Posted in Natur, Panda, vardag

Kvinnokraft 

Det var blött i skogen idag och mycket snö, när Ellen och jag och Panda åkte till vår villa för att hämta julgran. Men aldrig tidigare har det gått så snabbt att välja julgran. Detta trots att vår lilla skogsplätt inte är direkt rik på julgranar.  Vanligtvis brukar vi få söka en bra stund innan vi hittar granen med stort G. Men idag  pekade vi ut på raken vilka två granar vi ville ha. En liten gran till svärfar och svärmor och en lite större till oss själva. Konstigt egentligen att vi inte sett vår gran tidigare.  Har den månne vuxit till sig senaste sommar och varit en gran vi ratat under tidigare år?  

Vår lilla punkare ❤

Det är inte första gången jag haft äran att själv ordna med julgran. Vanligtvis brukar det vara Jörris grej eftersom jag vägrar köra med släpvagn. 
– Är du säker på att det lyckas?  suckade maken som haft bråda dagar och sällan  hinner hem innan det är mörkt. 

– Men snälla,  kommer du inte ihåg att vi fick hem julgran ifjol också?  Den ryms perfekt  i bilen när man viker ner sätena. 

Han ruskade på huvudet och man såg att han inte var övertygad.  Men när dagarna är så korta som de är just nu,  fanns det inget annat alternativ än att lita på frun  att hon fixar problemet en onsdag när hon ändå har ledigt. 

Men som sagt,  blött var det.  Byxor och fötter var dyblöta när vi äntligen var hemma igen. För plumsa fick vi. Och lilla björnen fick kämpa för att inte drunkna i all snö.  Hon skuttade som en hare och utnyttjade helst av allt våra fotspår. Men mest av allt njöt hon.  Hon älskar att vara på villan där hon får springa fritt. 

Humlebågen lever ett vingligt liv där den blickar ut över sjön.

Det blev en bråd dag.  Medan barnen passade Signe inhandlade jag sista julklapparna och med barnens hjälp fick vi huset städat i ett huj.  Granen klär vi en annan dag för jag gick och blötte ner julgransmattan… Men kanske det tyder på att det räcker för idag.  Nu mat och sen iväg för att leverera svärföräldrarnas gran. 

Men nu du jul, nu får du allt snart komma. Vi är nästan redo. 

Posted in familj, motion, Panda, upplevelser, vardag

Det är inte solsken jämt 

Helg.  Äntligen.  Det har varit en jobbig vecka så jag behöver helg. 

En dag var jag på kurs i Tammerfors,  en annan travade jag genom grannstaden,  en tredje sjöng jag och all tid däremellan har jag renoverat. Vår lilla björn gjorde verkligen skäl för namnet häromdagen och i en nervöst ögonblick här hemma gick hon till attack på fönstret och tuggade i sig en stor bit! Jag säger bara det – det är inte solsken jämt.  Men den lilla hantverkaren i mig skred till verket och ordningen är återställd igen.  

Pandas nervösattacker har det däremot duggat mycket av på sistone.  Både mattan,  pianostolen,  ett stolsben, en dyna,  en jukkapalm har fått sig en omgång under veckan. Och jag har reparerat och gett hunden  bannor varefter hunden har slokat med huvudet.  Palmen åkte i soptunnan. Suck.  

När vi tog Panda köpte vi en bur,  men den har aldrig varit i användning.  Tills nu.  När vi åkte till affären igår fick hon tillbringa en timme där.  Jag gillar det inte,  men det var en lättnad för både mig och hunden att inte behöva komma hem och vara arg. Hunden var världens lyckligaste. 

Ge henne ben att tugga på,  säger ni säkert nu. 

Vi ger henne 2-3 ben innan vi lämnar henne och dessa slafsar hon i sig för att fortsätta att tugga på något annat.  Man ser också på henne att hon är olycklig när vi ska lämna henne ensam.  Tyvärr är vardagen sådan att vi inte kan vara hemma med henne jämt.  Som tur har barnen olika långa dagar och sonen börjar ibland senare och har också håltimmar mitt på dagen så då är han hemma.  Men tydligen är det inte tillräckligt.  Det var likadant i höstas när jag började jobba då blev hon i full panik och gjorde hyss.  Strax innan höstlov var det väldigt jobbigt,  men efter att hon fått tillbringa en vecka hos svärföräldrarna och fått uppmärksamhet 24 timmar i dygnet var hon som en ny hund när vi kom hem igen.  Tills nu.  

Så buren har fått komma fram.  Tyvärr är jag lite motståndare till att ha hunden där,  men tror knappast att en timme där nu som då gör någon skada. I varje fall måste vi göra något åt detta för att  få den onda cirkeln bruten och Panda måste bli trygg igen. 

Men den här helgen är räddad när det är lillajul. Vi ska åka iväg tillsammans med Jörris familj och syskon och tillbringa ett dygn “in the middle of nowhere”.  Där får Panda springa fritt och tre andra hundar garanterar att det inte blir tråkigt. 

Så nu hoppas jag på solsken.  Åtminstone över helgen.  Vill inte solen lysa,  så åtminstone hoppas jag på att sinnet gör det. 

En glad lilla jul till er!  Ta hand om er,  både människor och djur!  ❤

Posted in motion, Panda

Det blev bara så 


Det var inte tänkt att vi skulle springa.  Det bara blev  så. Knappt hann vi ut genom dörren innan jag kände hur benen flög iväg nerför trappan. Lilla björnen var inte sen att hänga på. Springa är ju vad hon älskar mest.  Vi hann inte mera än löpa genom vårt  kvarter innan vi stötte på första bekanta ansiktet.  Det var lilla björnens människosyster från hennes förra familj..

– Vad ni kommer hårt farande,  skrattade hon och böjde sig ner för att klappa Panda.  Under tiden berättade  jag om hur mycket lilla björnen skulle vilja att vi springer när vi är ute och rastar henne. 

– Problemet är att man borde tänka till lite innan och inte hasta iväg klädd i endast jeans,   sa jag och pekade på mina byxor. Jag hade ju verkligen inte tänkt att vi skulle springa den här kvällen.  Det blev bara så. Ett spontant infall .


Vi skildes åt och lilla  björnen och jag fortsatte vår kvällslänk. Det blev en ganska lång länk på nästan en timme.  Vi ömsom sprang och ömsom gick.  När det prasslade värre än vanligt i buskagen,  sprang vi hårdare och när det var mera vägbelysning, tog vi det lite lugnare.  Jag blir så paranoid i det här mörkret. 

Problemet när jag är ute och galopperar är att jag inte hittar sömnen efteråt.  Min kropp blir så upp i varv att det behövs mer än en natt för att komma ner på jorden  igen.  Fullmånen gör knappast det hela bättre heller. 

Så här sitter jag nu <gäsp> och benen är alldeles stumma efter gårdagens energiutlopp. Visst var det skönt,  men oj vad skönt det skulle ha varit att få sova också i natt. Motion har sina avigsidor. För mig alltså. 

Hoppas i varje fall att ni får en bra dag och en glad vecka! 

Posted in familj, Panda

Stor men litet skal

Roade mig häromdagen med att fotografera skuggor medan lilla björnen och jag var ute och gick. Tills det slog mig att jag verkligen lyckats fånga hundens ego på bild. .  Vi har en liten hund,  men hennes ego och självkänsla är kolossal – gigantisk! Möter vi en hund (ingen skillnad om den är stor eller liten – alltid ska  hon fram och hälsa.  Det händer att stora hundar känner sig obekväma och  tar till flykten. Men det är ju helt onödigt. Lilla björnen  är ju totalt ofarlig.  Bara så otroligt nyfiken och vill så gärna säga hej. 

Gissa om hon var glad när vi kom hem igår. Lyckan visste inga gränser.  Jag försökte fota Signe och henne när de kravlat sig  upp på sängen och låg där och brottades och kramades.  Det blev bara suddigt av alla ben och hunddelar som flög hit och dit. 

De är som syskon de här två.  Ibland är jag rädd att de ska göra varandra illa,  men det gör de tydligen inte. Panda är noga med att inte bitas. Hon hanterar Signe med bomullsvantarna på.   Hon skulle aldrig göra Signe illa.  Istället brottas de som tokar och både hunden och dottern strålar av lycka. 

Posted in Evas testkök, motion, Panda

Spring i benen 

Vet ni vad jag gjorde igår?  Jo jag var ute och sprang.  Det är någonting jag länge tänkt börja med,  men inte kommit till skott.  Allt sedan vi blev med hund har intresset allt mer  vuxit fram.  Vi är ju för jämnan ute och går och hunden vill ibland sätta in den där höga växeln.  Då springer vi.  Öronen fladdrar på den och svansen står rakt upp i skyn. Den ser så lycklig ut.  När jag inte orkar eller helt enkelt inte  har lust att springa ( det är ju jobbigt!) ,  då tar den kopplet i munnen och vänder sig om mot mig med glittrande ögon som säger:

– Kom igen nu, latmask! 

Igår var vi alltså ute och sprang på riktigt. Fråga inte avståndet för det vet jag inte.  Jag borde plocka fram stegräknaren igen.    Idag är jag i varje fall  så öm i kroppen att varje rörelse känns som en plåga.  Ajjjj!  Men mera spring ska det bli,  men inte varje dag.  Vad jag har förstått ska man inte löpträna med en hundvalp som ännu växer. Det är inte bra för den.  Men eftersom inte jag heller är någon van löpare och inte har några planer på att  börja springa maratonlopp,  så tror jag inte att de 1-2 gånger per vecka vi är ute och springer, kommer att bli  några problem.  Vi tar det försiktigt,  valpen och jag.  Dessutom är det valpen som bestämmer takten och pauserna – sedan är det bara att försöka hänga med. 

Medan vi var ute på länk hade jag en rabarberkaka i ugnen.  Den var riktig god med glass.  Jag tog ingen bild på den för den var aningen för länge i ugnen – jag trodde nämligen jag skulle hinna hem snabbare än jag gjorde…  Men smarrig var den med den flagade mandeln ovanpå.  Testa!  Receptet hittar du här.