för att följa med ner till Helsingfors för att tillbringa en dag på stan. Jag ser fram emot ett besök på bokhandeln och sonen, som sparat pengar en längre tid,  hoppas på att komma hem med en ny förstärkare till gitarren.   Hur som helst blir det ett efterlängtat äventyr  för Helsingfors har alltid varit något av “vår” stad dit vi gärna återkommer gång på gång