Posted in familj, Sjukdom och hälsa, vardag

Veckans pulshöjare

IMG_20170303_001119_216.jpg

En liten hand letar sig genom mörkret fram till min hals. Fingrar, söker energiskt den lilla utbunktningen jag har på halsen, pricken!  Handen kommer inte till ro trots att den hittar vad den söker. På samma gång hindrar den även mig från att sjunka tillbaka ner i den sköna, djupa dvalan.

Fåfängt försöker jag ruska av mig den lilla handen. Jag tar i den, försöker styra iväg den mot makens sida. Kanske han har någon intressant prick att pilla på klockan tre på natten. Genom sömnbruset hinner ändå min hjärna registrera:- Den där handen, var den inte ovanligt varm? Nästan het?

Med ens är jag klarvaken. Någon minut senare har vi skannat temperaturen till 39,3, intagit en Pamol och druckit en halv “trip”.

Vad denna sjuka heter förutom hög feber, vet jag inte. Igår misstänkte jag vattenkoppor, men de misstänkta prickarna har försvunnit bort. Andra alternativ är tre dagars feber, men för att veta om det är det måste vi vänta en dag till för att dagarna ska bli tre och eventuella prickar ska hinna blossa upp. Varken snuva eller hosta har hon. Vi var faktiskt till simhallen häromdagen så min hypokondriska hjärna kan inte låta bli att fundera på vad som fanns i vattnet hon svalde…

I varje fall, den här sjukan kom väldigt olämpligt. Kasta en blick i kalendern och notera att vi närmar oss nummer tolv. Den tolfte är bokförarens högtidsdag. Då ska allting vara klart. Den här tiden på året blir den tolfte lätt en pulshöjande sak med tanke på allt det där andra som också ska vara klart.

Nå det löser sig. Det måste det. Kära maken stannar hemma idag och imorgon kan jag alltid förskottera min lediga onsdag att bli till en tisdag. Efter det måste hon ju vara frisk igen, eller?

 

 

 

Advertisements
Posted in Sjukdom och hälsa, vardag

Intensivt

edf

Intensivt. Det är vad livet är som bäst. Eller kanske rättare sagt jobbet. Det är mycket för en bokförare den här tiden på året. Men jag trivs av att se högen med  färdiga bokslut växa  på samma gång jag får lite panik. Ska jag hinna bli klar i tid?

Det som lite sätter käppar i hjulen för mig är förkylningar. Jag är som bäst inne på förkylning nummer två sedan nyår. Jag som inte var förkyld alls under de två år jag var vårdledig tycks nu få förkylningar  på löpande band. Öroninflammationen knäckte tydligen immunförsvaret så jag gissar att så här kommer det att hålla på ända fram till våren.

Att inte vara helt frisk är både  irriterande och jobbigt. Det finns så mycket jag skulle vilja göra (som skriva här!) men som jag helt inte orkar. Istället prioriterar jag sömn. Kan berätta att denna veckas lediga onsdag kröp jag gladeligen ner med Signe för att sova dagssömn. Det var u n d e r b a r t.

Släktforskat skulle jag ha gjort ikväll, men den här gången fick det vara. Ingen vill sitta intill detta snörvlande troll. Prosit!

Så här sitter jag istället och stirrar in i ugnen där årets sista julstjärnor växer till sig.

Nästa vecka är det sportlov. Två dagar ledigt för mig. Ingenting speciellt har vi inte tänkt göra. Snarare njuta av att bara vara hemma. Snart ska vi dessutom iväg på en dragspelskryssning. Men mer om det en annan gång för nu rinner lilla näsan igen. A-a-a-tjo!

Trevlig helg! 🙂

 

 

Posted in Evas testkök, Sjukdom och hälsa

På tal om glasögon 

Oj hjälp vad besvärligt det är det där med glasögon! Jag har blivit blind som en valross (om de nu ser dåligt).  De senaste veckorna har det blivit värre och värre.  Optikern förklarade någonting märkligt om att jag egentligen inte har försämrad (läs) syn på grund av ålder, utan det istället har att göra med tidigare ögonproblem jag hade i barn – och ungdomen. Detta gör att glasögonen jag behöver  när jag läser också borde göra så att jag ser bättre på avstånd.  Jag behöver alltså inga progressiva glasögon utan vanliga plus glas räcker för både lång- och närseende. Förstod någon det där?  Inte jag heller… 

I varje fall.  Jag använder glasögonen på jobbet för annars skulle det inte bli till något.  Det går bra så länge jag är ensam i rummet med min skärm och mina papper, men så snart någon kliver in i rummet  blir jag påtagligt medveten om glasögonen på näsan.  De är så i vägen att jag blir gaaaalen. Det är knappt jag kan koncentrera mig på samtalet. Allt jag tänker på är glasögonen,  att de är smutsiga,  att.det känns som om de håller på att trilla av näsan, att de känns megastarka och att det känns som om jag ser världen genom bottnen på en flaska.  Jag har funderat om jag inbillar mig alltsammans eller om glasögonen faktiskt inte riktigt passar vid “avståndsseende”. Men det borde de ju göra. Jag har ju tidigare haft liknande glasögon. Faktum är att jag har haft glasögon i över tjugo år av mitt liv, men efter en paus på cirka tretton år måste jag sätta dem på näsan igen. 

Jag har försökt med “tantstuket” att trycka upp dem i håret när jag går och äter lunch eller håller kaffepaus.  Men jag gjorde tydligen en miss när jag inhandlade dessa glasögon – de känns inte stabila uppe på huvudet. Och någon kedja runt halsen för glasögonen vill jag verkligen inte ha.  Mega tantvarning! 

Vad jag vill ha sagt är att jag äntligen förstår dig  mamma de gånger du har kämpat med att bli van vid dina nya glasögon.  Oj vad jag har tyckt att du har varit pjåkig! Jag har tänkt tyst för mig själv :”Det är väl bara att använda dem så blir du van…”  

 Och med ens förstår jag  fammo – varför hon växlade mellan sina gamla och nya glasögon i all oändlighet. Ja,  det var nästan skrattretande hur hon höll på. Och jag förstår också dig svärfar med dina fem par glasögon du har liggandes på bordet i rad  (eller hur många det nu var).  Faktum är att just nu skulle jag kunna låna ett par…

Det finns en sanning i uttrycket att det är svårt att lära en gammal hund att sitta. Tyvärr börjar jag inse att det nu har blivit min tur att trilla i den gropen.