Posted in funderingar, Natur, Panda

Vem litar inte på vem?

IMG_20170416_140543.jpg

 

Fåglarna sjöng. Kvällsfåglarna. Långt bort silade ljuset från den nedåtgående solen mellan träden. På fötterna hade jag sonens länkskor som blivit för små åt honom. Lyckokänsla. Vet inte när jag senast haft så snygga länkskor. Vilken tur att man har barn som växer så att man inte behöver köpa nya till sig själv. 😉

Kort sagt, jag kände mig ovanligt lycklig där i skogen ikväll. En promenad bland mossa och stenar var precis vad jag behövde efter en alldeles för hektisk dag på kontoret. För det blev ingen ledig onsdag den här veckan. Jobbet är inne på slutrakan så nu gäller det hålla jämn fart för att hinna bli klar i tid.

Jag såg på Panda.

– Ja, du ska få springa utan koppel, sa jag och kopplade henne loss.

Panda satte lyckligt iväg i sin nyvunna frihet. Hon spurtade fram och tillbaka på stigen framför mig så att blåbärsriset yrde.

IMG_20170416_193550_1.jpg

I ögonvrån såg jag en annan hundägare komma gående lite längre bort. Näää, förbannade jag mig själv. Varför släppte jag henne. Jag vet ju att det finns så många som inte gillar hundar som springer lösa. Men klockan var ju mycket. Jag liksom tänkte att vi skulle få ha skogen för oss själva den här tiden på dygnet.

Desperat försökte jag kalla på Panda innan hon upptäckte den andra hunden. För Panda är egentligen  ingen hund att lita på. Får hon syn på en annan människa eller hund så sticker hon. Då bryr hon strunt i att husse och matte står och ropar efter henne. Då finns inget annat som existerar än att hon prompt måste få komma fram och hälsa.

Panda hade inte upptäckt den andra hunden utan trodde mitt sätt att med desperation i rösten kalla på henne var en ny lek. Hon störtade mot mig om och om igen för att vika undan strax innan jag skulle fånga in henne.

I samma stund skällde den andra hunden till.

Neeej. Nu kommer hon definitivt att sticka iväg, tänkte jag modstulet.

Men tji fick jag. Panda for ingenstans. Istället kom hon lugnt fram till mig och såg mig djupt i ögonen.

– Koppla mig då om det är det du vill.

Vi fortsatte vår promenad och när vi inte hade sett några människor på en lång stund, beslöt jag att Panda skulle få en andra chans. Hon hade trots allt varit väldigt duktig och jag var mer än nöjd med henne. Lycklig satte hon fart längs med stigen för att plötsligt vara uppslukad – borta!

Jag stod uppe på klipphällen och ropade rakt ut i skymningen.

– Pan-da!

Det enda svar jag fick var ekot från min egen röst.

Jag ropade flera gånger och jag hörde själv hur desperat jag lät på rösten. Mina rop hördes säkert lång väg.

En hund skällde någonstans avlägset. Inte hade hon väl sprungit dit? Jag trevade över fickorna. Telefon hade tydligen blivit hemma. Hur skulle jag nu kunna ringa och be familjen om hjälp? Jag såg redan framför mig en natt i skogen letandes efter vår bortsprungna lilla hund.

Panda var försvunnen i två minuter, högst tre, men i min värld kändes det som en evighet. Det var en lättnad när jag äntligen fick se henne komma rusande emot mig i full fräs längs med stigen.

– Du litar visst inte på mig, sa hennes blick när hon äntligen satte sig ner i riset framför mina fötter.

– Och inte du på mig heller, sa jag och kopplade henne igen. På den punkten är du och jag ganska lika.

Sen lämnade vi skogen med de sjungande kvällsfåglarna och gick hem.

På hemvägen passerade vi huset var man håller på att skiljas. Jag noterade odlingslådorna på andra sidan häcken. Ifjol planterade man antagligen drömmar i lådorna att ha inför den kommande sommaren.  Var det frosten som tog de drömmarna? Eller var det möjligen tilliten? Den sistnämndas värde är inte att underskatta.

 

 

 

Posted in motion, Sjukdom och hälsa, vardag

En bra dag

IMG_20170107_132157.jpg

Monologen från min sjuksäng tog slut  – helt enkelt för att jag klev upp! Inte på direkten. På måndag kväll smånosade jag på världen för att på tisdag kring 12-tiden bädda igen sängen för gott (ja, jag menar förstås att jag bäddade i hop den för användning under dagtid. Nätterna fortsätter jag tillbringa i den). På onsdag klev jag in genom dörren på jobbet igen.

Örat? Ja, det sitter kvar, men så mycket mer är det inte. Det där tunga locket som täckte halva huvudet drog sig undan på måndag kväll. Men locket för örat sitter ihärdigt kvar. En månad kan jag räkna med att ha det så, sa doktorn. Jahapp. Kan inte påstå att jag gillar läget. Jag känner redan hur jag isolerar mig. Jag drar mig undan på kaffepauserna och vill inte delta i konversationen. Det är jobbigt när många pratar i mun på varann. Det är som om jag hör allting dubbelt. Det ekar och förvrängs. Nästan så att jag bad Ellen och hennes kompisar hålla truten när jag skjutsade hem dem idag. Bara bruset från bilen och deras glada skratt blev till rundgång i mitt huvud. Men konstigt nog var konserten på rockskolan ikväll inga problem. Ljudet överröstade mitt inre brus så det var bara skönt att de för en gångs skull spelade musik på hög volym.

En månad. Ok. Det klarar vi. Bara jag får vara i fred ibland.

På min kvällspromenad ikväll fick jag däremot inte vara ifred. Jag fick sällskap av en kvinna och hennes hund. Jag vet faktiskt inte ens vad kvinnan heter. Hon bor ganska nära mig och vi brukar ibland hälsa och byta några ord om vädret. Men idag gick vi på promenad tillsammans. Hon frågade helt enkelt om hon och hunden fick följa med. Vi gick en lång tur. Jag missade Farmen (för det ser vi på här hemma om kvällarna) men det var jättetrevligt!  Så trevligt att jag ännu är alldeles till mig.

Egentligen är jag ganska asocial av mig. Jag trivs att vara ensam, men den här människan väckte någonting från förr hos mig. Något jag saknar trots att jag aldrig erkänner det högt ens för mig själv. Jag saknar en väninna att gå ut och gå med. För det är faktiskt terapeutiskt att gå ut och gå med en annan människa. Man pratar på ett helt annat sätt än när man sitter kring ett bord och svischar kaffe. Egentligen borde man ta vännerna som hälsar på, ut på länk. För motionens och sinnets skull.

Det var riktigt trevligt, konstaterade vi båda när vi en timme senare skildes åt vid hennes port. En finska med karelska rötter och en finlandssvensk -mycket bättre kombo kan det inte bli.

En bra dag – det blev det. Trots att jag hade god lust att gå hem mitt på dagen. Imorgon är det fredag. En dag till. Det orkar vi. 👍